Vad innebär det att med fredliga medel kämpa mot våldsamma och förtryckande regimer? Vad är civilt motstånd? Timo Virtala skriver.

Känner du till någon odemokratisk stat öster om Finland vars viktigaste oppositionspolitiker blev allvarligt sjuk, fick sjukhusvård utomlands, blev bättre och sedan frivilligt återvände till sitt hemland? Hans plan var att utmana den korrumperade president som redan i tjugo år styrt landet. Vetskapen om oppositionspolitikerns djärva återkomst spred sig bland medborgarna och tusentals anhängare samlades på flygplatsen för att välkomna hjälten hem. I hemlandet dödades han emellertid skrupellöst. Hans änka ordnade en uppseendeväckande begravning och lovade att själv fortsätta sin framlidne makes arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.

Om du svarade Ryssland, svarade du fel. Aleksej Navalyj blev inte sjuk utan förgiftades. Rätt svar är Filippinerna, den korrumperade politikern som styrde landet åren 1965–1986 hette Ferdinand Marcos och den mördade oppositionspolitikern var Benigno Aquino. På Filippinerna blev Aquinos begravning startskottet för en händelsekedja som inom tre år ledde till att presidenten fredligt störtades från makten.

Likheterna med nuläget i Ryssland är så slående att vi innan vi frågar oss om något liknande kunde hända i Ryssland, måste se närmare på revolutionen i Filippinerna 1986.

EN AKTNINGENS REVOLUTION

Under Marcos tjugo år långa period vid makten skingrades demonstrationer med tårgas, batonger och kulor, oliktänkare fängslades och mördades, medier utnyttjades som propagandamaskineri, val ställdes in, grundlagen reviderades och krigstillstånd utlystes – allt uppenbarligen i syfte att koncentrera makten i presidentens och hans närmaste krets händer. Krigslagarna som gällde från september 1972 till februari 1980 upplöste parlamentet och gjorde Marcos till såväl president som premiärminister.

En av de tiotusentals människor som greps under den period då krigslagarna gällde var senatorn Benigno Aquino. Han satt åtta år i fängelse, tills han där fick en hjärtattack 1980. Han tilläts resa till USA för vård på villkor att han inte återvände till Filippinerna innan domen mot honom hävts.

Medan Marcos krigslagar gällde, ordnades inga presidentval. När ett val slutligen hölls 1981, försökte Marcos administration inte ens dölja sitt smutsiga spel: åldersgränsen för kandidatur sattes till 50 år, vilket gjorde att den 48-årige Benigno Aquino liksom många andra yngre kandidater inte kunde ställa upp i valet.

Trots detta beslöt Aquino två år senare att återvända till Filippinerna. Det sägs att en viktig inspirationskälla till hans beslut var den film om Mahatma Gandhi som kommit året innan. Han visste att hans liv stod på spel, och drog på sig en skottsäker väst strax innan flygplanet landade. Den hjälpte ändå inte, utan han sköts till döds genast på flygplatsen.

Aquinos begravning blev en enorm sorgefest som förde oppositionens led närmare varandra. Under de följande månaderna ordnades närmare tvåhundra politiska sammankomster, marscher och andra demonstrationer. Också USA:s militära, ekonomiska och politiska stöd för Marcos började vackla. Trycket ökade och Marcos utlyste därför presidentval i februari 1986. Benigno Aquinos änka, Corazon ”Cory” Aquino, ställde upp som kandidat för oppositionen.

Under valkampanjen förespråkade Corazon Aquino icke-våld. När Ferdinand Marcos trots valobservatörernas protester utropade sig till segrare i valet, uppmanade Aquino sina anhängare till civil olydnad.

Den romersk-katolska kyrkans ärkebiskop Jaime Sin var ett viktigt stöd för Aquino. Han hade redan i flera årtionden vid stora bönetillställningar predikat mot krigslagarna, gripandena och tortyren. Han intog en central roll i arbetet med att ena oppositionen och verka för icke-våld. Den kyrkligt anknutna Radio Veritas och tidningen med samma namn var oppositionens viktigaste språkrör under Marcos regim.

När Marcos förlorade sin legitimitet, började även armén knaka i fogarna. Försvarsministern förberedde en militärkupp, och när planerna avslöjats, barrikaderade han sig tillsammans med fyrahundra oppositionella soldater i en militärbas utanför Manila. Ärkebiskop Sin uppmanade via radio medborgarna att samlas utanför militärbasen för att förhindra en våldsam sammandrabbning mellan revolutionärerna och dem som var lojala med Marcos.

Folket hörsammade uppmaningen och hundratusentals människor fyllde upp EDSA-vägen. Kommendören för en arméenhet bestående av pansarvagnar och fordon för manskapstransport hotade att skjuta demonstranter i hans väg om dessa inte väjde. Demonstranterna, män och kvinnor i olika åldrar, stod fredligt kvar. Varken stenar eller molotovcocktails kastades mot soldaterna, utan i stället gavs de choklad, mat och cigaretter. De fick inga utskällningar och fördömdes inte, utan i stället vädjade demonstranterna till deras patriotism: folkets och fosterlandets bästa var demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna, inte lydnad för en ledare som gjort sig skyldig till valfusk, korruption och människorättskränkningar.

Varje armé vet vad det är att möta våld – de är utbildade för det, de bär vapen och är förberedda såväl psykiskt som fysiskt. Men nu var det inte ansiktslösa terrorister eller militärt utbildade gerillasoldater utan hemmamammor, ungdomar, affärsmän, präster och nunnor som mötte soldaterna. Nunnor sägs ha böjt knä för att be framför de pansarvagnar som beordrats att avancera.

Efter flera försök att köra genom folkmassorna vände militärfordonen om. Folket hurrade. Under de följande timmarna och dagarna vägrade soldater en efter en att lyda order som skulle äventyra medborgarnas liv och gick över till revolutionärernas sida. Två dagar senare avgick president Marcos och flögs till Hawaii.

Det var avgörande att demonstranterna höll sig till fredliga metoder för att den filippinska revolutionen skulle lyckas. För det första tog det luften ur Marcos skrämselretorik (enligt vilken den opposition som kritiserade honom företrädde kaos och våld medan han stod för ordning och disciplin). Ännu viktigare var emellertid att den fredliga kampanjen möjliggjorde ett brett deltagande.

Erica Chenoweth publicerade tillsammans med Maria Stephan år 2011 studien Why Civil Resistance Works, som visade att sannolikheten var nästan två gånger större för fredliga än för våldsamma revolutioner att lyckas. I denna första studie av sin typ ingick cirka tvåhundra våldsamma och cirka hundra fredliga kampanjer.

Enligt Chenoweths och Stephans studie var det specifikt antalet deltagare som var avgörande för framgång. Ju större andel av befolkningen som stod bakom kampanjen, desto större var sannolikheten för att revolutionen skulle lyckas. Alla kampanjer där över 3,5 procent av befolkningen deltagit har lyckats.

Effektiviteten i fredliga revolutioner förklaras av att tröskeln är betydligt lägre att ansluta sig till en fredlig kampanj än till en militärkupp. I de största demonstrationerna i Filippinerna, som när Benigno Aquino begravdes eller Cory Aquino utropade sig till segrare i valet, deltog hela två miljoner människor.

En annan viktig orsak till de fredliga revolutionernas effektivitet är den bredare uppsättningen icke-våldsmetoder. I fråga om Filippinerna betydde det inte bara ovannämnda mur av människor utan bland annat också generalstrejker, demonstrationer, marscher, medie- och produktbojkotter, skolstängningar, sång, dans, bönestunder, trots mot utegångsförbud och sittstrejker, men också att folk lyfte pengar från bankerna, sköt på betalningen av el- och telefonräkningar och drog ut gula sidor ur telefonkataloger för att sedan kasta de sönderrivna sidorna från fönster i stadens skyskrapor.

Filippinierna som lyckades genomföra denna fredliga revolution visade vad icke-våldets kraft handlar om: att modigt och aktivt ingripa i missförhållanden, att inte ge upp och i extremfall att också vara beredd på uppoffringar. Det handlar om att inte ge efter för dem som använder eller hotar med våld, men att inte heller se dem som fiender att krossa, utan som medmänniskor man försöker få att inse något nytt. Filippinierna använde termen alydangal för det här, vilket bokstavligen betyder att visa aktning.

KUNDE NÅGOT LIKNANDE SKE I RYSSLAND?

Absolut. Stora folkmassor har mobiliserats i allt snabbare takt. Européerna minns väl revolutionerna 1989, där enpartisystemen ett efter ett vek sig för massor som utövade fredlig civil olydnad. Sydafrikas apartheidsystem föll fem år senare, men den riktiga skrällen började i Serbien. Här några exempel på framgångsrika fredliga revolutioner och kampanjer under 2000-talet:

Serbien 2000 > Slobodan Milošević störtades
Georgien 2003 > Eduard Shevardnadze störtades
Ukraina 2004 > Omval
Kirgizistan 2005 > Askar Akajev störtades
Tunisien 2010–2011 > Ben Ali störtades
Egypten 2012 > Hosni Mubarak störtades
Taiwan 2014 > Handelsavtalet med Kina skrinlades
Sydkorea 2016–2017 > tjänsteåtal mot presidenten
Sudan 2018–2019 > Omar al-Bashir störtades
Etiopien 2018 > demokratiska reformer
Armenien 2018 > Serzj Sargsian störtades
Chile 2019 > ny konstitution
Algeriet 2019 > presidenten stoppades från en femte period vid makten

Listan är bara ett skrap på ytan. Erica Chenoweth som forskar i fredligt motstånd har räknat att 96 folkresningar inletts bara under 2010-talet i syfte att uppnå betydande samhälleliga och politiska förändringar utan beväpnat våld. Det förekom avsevärt fler fredliga än våldsamma kampanjer, och andelen framgångsrika sådana – även om man jämför med tidigare årtionden – var fortfarande avsevärt bättre än för våldsamma kampanjer.

En, om än stor, demonstration innebär emellertid ännu inte civilt motstånd, säger Chenoweth. Enligt henne betyder civilt motstånd att genomdriva en systematisk, organiserad och målmedveten strategi där många andra former av fredligt motstånd utöver demonstrationer tillämpas, precis som i fallet Filippinerna.

I Ryssland har stora grupper mobiliserat sig mot Putin särskilt åren 2011–2012 och 2018–2020, medan det varit tystare i perioderna däremellan. Skälet till tystnaden är naturligtvis regeringens förtryck av fria medier, medborgarsamhället och oppositionen. Demonstrationer, yttrandefriheten och medborgarsamhällets handlingsutrymme har begränsats genom nya lagar, och utöver Aleksej Navalnyj har även många andra oppositionsföreträdare försatts i husarrest, fängslats eller mördats.

Situationen ter sig onekligen utsiktslös. Men hur såg läget ut på Filippinerna i början av 1980-talet? Eller i slutet av samma årtionde i Östeuropa eller Sydafrika? Skulle ni ha trott – skulle ni ens ha kunnat ana – vad som sedan hände, och det dessutom fredligt?

VIKTEN AV MÅNGSIDIGA METODER

En annan viktig faktor för att fredliga metoder ska lyckas är, utöver mängden deltagare, en bred uppsättning av metoder. Demonstrationer är den mest kända men enbart en och ibland en alltför farlig metod för oppositionen att visa sin styrka. Demonstranter som protesterade mot general Pinochets militärdiktatur i Chile stannade hemma men kom överens om att skramla med kastruller och grytor på sina balkonger en viss tid på en viss dag. Taktiken kallades cacerolazo och hjälpte oppositionen att uppskatta sin verkliga storlek. I Turkiet släcktes av samma skäl lyset vid ett visst klockslag i de hus där de boende motsatte sig regeringen. I diktaturer med muslimsk befolkningsmajoritet har människor gått upp på taken för att ropa Allahu Akbar, det vill säga för att lovprisa Guds storhet. Både de som ropar och de som hör det, vet att det betyder att presidenten däremot inte är stor – men det blir väldigt svårt för presidenten att förneka detta. Precis som de sovjetiska myndigheterna hade svårt att ingripa i den marsch som ordnades i samband med sångfesten i Tartu, där deltagarna år 1987 stolt bar en blå, en svart och en vit flagga sida vid sida. Alla de närvarande såg i det här den estniska trikoloren, även om flaggorna juridiskt och tekniskt sett inte var det.

Ännu ett exempel som kan nämnas är de två minuter långa generalstrejker som danskarna genomförde i slutet av naziockupationen. De var relativt lätta att genomföra och så gott som alla kunde delta, inklusive fotgängare. Danmark stannade bokstavligen upp. Som Majken Jul Sørensen påpekar i Pacifism Today: A Dialogue about Alternatives to War in Ukraine, skickade motståndsrörelsen en stark signal till ockupanterna: Se hur många danskar som stöder oss. Vad kan vi inte göra nästa gång?

Det handlar förstås bara om symboliska gester, och sådana räcker inte för att fälla Putins regim. Men de kan ingjuta egenmakt, enighet, hopp och tro, och sporra oppositionen till mer konkret handling mot regimen.

Egenmakt krävs eftersom andelen fredliga kampanjer som lyckas har, som jag nämnde ovan, minskat sedan studien Why civil resistance works skrevs. I sin senaste bok, Civil Resistance – what everyone needs to know, finner Erica Chenoweth flera skäl till det här.

För det första har diktatorer lärt sig att ta fredliga folkresningar på allvar sedan de sett hur diktaturer en efter en har störtats av fredligt motstånd under 2010-talet. Numera vet de att hotet är verkligt och tar till hårda tag långt tidigare. Detta kan mycket väl vara skälet till varför Lukasjenka i Belarus, Putin i Ryssland och al-Assad i Syrien fortfarande sitter kvar vid makten.

För det andra har demonstrationerna varit mindre än tidigare, och för det tredje går det onekligen snabbt och lätt att organisera sig digitalt, men metoden är också sårbar eftersom den inte kräver någon egentlig struktur. Innan den digitala eran krävde organisering av oppositionen mer engagemang, vilket bidrog till resiliens i rörelserna.

För det fjärde har de senaste årens fredliga folkresningar varit ensidiga i fråga om sin taktik. Om en demonstration inte fungerar eller det är för farligt att ordna en, bör man agera på något annat sätt.

MILITARISMENS BEGRÄNSNINGAR

Ur militär synvinkel ser jag bara tre ytterst beklämmande utgångar i Ukrainas situation.

För det första, vinner Putins Ryssland militärt kommer han att ha uppnått det han vill med våld, och hans beslut om krig lönade sig alltså. Det skulle uppmuntra honom och andra likasinnade till detsamma i fortsättningen och skulle således vara ett hårt slag mot den internationella ordning som grundar sig på avtal.

Å andra sidan skulle också en militär seger för Ukraina och väst sända en signal om de militära insatsernas effektivitet: se bara, vi satsade på vapen och militarisering och det gav resultat, det räddade oss! Med militär övermakt bestämmer vi hur saker ska se ut i världen. Detta vore samtidigt en signal till Kina om att verklig makt följer specifikt av upprustning. Och hur skulle Ryssland framstå i detta scenario? Ödmjukt och samarbetsvilligt? Knappast. En bitter, arg, hämndlysten och förödmjukad kärnvapenmakt.

En tredje katastrof vore att nuläget fortsätter. Väst och Ryssland matar Ukraina med vapen medan ukrainska och ryska soldater med all säkerhet dör varje dag, vecka, månad och år, infrastruktur förstörs och hat, bitterhet och rädsla frodas.

ICKE-VÅLD GER HOPP

De fredliga revolutionernas historia visar att vi utöver våld och passivitet även har ett tredje sätt att göra motstånd mot orättvisor och våld.

Icke-våld är inget magiskt knep som gör att vem som helst tar sig segrande ur vilken konfliktsituation som helst. Det finns också exempel på misslyckade försök till fredlig påverkan. De är emellertid inget bevis på att icke-våld inte fungerar, mer än en misslyckad militäroperation av en enskild arméenhet är bevis på omöjligheten i att använda militärt våld. Däremot bevisar redan ett exempel på en framgångsrik fredlig kampanj att det finns kraft i icke-våld.

