Hur bedömer man ett verk riktat till barn? Maria Lassén-Seger reflekterar kring barnlitterär kvalitet  och den finlandssvenska barnlitteraturkritikens betydelse idag utifrån ett historiskt perspektiv.   

För ett par veckor sedan slängde jag och min kollega drösvis med svenska barnböcker. Varför då? Jo, böckerna var så dåliga att vi inte ville att ett endaste barn skulle läsa dem. De flesta var egenutgivna eller kom från förlag där författaren/illustratören själv betalat för att bli utgiven. De hade inte genomgått någon redaktionell process och saknade helt verkshöjd. Visst gjorde det ont att slänga böcker, men än värre vore att sprida dem.  

Att vägra sprida undermåliga barnböcker är förstås bara ett sätt att värna barnlitterär kvalitet. Hur komplex och känslig frågan om litterär kvalitet är, visar den debatt som förts på kultursidor och -sajter denna höst och vinter 2023–24. Ulrika Nielsen och Fredrik Hertzberg sköt med sina essäer Vad är litteratur och vad ska man ha den till? respektive ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” Om litterärt värde startskottet då de satte fingret på en ömmande smärtpunkt; skönlitteraturens eskalerande kommersialisering i en tid när kraftigt minskad bokförsäljning och läsförmåga intensifierat förlagens fokus på säljbara berättelser framom djärva experiment. Hotbilden är en urvattnad litteratur och att den ”smala” litteraturen försvinner. 

För egen del har debatten väckt frågor om den barn- och ungdomslitterära kritik jag både skriver och studerar. På vilket sätt berörs den av frågor om litterär kvalitet? 

Varför behövs vuxenexpertis om barnlitteratur?
Debatten har genererat många reaktioner jag inte tänker gå närmare in på här, annat än att konstatera att Freja Rudels insiktsfulla analys av essäerna i ÅU 17.1.2024 för mig hör till de mest givande. Den olyckliga tendensen att i debatten ställa så kallade ”expertläsare” mot ”vanliga läsare” är tyvärr bekant också för en barnlitteraturkritiker. Ofta – särskilt från förlagshåll – får jag frågan om det inte är lite suspekt att vuxna recenserar böcker för unga läsare? Är inte de unga läsarna själva bäst rustade för den uppgiften? 

Mitt svar är och förblir att det ena inte utesluter det andra. Vuxenexpertis på barnlitteratur behövs eftersom denna ingår i ett professionellt litterärt kretslopp. Målgruppen må vara unga läsare, men den skrivs, illustreras, ges ut, köps och förmedlas av vuxna. En livskraftig, utmanande och nydanande litteratur för barn och unga behöver därför ingå i ett offentligt kritiskt samtal. Jag sekonderas av otaliga barnlitterära författare och illustratörer som vittnat om att de gärna deltar i vuxna diskussioner på samma premisser som andra vuxna aktörer i branschen. 

Ändå är barnlitteraturkritik ingen självklarhet idag. Helsingin Sanomat nöjer sig med fyra samlingsrecensioner och några enstaka recensioner per år (Hbl 17.11.2023). Under 2000-talet har bevakningen av barn- och ungdomslitteratur på de nordiska dagstidningarnas kultursidor minskat i takt med att recensionsutrymmet överlag krympt till följd av dagspressens kris i ett allt mer digitalt medielandskap.  

Men måste det vara så? Intressant nog ser vi på finlandssvenskt håll en helt motsatt trend. Hufvudstadsbladets litteraturredaktörer – till exempel Pia Ingström, Fredrik Sonck och Ylva Perera – har länge värnat om en med vuxenlitteraturen jämställd bevakning av barn- och ungdomsböcker. Också Svenska YLE, lokalpressen, Ny tid samt Läscentrums webbaserade Lysmasken recenserar idag finlandssvensk barn- och ungdomslitteratur, den sistnämnda rentav så kunnigt att Kritikbyrån utsåg Yasmin Nyqvists bilderboksrecension till Årets kritiska text 2023.  

