Digitala distraktioner

Digitala distraktioner

Håller människan på att bli en Homo distractus, en av stimuli annekterad varelse som riskerar att mista förmågan att ignorera distraktioner och därmed att koncentrera sig? Anja Hirdman skriver om hur digitala teknologier och sociala medier påverkar människans uppmärksamhet. 

Min mobil plingar till, en vän har delat en artikel om ett pågående krig på en social medieplattform. Texten omgärdas av bilder, statusuppdateringar och kommentarer fyllda av emotikoner eller glada utrop utan någon koppling till det reportaget handlar om. Jag försöker behålla koncentrationen men befinner mig snart i en diskussionstråd om det senaste avsnittet av en favoritserie.  

En allt större del av våra liv tillbringas på och i sällskap med digitala medier.  De skärmar och mobiler vi använder oss av och som vi sällan eller aldrig är utan har närmast blivit som en ny kroppsdel. Människan har alltid fascinerats av de teknologier som förlänger hennes sinnen och suddar ut tiden och rummets betydelse. Med varje ny medieteknologi har överföringen av innehåll blivit mer omedelbar och nått allt fler och i de digitala nätverk som numera slingrar sig över jorden delas och sprids budskap med ljusets hastighet. På bara några decennier har vi upplevt fler kommunikationsteknologiska förändringar än någonsin tidigare i människans historia. Med den digitala teknologin har vi inte bara fått mer nyheter, information och underhållning. Ingen tidigare medieteknologi har på samma genomgripande sätt införlivats i våra personliga relationer och i vår tillvaro. På de sociala medieplattformarna kan vi under dygnets alla timmar dela våra upplevelser med stora grupper av andra människor och ta del av vad andra tycker, känner och gör.  

En stor del av våra sociala vanor har flyttat ut på olika sociala medieplattformar, till exempel att småprata med vänner, att skaffa sig nya bekanta eller att leta efter kärlekspartners, men även vårt centrala behov av att få tillhöra en gemenskap. Denna gruppkultur understryks också av de begrepp som används för att definiera det människor gör på sociala medier: att följa, gilla och dela.  

Sociala behov  

Sociala medier har som José van Dijk uttrycker det, blivit själva infrastrukturen för våra relationer, både de mest intima och de mer avlägsna. Som sociala varelser är vi beroende av uppskattning, av att känna tillhörighet och av att få bekräftelse och respekt från andra.  

Den digitala teknologin är, menar Tom Wu, skapad för att ta kontrollen över vår uppmärksamhet just genom att tala till dessa allmänmänskliga behov och med hjälp av det vi alltid har ägnat mest uppmärksamhet åt: andra människor. Redan från sin start var sociala medieplattformar utformade för att aktivera användarnas relationsimpulser genom att uppmuntra dem till att dela sina känslor och upplevelser med andra. Som ekonomisk modell har denna strategi varit minst sagt framgångsrik. De största sociala medieplattformarnas användarantal och vinstbelopp är idag närmast astronomiska.   

Medier har förvisso alltid skapat intresse hos sina publiker genom att berätta om och visa upp mänskliga göranden och låtanden och en mängd teknologier har sedan länge underlättat vår kommunikation med varandra. Men med de sociala medierna och den digitala teknologin som möjliggör dem har helt nya premisser för vår socialitet infunnit sig. Det gäller såväl snabbheten med vilken de datoriserade nätverken arbetar och de oändliga flöden av information, bilder och meddelanden som genereras dygnet runt, men också hur den så kallade ”gilla-kulturen” på ett briljant sätt använder önskan om gemenskap och erkännande från andra för att få oss att återvända, scrolla, leta och dela. Kanske är denna annektering av sociala behov tydligast i det som går under benämningen FOMO (fear of missing out), den sociala oro som kan inträda när man inte längre är uppkopplad och får ta del av vad andra gruppmedlemmar gör.  

Intensitet och okoncentration  

Våra sinnen tar ständigt emot ett enormt överflöd av information. Via synen, hörseln, känseln och lukten överförs varje sekund cirka 11 miljoner olika informationssignaler till hjärnan. Förmågan att stänga ute det mesta av detta, att ignorera såväl som att prioritera är därför helt nödvändigt för att vi inte ska överväldigas av intryck och kunna ägna vår uppmärksamhet åt något.   

