Kan djur tala? En till synes enkel och självklar fråga som getts många svar, också goda sådana. Men är själva frågan bra? Be Nordling skriver.

Visst är det väl en uråldrig dröm att kunna tala med de mångahanda varelser vi har runt omkring oss – kanske rentav att de ska berätta för oss hur de tänker och ser på världen?

Det finns en välkänd apa, en gorilla vid namn Michael. Liksom många andra apor (och andra arter, för den delen) både före och efter honom var Michael föremål för studier där forskare försökte lära aporna människospråk – i Michaels fall närmare bestämt American Sign Language, det vill säga en modifierad version av nordamerikanskt teckenspråk.

Michael kunde använda omkring 600 tecken och kombinera dem för att bilda meningar, också flera sammanhängande meningar i följd. Inte minst blev han känd för att ha berättat om hur han som liten apunge bevittnat när hans mamma dödades av tjuvskyttar: när Michael tillfrågas om sin mamma, använder han bland annat tecknen för ”oljud”, ”problem” och ”skära halsen”. Även om berättelsen inte går att direkt verifiera, blev han sannolikt föräldralös just på grund av illegal jakt på bushmeat och därefter såld till ett zoo som förmedlade honom till det universitet i USA där studien bedrevs.

Vissa lingvister och etologer (forskare som undersöker djurs beteenden) är skeptiska till hur man ska tolka det Michael säger. Själv har jag inte problem med att tro att det han berättar stämmer och är just så gruvligt som det verkar. Djur har gång på gång trotsat människors, eller mer specifikt kanske forskares, uppfattningar om deras bristfälliga förmågor.

Däremot har jag större problem med den ibland förekommande tanken att bättre kunskaper om och förståelse av djur i regel skulle leda till samtal där djur med människors språk beskriver sina inre världar.

Än omvänt då – om människor lär sig djurs språk? I ett radioprogram om artificiell intelligens frågar en dramatisk berättarröst om vi måhända är bara ett ögonblick från att småprata med valar. Enorma mängder data samlas in om bland annat just valar men också många andra djur, som nakenråttor, elefanter och fåglar. Dessa datamassor ska sedan analyseras med hjälp av den nya tekniken. Ett av dess främsta företräden är nämligen förmågan att hitta mönster i stora datamängder. Just det här är en nyckel i arbetet med att förstå djurs kommunikation, och detta har hittills varit mödosamt eftersom en människa helt enkelt inte klarar av att ta in lika stora mängder data. Som med översättningsalgoritmer mellan naturliga (alltså mänskliga) språk, kan artificiella neuronnät söka mönster utan att på förhand styras av kriterier för vilka mönster som ska hittas.

Förhoppningen är alltså, som till exempel valfantasten Tom Mustill framhåller i en bok med titeln Att prata val, att man med hjälp av artificiell intelligens ska kunna ”dechiffrera djurens språk” och på så sätt kanske uppnå tvåvägskommunikation mellan djur och människor. Även om det låter som science fiction tror jag att tanken på en apa, eller något annat djur, som berättar för oss om sina inre upplevelser utövar en enormt stark lockelse. Att de i ord som är begripliga från vår horisont ska förmedla sitt perspektiv på världen.

Det är visserligen närmast i populärvetenskapliga framställningar som saken formuleras i termer av möjligheten till någon sorts ”GoogleTranslate för djurspåk”. Forskare på området har kanske inte fullt så vidlyftiga föreställningar om det de håller på med. En forskare i neurovetenskap i Tyskland berättar till exempel roat om en ”ordbok” de tagit fram för nakenråttor: en datafil med ljudvågor över råttornas läten. Den här typen av audiodata kopplas till iakttagelser av djurens beteende, och genom automatiserade analyser av datamaterialet hittas olika regelbundenheter och mönster som kan tolkas i ljuset av hur djuren beter sig.

Men det är svårt att ens närma sig frågan utan att syna begreppet språk.

MEDFÖDD FÖRMÅGA?

Ett mycket enkelt, och mycket tråkigt, svar på frågan om djur har språk är att det nog beror på vad man menar med språk och med att ha språk.

Ofta definieras språk tekniskt enligt särskilda kriterier, med fokus på sådant som grammatik, syntax eller abstraktionsnivå. I ljuset av en sådan definition finns det vissa som vill förneka att djur skulle ha språk, medan andra pekar på olika drag i djurs kommunikation som kan anses möta kriterierna för språk. Det tråkigaste med ett sådant svar är att allt hänger på hur man formulerar definitionen – språk och vad det betyder att använda språk kan alltid omdefinieras, ofta för att man vill göra någon annan typ av poäng om antingen människors eller djurs vara i världen. Paradoxalt nog åsidosätts då de existentiella aspekterna av vad det betyder att leva språkligt.

Descartes, den franske 1700-talsfilosofen, var en av de tidigaste att kategoriskt förneka att djur skulle ha språk. Faktiskt hävdade han – med emfas – att djur bara är som avancerade maskiner. Ungefär som klockor, för tre århundraden sedan några av de mest sofistikerade maskinerierna. Ur dagens perspektiv kan hans ståndpunkt te sig extrem, rentav uppenbart felaktig, men så var den exceptionell redan under hans egen samtid. Trots det har den rönt enormt inflytande: även om det i dagens läge finns få som skulle förneka att djur helt saknar tänkande eller medvetande, lever Descartes absoluta åtskillnad mellan tanke och kropp på många sätt kvar.

Inte minst lever den kvar i den inte helt ovanliga uppfattningen om språk som något rent rationellt. Att språk är tanke, och att människors användning av språk ger uttryck för ett tänkande som är i det närmaste omöjligt för djur. Språkligheten ses då som en medfödd förmåga. Lingvisten Noam Chomsky hör till dem som utvecklat detta genom en teori om en språkinlärningsmekanism, en universell grammatik som alla människor föds med. Teorin har alltid varit omstridd, och det finns många konkurrerande teorier, exempelvis konstruktivistiska modeller där språkinlärning antas ske genom ett samspel mellan kognition och miljöfaktorer, eller evolutionära teorier där språket ses som en förmåga som utvecklats gradvis. Förvisso tangerar dessa teorier viktiga aspekter, men gemensamt för dem är ändå att de ofta uppfattar språk och språkinlärning som en egenskap hos individen.