Det är alltså bevisligen möjligt att trotsa trenden och prioritera ökad synlighet och en jämlik recensionsverksamhet för barnlitteraturen. Hand i hand med sådant agerande går uppfattningen om att den finlandssvenska barnlitteraturen är livskraftig, dynamisk och värd kritisk uppmärksamhet. 

Vad är (barn)litterär kvalitet?
Nielsen argumenterar övertygande för att vi bör diskutera litterär kvalitet, även om det inte går att slå fast exakta kriterier för den. Denna paradox är, tänker jag, jämförbar med att ”tävla” i konst. Det går egentligen inte. Ändå existerar prestigefyllda litterära priser som betyder mycket för de som får dem, deras förlag och deras läsekrets.  

Hur hanteras frågan om kvalitet i litterära jurysammanhang?  Här utgår jag från egna erfarenheter av juryuppdrag – såsom bl.a. Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA), Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris, Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok och Svenska litteratursällskapets skönlitterära pris. Jag ser juryarbetet som en process där medlemmarna läser, formulerar argument för sin läsning, kommunicerar sina åsikter till de andra i juryn, lyssnar på andras argument, diskuterar, läser om, ändrar åsikt, kompromissar eller står på sig och så vidare, tills gruppen landar i ett beslut alla kan omfatta. Den kvalitetsdiskussion som förs, föds ur en härva av reflektion och interaktion. Tyvärr presenteras resultatet missvisande ofta som den ”bästa” boken/författaren/illustratören, trots att adjektivet inte alls motsvarar den mångdimensionella och dynamiska process som jag upplever att juryarbetet innebär. 

På liknande vis går det inte att exakt ringa in vad litterär kvalitet är i (barn)litteraturkritiken. Ändå ska kritikern ta ställning till om verket har litterära kvaliteter eller inte. Det är ett uppdrag som går bortom konsumentupplysning och läsfrämjeri. De omdömen kritikern formulerar om ett verk ska också vara nyanserade bortom smakdomarens stumma tumme upp eller ner. Vilka är bokens styrkor och svagheter? Vilka frågor väcker läsningen? Hur förhåller sig verket till författarskapet, samtiden och (barn)litteraturhistorien? Målet är att delta i ett större samtal kring verket. Det innebär att gå balansgång mellan att rosa och risa, men i stor utsträckning också om att våga vara sin läsning och sina åsikter trogen. En nyfiken och engagerad kritiker är ingen grinig förstå-sig-på-are med sadistiska behov av att såga och såra. Dessutom kan också kritiker misslyckas. De är också skribenter med krav på att (oftast kortfattat) formulera sig så pass väl och intresseväckande att de når ut. Det finns med andra ord också krav på verkshöjd för kritiska texter. 

I ett barnlitterärt sammanhang är hotbilden närmast att oron över sjunkande läsförmåga bland barn och unga tar udden av barnlitteraturkritiken. För är inte all läsning av godo i detta trängda läge, och är inte därmed alla böcker unga läser och tycker om bra? Ja, bra för läsandet är de väl, men det säger inget om deras litterära kvalitet, vilket är en helt annan sak för såväl läsare och kunniga kritiker att ta ställning till. Vi behöver alltså inse och värna om skillnaden mellan litteraturkritik med uppgift att å ena sidan formulera omdömen om verks litterära kvalitet och å andra sidan boktips eller bokrekommendationer med kommersiell koppling av marknadsföringskaraktär. I ett digitalt medielandskap har gränserna dem emellan suddats ut. Inget ont om att uppmuntra till läsning, men vi måste kunna skilja verksamheterna åt och inse att de fungerar utifrån olika premisser och fyller olika behov. 

