Vad innebär det att vara beroende? Är det fråga om bristande viljesvaghet, dålig karaktär eller är det en livslång obotlig hjärnsjukdom? Hur definieras beroende av grupper så som anonyma alkoholister? Vilken roll spelar forskningsfinansiärerna för definitionen av beroende? Tom Kettunen skriver.

”Först tar du en drink, sen tar drinken en drink, sen tar drinken dig” skriver F Scott Fitzgerald i Den store Gatsby.

Beroende är ett ständigt omtvistat begrepp inom medicin, psykologi, filosofi och juridik. En del av debatten handlar om huruvida beroendeproblem är uttryck för bristande vilja eller saker utom vår kontroll. Är beroende en respons på lidande, ett hälsoproblem, ett moraliskt misslyckande, ett resultat av vår biologi eller vår miljö? Är beroende en livslång dom eller någonting som man kan bli av med?

Hur vi ser på beroende påverkar hur vi förhåller oss till människor med beroendeproblem, och hur människor med beroende ser på sig själva. Personer med beroendeproblem möter ofta social stigmatisering, nedvärderande attityder, fördomar och negativa stereotyper vilket leder till skam och skuldkänslor hos individen med beroendeproblem. Dessa slags nedlåtande och föraktfulla attityder hindrar människan att söka vägar bort från sitt beroende. Det finns en mångfald av moraliserande attityder om beroende. Beroende har betraktats som en personlig symbol för viljesvaghet, bristande karaktär, moraliskt förfall, självförstörelse, tragedi, flykt, och överflöd. Beroende har beskrivits som ett monster som lever inuti oss, tar kontrollen och förstör. Beroende har också beskrivits som Stockholmssyndromet, där en person utvecklar en irrationell lojalitet mot sin kidnappare, trots misshandel, tortyr och hot om döden.

I politiska sammanhang tenderar många att betrakta beroendeproblem som någonting som folk själva ådragit sig och som man inte borde satsa skattepengar på. Ett sätt att skifta fokus från detta moraliserande och fördömande har varit att ge bruket en sjukdomsstatus. Tanken är att om vi pekar på en underliggande biologisk förklaring, flyttas fokuset till ett behandlingsbart hälsotillstånd och till ett mer värdeneutralt språk, vilket leder till bättre behandlingsplaner och till att vi slutar betrakta straff och skambeläggning som en lösning. Genom att se på beroende som en sjukdom främjar vi medkänsla och minskar stigmatisering.

Elvin Jellinek banade vägen för en medicinsk förståelse av beroende som en behandlingsbar sjukdom, med en tydligt kartlagd beroendeutveckling samt vägar till tillfrisknande. I sin banbrytande bok The Disease Concept of Alcoholism från 1960 kategoriserar Jellinek alkoholism enligt olika typer och utvecklar ett sätt att förstå beroendets progression (Jellinek-kurvan).

Jellinek noterar att en sjukdom helt enkelt är ett samlingsnamn för konstellationer av samtidigt förekommande problem, som försämrar funktionsförmågan och leder till kliniskt betydande lidande och skador. En sjukdom är således vad läkarkåren betraktar som sjukdom och vad läkarkåren behandlar. Det här implicerar att det som avgör vilket slags problem beroende är, beror på vem som har mandat att besluta om behandlingen. Sedan 1960-talet har det främst varit läkarkåren och psykologer, men också organisationer som Anonyma Alkoholister (AA) som haft ett sådant mandat.

Det finns många konkurrerande sjukdomsbeskrivningar gällande beroende. AA beskriver alkoholberoende som en kronisk och livslång sjukdom. Målet blir då att lära sig hantera sjukdomen för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt, i nykterhet. Betoningen på nykterhet inom AA vilar på idén att alkoholberoende är en oförmåga att sluta dricka då man tagit sin första drink. Enligt AA är sjukdomen både fysisk och själslig och visar sig i en besatthet med att dricka. För att kunna uppnå nykterhet krävs en själslig utveckling som kan uppnås genom att man förbinder sig till ett 12-stegsprogram som inkluderar möten och kamratstöd. Det är speciellt den sociala interaktionen och det emotionella stödet som gjort AA så framgångsrikt.

En av grundpelarna inom AA är idén att alkoholen gör individen maktlös och att det är omöjligt att sluta dricka på egen hand. De tre första stegen i 12-stegsprogrammet går ut på att erkänna denna maktlöshet, att hitta en kraft större än man själv (ofta Gud) och att överlämna sin vilja och sitt liv i denna krafts omsorg. Dessa idéer om maktlöshet och andligt överlämnande har varit svåra för ateister/agnostiker att greppa, och har kritiserats för att de utvecklar ett nytt beroendeförhållande till AA-gruppen som å sin sida undergräver självständighet.