SPRÅK SOM GENSVAR

Ett annat sätt att närma sig frågan om vad språk är, är att se på det som ett sätt att leva. Med andra ord, att det inte bara handlar om att beskriva språkets form (grammatik, syntax osv.), utan att förstå hur socialt liv utspelar sig i och genom språk.

Kanzi var en annan kändisapa, en bonobo som sorgligt nog gick bort i våras vid en ålder av 44 år. Han rönte långt större ryktbarhet än de flesta apor gör; åtminstone var han ett namn att räkna med bland språkforskare och andra med intresse för djurs språkförmågor.

Kanzi kan sägas ha haft tur. Till skillnad från många av sina föregångare fick han leva under en period när forskningsområdet genomgick ett paradigmskifte. Eller kanske kunde man rentav säga att han var (åtminstone en del av) det paradigmskiftet.

Länge hade man försökt lära apor att använda människospråk genom att bokstavligen föra in dem i en klassrumsmiljö. Ibland försökte man med händerna forma apornas munnar till att frambringa de språkljud som kännetecknar mänskliga språk, senare började man alltmer använda teckenspråk eftersom apors fysionomi är olik människors. Aporna bodde ofta i forskningscentrum, även om vissa placerades i familjeförhållanden. Men det här var närmast en yttre form: att aporna bodde en period i människors hem. Det bortsågs helt från andra aspekter som vanligtvis associeras med att vara en del av en familj – sådant som att man knyter an till varandra, bär ansvar för varandra inte bara här och nu utan också på sikt. Aporna omplacerades ofta flera gånger, och när en studie upphörde slutade många av dem sina dagar i laboratorier för medicinska experiment.

Även Kanzis dagar började i något som halvt liknade klassrumssituationen, när Sue Savage-Rumbaugh och hennes forskningsteam försökte undervisa hans mamma Panbanisha i att använda lexigram (en bild som står för ett ord) för att kommunicera med människor. Förvisso lärde hon sig en hel del. Men så plötsligt började bonobohonans lilla unge, som bara drällde omkring medan mamman deltog i undervisningen, spontant använda lexigrammen. Och det han ville säga var sånt som ungar säger mest – som att de vill leka. Kanzi kunde till exempel peka på lexigrammet för chase (jaga) och titta uppfordrande på forskaren. Han ville leka tafatt!

Mitt i allt stod forskarna inför det faktum att språkandet inte bara var en prestation där rätt tecken skulle kombineras med rätt sak. Kanzi lärde sig helt utan undervisning, helt enkelt för att han växte upp i en språklig kultur. Och det var för att Kanzi faktiskt hade något att säga – inte för att på kommando utföra en uppgift – som han tog till lexigrammen.

Det här blev en vändpunkt för studien. Forskarna insåg att de dittills förstått språkinlärning enligt modellen för hur man lär sig främmande språk och inte hur barn anammar sitt första språk. De började då i allt högre grad betrakta sammanhanget på forskningscentret som en delad kultur mellan bonoboer och människor och språket som en del av samvaron.

En grundläggande distinktion till exemplet ovan där mönster i valars uttryckssätt iakttas, är alltså att här finns ett delat sammanhang. Bonoboer och människor lever vid det ovannämnda forskningscentret tillsammans, eller har åtminstone delvis överlappande liv. Om de valar som artificiell intelligens ska dechiffrera kunde man säga som Wittgenstein, den österrikiske filosofen, sade om lejonet, att vi inte skulle förstå dem även om de kunde tala. För om en val faktiskt tilltalade en, vad skulle den säga? Vad skulle jag svara? Helt enkelt för att kontaktytan mellan en val och en människa i vanliga fall är nära nog obefintlig. Trots eventuell nyfikenhet finns det ingen stadig grund av betydelser att stå på.

Särskilt filosofen Pär Segerdahl har utifrån projektet med Kanzi utforskat vad språklighet betyder. Framför allt betonar han att frågan om huruvida språk är medfött eller förvärvat tar miste på språkets karaktär genom fokuset på individen. I en bok skriven tillsammans med Savage-Rumbaugh och William Fields framhålls förstaspråket som en integrerad del av en kultur och en livsform snarare än en specifik egenskap eller ett avgränsat fenomen. Samtidigt innebär detta också att språk inte ska ses som en rent kognitiv eller intellektuell kapacitet utan som just ett socialt varande. Språk i den här bemärkelsen är inte bara ord och syntax, utan också kroppslighet, lyhördhet och gemenskap.

EXISTENTIELL FÖRFÖRSTÅELSE

Man kunde säga att förståelsen föregår den direkta användningen av tal eller tecken. Eller snarare: språket är en förlängning av kommunikationen. Det är inte ett fristående fenomen utan växer fram ur andra sätt att samspela även om det sedan blir en (åtminstone delvis) ny form av samspel.

Men förförståelser bottnar även i vissa delade sätt att vara i världen. Exempelvis är det svårt att tänka sig kommunikation mellan varelser som inte har några som helst gemensamma sinnen.

Människoapor är våra närmaste släktingar, och även om de inte kan producera våra språkljud kan de anamma andra former av vår språklighet för att de på så många sätt liknar oss. Är det då främst apor som vi människor kan dela kultur med?

Faktum är att trots olikheterna, förstår de flesta människor spontant hundar och katter bättre än just apor, vars beteende ofta misstolkas av den som är främmande för deras kommunikationssätt. Det här understryker poängen om att en delad livsform på många sätt väger tyngre än direkta kroppsliga likheter; människor har levt i hundars och katters närvaro i många årtusenden.