Tippelill-projektet och barnlitteraturkritikens betydelse
En etablerad recensionsverksamhet har betydelse för hur barnlitteratur syns, uppfattas och värderas i samhället. I översiktsprojektet Tippelill (2022–26) som undersöker framväxten av barnlitteraturkritik och -forskning på svenska i Finland från dess barndom till nutid, har vi kunnat konstatera att barnlitteraturkritikens framväxt är en av grundpelarna i barnlitteraturens professionalisering och teoretisering. 

När Franz Michael Franzén i den allra första barnboksrecensionen på svenska i Finland – som sträckte sig över flera nummer av Åbo Tidningar våren 1799 – anmäler Jacob Tengströms Tidsfördrif för Mina Barn (1799) – den första skönlitterära barnboken i Finland – framhåller han vikten av att bokens stilgrepp är anpassat till barnläsare (det vill säga har ett barnperspektiv) samt äger ”poetisk kraft” och ”skönhet”. Franzén slår därmed ett häpnadsväckande tidigt slag för att också barnlitteratur ska sträva till estetisk kvalitet. 

Ett halvt sekel senare publicerar Zacharias Topelius sina inflytelserika essäer ”Om läsning för barn 1-4” i Helsingfors Tidningar år 1855, i vilka även han framhåller att barnlitteratur bör tala till förstånd, känsla och fantasi på ett barnanpassat sätt. Den ska därtill främja kristlig fostran, kärlek till hem och fosterland samt finska språket och kulturen på sätt som tar barnets förmågor i beaktande. Topelius’ barnbokssyn speglar (förstås) samtidens kristna, fosterländska och nationalromantiska ideal, men propsar också på större förståelse för barns behov av fantasi och berättelser som väcker läslust. 

Likt Franzén trivialiserar Topelius inte barnlitteraturen utan betonar det svåra i att skriva för barn. Han anser det också vara ”en swår sak, att bedöma en barnbok”. För det behövs kännedom om ”barndomens egendomliga åskådning af lifvet i olika åldrar”, men också ”kritisk insigt om bokens werkliga wärde” och ”mycken erfarenhet, för att bedöma det rätta walet för ett barn och för ett annat” (Finlands Allmänna Tidning 1.5.1872). Topelius formulerar här ett credo för en kunnig kritisk granskning av barnlitteratur, samt visar medvetenhet om att barnläsare är individer med olika förmågor, behov och preferenser. 

Redan i essä nr 4 av ”Om läsning för barn” beklagar han bristen på barnlitteraturkritiska insatser och uppmanar bokköpare att själva ”gallra ut det som är onyttigt eller rent af skadligt”, i betydelsen böcker som inte kännetecknas av ”det sedligt goda, det barnsligt naiwa, det glatt skämtsama eller det oskyldigt wackra.” Att dåliga böcker kan vara direkt skadliga för barn uttrycker en samtida uppfostringssyn, men också en tilltro till litteraturens kraft. Topelius ton är sträng, men de kvalitetskriterier han nämner förblir synnerligen abstrakta och tolkningsbara. Också för denna barnlitteraturens förnyare är det svårt att nagla fast exakt vad som gör en barnbok bra, men han framhärdar ändå i att försöka. 

Barnlitteraturkritiken på svenska i Finland är ännu under slutet av 1800-talet inne i en första etableringsfas. Synligast är den inför julhandeln när bokutbudet är som störst. Då publiceras både längre recensioner av inhemska böcker och samlingsrecensioner med kortare omdömen av typen tummen upp eller ner. Ett smakprov på det senare fås i Helsingfors Dagblad  12.12.1872 där det som inte håller måttet avfärdas utan pardon: ”Läsning i syskonringen. Små sedolärande berättelser för mindre barn, kan med sina skräpiga planscher och dito berättelser rekommenderas, för – brasan.” Men omdömet kan också vara kluvet och röja en viss glimt i ögat som när Baron von Münchhausens sällsamma resor och äfventyr till lands och vatten får omdömet: ”Något tvifvel kan råda huru väl den lämpar sig för ungdomen. Att den bland de unga finner ytterst roade läsare är deremot fullkomligt otvifvelaktigt.” 