AA-modellen har också kritiserats för sin strikta betoning på abstinens, där varje snedsteg kan betraktas som ett totalt misslyckande, vilket kan leda till att människor helt ger upp. Dessutom innebär idén att alkoholberoende är en obotlig sjukdom en begränsad identitet som utesluter individens personliga mognad och utveckling och på så sätt kortsluter alla vägar ut ur beroendet.

En annan sjukdomsbeskrivning som blivit dominant under de senaste årtiondena är hjärnsjukdomsmodellen. Hjärnsjukdomsmodellen beskriver beroende som en hjärnsjukdom som förändrar hjärnans struktur och funktion. Enligt hjärnsjukdomsmodellen är beroende ett komplext samspel mellan biologiska, psykologiska och miljömässiga faktorer.

Hjärnsjukdomsmodellen förklarar beroende på följande sätt. En drog eller ett beteende överbelastar hjärnans belöningssystem med dopamin vilket ger en stark njutning. Hjärnan anpassar sig till njutningen genom att minska antalet dopaminreceptorer vilket leder till tolerans: det krävs högre doser för att nå samma effekt. Om man inte fortsätter med bruket eller beteendet leder bristen på dopamin till obehag, ångest och nedstämdhet. Bruket eller beteendet blir därför tvångsmässigt och drivs av ett starkt sug efter mera droger eller annat, samt undvikande av abstinens. Det sker då samtidigt en omprioritering i hjärnan där bruket/beteendet ger bäst njutning, och andra slags njutningar nedprioriteras. Också yttre faktorer som särskilda platser eller vissa känslor kan plötsligt utlösa ett oemotståndligt sug. I och med att beroendet på detta sätt förändrar hjärnan finns det en stor risk för återfall även efter långa tider av uppehåll. Därför beskrivs beroende som en kronisk sjukdom med risk för återfall.

Idén om beroende som en kronisk sjukdom får många att tänka att det handlar om någonting evigt och obotligt (liksom tankegången hos AA). Men i hjärnsjukdomsmodellen betyder kronisk helt enkelt långvarig, i kontrast till akut. Den är långvarig för att det länge finns en risk för återfall, men det inne bär ändå inte att detta behöver vara ett livs långt problem.

Ett tidigt bidrag till denna modell publicerades år 1997 i Science av Alan Leshner, dåvarande direktör för National Institute of Drug Abuse (NIDA) i USA. Två andra betydande forskare på området, Nora Volkow direktör för NIDA sedan 2003 och George Koob direktör för National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism (NIAAA) i USA, har vidareutvecklat hjärnsjudomsmodellen till exempel i en artikel som publicerades i Lancet Psychiatry år 2016.

Dessa två institutioner, NIDA och NIAAA, finansierar ungefär 80% av all beroendeforskning i världen. År 2023 hade NIDA en budget på 1 miljard USD och NIAAA 570 miljoner USD. Man kan hävda att den som ekonomiskt bestämmer över vilket slags forskning som görs på området också kommer att kunna av göra vilket slags problem beroende är.

Hjärnsjukdomsmodellen vilar starkt på djurförsök där djur haft möjlighet att självadministrera psykoaktiva ämnen i hög frekvens (till exempel genom att trycka på en spak). Genom den här typens försök har forskare identifierat neurala kretsar som påverkas av de mest beroendeframkallande ämnena. Förenklat kan vi kalla detta för det mesolimbiska dopaminsystemet. Djuren i försöken som erbjuds psykoaktiva ämnen ökar ofta självmant på både frekvens och dos, och de jobbar ofta hårt för att få tillgång till ämnet. Dessutom fortsätter djuren att självadministrera psykoaktiva ämnen även då dessa ämnen associeras med negativa stimuli (till exempel elchocker).

Hjärnsjukdomsmodellen vilar också på hjärnavbildningsstudier där man jämfört människor med och utan beroende, och specifikt har tittat på dopaminaktiveringens roll i det så kallade belöningssystemet. Forskare har noterat dopaminmedierade förändringar i delar av hjärnbarken som är associerade med dålig impulskontroll och försämrad beslutsförmåga. Eftersom dessa förändringar verkar vara beständiga, förklarar detta varför många med beroende tenderar att få återfall även efter långa tider av abstinens.

Ett problem med hjärnsjukdomsmodellen är att de djurstudier som den ursprungliga modellen baserade sig på har visat sig vara mycket svaga. Djur som lärt sig självadministrera psykoaktiva ämnen upphör med beteendet om de placeras i mer naturliga miljöer (med andra djur) och har tillgång till an dra former av belöning, som mat eller gemenskap. Hjärnavbildningsstudierna har också stött på replikeringsproblem, och de få studier som kunnat påvisa skillnader i hjärnstruktur kan inte avgöra om beroende är en orsak till eller en konsekvens av långvarigt bruk.