Också Descartes, sin kategoriska hållning till trots, medgav indirekt att människor faktiskt förstår mycket av det djur kommunicerar. Det var ju därför han måste propsa på att de ”egentligen inte känner något”, eftersom folk (särskilt de som var lite motvilliga till att experimentera på djur till gagn för den framväxande vetenskapen) spontant tolkade djurs (främst hundars) beteende så som när de fullt vakna skars upp som uppenbara uttryck för sådant som smärta.

På samma sätt kan det sägas om AI-assisterade analyser av djurs beteenden att även om de kan ge mycket ny kunskap om dessa djur, kräver samtidigt också de någon form av förförståelse – för hur ska man annars ens kunna beskriva djurens beteende som annat än koordinater i rummet? Att exempelvis beskriva ett beteende som födosökande är att redan betrakta det i ljuset av avsikter (och inte enbart som serier med rumsliga referenser).

Utan tvekan kan kunskap som fås fram genom automatiserad dataanalys komma att visa sig vara viktig på många sätt. Potentiella tillämpningsområden som forskarna själva pekar på handlar bland annat om förbättrad naturvård, till exempel genom att naturområden kan planeras bättre om djurs behov förstås bättre, eller att konflikter mellan djur och människor kan förebyggas effektivare tack vare bättre kännedom om exempelvis djurs varningssignaler när de känner sig trängda.

Men den som med språk menar intellektuellt innehåll och i det ser ett potentiellt fönster in i djurs själar kanske misstar sig, åtminstone om det själsliga tolkas som rationalitet i mänskligt kognitiva termer. För att förstå (olika) djur måste man i stället förstå deras faktiska varande i världen. Att de kan vägledas av andra sinnen, eller att de sinnen vi delar fungerar annorlunda hos olika varelser. Hur de lever och samspelar med varandra och sin omvärld.

Storskaliga analyser kan ge bättre förståelse men inte garantera själva förståelsen, eftersom den bygger på något annat: på förförståelser, delade sammanhang och en gemensam värld. Samtidigt kan bättre kunskaper heller aldrig eliminera elementet av annanhet, liksom den inte elimineras mellan människor – varje individ är i sig en värld som inte kan reduceras till ett generaliserat ”vara”.

Det är det som gör frågan om djur kan tala så bedräglig, eftersom den snarare leder in oss på ett skevt begrepp om språket som egenskap snarare än levd erfarenhet. Det får oss i sin tur att titta efter något som liknar människospråkens former i djurs kommunikation snarare än att begrunda djurens egna livsformer – som om djuren vore bristfälliga människor. I den mån man kan tala om djurs språklighet, vilket jag anser att man utan tvekan kan, är det just livsformerna och inte en allmän ”språkmatris” som ger den innehåll.

Be Nordling är skribent och översättare.

Under 1950- och 1960-talet planerades och byggdes flera vattenkraftverk i norra Finland vilket innebar att byar lades under vatten och människor tvingades flytta. Jouni Kauhanen skriver om hur vattenbyggnadsprojekten rättfärdigades genom att områdenas sociala och historiska betydelse förnekades.

I min doktorsavhandling (2024) har jag undersökt hur vattenbyggande i Lappland rättfärdigades under 1950- och 1960-talen. Min forskning fokuserade särskilt på två vattenbyggnadsprojekt: dels rättfärdigandet av ett byggnadsprojekt i Torne älv som dock aldrig förverkligades utan förblev enbart plan, samt bassängerna Lokka och Porttipahta, vilka bägge förverkligades. Genom historisk sociologi har jag närmat mig en mängd arkiv- och erfarenhetsmaterial för att undersöka vattenbyggandets förflutna med ett historiskt grepp och teoretiska verktyg. Genom att jämföra det gränsöverskridande projektet i Torne älv och byggandet av bassängerna Lokka och Porttipahta visar jag på det massiva samhälleliga trycket på vattenbyggande under 1950- och 1960-talen.

En grundläggande forskningsfråga är hur de avsedda områdenas sociala betydelse dränerades eller, med andra ord, hur den mänskliga historien retoriskt sköts å sidan och projekten därigenom rättfärdigades.

Nyckelbegreppet terra nullius är hämtat ur kolonialhistorien. Begreppet har använts för att berättiga kolonialistiska anspråk på landområden genom att hävda att dessa varit tomma eller obebodda territorier eller ingenmansland. Texten rör sig på tre nivåer: det historiska narrativet eller berättelsen, produktionen av terra nullius samt dess motberättelse.

I modernt tänkande anses det vanligen att lokalsamhället bör ha den sociala rätten att fatta beslut gällande utnyttjande av naturresurser. De anses alltså ha rätt att avvisa, tolerera, godkänna eller motsätta sig projekt. I fråga om vattenbyggandet i Finland under 1950- och 1960-talen var detta – av historien att döma – varken något man kände till eller praktiserade. Istället frammanades en bild av ”tomma och livsodugliga” områden för att rättfärdiga byggandet. På så sätt fråntogs områdena sin sociala och samhälleliga betydelse och man skapade härigenom ett intryck av berättigande för att kunna ta över och bebygga marken. Energiekonomin styrdes från myndighetshåll. Lönsamhetskalkylerna inkluderade inte frågor om social påverkan eller miljökonsekvenser.

GIGANTISKT PROJEKT I TORNE ÄLV

Vattenkraftsprojektet i Torne och Kalix älvsystem innefattade en mängd byggplaner innan Nordiska vattenkraftkommitténs betänkande publicerades i december 1961. Detta handlade om en massiv plan, som har diskuterats mycket sparsamt inom forskningen.

Den 9 december 1957 hölls ett möte i Pirttikoski, nära Kemi, mellan diplomingenjör Tore Nilsson, teknisk direktör för Kungliga Vattenfallsstyrelsen i Sverige, och fyra representanter för Imatran Voima Oy, direktör Veikko Axelson samt diplomingenjörerna Osmo Korvenkontio, Veli Lehtonen och Juhani Kilpeläinen. Under mötet behandlades det betydande vattenkraftsbygget på Nordkalotten bakom lyckta dörrar. Direktör Nilsson lade efter förhandlingar i Oslo i november 1957 fram sina planer för utnyttjande av vattenkraften i Torne älv. Politiskt sett var bakgrunden till mötet i Pirttikoski att Nordiska rådet 1957 hade gett Finlands, Norges och Sveriges regeringar rekommendationen att börja utforska möjligheterna att exploatera naturresurserna på Nordkalotten ekonomiskt. I en rapport från Nordiska vattenkraftkommittén 1958 fastställdes Nordkalottens sydliga gräns i Finland till Ule älv, i Sverige till Ångermanälven och i Norge ansågs fylkena Nordland, Troms och Finnmark ingå i området, liksom de källflöden i Nord-Trøndelags sjöar som rinner ut i Faxälven. Den byggnadsdugliga vattenkraften beräknades vara totalt omkring 87 miljarder kWh per år vid genomsnittliga vattenförhållanden.

Torne älv rinner naturligt ut i Bottenviken. Huvudtanken med vattenkraftsprojektet i Tornedalen var att vända flödet från Torne träsk för att rinna ut i den yttersta delen av Ofotfjorden i Narvik så att en övre vattentunnel och kraftstationen skulle ligga på den svenska sidan och en nedre vattentunnel på norska sidan. En damm skulle konstrueras i forsen Vakkokoski mellan sjöarna Alajärvi och Vakkojärvi. Jättekraftverket skulle ha nästan 350 meter fallhöjd. Samtidigt var tanken att styra om Rautasjokis nederbördsområde nedanom Vakkokoski till Torne älv. En ytterligare idé var att styra vattnet från Vittangiälven, Muonioälven och Lätäseno liksom möjligtvis även Kalix älvs källflöden till Torneälven.

Det andra alternativet var att i trappsteg bygga tiotals kraftverk längs Torne och Kalix älvar för elproduktion. Det tredje alternativet var att leda vattnet från Kalix älv till Torne älv och alltså bebygga Torne älv men lämna Kalix älv obebyggd.

Vid mötet i Pirttikoski i december 1957 drogs riktlinjer upp för vidareutveckling av vattenkraftsprojekten så att den mest förmånliga lösningen först skulle fastställas i en teknisk och ekonomisk utredning medan frågan om vem som skulle bygga och hur, skulle återupptas efter det.

Direktör Nilsson konstaterade i Pirttikoski att om det var ekonomiskt lönsamt att vända vattenflödena, kunde byggprojekten i Torne träsk ”bli aktuella mycket snart”. Om något annat alternativ valdes skulle genomförandet sannolikt skjutas upp till 1970-talet.

INGET BYGGANDE I TORNE OCH KALIX ÄLVSYSTEM

I slutet av 1950-talet utgjorde invånarna i Tornedalen en procent av Finlands hela befolkning medan invånarna i de 15 nordligaste kommunerna i Norrbottens län utgjorde omkring två procent av den svenska befolkningen. Vad som menades med den allmänna nyttan avgjordes av andra än lokalinvånarna.

Det första informationstillfället för allmänheten angående byggandet i Torne och Kalix älvar hölls i oktober 1959. Vittangibon Henrik Johansson, då 85 år, sade under hösten 1959 att ”älvar inte kan vändas”. En svensk naturskyddsförening kommenterade byggplanerna under sommaren 1962 med att ”ingen hänsyn har tagits till människan”.

Planerna för Torne och Kalix älvsystem förverkligades inte, men det är ändå skäl att diskutera dessa planer. Även om planerna särskilt för att göra Torne träsk till ett regleringsmagasin mötte hårt motstånd, gavs inte vattenkraftsprojektet på Nordkalotten upp på grund av medborgarnas protester. Inte heller hade laxen i Torneälven eller älvdalens kulturella innebörd inverkan på beslutet, utan beslutet att inte förverkliga projektet berodde på allmänna energi- och säkerhetspolitiska lösningar. Då Sveriges intresse för projektet avtog på grund av annan tillgänglig vattenkraft, kärnkraftslösningar och norra Sveriges geopolitiska ställning, var det efter det tidiga 1960-talet inte längre realistiskt att Finland ensamt skulle bebygga gränsälven.

Liknande resonemang verkar ha figurerat både i de vattenkraftsprojekt som inte kom längre än till ritbordet liksom i de projekt som förverkligades. Projekten ansågs vara nödvändiga och retoriken till deras försvar var baserad på ekonomisk tillväxt, skatteintäkter och positiva sysselsättningseffekter.

Lokalinvånarnas intressen skymdes av den allmänna nyttan. Glesbygdsbefolkningen fick axla rollen som anpassningsbar, regionens traditionella naturnäringar och jordbruket ansågs vara skymningsbranscher. Systemen för kompensation medgav enbart materiella omständigheter och moderniseringen sporrade till tagande i besittning av så kallade obrukbara impediment. I enlighet med tidens logik för vattenbyggande kunde en del av Lapplands aapamyrar gott bli regleringsmagasin. Dessutom framställdes moderna kraftverk och nya landsvägar i byggretoriken som turistattraktioner. Om någon var missnöjd med vattenbyggandet, var det som fanns att tillgå rättsmedel i efterhand: behandling i vattendomstol och i sista hand i de högsta rättsinstanserna. Ur den enskilda medborgarens synvinkel var upplägget orimligt. Skadeverkningarna utlokaliserades till lokalbefolkningen.

LOKKA OCH PORTTIPAHTA BYGGS

Idén att bygga regleringsmagasin i Kemi älvs källflöden hade lagts fram redan på 1930-talet, även om det egentliga planeringsarbetet inte inleddes förrän under tidigt 1950-tal. Diplomingenjören Viljo Castrén var den huvudsakliga hjärnan bakom planeringen av regleringsmagasinen i Kemi älvs uppströmsvatten Lokka och Porttipahta.

Tanken om magasinen i Lokka och Porttipahta fann Castrén i statsgeologen Väinö Tanners doktorsavhandling, som publicerats under första världskriget. Tanners beskrivningar av issjöar från den senaste istiden som finns i Lappland, fick Finlands viktigaste vattenkraftsmyndighet att utveckla regleringsmagasin i den sjöfattiga Kemi älv.