Exemplen ovan visar hur den barnlitteraturkritik som sakta växer fram under sent 1800-tal svarar mot kvalitetsanspråk på utgivningen. I tidningen Finland 6.12.1884 framgår att en grupp sakkunniga har bedömt en del av den utgivna barnlitteraturen inför jul. Samma år konstaterar signaturen A. H-nen i sin barnboksöversikt i Finsk Tidskrift 1.12.1884 att barnlitteraturens uppgift är att ”bilda och förädla”. I denna uppgift finns två motstridiga förväntningar inskrivna som lever kvar långt in på 1900-talet, nämligen att uppfostra och uppfylla estetiska krav. Det är en svår balansgång för skönlitterära texter att hantera sådana motsägelsefulla krav. Mången barnbok som uppfyller förväntningen på att lära ut något, får därför ris av kritiker som anser den vara för didaktisk eller tendentiös i sitt ärende.  

Också kritikerkåren ses vackla i sin bedömning av barnböcker utifrån sina förväntningar på och förutfattade meningar om dem. Ett fängslande exempel på detta hittar vi i mottagandet av den på sin tid populära finlandssvenska barnboksförfattarinnan Nanny Hammarströms (1870–1953) verk. Hammarström levde queert och var aktiv kvinnosakskvinna. I en artikel under arbete visar jag och Mia Österlund hur den emancipatoriska potentialen i hennes debutbok Två myrors äventyr (1907) går samtidens kritikerkår förbi och osynliggörs av läsningar som enbart fokuserar på hur boken lär ut naturkunskap och väcker naturintresse hos barn. I en recension av en senare bok av Hammarström i Hbl 11.12.1933 konstaterar signaturen –t. att ”det egenartade, det charmerande hos Nanny Hammarström är att hon inte gör några anspråk på litterär finess eller djuptänkthet” och röjer därmed den avsaknad av förväntningar på undertext och komplexitet som fortsatt traderas om författarskapet.  

Exemplet Hammarström visar att den finlandssvenska barnlitteraturkritiken inte alltid haft litterär komplexitet som sin ledstjärna, utan tvärtom hämmats av förminskande förutfattade meningar om vad barnlitteratur kan omfatta och innehålla. Översikten av barnlitteraturkritiken på svenska i Finland är ännu på hälft, men med dessa exempel har jag velat visa hur den långt in på 1900-talet brottas med motstridiga förväntningar i ett oupphörligt letande efter att förstå vad barnlitterär kvalitet är. 

Låt det krasa mellan tänderna
Vill vi ha barnböcker som stryker sina läsare medhårs eller böcker med potential att ifrågasätta, ruska om och göra intryck? Lennart Hellsing slår i Tankar om barnlitteratur (1963) fast att ”all konst […] skall krasa mellan tänderna”, också barnboken. År 2022 tilldelades jag och Mia Österlund Vanessapriset för våra insatser som barnlitteraturkritiker. I motiveringen betonades att särskilt den hårda kritiken premierades. Vi kommer därför att fortsätta föra och uppmuntra till kritiska diskussioner kring barnboken samt värna den barnlitterära kvaliteten, även om det innebär att fler barnböcker som inte håller måttet eller krasar mellan tänderna slängs. 

Maria Lassén-Seger är projektforskare inom SLS-finansierade översiktsprojektet Tippelill som undersöker barn- och ungdomslitteraturens reception på svenska i Finland i form av kritik/recensioner och forskning under perioden 1850-2020  (2022-2026). 

Håller nationalpopulistiska partier i Norden på att kidnappa den kristna kulturen och identiteten genom att framställa sig som dess försvarare? Kan nationalistisk populism fungera som ett botemedel mot mer extrema former av nationalism, eller är den bara en trojansk häst? Björn Vikström skriver.