Hittills har man inte heller lyckats klassificera eller diagnosticera beroende baserat på bildfynd av förändringar i hjärnan. Den här sortens svårigheter är i och för sig inte unika för beroendeforskning. Hjärnavbildning är problematiskt också då det gäller många andra sjukdomar. Hjärnavbildning används därför inte heller för att diagnosticera sjukdomar som till exempel ALS, Huntingtons, och epilepsi. Dessa diagnosticeras i stället genom en kombination av neurologiska tester, detaljerad genomgång av personens sjukdomshistoria, magnetundersökningar, och andra tester som är specifika för varje enskild sjukdom. Därtill är många av de strukturella förändringar som upptäckts i hjärnan hos personer med beroende inte specifika för beroende, utan även kopplade till en lång rad psykiska störningar som inte har något alls gemensamt med beroende.

Ett av argumenten för hjärnsjukdomsmodellen var att ett starkt forskningsfokus på neurovetenskap skulle leda till innovativa interventioner (farmakologiska och neurologiska). Men trots massiva finansiella satsningar, speciellt av NIDA och NIAAA, har det inte utvecklats mediciner eller behandlingar som skulle vara mycket effektivare än de redan existerande.

I och med att hjärnan står i fokus i hjärnsjukdomsmodellen har många behandlingsförslag fokuserat på att göra direkta interventioner i hjärnan på människor med beroende. Det mest kontroversiella ingreppet, som tar avstamp i George Koobs forskning, är ablativ hjärnkirurgi där man förstör små mängder vävnad på specifika ställen i hjärnan. Dylika kirurgiska ingrepp blev mycket populära i Kina i början av 2000-talet trots att de är dyra, irreversibla och resultaten synnerligen blygsamma. Kinas hälsomyndigheter upphörde att erbjuda denna behandling år 2004 i och med att den ansågs vara dyr och ineffektiv. En annan neurokirurgisk metod, så kallad djup hjärnstimulering (DBS) med elektroder i hjärnan och en inplanterad pulsgenerator som sänder svaga signaler av elektrisk ström till specifika hjärnområden, har visat sig vara relativt effektivt i att hjälpa försökspersoner minska sin dosering, men samtidigt massivt dyrare än andra minst lika effektiva och etablerade behandlingsformer som till exempel kognitiv beteendeterapi.

En paradox som hjärnsjukdomsmodellen har svårt att svara på är att de flesta människor med diagnosticerade beroende problem tillfrisknar utan att ha fått någon vård. I många fall beror det här på att livssituationen och det sociala sammanhanget förändras. Dessa fall av så kallad spontan remission verkar undergräva idén om beroende som en kronisk hjärnsjukdom med livslång risk för återfall. En ytterligare aspekt som är oförenlig med hjärnsjukdomsmodellens beskrivning av beroende är att personer med beroende ofta kan förändra sitt beteende baserat på väldigt små incitament. Till exempel en person som rökt i åratal kan ibland helt plötsligt sluta av en eller annan orsak. Det här är svårt att förena med en idé om att folk med beroende är kompulsiva och knappt har någon kontroll över vad de gör.

Hjärnsjukdomsmodellen har även kritiserats för att presentera en alltför deterministisk syn på beroende. Det här har visat sig förstärka känslor av hjälplöshet bland de drabbade, eftersom modellen antyder att det enbart behövs medicinska insatser snarare än eget agerande och egen vilja till förändring. Beroende uppstår sällan i ett vakuum, utan kan exempelvis ledsagas av underliggande trauman, obehandlade känsloproblem och problematiska beteendemönster, som kräver mer än medicin för att åtgärdas.

Hjärnsjukdomsmodellen är elegant i sin enkelhet. Den fokuserar på belöningssystemet i hjärnan, på tolerans, tvångsmässig het och abstinens, och gör sig av med allt det komplicerade i våra mellanmänskliga relationer. Men dess största problem är just detta att den förbiser alla de sociala, mellanmänskliga och samhällsstrukturella faktorer som bidrar till att vi utvecklar beroende men också till att vi hittar vägen ut ur beroendet. Sådana sociala, mellanmänskliga och samhälleliga faktorer är till exempel funktionella eller dysfunktionella familjeförhållanden, en trygg eller otrygg skola, stödande vänner eller vänner som själva har beroendeproblem, tillgång till sociala stödnätverk eller avsaknad av dylika, tillgång till vård, alltför enkel tillgång till rusmedel, fördömande normer av många slag, och politiska beslut som till exempel skär ned på möjligheter till stöd och som ökar fattigdom.