Energiekonomiskt sett stod det, med tanke på byggandet av Kemi älvs uppströmsvatten, från början klart att Kemi älv var otillräcklig som regleringsmagasin i sig. Därför började man planera regleringsmagasin, eller bassänger, som vid den här tidpunkten inom energiekonomin kallades konstgjorda sjöar. Regleringsmagasin är en mer beskrivande term för själva fenomenet att reglera vattenkraften.

Statens vattenkraftskommission eftersträvade en regleringsvolym på 6–7 miljarder kubikmeter, det vill säga lika mycket som Saimens magasinvolym. Bland Lapplands aapamyrar kartlades i början av 1950-talet åtta områden där sådana magasin, som ansågs nödvändiga, planerades in. Två av de här magasinen blev verklighet.

I planeringsskedet för Lokka-Porttipahta och Torne-Kalix älvsystem var Oulujoki Oy:s vd Niilo Saarivirta ordförande för den vattenkraftskommission som statsrådet utsett för uppgiften att sköta statens forstillgångar. Vice ordförande var Heikki Lehtonen, vd för Imatran Voima Oy och Kemijoki Oy, och bland ledamöterna återfanns bland andra diplomingenjör Viljo Castrén, planeraren av projekten i Lokka-Porttipahta och Torne-Kalix älvsystem. Eftersom vattenkraftskommissionens regleringskontor inte hade någon fältorganisation för kartläggnings- och planeringsarbete i terrängen i byggområdet, knöts statens vattenkraftsbolag Imatran Voima Oy intimt till den operativa verksamheten.

Flytande torvflak vid byn Mutenia och Lokkadammen år 1974.
Fotografi Mauno Manneli / Lapplands landskapsmuseum 0616601.

I likhet med projektet i Torne älv företogs även Lokka-Porttipahta genom nordiskt samarbete. Det svenska bolaget AB Hydrokonsult utförde under flera år torvundersökningar för Kemijoki Oy i Sodankylä, eftersom det var känt att underliggande torv gradvis stiger mot ytan. Enorma mängder torv hamnade under Lokka bassäng. Metanutsläppen från torv talades det inte om under 1950- och 1960-talen.

Planerna för Torne och Kalix älvsystem förverkligades aldrig, vilket däremot Lokka-Porttipahta gjorde. De genomfördes med stöd av lagen om rätt för staten att reglera vattenföringen i Kemi älvs vattendrag, i januari 1960. I juli 1962 fattade statsrådet beslut om att genomföra projekten och vattendomstolen gav tillstånd till byggandet av Lokka bassäng i december 1966 och Porttipahta bassäng i juni 1968. Högsta förvaltningsdomstolen gav sina beslut angående Lokka i oktober 1968 och Porttipahta i juni 1969.

”MILJÖFLYKTINGAR” FRÅN LOKKA OCH PORTTIPAHTA

De som bodde i Lokka och Porttipahta levde i åratal i ovisshet. Gårdarna hade sålts till Kemijoki Oy, men åtgärderna för omplacering av invånarna drog ut på tiden. Tanken hade ursprungligen varit att de som tvingades flytta från området själva skulle skaffa sig nya ställen att bo på. Det gick emellertid inte fullt så enkelt att bara flytta. Till exempel kunde renskötare inte flytta med sina renar till ett annat renbeteslags territorium, eller så fanns det inte mark som lämpade sig för jordbruk. En särskild lag krävdes om anskaffning av mark åt dem som fråntagits sin mark på grund av regleringen av Kemi älv (1963). Genomförandet av lagen gick trögt och i början åsidosattes renskötare och jordlösa när det kom till omplacering.

En av mina intervjupersoner som evakuerades från området till Sodankylä berättade sommaren 2020 : Vi bodde kvar ända till slutet. Flera år ’i eget hus på hyra’. Allt förföll, det var inte längre värt att reparera något, till och med veden kom från ’mellanväggarna i ladugården’ … Vad spelade det för roll, de var torra och skulle ändå dränkas…

Informanten berättade vidare att pappan fick astma, och han konstaterade ”Den är inte en man som inte kan försvara sitt hem.” En kvinna i Korvanen kommenterade bassängprojektet vintern 1958: ”Först bränns allt upp, sedan dränks det i vatten”.

I tidigare forskning om vattenbyggande har de spår som byggandet lämnat i människor bland annat analyserats med begreppet miljötrauma. De sociala konsekvenserna av stora ingrepp i miljön kan också påverka senare generationer även i de fall där man medvetet försökt skjuta undan något eller lämna det bakom sig i historien. Exempel på sådana uppdämda spår finns också i mitt forskningsmaterial.

I det område där Lokka bassäng byggdes, dränktes 11 hus i Mutenia, i Riesto omkring 20, i Korvanen över 20 och i Kurujärvi 3 hus. När planeringen av Porttipahta inleddes bodde ungefär tvåhundra personer på 27 gårdar i bassängens område. I Lokka-Porttipahta dränkte energiekonomin byar, med Korvanen som största by att bli under vatten, dömde omkring 600 människor till tvångsflytt, förstörde sociala band och försvårade renskötseln särskilt i Lapplands renbeteslag i Sodankylä.

Katri Alakorva med sina barn. Byn Korvanen hamnade helt under dammen Lokka. Fotografi: privatarkiv.

BRISTEN PÅ SOCIALT MEDGIVANDE

De som byggde vattenkraft legitimerade projekten genom såväl lagstiftning som med den samhällsekonomiska allmännyttan, men också mer eller mindre uttalat retoriska medel användes för att rättfärdiga projekten.

Energi kan presenteras i pengar, men kompensationslogiken omfattade inte i samma mån mänskliga faktorer med allt från identitet till kulturarv. Hur ska en platsberoende näring utan vidare kunna flyttas till ett nytt ställe?

