Varför är förmågan att hantera förändringar, utmaningar och motgångar viktig i vår ohållbara tid? Hur kan resiliens bidra till en mera hållbar värld? Och hur stärker man i så fall sin egen och andras resiliens? Ann-Christin Furu skriver.
När jag skriver den här essän sänker sig novembermörkret över oss i Norden. Det är en höst fylld av mörka nyheter. Ett krig som fortsätter rasa i sydost. Människor som kämpar för överlevnad, värme och mat, som försöker behålla liv och värdighet i en utåt sett alldeles omänsklig situation. Ett klimatnödläge som inte ser ut att lätta, trots att världens ledare igen sammanstrålar för ett COP-möte i ett försök att att vända skutan. En konjunktur som svajar på ostadiga ben med högre elpriser, bensinpriser, matpriser. En rapport som larmar om den hotade biologiska mångfalden till följd av människans sätt att breda ut sig och använda jordens resurser. En annan som synliggör de finlandssvenska ungdomarnas illamående och bristen på stödtjänster för dem. Det är lätt att bli nedslagen.
I den här tiden framstår begreppet resiliens som värdefullt. Kanske är resiliens den kraft vi inte har råd att låta bli att stärka, vare sig som enskilda, som gemenskaper eller som mänsklighet? Vi behöver den både för att klara av mötet med ohållbarheten och för att kunna skapa en värld som präglas av hållbarhet.
Om hållbarhet
De vetenskapliga definitionerna av begreppet hållbarhet är många och går ofta tillbaka på rapporten Vår gemensamma framtid där hållbar utveckling definierades som ”en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. Ur det här perspektivet beskrivs hållbarhet ofta genom tre dimensioner: ekologisk, social/kulturell och ekonomisk. Ett annat sätt att gestalta det är genom de 17 globala målen för hållbarhet i Agenda 2030. De här definitionerna är dock antropocentriska, de ställer människan i centrum och speglar ett okritiskt perspektiv på utveckling, som om den per se skulle vara positiv.
En annan syn på begreppet kommer till uttryck hos författarna till Psychology for Sustainability. I deras beskrivning handlar hållbarhet om handlingar, livsstilar eller system som kan fortgå över oändlig tid. Den här förståelsen synliggör ett helhetsperspektiv, men leder till en rad obekväma frågor och dilemman i fråga om skapandet av mer hållbara samhällen: Är teknologiska lösningar på klimatkrisen långsiktiga med tanke på de naturresurser de förutsätter? Är den nuvarande globala ekonomin långsiktig med tanke på de sociala orättvisor den skapar? De här frågorna visar implicit hur våra samhällen är sammanflätade med större helheter. Mänsklighetens väl och ve är kopplade till hela jordens väl och ve.
Utgående från det här perspektivet kan hållbarhet kopplas till världsbilder och värderingar som inte ställer människan som individ i centrum, utan som bygger på ett relationellt perspektiv. Det här innebär en insikt om att vårt eget liv och vårt eget välmående är tätt sammanflätat med andra människors liv och välmående, men också med floran, faunan och planetära resurser som luft och vatten. Hållbarhet innebär i så fall att arbeta aktivt för att öka den biologiska och kulturella mångfalden samt att bidra till en rättvis fördelning av resurser mellan människor i olika delar av världen. Hållbarhet handlar om att agera i enlighet med värderingar som bidrar till att uppehålla liv, mening och gemenskap.
Om ohållbarhet
De flesta av våra nuvarande system, livsstilar och handlingar bidrar inte till att upprätthålla vitala ekosystem och värnar inte heller om en mångfald av livsformer. De bidrar inte till blomstrande samhällen eller social, kulturell och ekonomisk rättvisa. Det är uppenbart att vi befinner oss i en tid av multipla kriser där världen som vi känner den är i gungning. Vi står inför det som Alden Meyer i samband med klimattoppmötet 2018 kallade ett planetärt nödläge. Vi har redan överskridit flera av de så kallade planetära gränserna och riskerar att passera oåterkalleliga tipping points där förändringarna i jordens klimatsystem blir självförstärkande med farliga konsekvenser för mänskligheten.