Att hänvisa till religiösa argument och värderingar har traditionellt inte varit något säljande koncept i nordisk politik. Det stora flertalet av väljarna, även de kyrkligt engagerade, har reagerat negativt på sammanblandning av religion och politik. Även de små kristdemokratiska partierna i Norden har, med undantag av vissa tongivande politiker som Päivi Räsänen, medvetet försökt tona ner de exklusivt kristna tongångarna. Ett signifikativt uttryck för detta var att kristdemokraterna i Finland 2023 gick till riksdagsval med en slogan om att de representerar förnuftets röst.

Under de senaste decennierna har det emellertid i politiken skett en markant ökning av användningen av bibliska referenser och av hänvisningar till ”det kristna Europa”. På liknande sätt som i andra länder i Europa har de populistiska partierna i Norden försökt profilera sig som försvarare av den europeiska kristna identiteten och kulturen – med en polemisk udd riktad i synnerhet mot muslimska invandrare. I takt med att antalet medlemmar i kyrkosamfunden minskar avtar också kännedomen om vilka värderingar kristen tro står för. Det här skapar större förutsättningar för att nationalistiska populister skall få genomslag för sina tendentiösa tolkningar av kristen tro.

Populistpartiernas användning av religiös identitet som ett retoriskt redskap har av vissa forskare, som till exempel Olivier Roy, karakteriserats som en kidnappning av religionen. På senare år har detta språkbruk emellertid kritiserats, eftersom det ger en allt för förenklad bild av relationen mellan religion, populism och nationalism. I den här artikeln vill jag ge ett bidrag till den här diskussionen med hjälp av exempel från i första hand Norge, Sverige och Finland. Religion används av populistiska nationalister även i andra kulturkretsar, såsom till exempel hinduismen i Indien, men i den här artikeln begränsar jag mig till att diskutera användningen av kristendom i Europa och framför allt i Norden.

Den andra frågan jag aktualiserar berör förståelsen av den i internationell jämförelse trots allt rätt så moderata form av nationalistisk populism, som representeras av Framskrittspartiet, Sverigedemokraterna och Sannfinländarna. I forskningslitteraturen förekommer tolkningen att moderata former av nationalistisk populism kan fungera som ett botemedel mot mer extrema former av nationalism. Min avsikt är att diskutera giltigheten i detta påstående, och väga detta mot den alternativa tolkningen att moderat nationalism i stället fungerar som ett slags trojansk häst, som bereder väg för att hårda nationalistiska värderingar blir politiskt ”rumsrena”.

Kidnappning

Det finns goda argument för att tala om nationalistiska populistpartiers användning av religiöst språkbruk och kristen identitet som en kidnappning. Det är nämligen uppenbart att deras retorik instrumentaliserar religion, vilket inte minst exemplifieras av att partiernas försvar av kristen kultur och kristna värderingar har intensifierats först efter att kritiken av muslimsk invandring har blivit central på deras agenda. Dessutom är det inte religiös tro eller aktivitet som de vill understöda, utan kristendom som en kulturell identitetsmarkör. Man kan även peka på att populister tolkar bibelverser tendentiöst, som till exempel att budet om att vi skall älska vår nästa anses innebära att man i första hand skall ta hand om sina landsmän.

Det finns emellertid också väl motiverade invändningar mot kidnappnings-terminologin. Metaforen förefaller bygga på en statisk och essentialistisk förståelse av religion som något som några har rätt till och andra försöker stjäla. Därmed upprepar kidnappningsteorin populisternas svartvita motsättning mellan äkta och falska kristna, om också med andra kriterier på rätt tro. Vad som är äkta religiös tro och inte är i grunden en religiös fråga, och går inte att slå fast på något neutralt sätt. Kidnappningsmetaforen har även beskyllts för att representera en smal protestantisk syn på religiös tro, där den personliga övertygelsen ses som mer äkta än tillhörigheten till en viss religiös tradition.