Lokalsamhället och dess domäner hamnar gång på gång i kläm mellan stora intressen som drivs genom organisationslogik och som har betydande ekonomiska mål för ögonen. Energiekonomin dirigerades i ljuset av höga siffror och nationalekonomiska intressen. Människor i avlägsna trakter hade föga att säga till om när beslut fattades om förändring av miljön i deras hembygder. De som företrädde energiekonomin och de som bodde i området talade om vattenbyggandet med olika begrepp och ur olika perspektiv. Legitimiteten brast i själva utgångspunkten.Planerna för vattenbyggande gjordes upp vid vattenkraftsmyndigheter och vattenkraftsbolag, medan dessa planer på det lokala planet i det närmaste bara tillkännagavs. Ur vattenkraftsindustrins perspektiv handlade det om att utnyttja ödemark i Lappland, i princip obrukliga marker. Mer metaforiskt var det ”blotta natursevärdheter” som med hjälp av teknik skulle omvandlas till materiella resurser för mänsklig nytta.

Denna situation har tidigare bland annat analyserats genom konstellationen centrum–periferi. Själv närmar jag mig diskussionen om rättfärdigande av utbyggnaden av vattenkraft med begreppet terra nullius, ingenmansland, som jag lånat från forskningen om kolonialism. Begreppet kan översättas som tomt eller otjänligt territorium. Detta blev en faktisk konvention inom retoriken om vattenkraftsbyggande.

Trädbestånd som lämnades kvar under regleringsbassängerna kan betraktas som en form av rovdrift. De här så kallade undervattensskogarna minskade på stödet för byggande av bassängerna. Skogarna och torvflak som lossnat från botten av bassängerna fick stor publicitet och de människor som fått ta smällen framförde allt fler kritiska synpunkter. Medierna, den kritiska forskningen och konsten fattade intresse för frågan om bassängernas skadeverkningar. Intresset för miljöfrågor hade också i övrigt börjat växa. År 1970 var ett naturskyddsår. Vattenkraftsindustrin försökte lindra sin ryktesförlust genom att lyfta fram energiekonomi och fiske i bassängerna.

MOTBERÄTTELSER TAR FORM

Renskötaren, fiskaren och jordbrukaren Väinö Ukkola (f. 1926, d. 1997), som opponerat sig mot Porttipahta bassäng, erbjöds enligt egen utsago i något skede 60 000 mark för sitt hus. Kemijoki Oy:s representant, som lämnat erbjudandet, uppmanade honom att ”gå vidare från samlarkultur till penningekonomin”. Ukkola är en kärnperson i motberättelsen. Han godtog inte Kemijoki Oy:s anbud utan protesterade in i det sista. Hösten 1970 blev han tvungen att lämna det hus han själv byggt intill älven Kitinen när arbetet med att fylla Porttipahta inleddes. Han flyttade med sin dåvarande familj till en barack i Peurasuvanto men accepterade aldrig det som skett. Han var en principfast man som under sin livstid aldrig rörde de pengar domstolen tilldömt honom för den tvångsinlösta fastigheten.

Forskningen om kolonialism har aktiverat sig i Finland. Det här visar sig i form av nya studier och nya synvinklar bland annat inom forskningen om gränstrakter. I sammanhanget kan nämnas att den ovannämnde vattenkraftsexperten Viljo Castréns far, senatorn och VR:s direktör Jalmar Castrén, år 1923 utarbetade en utredning av Petsamobanan. Där diskuterade han även möjligheten att utnyttja Kemi älv för såväl träförädling som kraftproduktion.

Lilja och Väinö Ukkola utanför sitt hem. Ukkola var Porttipahtas segaste motståndare.
Fotografi: Lapin Kansa.

Under den period då Finland höll på att bygga upp sin välfärd, hade vattenbyggandet ett starkt mandat i samhället, och vattenindustrin hade breda nätverk. Naturens värde uppfattades under 1950- och 1960-talens industrialiseringsprojekt instrumentellt. Att främja sysselsättningen var ett återkommande argument, även om den industriella användningen av naturresurser samtidigt eliminerade arbetstillfällen. Efterspelet till denna instrumentalisering pågår fortfarande.

Trots de efterkrigstida försöken att utveckla de samhälleliga beslutssystemen följde exempelvis omplaceringsinsatserna och vattenbyggandet skilda principer. Sompio, som förstörts under Lapplandskriget, hann knappt återuppbyggas innan hotet om dränkning under regleringsmagasinen dök upp. Magasinsprojekten presenterades första gången officiellt i Sodankylä kyrkby i januari 1955.

Trots glappet i fråga om påverkningsmöjligheter mellan de statliga vattenbolagen och vattenkraftsmyndigheterna respektive lokalbefolkningen, stod den senare för en motberättelse angående alternativlösheten, verksamhetsprinciperna och det rimliga i verksamheten. Enbart en liten del av kritiken ledde till faktiska motåtgärder. En stor del gick ut på tyst motstånd som inte påverkade utgången men vittnar om underskottet i social legitimitet. Mot slutet av projektet i Lokka-Porttipahta växte kritiken och samtidigt aktiverade sig den samhällsvetenskapliga forskningen kring ämnet. Det fanns förvisso också lokala förespråkare för byggandet. En del av lokalbefolkningen understödde byggprojektet, nöjde sig med den kompensation de fick och anpassade sig till nya näringar.

För att utnyttja vattenkraften i Lappland konstruerades, med hjälp av retoriken om tomma territorier, ingenmansland, så kallade impediment och underutnyttjade resurser, en endimensionell målbild och samverkan kringgicks som om inget annat genuint perspektiv hade funnits. Just genom att förneka eller åsidosätta andra perspektiv skapades det glapp för socialt rättfärdigande som kan skönjas i mina exempelfall.

Den bredare, aktuella kontexten för de här projekten är den diskussion som förs i dag om exploatering av resurserna i Lappland. Skeenden i det förflutna kan behandlas genom historiska material och med teoretiska verktyg, men omvänt kan också historien kontextualisera frågor och fenomen i vår tid. Den tiotals år långa kampen om Vuotos nådde sitt slut på 2010-talet, men pumpkraftverk, vindkraft, expanderande gruvdrift och intensivt skogsbruk är aktuellt idag.