Uppmärksamheten är till sin natur paradoxal och innefattar ett helt spektrum av nivåer och intensitet. Den höggradiga fokuserade uppmärksamhetens motsats är den låggradiga och omedvetna uppmärksamheten. I den senare har hjärnan redan lärt sig att hantera något så bra att det kan utföras mer eller mindre per automatik som med bilkörning eller cykling. Vid sidan av dessa motpoler återfinns den delade uppmärksamheten som anses vara den vanligaste, där fokus växlar mellan å ena sidan våra inre tankar och känslor och å andra sidan olika yttre fenomen. En viktig åtskillnad rör emellertid den frivilliga och aktiva uppmärksamheten och den passiva eller ofrivilliga uppmärksamheten där något utanför oss själva tar oss i anspråk utan att vi så att säga kan hjälpa det.  

Vår medieanvändning kan röra sig alltifrån en något disträ blick som tittar utan att egentligen se, till den djupaste koncentration där man glömmer tid och rum och är helt absorberad av det man tar del av eller ägnar sig åt. Såväl själva innehållet, vare sig det rör information om aktuella händelser eller underhållande berättelser, som teknologin i sig kan fånga och dirigera vår uppmärksamhet på frivilliga och ofrivilliga sätt. Vi kan dras med i olika berättelser, leva oss in i det som sker eller närmast automatiskt rikta blicken mot skärmen, och scrolla ned i våra oändliga tidslinjer och flöden av bilder, meddelanden och klipp.  

Den ofrivilliga uppmärksamheten ses alltmer som en oönskad effekt av den mängd av information och stimuli som den digitala teknologin förser oss med. Ju fler intryck och signaler våra sinnen tar del av desto svårare är det att behålla uppmärksamheten riktad mot en sak. Ansamlingen av information och meddelanden skapar lätt ett tillstånd av okoncentration där uppmärksamheten ständigt skiftar fokus och vi får svårt både att processa och att sortera mellan triviala och betydelsefulla budskap. Detta kan närmast liknas vid en slags fokuserad distraktion som styrs av mer eller mindre ofrivilliga impulser som avlöser varandra.  

Sinnenas teknologi  

Medier är som Marshall McLuhan uttryckte det regissörer av sinnesintryck. Införlivandet av ett medium i en kultur, oavsett innehåll, skapar mönster, ger erfarenheter och formar beteenden som med tiden kommer att avspeglas i det sociala livet. Som förlängningar av de mänskliga sinnena sätter sig teknologin vi använder oss av i våra kroppar. Vår medieanvändning får betydelse för vad vi minns, ändrar vardagens takt och sätter avtryck i våra neurala nätverk och hjärnans synapser. Nya medier innebär därför alltid en fysiologisk anpassning, en förstärkning av ett eller flera sinnen och en förminskning, eller ett amputerande, av andra. Vårt centrala nervsystem kan bara hantera en förlängning genom en minskning av andra sinnen och förmågor. Telefonen medförde exempelvis ett minskat behov av korrespondenskulturen och färdigheter i brevskrivandets konst.  

McLuhans tidiga intresse för hjärnan och nervsystemets relation till medier har i takt med neurovetenskapens framsteg blivit alltmer aktuell. Med hjälp av bland annat magnetkamera (fMRT) kan man nu avläsa förändringar inuti kroppen som uppstår när vi ser bilder, hör eller läser texter och ord. Och där det tryckta ordet tränar hjärnan att bearbeta information linjärt och premierar ett tänkande som tar fasta på orsak, resonemang och fördröjd belöning, har möjligheter till mer omedelbara belöningar ökat med den digitala teknologin, vare sig det sker i de sofistikerade spelens världar, i diskussioner på olika gruppforum eller i de sociala mediernas gemenskaper. 

Emotionellt brus och känslosystem 

Sociala medier underlättar kommunikationen och informationsutbytet mellan människor men de skapar också affektiva miljöer där vi lätt kan svepas med av den ständiga ström av röster, ansikten, kroppar, åsikter och tillrop som alla pockar på vår uppmärksamhet.  

Den digitala teknologin är med andra ord en mycket känslodriven teknologi som talar till och förstärker våra snabba gensvar. Det handlar dels om den utbredda närvaron den har i våra liv där vi kan vara uppkopplade under dygnets alla timmar. Dels handlar det om att tekniken understöder ett mer affektfyllt innehåll genom det direkta förmedlandet av budskap, genom de fragmenterade, kortfattade meddelandefunktionerna och bildflödena, och genom de snabba gensvaren och reaktionerna från andra. Snabbheten i de digitala rummen lämpar sig även väl för de mer kraftfulla och renodlade känslorna. Hat, ilska och rädsla liksom kärlekens bekräftande sidor passar väl in i de snabba kollektiva känslorytmerna. Starka känsloyttringar tar lättare vår uppmärksamhet i anspråk och kräver mindre eftertänksamhet och förståelse än vaga, komplexa eller ambivalenta ställningstaganden och uppfattningar.  