Ett av argumenten för medikaliseringen av beroende var att detta perspektivskifte skulle minska stigma och att detta så småningom skulle leda till en mer kunskapsbaserad politik. Har samhället eller politiken då bli vit skonsammare idag? Inte särskilt mycket. I och för sig finns det idag element av både mänskligare behandlingar och mänskligare former av straff i fall av brott, men drogpolitik används fortfarande som en metod för social kontroll, och strafflagar tillämpas oproportionerligt mot marginaliserade grupper. I vissa fall har medikaliseringen skapat nya sätt att inskränka medborgarnas friheter och rättigheter. I Norden har vi genom att sjuk förklara brukare gjort det möjligt att försätta dem i tvångsvård. Från 1960-talet till 1980-talet var tvångsvård av narkotikamissbrukare standardlösningen inom den svenska psykiatrin. En av idéerna med tvångsvård är att den bryter akut missbruk, och räddar liv när individer inte kan hjälpa sig själva. Men forskning i tvångsvården har visat att den inte är meningsfull, saknar kunskapsstöd, skapar motstånd mot vård, och minskar en persons senare möjligheter till rehabilitering.

Sjukförklaringen av beroende har i vissa fall hjälpt personer med beroende att känna mindre skuld, vilket naturligtvis är positivt. Men förhoppningen att en sjukförklaring automatiskt minskar stigma är ändå förhastad. Det finns en lång rad olika slags sjukdomar som är förknippade med stigma, till exempel olika former av psykisk ohälsa som depression och schizofreni, smittsamma sjukdomar som tuberkulos och HIV, och kroniska sjukdomar som diabetes och epilepsi. Människor som lidit av tuberkulos har till exempel ge nom historien sagts lida av allt från sexuell avvikelse till demoner. Det att någonting kategoriseras som en sjukdom är således inget skydd mot moraliserande, diskriminering och socialt utanförskap. Tanken att sjukförklaring minskar stigma förbiser den mänskliga tendensen att skylla på offret. Om vi har en stark tro på att världen är rättvis och att alla får vad de förtjänar, är det lätt att skylla på den utsatta individen om vi inte kan förklara lidandet. På så sätt rubbas inte tron på den rättvisa världen. Det är lättare att tänka att någon med svårt beroende förtjänar sina problem än att konfrontera ett trasigt system.

Litteratur

Edman, J. (2004). Torken: Tvångsvården av alkoholmissbrukare i Sverige 1940–1981. Doktorsavhandling, Almqvist & Wiksell International.

Leshner, A. I. (1997). Addiction is a brain disease, and it matters. Science, 278(5335), 45–47.

Jellinek, E. M. (2020). The disease concept of alcoholism. Barakaldo Books.

Koob, G. F., & Volkow, N. D. (2016). Neurobiology of addiction: a neurocircuitry analysis. The lancet psychiatry, 3(8), 760–773.

Tom Kettunen är redaktör för tidskriften Nordic Studies on Alcohol and Drugs.

Operan brukar anses som kulturens mest elitistiska fenomen. Men stämmer denna bild? Inka-Maria Nyman skriver om operans skiftande historia.

”Operans elitistiska borg borde sprängas.” ”Opera är en orimligt dyr hobby för huvudstadsregionens elit.” ”Låt herrklubben själv bekosta operaverksamheten.” Med jämna mellanrum dyker rubrikerna upp: igen är det någon som ondgör sig över operans exklusivitet. Den dyra tjut- och skrikmusiken som ett fåtal människor uppskattar och som fram förs i högkulturella palats dit endast samhällets grädda har tillträde.

Ändå kostar de dyraste biljetterna till Finlands nationalopera och -balett inte mera än inträdet till en större rockkonsert. Rabatter beviljas för såväl yngre och äldre besökare för studerande och arbetslösa, som kan få en biljett för några tiolappar. Nationaloperan jobbar även kontinuerligt med olika typer av publiker, från bebisar till nyfinländare, med syftet att diversifiera publiken och öka operans tillgänglighet.

Den faktiska publiksammansättningen är ändå sekundär. Kopplingen mellan opera och elitism är enträgen: opera markerar skillnader och drar gränser mellan ”oss” och ”dem”. Det intressanta blir därför att fråga sig hur konstruktionen av opera som elitistisk har uppstått och vad den berättar om vårt samhälle.

OPERANS TVÅ HISTORIER

Operan som konstform föddes omkring år 1600 i de små furstendömena i den norra delen av nuvarande Italien. Att åter uppliva antikens konst var på modet och därmed beställde furstarna, ständigt grälande om vem som var mäktigast, sceniska verk som kombinerade musik, drama och scenografi i stil med vad man antog att hade varit teatertraditionen under Antiken. De första operorna, såsom Rinuccinis Dafne från 1598 med musik av Jacopo Peri och Jacopo Corsi samt Rinuccinis Euridice från 1600 med musik av Peri och Giulio Caccini, framfördes vid hoven i Florens, Mantua och Rom – Euridice, ofta betraktad som det första operaframförandet, som en del av bröllopsfestligheterna mellan Maria de’ Medici och Henrik IV. Kopplingen mellan den nya konstformen och samhällets översta skikt var med andra ord klar från första början.