Det handlar om en kraft som individer, grupperingar och samhällen om de vill kan utveckla och bli bättre på. Det är viktigt för den här utvecklingsprocessen att känna till icke-våldets historia, bli förtrogen med teorin bakom det och analysera såväl lyckade som misslyckade exempel på tillämpningen av icke-våld. Bernard LaFayette jämförde icke-våld med en jumbojet. En jumbojet är otroligt effektiv och användbar, men blir helt oanvändbar utan en pilot som kan styra planet. På samma sätt fungerar inte icke-våld av sig självt, om det inte finns någon som kan tillämpa det.

TIMO VIRTALA är föreläsare och facklitterär författare

Översättning: Be Nordling

KÄLLOR

Chenoweth, Erica och Stephan, Maria: Why Civil Resistance Works. Columbia University Press 2011.

Chenoweth, Erica och Stephan, Maria: Civil Resistance – What Everyone Needs to Know. Oxford University Press 2021.

Sharp, Gene: There are realistic alternatives. The Albert Einstein Institution, 2003.

Sørensen, Majken Jul: Pacifism Today – A Dialogue about Alternatives to War in Ukraine. Irene Publishing 2024.

Virtala, Timo: Väkivallattomuuden voima – Kertomuksia rohkeudesta. [Icke-våldets styrka – berättelser om mod] Rosebud 2020.

Hur bedömer man ett verk riktat till barn? Maria Lassén-Seger reflekterar kring barnlitterär kvalitet  och den finlandssvenska barnlitteraturkritikens betydelse idag utifrån ett historiskt perspektiv.   

För ett par veckor sedan slängde jag och min kollega drösvis med svenska barnböcker. Varför då? Jo, böckerna var så dåliga att vi inte ville att ett endaste barn skulle läsa dem. De flesta var egenutgivna eller kom från förlag där författaren/illustratören själv betalat för att bli utgiven. De hade inte genomgått någon redaktionell process och saknade helt verkshöjd. Visst gjorde det ont att slänga böcker, men än värre vore att sprida dem.  

Att vägra sprida undermåliga barnböcker är förstås bara ett sätt att värna barnlitterär kvalitet. Hur komplex och känslig frågan om litterär kvalitet är, visar den debatt som förts på kultursidor och -sajter denna höst och vinter 2023–24. Ulrika Nielsen och Fredrik Hertzberg sköt med sina essäer Vad är litteratur och vad ska man ha den till? respektive ”Farväl kvalitet. Farväl konst.” Om litterärt värde startskottet då de satte fingret på en ömmande smärtpunkt; skönlitteraturens eskalerande kommersialisering i en tid när kraftigt minskad bokförsäljning och läsförmåga intensifierat förlagens fokus på säljbara berättelser framom djärva experiment. Hotbilden är en urvattnad litteratur och att den ”smala” litteraturen försvinner. 

För egen del har debatten väckt frågor om den barn- och ungdomslitterära kritik jag både skriver och studerar. På vilket sätt berörs den av frågor om litterär kvalitet? 

Varför behövs vuxenexpertis om barnlitteratur?
Debatten har genererat många reaktioner jag inte tänker gå närmare in på här, annat än att konstatera att Freja Rudels insiktsfulla analys av essäerna i ÅU 17.1.2024 för mig hör till de mest givande. Den olyckliga tendensen att i debatten ställa så kallade ”expertläsare” mot ”vanliga läsare” är tyvärr bekant också för en barnlitteraturkritiker. Ofta – särskilt från förlagshåll – får jag frågan om det inte är lite suspekt att vuxna recenserar böcker för unga läsare? Är inte de unga läsarna själva bäst rustade för den uppgiften? 

Mitt svar är och förblir att det ena inte utesluter det andra. Vuxenexpertis på barnlitteratur behövs eftersom denna ingår i ett professionellt litterärt kretslopp. Målgruppen må vara unga läsare, men den skrivs, illustreras, ges ut, köps och förmedlas av vuxna. En livskraftig, utmanande och nydanande litteratur för barn och unga behöver därför ingå i ett offentligt kritiskt samtal. Jag sekonderas av otaliga barnlitterära författare och illustratörer som vittnat om att de gärna deltar i vuxna diskussioner på samma premisser som andra vuxna aktörer i branschen. 