Ohållbarheten är uppenbar och i någon bemärkelse är kollapsen redan här. Sprickorna och sårbarheterna i den västerländska civilisationen blir allt mer uppenbara. De stora berättelserna om vad ett gott liv är verkar inte kunna ge oss den vägledning vi behöver. Våra berättelser om utveckling bär inte längre, de tär. Priset är högt och halsbrytande. I nuläget hotas såväl den sociala rättvisan som demokratin och freden i jakten på pengar, makt och naturresurser. Allt fler dövar sig med konsumtion och underhållning när tempot i ekorrhjulet är ohälsosamt högt och samhörigheten med allt levande är bruten. Den teknologi som ska minska vårt fossilberoende och motverka klimatuppvärmningen skapar istället en ohållbar efterfrågan på naturresurser och utmanar på många håll möjligheterna till ett liv i samklang med naturen. Urfolk ser sina traditionella sätt att leva trängas undan i gruvdriftens namn.
Filosofen Rosi Braidotti skriver i en essä i Ecocene 1/2020 om hur vår tid kännetecknas av sprickor, etiska dilemman, politiska bekymmmer, paradoxer och ambivalenser. Hon pekar på hur vi behöver ett perspektivskifte, en ny förståelse av oss själva i världen. Hon argumenterar för att situationen kräver vad hon kallar en relationell etik, som drivs av miljömässiga principer och som kombinerar mera inkluderande sätt att bry sig om hela planeten och det spektrum av livsformer som bor här. Hon efterlyser en världsbild byggd på mångfald, emapti, omsorg och ödmjukhet.
Hennes resonemang är hoppfullt, men väcker frågor om hur vi faktiskt kan förändra vår världsbild. Hur kan vi skapa de förändringar som kan leda oss till ett liv i balans med varandra och planeten? Hur kan vi hålla hoppet om en bättre morgondag levande? Det verkar så uppenbart att vi behöver forma nya berättelser och sätt att förhålla oss till oss själva och omvärlden. Kanske handlar en av de berättelserna om att stärka vår resiliens?
Om resiliens
Resiliens innebär en form av flexibilitet, en förmåga att möta utmaningar, förändringar, motgångar och kriser. Själva ordet kommer från latinets resiliere, som direkt översatt betyder ’att studsa tillbaka’. Resiliens handlar alltså om att kunna hitta den kraft som behövs för att anpassa sig eller förändras så att man kan ta sig vidare i livet när hinder dyker upp. Medan resiliens tidigare ofta betraktats som en individuell kapacitet förstås den numera som en delad kapacitet. Från att ha fokuserat på sårbarheter och riskfaktorer, har forskningen om resiliens börjat intressera sig för personliga resurser och skyddande faktorer. Resiliens har också börjat ses som en dynamisk och relationell kapacitet, det är kopplat till gemenskap och till trygga relationer. Förmågan att möta och hantera utmaningar och förändringar är inte heller något som bara utsatta eller sårbara grupper behöver utveckla – i en värld med eskalerande hållbarhetsutmaningar är resiliens avgörande för oss alla.
Resiliens är en kapacitet med flera dimensioner; det handlar om att mobilisera fysiska, psykiska och sociala resurser. För att kunna hantera hållbarhetsutmaningarna på ett konstruktivt sätt behöver vi samtliga dimensioner av resiliens.
I en allt varmare värld med ökande risk för stormar, översvämningar, hetta och torka, blir fysisk resiliens viktiga. Å ena sidan kan fysisk resiliens kopplas till tillfälliga extremsituationer: att veta hur man tar hand om sig själv och andra i extrem väderlek kan vara en förutsättning för överlevnad. Vad behöver vi för att klara oss under ett längre elavbrott? Hur tillgodoser vi basbehov av vatten, mat och förnödenheter om transporter och dagligvaruhandel inte fungerar normalt? Den fysiska resiliensen bygger alltså på både kunskaper och färdigheter om hur man reder sig i världen. Å andra sidan kan fysisk resiliens också handla om att kunna ta hand om sina grundläggande behov av sömn, rörelse och näring i vardagen, det vill säga stärka sin kapacitet att fysiskt klara av att hantera en utmanande situation.