Flera forskare har ändå påpekat att man lika gärna kunde säga att operan föddes i Venedig år 1637 när det första kommersiella operahuset öppnade sina dörrar. Opera var den första formen av kommersiell kultur, och under 1600- och 1700-talen spred den sig till de stora europeiska städerna där den blev den största kommersiella kulturella attraktionen och lockade publik från alla samhällsklasser. Det var med andra ord först i och med kommersialiseringen och demokratiseringen som opera etablerade sin position i samhället och i den europeiska kulturhistorien – det är osannolikt att opera annars hade blivit något annat än en kortlivad fot not. Samtidigt är det viktigt att notera att den kommersiella operaunderhållningen tog Europa med storm tack vare det exklusiva ursprunget. Operakonsten intresserade allmänhet en eftersom den hade varit förbehållen hoven. Uppfattningen om opera som elitens underhållning har alltså redan i ungefär fyra århundraden existerat parallellt med uppfattningen om opera som en attraktion för allmänheten.

HÖGT OCH LÅGT

Ännu under 1700-talet var opera en form av underhållning och ett socialt evenemang som var tillgängligt för alla samhällsklasser. Under den senare delen av 1800-talet utvecklades dock flera parallella trender på olika geografiska områden som tillsammans bidrog till att opera alltmer börja de betraktas som högkultur – något som främst var förbehållet de övre samhällsskikten. Man uppförde byggnader som var avsedda speciellt för opera och endast tillgängliga för en viss publikgrupp. Specifika normer för operabesök fast ställdes: om det tidigare hade varit vanligt att publiken tala de med varandra och kommenterade framförandet, ibland högljutt, skulle det korrekta sättet att bete sig på opera nu vara att stilla betrakta händelserna på scenen. Samtidigt be gränsade man tillgången till opera på marknaden, särskilt i kommersiella sammanhang såsom försäljningen av tryckta noter. Det uppstod nya kvalitetsideal enligt vilka endast opera på främmande språk skulle vara tillräckligt fint – tidiga re var det kutym att opera framfördes på det lokala språket, och det var inte heller ovanligt att rollerna i en och samma operaföreställning kunde framföras på olika språk, beroende på sångarnas bakgrund. Slutligen bidrog etableringen av konstkritiken i pressen till att ”höga” konstformer skiljdes från ”låg” eller ”populär” kultur, och opera omvandlades till den främsta representanten för högkultur.

Mot denna bakgrund är det intressant att betrakta Fin lands operahistoria. Operakonsten anlände till Finland relativt sent, under den senare delen av 1800-talet, och var då starkt förknippad med den borgerliga, urbana livsstilen. Där med var det även naturligt att opera från början associerades med nationalromantiken, och i den europeiska nationalismens svallvågor upprättade man också i Finland ett nationellt operahus, Kotimainen Ooppera – Inhemska Operan (numera Finlands nationalopera och -balett), år 1911. Idag är Fin land något av operans underland i internationell jämförelse. Mellan 2000 och 2017 uruppfördes inte mindre än 350 nya inhemska operor, de flesta som lokala projekt utanför stora kulturinstitutioner. Bland dessa finns allt från barnopera till opera om rörsanering – något som inte låter särdeles elitistiskt. Ändå är uppfattningen om opera som elitkonst högst livskraftig i Finland idag.

Man brukar betrakta 1960- och 1970-talen som den finländska operans storhetstid. Nyskrivna verk, främst Aulis Sallinens Ryttaren och Röda strecket samt Joonas Kokkonens De sista frestelserna, väckte internationell uppmärksamhet med sitt okonstlade tonspråk och jordnära ämnesval om den vanliga människan. I Finland började man tala om pälsmösse opera eller vadmalsopera – först i pejorativt syfte men sedan som ett vedertaget begrepp – men kompositörerna själva vil le avstå från att kalla sina verk ”operor”. För att skapa distans till det som de uppfattade som högtravande elitkonst talade de i stället om musikaliska dramer för att betona verkens tillgänglighet och demokratiska värden. Opera i Finland har med andra ord alltid balanserat mellan eliten och allmänhet en, och de här uppfattningarna har i varierande grad färgats av internationella influenser och nationellt identitetsbygge.