Ändå är barnlitteraturkritik ingen självklarhet idag. Helsingin Sanomat nöjer sig med fyra samlingsrecensioner och några enstaka recensioner per år (Hbl 17.11.2023). Under 2000-talet har bevakningen av barn- och ungdomslitteratur på de nordiska dagstidningarnas kultursidor minskat i takt med att recensionsutrymmet överlag krympt till följd av dagspressens kris i ett allt mer digitalt medielandskap.  

Men måste det vara så? Intressant nog ser vi på finlandssvenskt håll en helt motsatt trend. Hufvudstadsbladets litteraturredaktörer – till exempel Pia Ingström, Fredrik Sonck och Ylva Perera – har länge värnat om en med vuxenlitteraturen jämställd bevakning av barn- och ungdomsböcker. Också Svenska YLE, lokalpressen, Ny tid samt Läscentrums webbaserade Lysmasken recenserar idag finlandssvensk barn- och ungdomslitteratur, den sistnämnda rentav så kunnigt att Kritikbyrån utsåg Yasmin Nyqvists bilderboksrecension till Årets kritiska text 2023.  

Det är alltså bevisligen möjligt att trotsa trenden och prioritera ökad synlighet och en jämlik recensionsverksamhet för barnlitteraturen. Hand i hand med sådant agerande går uppfattningen om att den finlandssvenska barnlitteraturen är livskraftig, dynamisk och värd kritisk uppmärksamhet. 

Vad är (barn)litterär kvalitet?
Nielsen argumenterar övertygande för att vi bör diskutera litterär kvalitet, även om det inte går att slå fast exakta kriterier för den. Denna paradox är, tänker jag, jämförbar med att ”tävla” i konst. Det går egentligen inte. Ändå existerar prestigefyllda litterära priser som betyder mycket för de som får dem, deras förlag och deras läsekrets.  

Hur hanteras frågan om kvalitet i litterära jurysammanhang?  Här utgår jag från egna erfarenheter av juryuppdrag – såsom bl.a. Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA), Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris, Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok och Svenska litteratursällskapets skönlitterära pris. Jag ser juryarbetet som en process där medlemmarna läser, formulerar argument för sin läsning, kommunicerar sina åsikter till de andra i juryn, lyssnar på andras argument, diskuterar, läser om, ändrar åsikt, kompromissar eller står på sig och så vidare, tills gruppen landar i ett beslut alla kan omfatta. Den kvalitetsdiskussion som förs, föds ur en härva av reflektion och interaktion. Tyvärr presenteras resultatet missvisande ofta som den ”bästa” boken/författaren/illustratören, trots att adjektivet inte alls motsvarar den mångdimensionella och dynamiska process som jag upplever att juryarbetet innebär. 

På liknande vis går det inte att exakt ringa in vad litterär kvalitet är i (barn)litteraturkritiken. Ändå ska kritikern ta ställning till om verket har litterära kvaliteter eller inte. Det är ett uppdrag som går bortom konsumentupplysning och läsfrämjeri. De omdömen kritikern formulerar om ett verk ska också vara nyanserade bortom smakdomarens stumma tumme upp eller ner. Vilka är bokens styrkor och svagheter? Vilka frågor väcker läsningen? Hur förhåller sig verket till författarskapet, samtiden och (barn)litteraturhistorien? Målet är att delta i ett större samtal kring verket. Det innebär att gå balansgång mellan att rosa och risa, men i stor utsträckning också om att våga vara sin läsning och sina åsikter trogen. En nyfiken och engagerad kritiker är ingen grinig förstå-sig-på-are med sadistiska behov av att såga och såra. Dessutom kan också kritiker misslyckas. De är också skribenter med krav på att (oftast kortfattat) formulera sig så pass väl och intresseväckande att de når ut. Det finns med andra ord också krav på verkshöjd för kritiska texter. 