Inom teologi och religionsvetenskap finns det idag ett starkt intresse för fenomenet ”levd religion”, enligt vilket religiös tro främst är något man gör i vardag och helg, och inte något som kan mätas uteslutande genom att fråga människor om de håller vissa religiösa påståenden för sanna eller inte. Enlig detta synsätt kan populisternas tillämpning av kristen tro ses som en version av kristen praxis vid sidan av andra. Ytterligare ett argument mot att använda kidnappningstermen på ett onyanserat sätt är att den ger sken av att relationen mellan populistisk nationalism och kristendomen är en enkelriktad appropriering. I själva verket finns det i Bibeln och i kristen tradition, vid sidan av det jämlikhetsbetonande budskapet, många resurser som kan användas för att markera gränsdragningar mot dem som är annorlunda i någon bemärkelse. Relationen mellan populism och kristen tro är följaktligen ömsesidig.

När det gäller eventuell kidnappning av religion i Norden är det intressant att notera att forskare även har lyft fram andra exempel på teman som populisterna har gjort till sina egna. Devisen ”Sverige för svenskarna” etablerades av socialdemokraterna för hundra år sedan. Den isländska statsvetaren Eirikur Bergmann argumenterar för att en nyckel till Sverigedemokraternas framgång är att de har lyckats ”kidnappa” folkhemsideologin. Det nostalgiska förflutna, som de hävdar sig kunna återupprätta, är ett slags romantisering av det folkhem som fanns på 1950-talet. Sverigedemokraterna ser sig som de sanna arvtagarna till folkhemmet, och hävdar att socialdemokraternas nuvarande ledning har förrått detta ideal.

Jorunn Økland hävdar för sin del att Framskrittspartiets liberala falang har lyckats kidnappa den ”statsfeminism” som formades under Gro Harlem Brundtlands tid som statsminister. Denna ”genuint norska” jämlikhetstanke används nu som ett vapen mot muslimsk invandring, som anses kunna leda till ett återinförande av patriarkala värderingar. På motsvarande sätt kan man hävda att Sannfinländarna försöker ta över triaden Gud, hem och fosterland av Samlingspartiet och Kristdemokraterna. Som exempel kan nämnas Laura Huhtasaaris uttalande om att fler kors behöver placeras ut i det offentliga rummet samt att man i skolorna bör få sjunga psalmer till jul och vid vårterminens avslutning.

Ett specialfall av eventuell kidnappning gäller kontrollen över de lutherska folkkyrkorna. Sverigedemokraterna fick sin första valframgång i kyrkovalet 2001, och de har konsekvent framhållit den nära relationen mellan den svenska nationen och Svenska kyrkan. För att inte rikta sig bara till aktiva kristna preciserar partiet i sina valmanifest att Svenska kyrkans roll för den svenska identiteten är viktig oberoende om man har en kristen tro eller inte. På motsvarande sätt som Sverigedemokraterna kritiserar socialdemokraterna för att ha fuskat bort arvet från folkhemmet hävdar de att Svenska kyrkans nuvarande ledning sviker det svenska folket. Även inom Framskrittspartiet återfinns liknande tongångar, i synnerhet inom den värdekonservativa falangen. Viceordförande Sylvie Listhaug har kritiserat Norska kyrkans biskopar för svaghet och för att svika kristendomens värderingar genom sin positiva inställning till muslimska invandrare, och historikern Terje Tvedt har i en uppmärksammad bok kritiserat biskoparna för ”naiv internationalism”.

Relationen mellan Sannfinländarna och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är mer ambivalent. Timo Soini använder rikligt med bibliska referenser i sin retorik, men han är katolik, och Jussi Halla-aho är uttalad ateist, medan Laura Huhtasaari har sin bakgrund inom adventismen. Trots det finns det vid sidan av Huhtasaari enskilda partiaktivister som har en hög kristen profil. TD Juha Ahvio hävdar i en bok att det är dags att ”de värdekonservativa patrioterna återerövrar kyrkan från de rödgröna liberalteologerna”.