OPERA, DEN REBELLISKA

I det här avseendet är opera en häpnadsväckande anpassningsbar konstform. Inte bara i Finland utan även i otaliga internationella sammanhang kan man se hur opera under 400 års tid har förnyats och omdefinierats för att stöda samhällets makthavare: från de små furstendömena till det framväx ande konsumtionssamhället och demokratiideal. Samtidigt måste man notera att det knappast hade funnits ett behov att definiera opera enligt vissa ideal om inte opera också hade andra betydelser. Även operans ursprung i den västerländska civilisationens vagga kan diskuteras: det Peri, Caccini och de övriga första operakompositörerna i själva verket gjorde var att kopiera musik från samtida gatumusikanter och folkliga teatersällskap och klä om den i ett format som behagade mecenaterna. På liknande sätt hade man knappast behövt omdefiniera opera som högkultur på 1800-talet om det inte funnits tendenser som talade för det motsatta. Det är med andra ord klart att medan opera alltid har stått makten nära har den även förmått utmana makten och de härskande idealen. I dagens nyliberala samhällsklimat, där mänskligt agerande värderas i pengar och struktureras som ekonomiska transaktioner, argumenterar man att opera får kosta mycket eftersom konsten har ett egenvärde, l’art pour l’art. I det här argumentet markerar opera motståndet mot den dominerande, kapitalistiska värdedefinitionen.

Kan det då vara så att uppfattningen om opera som elitistisk egentligen är ett rebelliskt utrop i vårt demokratiska samhälle? Är det rentav så att vi behöver föreställda forum där vi kan vädra våra upplevelser av klasskillnader och elitism, eftersom demokratin har sina brister och inte kan er bjuda lika möjligheter till alla? Intressant nog kan man se hur behovet att omdefiniera opera som elitkonst på 1800-talet sammanföll med ett större skifte i samhällets maktstrukturer. Från offentligt beslutsfattande gick man alltmer mot privata bolagsstyrelser och kommittéer där angelägenheter som berörde hela befolkningen diskuterades bakom stängda dörrar. Makthavarna hade då inte längre behov att visa upp sig på operan inför allmänheten utan behövde i stället privata rum, åtskilda från dem som inte deltog i beslutsfattandet. I det här sammanhanget blev operabesöket en exklusiv social ritual som möjliggjorde nätverkande och indirekt kontroll.

Den här uppfattningen om opera som något som manifesterar elitens hegemoni ekar i 2000-talets rubriker om operan som elitens högborg. Opera idag står för skillnader – hierarkier som existerar men som inte tillåts synas i ett samhälle som officiellt står för jämlikhetsideal. Genom opera kan vi synliggöra gränser mellan ”oss” och ”dem”, trots att vi officiellt är en enad nation. Huruvida operan verkligen besöks av någon exklusiv maktelit är ovidkommande, eftersom upp fattningen om opera som elitistisk härstammar från upplevelsen av att makten fördelas ojämnt.

Man kan bara spekulera om hur dansen mellan operan och elitismen kommer att se ut i framtiden. Kanske sprängs den elitistiska borgen om trenden med ökande inkomstskillnader och minskad jämlikhet fortsätter till den grad att våra demokratiideal urholkas. Kanske kommer vi att se rubriker som påtalar opera som allmänhetens dyra hobby. Kanske kommer vi någon dag att sakna den tid då operans påstådda elitism var en nyhet.

Inka-Maria Nyman är universitetslektor i musikvetenskap och kulturledning vid Åbo Akademi. Hennes forskning behandlar opera som ett kulturellt, medialiserat nutidsfenomen, med perspektiv från tillgänglighet och marknadsföring till föreställningar om högkultur i den digitala vardagen.

VIDARE LÄSNING

Nyman, I.-M. (2025). Negotiating Opera. Discursive Representations, Democratic Accessibility and Social Media Branding. Doktorsavhandling. Åbo: Åbo Akademi.

Innebär vetenskapens och teknikens framsteg att vi vet mer än förr om hur världen omkring oss är beskaffad? Martin Gustafsson skriver.

Frågan kan tolkas på olika sätt. Men anta att den förstås så här: Innebär vetenskapens och teknikens framsteg att människor i dagens samhälle har en bättre förståelse av hur de vardagliga tingen i deras närmaste omgivning fungerar? Den tyske sociologen Max Weber besvarade redan 1918 denna fråga med ett rungande ”Nej – tvärtom!”. ”Indianer och hottentotter”, skriver han, vet oändligt mycket mer om sina redskap än vi. De flesta spårvägsresenärer har på sin höjd en mycket vag uppfattning om vad som krävs för att sätta spårvagnen i rörelse.

Webers rasistiska språkbruk har föråldrats, men de senaste decenniernas digitala utveckling har gjort hans huvudpoäng mer aktuell än någonsin. Forna tiders spårvagnar var åtminstone möjliga att begripa för en utbildad mekaniker. Nu har våra fordon förvandlats till kiselmonster vars feldiagnosticering kräver avancerad datautrustning som ingen mekaniker i världen egentligen begriper sig på. För att inte tala om våra laptops och mobiltelefoner. När de krånglar gör vi en omstart och håller tummarna. Ingen supportavdelning kan ge oss någon djupare förståelse av dessa märkliga tingestar, som vi hänger upp så mycket av vår tillvaro på.