I ett barnlitterärt sammanhang är hotbilden närmast att oron över sjunkande läsförmåga bland barn och unga tar udden av barnlitteraturkritiken. För är inte all läsning av godo i detta trängda läge, och är inte därmed alla böcker unga läser och tycker om bra? Ja, bra för läsandet är de väl, men det säger inget om deras litterära kvalitet, vilket är en helt annan sak för såväl läsare och kunniga kritiker att ta ställning till. Vi behöver alltså inse och värna om skillnaden mellan litteraturkritik med uppgift att å ena sidan formulera omdömen om verks litterära kvalitet och å andra sidan boktips eller bokrekommendationer med kommersiell koppling av marknadsföringskaraktär. I ett digitalt medielandskap har gränserna dem emellan suddats ut. Inget ont om att uppmuntra till läsning, men vi måste kunna skilja verksamheterna åt och inse att de fungerar utifrån olika premisser och fyller olika behov. 

Tippelill-projektet och barnlitteraturkritikens betydelse
En etablerad recensionsverksamhet har betydelse för hur barnlitteratur syns, uppfattas och värderas i samhället. I översiktsprojektet Tippelill (2022–26) som undersöker framväxten av barnlitteraturkritik och -forskning på svenska i Finland från dess barndom till nutid, har vi kunnat konstatera att barnlitteraturkritikens framväxt är en av grundpelarna i barnlitteraturens professionalisering och teoretisering. 

När Franz Michael Franzén i den allra första barnboksrecensionen på svenska i Finland – som sträckte sig över flera nummer av Åbo Tidningar våren 1799 – anmäler Jacob Tengströms Tidsfördrif för Mina Barn (1799) – den första skönlitterära barnboken i Finland – framhåller han vikten av att bokens stilgrepp är anpassat till barnläsare (det vill säga har ett barnperspektiv) samt äger ”poetisk kraft” och ”skönhet”. Franzén slår därmed ett häpnadsväckande tidigt slag för att också barnlitteratur ska sträva till estetisk kvalitet. 

Ett halvt sekel senare publicerar Zacharias Topelius sina inflytelserika essäer ”Om läsning för barn 1-4” i Helsingfors Tidningar år 1855, i vilka även han framhåller att barnlitteratur bör tala till förstånd, känsla och fantasi på ett barnanpassat sätt. Den ska därtill främja kristlig fostran, kärlek till hem och fosterland samt finska språket och kulturen på sätt som tar barnets förmågor i beaktande. Topelius’ barnbokssyn speglar (förstås) samtidens kristna, fosterländska och nationalromantiska ideal, men propsar också på större förståelse för barns behov av fantasi och berättelser som väcker läslust. 

Likt Franzén trivialiserar Topelius inte barnlitteraturen utan betonar det svåra i att skriva för barn. Han anser det också vara ”en swår sak, att bedöma en barnbok”. För det behövs kännedom om ”barndomens egendomliga åskådning af lifvet i olika åldrar”, men också ”kritisk insigt om bokens werkliga wärde” och ”mycken erfarenhet, för att bedöma det rätta walet för ett barn och för ett annat” (Finlands Allmänna Tidning 1.5.1872). Topelius formulerar här ett credo för en kunnig kritisk granskning av barnlitteratur, samt visar medvetenhet om att barnläsare är individer med olika förmågor, behov och preferenser. 

Redan i essä nr 4 av ”Om läsning för barn” beklagar han bristen på barnlitteraturkritiska insatser och uppmanar bokköpare att själva ”gallra ut det som är onyttigt eller rent af skadligt”, i betydelsen böcker som inte kännetecknas av ”det sedligt goda, det barnsligt naiwa, det glatt skämtsama eller det oskyldigt wackra.” Att dåliga böcker kan vara direkt skadliga för barn uttrycker en samtida uppfostringssyn, men också en tilltro till litteraturens kraft. Topelius ton är sträng, men de kvalitetskriterier han nämner förblir synnerligen abstrakta och tolkningsbara. Också för denna barnlitteraturens förnyare är det svårt att nagla fast exakt vad som gör en barnbok bra, men han framhärdar ändå i att försöka. 