Sammanfattningsvis anser jag att användningen av kidnappningsmetaforen har sitt berättigande för att beskriva de mer tendentiösa och instrumentella försöken att dra politisk nytta av att hänvisa till kristen identitet och tradition. Förhållandet mellan nationalistisk populism och kristendom behöver emellertid nyanseras, eftersom det rör sig om betydligt mer komplexa och ömsesidiga förbindelser. Dessutom är det viktigt att vara medveten om att politiska partier alltid har lånat och övertagit idéer och språkbruk som tidigare använts inom andra partier. Därmed inte sagt att all användning av bibliska eller teologiska referenser skulle vara lika berättigade. Det behövs en kritisk teologisk analys av hur den kristna traditionen används för politiska syften, i kombination med ett klarläggande av vilka värderingar i denna tradition som därmed tonas ned eller tigs ihjäl.

Botemedel eller trojansk häst?

Det finns inte bara en enda form av nationalism i Norden. Även om nationalromantiken under andra hälften av 1800-talet väckte en våg av skandinavism, motverkades den av en samtidig strävan efter att markera den egna nationella kulturen och historien samt det egna språket. Inom ramen för denna strävan till nationell likriktning ställde sig de lutherska kyrkorna i statsmaktens tjänst, vilket drabbade olika etniska och religiösa minoriteter, inte minst samerna och inuiterna. Ambitionen att använda kristen tro för nationalistiska syften och att städsla kyrkorna i denna uppgift är alltså ingalunda bara ett nutida fenomen.

De nordiska ländernas behov att markera sin självständighet och sitt oberoende har även i modern tid tagit sig varierande uttryck. Det här återspeglas av att inget av länderna har fattat exakt samma beslut, och i synnerhet inte med samma tidtabell, gällande medlemskap i NATO och EU eller ibruktagande av euro som valuta. Det är till exempel knappast förvånande att Norge med sina dåliga erfarenheter av unioner med Danmark och Sverige har valt att stå utanför den Europeiska unionen – även om tillgången på olja naturligtvis har bidragit till att göra beslutet mindre riskabelt ekonomiskt sett.

De populistiska partierna i Norden har utvecklats på likartade sätt. Den första vågen dominerades av skattekritiska och i ekonomiskt hänseende liberala partier på 1970-talet, även om Landsbygdspartiet i Finland med sin agrara förankring och sitt försvar av de bortglömda på landsbygden uppvisar en något avvikande profil. Den andra vågen av populistpartier uppstod på 1990-talet, och de kännetecknades av en mer eller mindre öppet rasistisk anti-immigrationsagenda. Den liberala skattepolitiken ersattes efter hand av välfärdschauvinism, enligt vilken den sociala välfärden skall begränsas till det egna landets medborgare.

Den tredje vågen av populism kan dateras ungefär till tiden för den ekonomiska krisen år 2008 och framåt. Den kännetecknas av att populistpartierna har blivit mer mainstream, genom att medvetet exkludera de mest extrema medlemmarna. Man har tonat ned de rasistiska argumenten och förespråkar istället etnopluralism, som bygger på att olika folk är likvärdiga men skall förbli inom sina ”naturliga områden”. Populistpartierna har haft framgång i valen och även burit regeringsansvar. Man skall undvika att förstärka könsstereotypier, men det faktum att flera av populistpartierna i Norden på senare tid har haft kvinnor som partiledare torde ha bidragit till att bredda deras väljarbas.