Porttipahta 22.6.2013. Fotografi Jouni Kauhanen.

Jouni Kauhanen är doktor i Finlands historia (2005) samt docent vid Östra Finlands universitet och doktor i samhällsvetenskap (2024) vid Lapplands universitet. Han disputerade 2024 med en avhandling om vattenbyggena i Lappland.

Översättning: Be Nordling

VIDARELÄSNING

Kauhanen, Jouni (2024). Terra nullius ja paikallisyhteisöt modernisaation puristuksessa 1950- ja 1960-luvun Lapin vesivoimarakentamisessa. Pohjoiskalotin suunnitelmaksi jäänyt rakentamishanke ja Sodankylän säännöstelyaltaat. Acta electronica Universitatis Lapponiensis.

Anna Victoria Hallberg skriver om hur Iris Murdoch i sina skönlitterära verk belyser lyckan som ett sätt att glömma sig själv, hur lycka inte har att göra med rättvisa, och hur den lyckliga också kan vara den mest olyckliga.

“Lycka infinner sig när ens mest vanliga och vardagliga medvetande är totalt obekymrat” Iris Murdoch

Den brittiska författaren och moralfilosofen Dame Iris Murdoch (1919–1999) var en fascinerande och säregen intellektuell. Hon skrev tjugosex romaner, flera pjäser och diktsamlingar, samtidigt som hon var en aktiv och respekterad filosof. I flera av de skildringar som finns om Iris Murdoch framstår hon som en omtyckt men lite obegriplig människa. Hon kunde agera hänsynslöst men var också lojal och omhändertagande. De biografiska anekdoter som fastnar vittnar om kvick tankeförmåga och en minst sagt bohemisk inställning till allt praktiskt, inramat av en närmast klichéartad akademikermiljö där ständiga projekt avlöste varandra i en strid ström av oavslutade kärleksaffärer, med både kvinnor och män, och intensivt arbete. Dessutom hade hon en humoristisk timing, det säger de som kände henne.

Murdoch började studera i Oxford 1938. Hon läste inledningsvis Greats (Oxfords särskilda modell för att studera antikens språk och filosofi) på Somerville College men kom att röra sig mycket målmedvetet mot moralfilosofin. Trots att hon stora delar av sitt liv var filosof, undervisade på St Anne’s College och skrev vetenskapliga artiklar, fanns det en konträr attityd i hur hon valde att positionera sig i den anglosaxiska miljön. Det motspänstiga draget var inte larmande högljutt utanhon valde helt enkelt att gå en annan väg än de flesta andra.

Den analytiska filosofin med betoning på lingvistik, logik och regelstyrd filosofi som var förhärskande i Storbritannien under 1950-talet passade den mer existentiellt engagerade Murdoch ganska illa. Murdoch ville att filosofin skulle utgå från att varje individs själsliv och moral existerar i samklang med inre och yttre förändringar som inte kan benas ut genom positivistiska vetenskapsideal eller språkanalys. Att välja det rätta är mycket sällan ett resultat av ett rationellt val mellan antingen det ena eller det andra, menade hon, utan en ofullbordad avvägning av moraliskt betingade intryck. Vi väljer inte så medvetet som vi ibland får för oss, utan vi människor genomgår processer och förändringar som är oåtkomliga för oss själva. Den platonism som genomsyrar hennes idévärld utgår från livet som en pilgrimsfärd, där vi strävar mot att bli mer seende. Verklighetens olika ”framträdelser” lägger ofta slöjor av villfarelser runt våra liv. Vi närmar oss det goda med hjälp av kärleken, konsten, skönheten och vardagens oförklarliga storhet och befinner oss i ett oavslutat men meningsfullt arbete. Det goda existerar inte som slutmål, vi blir aldrig färdiga, det goda befinner sig bortom människan. Snarare ligger det i själva ansträngningens natur att vi därigenom ser mer av det moraliska livets skiftningar och lärdomar, genom vår outsinliga förmåga att attraheras av kraften i det goda och röra oss mot den.

I min litteraturvetenskapliga avhandling om Murdoch drev jag tesen att hennes filosofiska intentioner kom att formuleras skickligast i hennes romaner. Argumentet var att romanernas struktur och styrning mot filosofisk insikt visar varför det som ibland blir svårutrett i filosofin framstår som ”livskongruent” i romanens form. I romanen är oredan och det mänskliga strulandet inte problematiskt utan snarare realistiskt. Filosofin kan aldrig helt överge sin praxis; riktningen mot tänkandets originalitet och argumentets giltighet. På så vis blir romanens form en friare plats för undersökningar av människans predikament och väg genom livet.

I takt med att Murdochs romaner börjar utgöra ett självständigt och framgångsrikt författarskap på 1970-talet påbörjar hon en frigörelse från universitetet. Hon överger filosoferandet som en del av ett institutionellt liv och byter Oxford mot London för att undervisa en dag i veckan vid Royal College of Art. På plats i London bland konststudenterna upptäcker en hon en ny värld. Den är friare, både sexuellt och andligt, och intellektuella frågor innehar inte en upphöjd plats på samma sätt som i Oxford. Murdoch inser att filosofin får en annan betoning när den underordnas estetiska perspektiv, eller läggs bredvid konsten. Under åren på Royal College of Art föds nya tankar kring relationen mellan liv, konst och filosofi och hennes storhetstid som författare sammanfaller med tiden som lärare för konststudenter.

Under hela Murdochs yrkesverksamma liv växlade hon mellan filosofi och litteratur, en växelverkan som tycks ha gjort henne lycklig. När jag funderar på begreppet lycka i anslutning till Murdochs idiomatiska stil som romanförfattare och filosof tycks lyckan, det lyckliga, lyckosamheten, iscensättas i hennes verk, snarare än redas ut. Iris Murdoch behandlar lycka indirekt, genom begreppet uppmärksamhet till exempel, men jag finner ingenstans att det är filosofiskt intressant för Murdoch att fördjupa eller uppehålla sig vid lyckan i sig. Vi kan nå djupare insikt om vad det innebär att leva meningsfullt och sant genom att fundera över de bilder vi skapar och den uppmärksamhet vi riktar mot det som pågår i världen. Verkligheten kräver en intresserad blick för att kunna framstå i ett klarare ljus.