Barnlitteraturkritiken på svenska i Finland är ännu under slutet av 1800-talet inne i en första etableringsfas. Synligast är den inför julhandeln när bokutbudet är som störst. Då publiceras både längre recensioner av inhemska böcker och samlingsrecensioner med kortare omdömen av typen tummen upp eller ner. Ett smakprov på det senare fås i Helsingfors Dagblad  12.12.1872 där det som inte håller måttet avfärdas utan pardon: ”Läsning i syskonringen. Små sedolärande berättelser för mindre barn, kan med sina skräpiga planscher och dito berättelser rekommenderas, för – brasan.” Men omdömet kan också vara kluvet och röja en viss glimt i ögat som när Baron von Münchhausens sällsamma resor och äfventyr till lands och vatten får omdömet: ”Något tvifvel kan råda huru väl den lämpar sig för ungdomen. Att den bland de unga finner ytterst roade läsare är deremot fullkomligt otvifvelaktigt.” 

Exemplen ovan visar hur den barnlitteraturkritik som sakta växer fram under sent 1800-tal svarar mot kvalitetsanspråk på utgivningen. I tidningen Finland 6.12.1884 framgår att en grupp sakkunniga har bedömt en del av den utgivna barnlitteraturen inför jul. Samma år konstaterar signaturen A. H-nen i sin barnboksöversikt i Finsk Tidskrift 1.12.1884 att barnlitteraturens uppgift är att ”bilda och förädla”. I denna uppgift finns två motstridiga förväntningar inskrivna som lever kvar långt in på 1900-talet, nämligen att uppfostra och uppfylla estetiska krav. Det är en svår balansgång för skönlitterära texter att hantera sådana motsägelsefulla krav. Mången barnbok som uppfyller förväntningen på att lära ut något, får därför ris av kritiker som anser den vara för didaktisk eller tendentiös i sitt ärende.  

Också kritikerkåren ses vackla i sin bedömning av barnböcker utifrån sina förväntningar på och förutfattade meningar om dem. Ett fängslande exempel på detta hittar vi i mottagandet av den på sin tid populära finlandssvenska barnboksförfattarinnan Nanny Hammarströms (1870–1953) verk. Hammarström levde queert och var aktiv kvinnosakskvinna. I en artikel under arbete visar jag och Mia Österlund hur den emancipatoriska potentialen i hennes debutbok Två myrors äventyr (1907) går samtidens kritikerkår förbi och osynliggörs av läsningar som enbart fokuserar på hur boken lär ut naturkunskap och väcker naturintresse hos barn. I en recension av en senare bok av Hammarström i Hbl 11.12.1933 konstaterar signaturen –t. att ”det egenartade, det charmerande hos Nanny Hammarström är att hon inte gör några anspråk på litterär finess eller djuptänkthet” och röjer därmed den avsaknad av förväntningar på undertext och komplexitet som fortsatt traderas om författarskapet.  

Exemplet Hammarström visar att den finlandssvenska barnlitteraturkritiken inte alltid haft litterär komplexitet som sin ledstjärna, utan tvärtom hämmats av förminskande förutfattade meningar om vad barnlitteratur kan omfatta och innehålla. Översikten av barnlitteraturkritiken på svenska i Finland är ännu på hälft, men med dessa exempel har jag velat visa hur den långt in på 1900-talet brottas med motstridiga förväntningar i ett oupphörligt letande efter att förstå vad barnlitterär kvalitet är. 

Låt det krasa mellan tänderna
Vill vi ha barnböcker som stryker sina läsare medhårs eller böcker med potential att ifrågasätta, ruska om och göra intryck? Lennart Hellsing slår i Tankar om barnlitteratur (1963) fast att ”all konst […] skall krasa mellan tänderna”, också barnboken. År 2022 tilldelades jag och Mia Österlund Vanessapriset för våra insatser som barnlitteraturkritiker. I motiveringen betonades att särskilt den hårda kritiken premierades. Vi kommer därför att fortsätta föra och uppmuntra till kritiska diskussioner kring barnboken samt värna den barnlitterära kvaliteten, även om det innebär att fler barnböcker som inte håller måttet eller krasar mellan tänderna slängs. 

Maria Lassén-Seger är projektforskare inom SLS-finansierade översiktsprojektet Tippelill som undersöker barn- och ungdomslitteraturens reception på svenska i Finland i form av kritik/recensioner och forskning under perioden 1850-2020  (2022-2026).