UTVECKLINGENS TVETYDIGHET

Skillnaden mellan idag och 1918 kan göras tydligare genom att vi påminner oss om hur mekaniska ting, som gammaldags motorer, faktiskt inbjuder till en mycket tillfredsställande form av förståelse. Den svenske socialpsykologen Johan Asplund beskriver när han som ung insåg hur ett cykelhjuls ventilgummi utför sin uppgift:

Jag inspekterade den lilla tingesten och fick klart för mig hur den fungerade – exakt hur den fungerade. Denna och en rad andra liknande episoder har stannat kvar i minnet främst som en sinnesstämning. Det var som om det ljusnade. (Hur låter åskan? Förstudium till en vetenskapsteori, s. 22.)

Liknande upplevelser kan uppstå också när vi förstår oss på lite mer komplicerade mekanismer som till exempel en ångmaskin. Och hur knepig den än är att begripa, befinner sig den spårvagnsmotor som Weber hade i åtanke i samma dimension: att förstå hur den fungerar är en utmaning, men en glädjande och långt ifrån omöjlig sådan. När vi öppnar locket på vår mobiltelefon är erfarenheten däremot en annan. Dynamiken hos en gammaldags maskins rörliga delar har ersatts av en stum, stilla yta som sluter sig inför den konkreta åskådlighet vari Asplunds ljusnande sinnesstämning är rotad.

En aspekt av denna ljusnande sinnesstämning är en djupgående tillfredsställelse över att leva i en omvärld som vi kan hantera och bemästra. Och då menar jag inte bara en tillfredsställelse över att kunna utföra en massa imponerande saker, utan en tillfredsställelse över att förstå hur vi egentligen lyckas åstadkomma dessa ting.

I själva verket är vetenskapens och teknikens utveckling tvetydig: den leder oss både till en större och till en mindre förståelse av vår omgivning. I den tidiga fasen av utvecklingen var den första tendensen den mest framträdande. Vi började begripa en massa saker som vi tidigare inte begripit, och bemästrade vår omvärld på ett sätt som vi själva hade en hyfsat klar förståelse av. Men ju mer avancerad vår teknik och vetenskap blev, desto mer framträdande blev den andra, motsatta tendensen: även om vi fick tillgång till verktyg varmed vi kunde göra närmast mirakulösa ting, framstod dessa verktyg nu som alltmer obegripliga och främmande. Denna tendens var tydlig redan 1918. Nuförtiden är denna form av alienering ett grundläggande och allestädes närvarande drag i vår tillvaro.

På Youtube finns introduktionsfilmer till olika tekniska manicker som på ett mycket intressant sätt illustrerar denna poäng. Ta gärna tjugo minuter och titta igenom två sådana filmer. För det första en film från 1953 som introducerar 52 IKAROS den nya tvättmaskinen ”Evalet”. För det andra en film från i år där Samsungs nya Galaxy S25 introduceras med alla sina nya AI-funktioner.

Det finns många iakttagelser att göra kring dessa filmer. De har förvisso sina likheter. Den tekniska pryl man pratar om sägs göra livet mycket bekvämare, smidigare och rationellare. Det finns en liknande glättighet i estetiken. Och naturligtvis är filmerna fulla av fördomar och stereotyper, en del lika över tid, andra historiskt varierande.

Men jag vill särskilt uppmärksamma två skillnader.

För det första finns det i tvättmaskinsfilmen en hög ambitionsnivå när det gäller att faktiskt förklara hur apparaten fungerar. De olika mekanismerna beskrivs rätt utförligt med mycket åskådliga illustrationer. Det är tydligt att man vill ge den tilltänkta publiken en känsla av att den nya maskinen är något de kommer att bemästra i den genuina mening jag beskrev tidigare. Någon sådan ambition finns inte i Samsung-filmen. Där beskrivs telefonen i stort sett som en trollstav, vars enorma förmågor vi helt enkelt bara ska häpna inför utan att ens försöka förstå hur de är möjliga.

För det andra är tvättmaskinsfilmen enormt mycket mer övertygande när det gäller värdet av den arbetsbesparing maskinen erbjuder. Till och med min konservativa gamla farmor, en sjubarnsmor som annars var tämligen skeptisk mot nya tekniska prylar, erkände villigt att tvättmaskinen var ett entydigt framsteg. Ett av husmoderns mest slitsamma jobb försvann med ens från arbetsdagen. Istället för ryggont och hudsprickor kunde hon få unna sig en stunds vila. Jämfört med detta ter sig den nya smartphonens förmågor – att på en muntligt ställd fråga kunna svara med tips om italienska restauranger med uteservering i närheten, att sammanställa innehållet i telefonsamtal i bullet points, och så vidare – som löjeväckande banaliteter. Dessutom vet förstås alla idag att ju mer avancerad en smartphone är, desto mer tid stjäl den från oss. Det är ju en väsentlig del av designen att vi ska absorberas av dess funktioner utan att egentligen reflektera över vad vi vill göra med de timmar vi spenderar framför skärmen.