Vid alla typer av förändringar är psykisk resiliens betydelsefull. Vår mentala och emotionella inställning, det vill säga hur vi förhåller oss till det som händer oss själva och det som händer i omvärlden, är ofta avgörande för vårt sätt att hantera en situation. Våra tankemönster och känslomönster kan göra oss både handlingsförlamade eller handlingskraftiga. Här blir både mental och emotionell flexibilitet och kreativitet intressanta. Hur tänker och känner vi i förhållande till oss själva och andra? Ser vi oss som kapabla att finna lösningar på problem och att möta svårigheter – eller inte? Förmår vi identifiera mänskliga och materiella resurser och möjligheter i en krävande situation? Kan vi anpassa vårt sätt att leva?
På motsvarande sätt kan man se att social resiliens är värdefull vid krissituationer. Den sociala resiliensen bygger på att vi ingår i nätverk av människor: vår förmåga att odla en god anda där vi hjälps åt och kompletterar varandras styrkor och svagheter för att få vardagen att fungera. Den sociala resiliensen finns där människor ser och bekräftar varandra och lyfter fram varandras egenskaper och kunnande på ett positivt sätt. Social resiliens kan också beetyda motståndskraftiga och livskraftiga lokalsamhällen i en globaliserad värld.
Om att stärka resiliensen
I grund och botten handlar arbetet för att stärka resiliensen om att stödja handlingskraft, uthållighet och uppfinningsrikedom. Våra sätt att tänka, känna och handla är verktyg för att på ett flexibelt sätt möta förändringar och utmaningar.
Vår fysiska resiliens kan utvecklas genom att i vardagen tillgodose våra grundläggande behov av sömn, rörelse, näring och stresshantering. Den kan byggas genom naturkontakt och samhörighet med naturen. Det här ökar vår förmåga att kroppsligt klara av utmanande situationer, med bidrar också till vår mentala och emotionella kapacitet att hantera livet.
Vår psykiska resiliens kan stärkas genom sammanhang som stimulerar perspektivskiften, som utmanar oss att se oss själva, varandra och världen i ny dager. Kulturupplevelser kan vara särskilt betydelsefulla i detta sammanhang. Resiliens byggs också när vi ökar våra kunskaper och färdigheter. Att ha en realistisk bild och kunna göra en informerad bedömning av en kris är ett bra utgångsläge för att konstruktivt kunna hantera den. Genom att lära oss hantera tankar och känslor på ett medvetet sätt kan vi flytta fokus från risker och brister till resurser och styrkor hos oss själva och hos varandra. Positiv bekräftelse balanserad med utmaningar i lagom doser stärker vår självtillit och ökar vår handlingskraft.
Vår sociala resiliens stärks när vi ingår i gemenskaper som praktiserar medmänsklighet, generositet och vänlighet. Gemenskapen i ett kvarter eller en by kan vara avgörande för att upprätthålla en fungerande vardag vid ett längre elavbrott eller i en krissituation. Social resiliens byggs alltså när vi lär känna våra grannar eller skapar lokala lösningar för el, värme, vatten, mat och andra förnödenheter. Målet är att skapa en känsla av att vi tillsammans kan klara av krävande situationer, men också de olika små och stora förändringar och utmaningar som livet för med sig.
Av en slump läser jag under den här hösten också Maria Turtschaninoffs episodroman Arvejord. Romanen får mig att förundras över människans kapacitet att leva och överleva under utmanande omständigheter. Den väcker tankar om hur beroendet av och samhörigheten med naturen är ett (ofta förbisett) grundvillkor för människans existens. Den får mig också att reflektera över betydelsen av plats, av tillhörighet, av gemenskap. Jag går mina promenader vid havet och i skogen med större närvaro. Jag ser, hör, doftar och känner platsen. Ohållbarheterna hamnar i bakgrunden. Livsväven kommer i förgrunden. Bit för bit stärks mitt hopp och jag ser nya dimensioner av min handlingskraft.
Ann-Christin Furu är docent i småbarnspedagogik och universitetsforskare Åbo Akademi. Hennes forskning handlar om skapandet av inre och yttre hållbarhet. Hon är aktuell med boken Resiliens i förskolan – att stärka barns välmående, delaktighet och handlingskraft (Natur & Kultur, 2022) som hon skrivit tillsammans med Mia Heikkilä, professor i småbarnspedagogik vid Åbo Akademi.