Hur ser man verkligheten med uppmärksamhet? Murdoch ger en illustration i en av sina filosofiska texter, där en person som är olycklig i sin ensamhet plötsligt får syn på en tornfalk. Den plågade tankebanan hejdas utan förvarning av något oväntat, som blir en påminnelse om världen utanför. Rovfågeln fångar hela jagets och blickens uppmärksamhet och när den ryttlar över fält och öppna landskap är koncentrationen hos den olycklige helt riktad mot djuret. Varje vingslag registreras. Tornfalken svävar utan kännedom om sin betraktare och när den flyger vidare är plötsligt de bekymmer som tidigare upptog sinnet hos den olycklige mindre viktiga. En blick på världen som tar uppmärksamheten i anspråk innebär alltså att omvärlden blir mer närvarande och självupptagenheten dämpas. När den olyckliga människan följer tornfalkens rörelser i en obruten uppmärksamhet aktiveras samtidigt en rörelse bort från det egna jagets fåfänga egocentrism. Att observera verklighetens skeenden och uttryck tränger undan egot. Att närma sig tillstånd av lycka – även om Murdoch inte formulerar sig så utan nog skulle använda ord som mening eller kunskap – innebär att människan ”glömmer” sig själv för en stund, att hon liksom slipper sitt jag.

Lyckoforskning i vår tid fokuserar främst på neurologiska funktioner, materiella förutsättningar, psykologiska dispositioner och att genom empiriska studier förklara olika lyckoskillnader. Lycka som begrepp uppfattar jag är en subjektsnära upplevelse; man känner lycka medan det närbesläktade ordet glädje är mer kollektivt. Glädjen, den delar man. Det säger en del om vår tid att det är just det individfokuserade lyckobegreppet som uppvärderas och fokuseras. Murdoch skulle säga att lycka är beroende av en rad faktorer som vetenskapen ofta utelämnar. Främst existerar lyckan i vardagssituationer. Lyckan har med slumpen att göra.

Ibland kopplas lycka samman med frasen ”ett gott liv”, det blir gärna utgångspunkten när den antika synen på lycka diskuteras i filosofiska sammanhang. Men jag funderar över om lycka och ett gott liv egentligen är så intimt förbundna. Jag har ofta upplevt att intensiv lycka, den där berusande sorten som får en att vilja spinga ut på gatan och skrika eller med slutna ögon och ett Mona-Lisaleende falla ner på sängen med förhöjd kroppsvärme, kommit i ganska kaotiska livssituationer. Mina djupaste stunder av lycka har inträffat under stark smärta (barnafödande). Den har överrumplat mig, lyckan, när jag minst anat. Lyckan innehåller alltså ett överraskningsmoment som gör den oplanerad och existentiellt djupt meningsfull men också förhållandevis kortvarig, som känsla. Därför tycker jag att sambandet mellan lycka och ett gott liv är förbluffande orealistiskt, i alla fall om det goda livet är tänkt att vara beständigt.

Om vi påminns om Murdochs idé att vi sällan väljer aktivt mellan det goda A och det goda B utan befinner oss i olika livsgåtor och snårigheter så blir också lycka ett slags underbar biprodukt av våra vardagssysslor, en påminnelse om när livets rörelser känns harmoniska. Samtidigt bör inte lycka stå i fokus i våra liv eftersom en sådan inriktning kan skapa en förrädisk slöja mellan oss själva och världen. Vi ser sådana människor i Murdochs romaner, människor fängslade och fångna av sina illusioner. För Murdoch är olika föreställningar om sanning, godhet, kärlek och kunskap intimt förknippade med de sätt på vilka vi förstår saker, och organiserar tankar om dessa, inklusive hur vi uppfattar världen och livet i stort. Lyckan kan bli den plötsliga, oväntade belöningen. Men lycka bygger inte på rättvisa. De mest sorglösa karaktärerna i Murdochs romaner, som Hugo Bellfounder i Eskapad från 1953, som tycks ha en lycklig stjärna över sitt huvud, är också en av de mest lyckliga (när romanen får sin upplösning). Charles Arrowby, huvudperson i Havet, havet, från 1978, kämpar och försöker bli lycklig men lyckas inte bryta sin självupptagenhet. Han är oförmögen att ta in omgivningens signaler och agerar narcissistiskt. Det räcker inte med att vilja, utan man måste ge upp idéer om sig själv som håller en kvar i självbespeglande stadier av det Murdoch kallade människans ”feta, obarmhärtiga ego”. För att bli fri, kanske också lycklig, måste du våga ge upp, skriver Murdoch.

Iris var utrustad med ett knivskarpt intellekt. När beskedet att Alzheimers sjukdom ofrånkomligen skulle ta orden från henne och sakta bryta ner hennes skrivförmåga och mentala kapacitet framstod det för många som en fruktansvärd nyck av ödet. John Bayley, Iris make som på egen hand vårdade sin hustru hemma, fick besök av en journalist i deras hus i norra Oxford för att skildra denna oundvikliga metamorfos. Journalisten frågade John om det inte var sorgligt att på så nära håll tvingas följa den nedbrytande processen av kvinnan han älskade. John svarade:

Jag tänker inte så. Jag vill bara att hon ska vara lycklig, det har jag alltid velat, och samma lycka som jag kunde se i hennes ögon när hon i sin krafts dagar brottades med djupa existentiella och andra filosofiska frågeställningar i sitt skrivande, kan jag idag se när hon sitter framför tv:n och ser på Teletubbies. Den enda skillnaden skulle väl kanske vara att hon idag har svårare att kontrollera sin saliv och därför dräglar aningen mer. Men lyckan är
densamma.

ANNA VICTORIA HALLBERG är doktor i litteraturvetenskap och kulturskribent. Hon är aktuell med Du berör min själ: scener ur ett liv med Iris Murdoch (Fri tanke, 2025).