KONTROLLERAR DEN MODERNA TEKNIKEN OSS ELLER VI DEN?

Här kommer vi in på ett annat viktigt tema. Den tidigare utvecklingen av vetenskap och teknik verkade framför allt innebära att vi lärde oss bemästra den natur som så att säga ligger utanför oss själva. Vetenskapen och tekniken verkade göra oss till härskare över den många gånger hotande verklighet som omger oss. Naturligtvis var detta en form av hybris, byggd på illusionen att vi skarpt kan avskilja vår tillvaro från den natur vari vår livsform utvecklats under miljontals år. Men ändå: det är lätt att förstå hur vetenskapens och teknikens utveckling kunde framstå på detta sätt, när den gav oss så många nya möjligheter att tämja naturens resurser för eget bruk.

Men vad som hänt under de senaste hundra åren är att vetenskapen och tekniken på ett alltmer uppenbart sätt har kommit att användas för att tämja och kontrollera oss. Norman Wieners klassiker Cybernetics kom ut 1948, och är en tidig milstolpe i utvecklingen mot dagens artificiella intelligens. I en uppsats från 1965 förklarar Georg Henrik von Wright entusiastiskt att titeln på Wieners bok kommer från grekiskans ord kybernetea (styrman), som i sin tur är avlett från verbet kybernein, att styra. Och det som skulle styras var målinriktat beteende, främst mänskligt sådant. Vid denna tid kunde von Wright ännu se med optimism på framtidsutsikterna: ”den exakta vetenskapen om beteende ger förnuftet ett vapen, en ny möjlighet att styrande inverka på de mänskliga gemenskapernas liv med medlemmarnas lycka och trygghet som ledstjärna” (Den okände von Wright, s. 280). Men det dröjde inte många år innan han blev mer tveksam inför denna väg till lycka och trygghet.

Nu vill jag inte alls förneka att det finns viktiga ting att lära från cybernetiken vad gäller vettig samhällsplanering. En fortsatt entusiastisk och mycket läsvärd framställning erbjuds i Lars Ilshammars förbisedda bok, Systemen, överflödet och det gemensamma från 2020. Däremot tror jag det är riktigt att säga att den form av beteendestyrning som modern digital teknik ägnar sig åt har gjort det allt svårare att upprätthålla känslan av att denna teknik vill oss gott. Visst, reklam och media försöker få oss att vidmakthålla entusiasmen, och vi vill nog fortfarande gärna tro på berättelsen om vetenskapens och teknikens lyckobringande effekter. Men i praktiken tycks vi numera snarare omfatta denna utveckling som något vi ”måste hänga på” för att inte ”missa tåget”. Tror vi alls innerst inne att detta tåg leder oss mot en ljusare framtid?

För utvecklingen tycks ju heller inte leda till något ökat gemensamt välstånd. Produktivitetsökningarna ger inte gemene man någon påtagligt kortare arbetstid eller högre lön, utan vinsterna sugs upp i de gigantiska tech-bolagen och tycks framför allt tillfalla ett fåtal superrika individer.

Det är, tror jag, mot bakgrund av hela detta sammanhang vi bör förstå människors oro inför den samtida AI-utvecklingen. Science-fiction-scenarier av typen ”AI kommer att ta över världen och ha ihjäl oss alla” sätter inte fingret på vad som egentligen är källan till vår ängslan. Denna ängslan går heller inte att råda bot på genom att tala om för oss att AI ”bara är ett nytt verktyg”. Modern AI-teknik är snarare att betrakta som det senaste steget i en transformation som pågått under en lång tid, där de verktyg som vetenskap och teknik utvecklar har förändrats till sin karaktär på ett sådant sätt att vi har allt svårare att känna oss hemma med dem. Dessa verktyg tycks numera behärska oss snarare än tvärtom, och de verkar tjäna intressen som inte vill oss väl. Att råda bot på den situationen är en verkligt komplex utmaning, av samhällelig, politisk, kulturell och filosofisk art. Den förändringen är vad vi behöver diskutera – men den diskussionen har vi knappt påbörjat än.

Martin Gustafsson är professor i filosofi vid Åbo Akademi.

WEBLÄNKAR:

Youtubeklipp om Evalet tvättmaskinen: https://www.youtube.com/watch?v=pnBdriDxMig

Youtubeklipp om Samsung Galaxy S25: https://www.youtube.com/watch?v=mAUdVyXEJ2M