Roger Eatwell och Matthew Goodwin har använt termen ”nationalist populist lite” för att beskriva den typ av partipolitik som enligt deras mening kunde förhindra att mer radikala former av nationalism får inflytande i samhället. David Goodhart talar i besläktade ordalag om ”decent populists” och ”moderate nationalists”, medan John B. Judis betonar att medborgarna behöver få känna sig stolta över sitt land, dess politiska system och dess rättsväsen – annars är de inte beredda att bidra till det gemensamma goda. Judis har säkert en poäng när det gäller betydelsen av en positiv uppfattning av det egna landet, men det räcker inte som argument för att rättfärdiga en politik som helt vill stoppa rätten att söka asyl och försvåra möjligheten att söka sig en bättre utkomst och ett tryggare liv i ett annat land.

Erfarenheterna från populistpartiernas framgång i Norden under senare år pekar också på att de har haft ett indirekt inflytande på andra partier. Den mest uppseendeväckande följden av populistpartiernas uppsving är att de har lyckats påverka de etablerade partiernas politik så att även till exempel traditionellt invandringspositiva partier som socialdemokraterna har förändrat sin politik. Speciellt tydlig är den här utvecklingen i Danmark, men motsvarande glidning kan iakttas även i de andra nordiska länderna. I skrivande stund har inte ens Svenska Folkpartiet uteslutit ett regeringssamarbete med Sannfinländarna, trots att dessa ifrågasätter internationellt bistånd och åtgärder för att hejda klimatförändringen, samt vill luckra upp försvaret av mänskliga rättigheter och olika minoritetsgruppers intressen.

Svaret på frågan huruvida de moderata populistpartierna dämpar de radikala nationalisternas inflytande i samhället eller inte, beror även på hur man bedömer betydelsen av att det uppkommer små radikala nationalistpartier, då de etablerade populistpartierna utesluter de mest rasistiska aktörerna. I det nyligen genomförda riksdagsvalet i Finland vann partier som till exempel de Blåsvarta visserligen marginellt stöd bland väljarna, men deras rasistiska och fascistiska linje fick synlighet i kampanjen. Samtidigt blev det uppenbart att de nuvarande procedurerna som skall reglera de politiska partiernas verksamhet har uppenbara brister, eftersom det är möjligt för partier att ändra sitt valprogram efter att det har blivit godkänt utan några omedelbara reaktioner från myndigheternas sida. Därför kan man inte dra slutsatsen att de moderata populistpartierna genom sin blotta existens skulle tysta ned eller neutralisera radikalnationalismen.

Med stöd av argumentationen ovan hävdar jag att de moderata nationalistiska populistpartierna fungerar som trojanska hästar i den bemärkelsen att deras argumentation letar sig in i de andra partiernas linjedragningar. Det här är inte i sig något nytt fenomen i politiken: i kampen om inflytande har partier ofta försökt överta idéer som för tillfället väcker genklang i väljarkåren – vilket jag även exemplifierade i diskussionen om kidnappning. Men i fråga om de nationalistiska populistpartierna är denna process speciellt försåtlig, eftersom de värderingar som sprids försvagar respekten för mänskliga rättigheter, internationell solidaritet och miljön.

Användningen av metaforer som kidnappning och trojanska hästar för att beskriva de nationalistiska populistpartiernas verksamhet är följaktligen motiverat, men det behöver göras med urskiljning. Kategoriska fördömanden cementerar motsättningarna och ger dessa partier chansen att framstå som offer för ”etablissemangets” angrepp. Vare sig vi diskuterar deras användning av kristet språkbruk eller deras inflytande på andra partier behöver vi eftersträva en nyanserad och kritisk, men också lyhörd ansats. Bara så kan vi luckra upp de svartvita motsättningar som populismen får sin livskraft av.

Björn Vikström är professor i systematisk teologi vid Åbo Akademi, samt tidigare biskop i Borgå stift. Han har i böcker och artiklar behandlat teman som bland annat hermeneutik, religion och populism, minoritetsteologi, ekoteologi, sexualetik och gästfrihet.