Även negativa känslouttryck och händelser fångar lättare in oss och är kvar i oss under en längre tid än vad positiva händelser och känslouttryck gör. Vi har mycket lättare att komma ihåg ilskna, aggressiva ansikten och upprörda röster än leende ansiktsuttryck och vänliga tonlägen. En förklaring till att det vi uppfattar som negativt tar mer av vår uppmärksamhet i anspråk och lämnar starkare minnesspår i oss anses vara att det talar till våra hot- och försvarssystem. Detta gäller vare sig det handlar om faktiska faror, något vi ser på skärmar eller om något vi bara föreställer oss. Evolutionsteoretiker kopplar denna betingade uppmärksamhet till vår överlevnadsinstinkt som hjälper oss att läsa/skanna av omgivningen efter hot. Hoten kan vara direkt riktade mot den egna kroppen, men de kan även vara sociala hot, som att bli utesluten ur en gemenskap.  

Men uppmärksamhet är också kopplat till nyfikenhet, vilket är en del av människans sökandesystem och oundgängligt för vårt välbefinnande. Sökandesystemet har till uppgift att motivera och uppmuntra, ge oss energi att söka det vi behöver, både för att överleva och för att trivas med våra liv. Dopamin är den belönande substans som kopplas till upplevelser av upphetsning, önskningar och begär. Mycket kan få dopaminet att flöda i oss – förälskelser, uppnådda mål, status, gemenskap och erkännande från andra – och eftersom de känslor som förknippas med detta är njutningsfulla fortsätter vi att söka det som utlöser dem.  

Det beteende vi uppvisar framför våra skärmar och deras oändliga tidslinjer av information och intryck har liknats vid ett klassiskt belöningssökande som upprätthålls med hjälp både av möjligheten att få andras godkännanden och gillande från andra, och å andra sidan oförutsägbarhet och fördröjningar av detsamma. Denna oförutsägbarhet är ett effektivt sätt att hålla vår uppmärksamhet alert. Sociala medier präglas därför av en princip om otillfredsställelse. Vi kan inte med säkerhet veta om eller när vi får responser, och om de är positiva eller negativa. Fördröjningen som är inbyggd i själva responsfunktionen för att hålla kvar vår uppmärksamhet, försäkrar sig om vår återkommande blick, som blir en närmast ofrivillig kroppslig reaktion. Det kan handla om att ta upp mobilen vid varje meddelandepling, eller än mer om att vi tar upp mobilen just för att det inte hörs något, för att inga gillanden har inkommit.   

Homos distractus 

Insikter om att inte bara innehåll utan även teknologi samspelar med våra kroppar och styr vår uppmärksamhet visar lockelserna men även riskerna med de oändliga, sammankopplande sociala flöden som den digitala teknologin erbjuder oss. På de sociala medieplattformarna finns en paradoxal blandning av ständiga möjligheter till möten och till bekräftelse av såväl social status och åsikter som av uteslutning och nedvärderande.   

Mängden av intryck och upplevelser som omger oss, talar till och pockar på våra begär. De  håller samtidigt de två äldsta och mest kraftfulla av våra känslosystem, sök-och försvarssystemen, oavbrutet vaksamma. Det är en teknologi skapad för ytterligheter av å ena sidan uppblossande känslor och upphetsning, å andra sidan den närmast uttråkade blicken som bläddrar bland trådar, bilder, texter, som scrollar, vänder tillbaka och söker sig vidare. Tvära kast i känslotillstånd som mellan apati och eufori eller mellan nedstämdhet och upprymdhet har också setts som modernitetsfenomen och uttryckta i både en rastlös hunger efter tillfredsställelse och en leda. 

Starka känsloyttringar och snabba flöden av meddelanden kan även lätt krympa den frivilliga uppmärksamhetens palett, och alltmer vänja oss vid de ständiga distraktioner teknologin frammanar.  Detta är Homo distractus, en av stimuli annekterad varelse som riskerar att mista förmågan att ignorera, att stänga ute och därmed att koncentrera sig.  

Kanske är detta den digitala människans stora utmaning; att värna om sin uppmärksamhet och alla de finstilta förmågor den utgörs av. Som ett mönster av vanor kan distraktionen omsluta oss, sätta sig i kroppen, och bli ett så invant beteende att det kan liknas vid låggradig uppmärksamhet. Och samtidigt: det mest sofistikerade sätt att hålla kvar vår uppmärksamhet, vår blick, våra fingrar på den glatta ytan är löftet om den andres blick och erkännande. Automatiken i att med jämna mellanrum titta i eller på skärmen paras med andra ord med det sociala jagets längtan efter gemenskap och bekräftelse.  

Anja Hirdman är professor i medie-och kommunikationsvetenskap. Hennes forskning handlar om känslor, digitala medier och gruppkulturer.  



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: