Städer förändrar människans livsformer och vad hon fäster uppmärksamhet vid. Cecilia Hansson skriver om hur detta syns i litteraturen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Was ist das? Ge rum vid Roddar-trappan. Undan Birfilare, Skoputsare, Tullsnokar och Matroser! –[—] ! Stig i båten. – Hvad säjer den där gullsmidda Äppeltysken med Markattan på axeln? – Le diable! il porte son Violon, oui, par dessus l’épaule comme le Suisse porte la hallebarde. – Nu tar han til Valdthornet. – Prutt, prutt, prutt, prutt. – Ach tu tummer taifel! Er ferschteht sich auf der musik wie ein Kuh auf den mittag. Movitz, bruder, willstu was Kirschen haben? – Stig i båten Susanna. Akta Köttkorgen.[—] Le diable! oh que non. – Dit justement hvor jeg peger, hvor then lille mensch, then soldat med gule pexerne sitter i packen und beschteller. – Non, non, non, non, Ce n’est pas là. – Richtich; Nå Djurgåln. – Oui Djurgål, oui Djurgål, oui par diefla besitta! Hurra! Stöt i Valdthornet. Susanna sjunger, vädrena spela och böljorna gunga. Skjut ut.
I ”Fredmans epistel 33” mera känd som ”Stolta stad” (1790) kastar Carl Michael Bellman oss direkt in i storstaden där språk och sysslor blandas i ett myllrande liv, inte helt olikt det vi dagligen kan uppleva i nutidens moderna städer.
Städer är idag en realitet för oss alla. Enligt FN:s rapport från 2019 är drygt 50 % av jordens befolkning bosatta i städer, och bland landsbygdsbefolkningen har de flesta en relation till urbana miljöer. Ser vi till den rika västvärlden är skillnaden ännu större. Här lever 90 % av befolkningen i stadsmiljöer.
Städer eller stadsbildningar har, efter vad vi vet, existerat i mer än 10 000 år då nomadliv ersattes av en bofast tillvaro. En viktig faktor som bidrog till städernas framväxt är övergången från ett liv där varje individ eller mindre grupp utgjorde sitt eget produktionsuniversum, ”från ax till limpa”, till arbetsdelningsprincipen, där varje medborgare hade sin specifika uppgift att fylla. I och med arbetsdelningen blev också handeln, vid sidan av skyddsaspekten, det kanske viktigaste skälet för städernas uppkomst och tillväxt, och flera av de städer vi känner till idag är (eller var) placerade längs handelsvägarna – till en början vattenvägarna och karavanlederna, och i modern tid järnvägen och motorvägarna.
Staden blev alltså en plats för produktion och ekonomi den magnet som ständigt ökar i styrka, för människor dras som bekant till möjligheter, makt och pengar. Allt detta finns inom räckhåll i städerna. Och ju större stad, desto större möjligheter. Därför tenderar de multiproduktiva storstäderna att växa, också i en global kontext, medan småstäder och landsbygd som är beroende av en utkomstkälla dräneras på sin befolkning, och därmed också viktiga näringar.
Med tanke på stadsutvecklingens långa historia är det möjligen förvånande att filosofin i förhållandevis liten utsträckning ägnat sig åt det specifikt urbana. Samhällsfilosofin har i huvudsak ägnat sig åt staten (stadsstaten – polis – under antiken kan sägas utgöra en hybridform) och medborgarna som samhällsvarelser i ett övergripande perspektiv, och det är först under 1800-talets senare hälft som intresset för olika samhällsbildningar inom det övergripande statsperspektivet växer fram. Det finns ett antal förklaringar till detta. Den industriella revolutionen till trots hade fortfarande en majoritet av världens befolkning sin utkomst på landsbygden, medan inflyttning till städerna ökar i allt snabbare takt under 1800-talet. Detta krävde i sin tur lösningar för befolkningens levnadsvillkor med utgångspunkt i stadens mer begränsade skala. För att lösa denna uppgift behövde med andra ord fokus flyttas från den övergripande statsmaktens ansvar och organisering, till städernas plats i och betydelse för staten. Och ur samhällsfilosofin växer nu sociologin fram som disciplin.
En av de första att ta steget var Ferdinand Tönnies, som i verket Gemeinschaft und Gesellschaft (1887), här lite oegentligt översatt med ”gemenskap” och ”samhälle”, beskriver två samhällssystem. Det förstnämnda, ”gemenskap”, bygger på kollektiv nytta baserad på ömsesidig tilltro till gruppens medlemmar och deras vilja att bidra till det allmännas bästa. Det andra samhällssystemet, ”samhället”, främjar den individuella nytta som tillhandahålls av en abstrakt, reglerande överbyggnad, vilken garanterar individens fri- och rättigheter gentemot kollektivets regleringar.
Försök har gjorts att tolka dessa kategorier så att ”gemenskap” framför allt står att finna i landsbygdens by- och småstadsmiljö, där alla känner alla och har sin outtalade plats i gemenskapen, medan ”samhället” präglar det urbana livsbetingelserna. Det finns dock ingenting i Tönnies forskning som i grunden stöder denna uppdelning. Också i staden skapas de gemenskaper i form av familjer, arbetsgrupper och intressegemenskaper som Tönnies beskriver, och landsbygden är lika underkastad den statliga och/eller lokala reglering som ska skydda individens frihet gentemot gemenskapens kollektiva påtryckningar.
Ett drygt decennium senare riktar Georg Simmel i essän ”Die Großstädte und das Geistesleben” (1903) blicken direkt mot storstäderna som en plats där individens krav på att kunna behålla sin individualitet och kollektivets krav på anpassning och underkastelse är på ständig kollisionskurs. Det uppstår då ett tillstånd där attraktions- och repulsionskrafterna ständigt mäts mot varandra. Staden, som till en början bjuder på oändliga möjligheter, intryck och upplevelser, kan enligt Simmel i slutändan leda fram till den totalt urbaniserade individen vars främsta kännetecken är ett uttryck av att vara eller riskera att bli liknöjd och blasé.
Simmel ser en perspektivförskjutning från 1700-talets upplysningsideal och liberalismens framväxt, där själva samhällsstrukturerna stod i centrum, till 1800-talets fokus på individen och dess plats i ett sådant upplyst och liberalt samhälle. Det är också i denna brytningstid som nya samhällsklasser växer fram. Borgerskapet, och i förlängningen medelklassen, blir i takt med städernas tillväxt och merkantila betydelse betydelsefulla aktörer vars stöd eftertraktas av makthavarna. Arbetarklassen får i sin tur betydelse för borgerskapet som producenter av de tillgångar som säkrar deras plats i samhällshierarkin.
Hos både Tönnies och Simmel diskuteras individens plats som samhällsvarelse med fokus på ett samhälle som formar sina invånare. Ett mer individcentrerat perspektiv under 1900-talets andra hälft finner man hos Pierre Bourdieu och hans teori om sociala fält – en vidareutveckling där individen på en och samma gång är såväl samhällsmedborgare och stadsborgare som del av en eller flera gemenskaper. I likhet med Simmel, och möjligen till skillnad från Tönnies, menar Bourdieu att individens roll som samhällsvarelse är en process, där förutsättningarna hela tiden är i rörelse och formas av och formar individen.
I det följande kommer jag att diskutera fyra romankaraktärer från det sena 1800- till det tidiga 1900-talet för att illustrera hur urbaniteten framställs ur individperspektiv, romaner som är relativt samtida med de ovanstående teorierna.
I. Att närma sig staden
Ynglingen Jude Fawley i Thomas Hardys Jude the Obscure (1895) får en dag under en promenad strax utanför byn där han växer upp tillåtelse att klättra upp i några takläggares byggnadsställning. Där ser han en horisont längre bort än han någonsin förut skådat. Han ser ljuset som strömmar från lärdomsstaden Christminster – ett fjärran ljus som lockar med löften om tillgångar som den unge gossen dittills bara drömt om. Christminster är inte ett oskrivet blad för Jude, han känner till dess existens eftersom hans älskade lärare rest dit för att förkovra sig i studier vid dess universitet. Men scenen i byggnadsställningen blir det första visuella mötet med staden.
Some way within the limits of the stretch of landscape, points of light like the topaz gleamed. The air increased in transparency with the lapse of minutes, till the topaz points showed themselves to be the vanes, windows, wet roof slates, and other shining spots upon the spires, domes, freestone-work, and varied outlines that were faintly revealed. It was Christminster, unquestionably; either directly seen, or miraged in the peculiar atmosphere.
The spectator gazed on and on till the windows and vanes lost their shine, going out almost suddenly like extinguished candles.
Scenen omfattar i sin korthet romanens kärna och förebådar också det öde som väntar den unge Jude Fawley. Drömmen han när hänger samman med hans önskan om att studera, att få tillgång till de lärdomar som hans lärare beskrivit i målande ordalag. Staden är för Jude Fawley ett mål och ett medel. Det är platsen där hans drömmar om ett framtida gott liv ska förverkligas. Men precis som i scenen på taket ska hans drömmar förlora sitt skimmer och slockna inför verklighetens bistra sanning. Med målmedveten energi tar han sig omsider till Christminster, men den stad som skulle ta emot honom i en lärdomsgemenskap förblir stängd. Hans öde blir att som stenhuggare knacka på stadens fasader utan att nå dess inre.
Romanen är ett av Thomas Hardys starkaste politiska angrepp på det brittiska samhället, med dess slutna gemenskaper. Utbildning är inte till för den som vill och har begåvning, utan för den som redan är del av gemenskapen på det intellektuella och kulturella fältet (för att tala i Bourdieus termer). Gemenskaperna är stelnade i traditioner som inte kan brytas, och staden som mål och medel förblir en hägring.
Frédéric Moreau, huvudpersonen i Gustave Flauberts L’éducation sentimentale (1869) är också han en yngling från landsorten på väg till staden för att skapa sin lycka, i hans fall till Paris. Men i motsats till Jude Fawley är han för det första välkomnad till staden och dess gemenskaper, för det andra helt ointresserad av staden som källa för kunskap och bildning. Hans drivkraft är att klättra på samhällsstegen, och snart nog inser han att den enklaste vägen att nå detta mål inte går via ansträngningar i form av yrke och utbildning, utan via kvinnor. Frédéric Moreau är i huvudsak en ”Gesellschafts-människa”, gemenskaper tjänar främst som medel för hans individuella utveckling, och staden är den arena som möjliggör det nätverksskapande som krävs för att uppfylla ambitionerna utan krav på ömsesidighet. Men också för Frédéric Moreau är staden inte bara en möjlighet, utan också en hänsynslös hämnare som utdelar vedergällningar mot den som överskrider det sociala fältets (i detta fall det kulturella fältets) oskrivna regler. Han bygger ett korthus av ytliga nätverk och ett liv helt beroende av gemenskapens goda vilja. Inte heller Frédéric Moreau blir en aktör i den inre kretsen.
Hermann Hesses Der Steppenwolf (1927) visar oss ett helt annat möte med staden. Harry Haller, romanens protagonist, dyker upp, närmast som en oinbjuden gäst, från ingenstans, och hans uppdykande verkar närmast slumpartat. Beskrivningen av hans ankomst tyder mindre på en person på väg till någonting än på en person på väg bort. Staden blir då en tillfällig asyl – en hållplats på vägen. Och kanske är det just detta ointresse som leder honom till en kedja av de ödets lyckokast som bland annat beskrivs i Johan Asplunds bok Storstäderna och det forteanska livet. Haller hittar sin flock och finner en mening med tillvaron i staden.
I Mrs Dalloway (1925), skriven av Virginia Woolf, kastas vi rakt in i hjärtat av London. Clarissa Dalloway är ett med staden hon lever och verkar i, allt är välbekant, nätverken etablerade och ingenting behöver förändras. Stadslivet är det medel som krävs för att ge mening åt hennes liv, och i hennes fall är det minnen – inte nya upptäckter – som fyller hennes tankar då hon reflekterar över sitt liv. Funderingarna slutar i att hennes livsval och plats i samhället trots allt varit de rätta.
II. Att erövra staden
Clarissa Dalloway och Harry Haller är varandras motpoler vad erövring av staden gäller. Mrs Dalloway har ingen stad att erövra, allt det ligger i hennes förflutna, hon kan navigera i London utan vare sig karta eller kompass. Inför kvällens stora fest, som ordnas för att öka makens möjlighet att bli vald till en plats i brittiska parlamentet, bestämmer hon att ”hon ska köpa blommorna själv”, och hon vet då precis vilken blomsterhandel hon ska vända sig till. Gatorna är kända, hon kan adresserna och vet vem och vad som döljer sig bakom de flesta av dem. Ambitionerna gäller inte henne som kvinna, det är makens plats på samhällsstegen som ska erövras, och Clarissa Dalloways roll är att möjliggöra detta.
Stäppvargen Harry Haller, däremot, uppvisar närmast en provkarta över de upptäckter en nykomling kan göra i den urbana miljön. Han följer Simmels karaktäristik av individens möte med staden som en ”intensifiering av själslivet”, där allting har ett värde. Haller kommer till en för honom okänd, och för läsaren lika anonym, stad. I sina ansträngningar att tillägna sig staden får vi följa hans, mestadels nattliga, promenader där varje gathörn, varje etablissemang, varje dörr – öppen eller stängd, och för Haller öppnar sig de flesta dörrar – rymmer en ny upptäckt. Alla nya möten frambringar nya värden längs Hallers väg till självkännedom. Han låter staden hända, och omfamnar dess anda. Den hjälper honom att erövra sig själv. Men eftersom vi inte vet mycket om hans bakgrund är det lika sannolikt att den uppgivenhet som kännetecknar hans första möte med staden också kan bottna i en tidigare känsla av liknöjdhet som nu omprövas.
Liksom för Harry Haller är staden för både Jude Fawley och Frédéric Moreau en ny arena som måste upptäckas och ”erövras” för att uppfylla deras förväntningar. Jude Fawley och Frédéric Moreau har sina uttalade, om än olikartade, mål med sina liv i staden. Moreau erövrar kvinnor och genom dem för en tid också en plats i Paris, medan Fawley tvingas röra sig på gatorna utan att ens få smaka på det liv han drömt om. Båda romankaraktärerna pendlar också fram och tillbaka mellan stad och landsbygd. I takt med deras tilltagande ”urbanisering” kan man notera en viss liknöjdhet inför de välkända uppväxtmiljöerna, medan återvändandet till städerna varje gång sker med förväntningar på nya framgångar. I motsats till Simmels hypotes tycks det inte vara stadslivet i sig utan kontrasten som ger upphov till liknöjdheten. Stadslivets skiftningar har skapat förutsättningen för en liknöjdhet som först ger sig till känna i mötet med landsbygdens begränsningar.
III. Staden som plats, symbol och kuliss
Av de fyra städer vi möter är två, London och Paris, verkligt existerande och välkända städer. L’éducation sentimentale och Mrs Dalloway är också fyllda av geografiska hållpunkter som gör att vi som läsare lätt kan känna igen oss och med karta i hand följa i deras fotspår.
Christminster är en fiktiv stad, enligt uppgift med Oxford som förebild. Den får stå som symbol för ett begränsande samhällssystem och för traditioner som inte låter sig brytas. Staden i Der Steppenwoolf är helt fiktiv och även anonym. Här möter vi staden som idé och ideal för möjliggörandet av individens ”väg till sig själv”. På så sätt blir Haller en person som, i likhet med Frédéric Moreau och Jude Fawley, bryter med gemenskapen (Gemeinschaft) för att hitta till samhället (Gesellschaft). Men för samtliga går vägen till självförverkligandet via gemenskaper, mer eller mindre djupt kända, och med staden som kuliss.
Romanerna stammar alla från decennierna runt sekelskiftet 1800/1900. Detta är den tid när borgerligheten och städerna växer i betydelse. Miljöerna som skildras tillhör den borgerliga klassen, antingen som ideal eller realitet, och som kritik av realiteten. De protagonister som skildras på 1800-talet (Jude Fawley och Frédéric Moreau) är också de som möter de största svårigheterna, och där stadsbefolkningen inte visar vare sig generositet eller vilja till inkludering. Kanske är det ett utslag av osäkerheten inför en relativt ny samhällsordning som ännu inte funnit sin otvungna form. Alla har sin plats, männen som försörjare i offentligheten, kvinnorna i det privata hemmet.
På 1920-talet är ett nytt samhälle på frammarsch. Första världskrigets slut medförde en ökad framtidsoptimism, ekonomin blomstrar och städerna ökar i betydelse och storlek. Kvinnornas frigörelse växer i styrka, såväl i politiken som på arbetsmarknaden. Det är också hos Hermann Hesse och Virginia Woolf vi hittar de mest emanciperade kvinnoporträtten. För även om Clarissa Dalloway vid en första anblick lika gärna kunde varit en av de borgerlighetens kvinnor i Paris som skildras av Flaubert, så vittnar hennes återblickar på sin ungdom om ett framväxande nytt samhällsideal – ett ideal hon nu kan vara med att förverkliga och som ger henne en plats i det offentliga rummet. I Der Steppenwolf finns Hermine, romanens kvinnliga huvudperson, som också är en del av den frigjorda offentligheten. Som animagestalt (för att tala i jungianska termer) blir hon Harry Hallers guide till de stadsmiljöer som slutligen förlöser hans inre och som ger henne en självklar plats i ett i övrigt mansdominerat socialt sammanhang.
Hittills har jag talat om staden sådan den framställs av författare från det sena 1800- och tidiga 1900-talet. Så hur ser det ut idag, drygt 100 år senare? Simmels tankar om den urbana människan har fortfarande sin giltighet. Koncentrationen av möjligheter till utkomst och individuell utveckling driver städernas fortlevnad och attraktionskraft. Men frågan om liknöjdheten förutsätter att det urbana livet befinner sig i ett tillstånd av status quo, där allt är upplevt och inga överraskningar väntar. De moderna storstäderna befinner sig i ständig utveckling och accelererad tillväxt, så för den som söker nya intryck finns alltid upptäckter att göra.
Men de senaste åren har också satt fokus på några av storstädernas hanteringsmässiga svagheter: klimatkris, terrordåd och pandemi. Hur framtidens Jude Fawley, Frédéric Moreau, Harry Haller och Clarissa Dalloway kommer att hantera städernas utmaningar är nu en uppgift för 2020-talets författare att hantera.
Cecilia Hansson är litteraturvetare och numera pensionerad universitetsadjunkt från Malmö universitet. Hon har bland annat skrivit om och översatt Hugo Ball och dadaisterna.
Litteratur:
Bellman, C. M. Fredmans epistlar (1790).
Asplund, Johan. Storstäderna och det forteanska livet (1992).
Bourdieu, Pierre. Les règles de l’art (1992), svensk översättning Konstens regler (2000).
Flaubert, Gustave. L’éducation sentimentale (1869), svensk översättning Hjärtats fostran (1951).
Hardy, Thomas. Jude the Obscure (1895), svensk översättning Jude Fawley: En själ från djupet (1900).
Hesse, Hermann. Der Steppenwolf (1927), svensk översättning Stäppvargen (1932; 1997).
Simmel, George. ”Die Großstädte und das Geistesleben” (1903), svensk översättning i Hur är samhället möjligt – och andra essäer (1981).
Tönnies, Ferdinand. Gemeinschaft und Gesellschaft (1887/2005).
Woolf, Virginia. Mrs Dalloway (1925), svensk översättning med samma titel (1977).