Hur fungerar makt? Varför blir en del människor så mycket mer inflytelserika än andra? Vilka samhälleliga och psykologiska processer ligger bakom? Har maktens mekanismer förändrats över tid? I klimatkrisens tid handlar makten om vilken försvarsmekanism som får företräde: moralisering eller förnekelse. Alf Hornborg och Christoffer Hornborg skriver.
Frågor om maktens villkor har människor grubblat över i tusentals år. I vår tid väcks frågor om det finns en kontinuitet mellan forntidens envåldshärskare och politiker som Donald Trump. I boken On Kings (2017) diskuterar antropologerna David Graeber och Marshall Sahlins förhållandet mellan makt och kosmologi genom tiderna – sambanden mellan hierarki och gudomlighet, politik och ritual, tyranni och existens. Med hjälp av oräkneliga etnografiska, historiska och förhistoriska exempel visar de hur föreställningar om kungar och kunglig makt står i samband med människors existentiella belägenheter, såväl de mäktigas som deras undersåtars. Som Philippe Descola skriver på omslaget: ”varför och hur kan en enskild människa komma att styra över de många som förkroppsligandet av eller ombudet för en gud?”
Det är uppenbart att rollen som härskare inte bara är en position som någon tillskansar sig utan i lika hög grad tilldelas en person av ett samhälleligt kollektiv. Det är långt ifrån alltid den kan betraktas som avundsvärd. I flera förkoloniala afrikanska samhällen kunde gudomliga kungar utsättas för rituella offermord, något som James Frazer uppmärksammade i Den gyllene grenen. Tydligen kan härskare fylla en funktion som projektion för massornas behov. Vilka dessa behov är, och hur de uppstår, är en fascinerande antropologisk och psykologisk frågeställning. Kungen är symbol för en föreställd och glorifierad gemenskap, men samtidigt en kraft som kan behöva behärskas. Därför är det inte mindre intressant att reflektera över hur kungar själva hanterar sin upphöjda ställning. Liksom andra människor brottas de med insikter om sina begränsningar i tid och rum. De må vara hur mäktiga som helst, men deras makt är begränsad till deras livstid och till det territorium de har erövrat. I kraft av sin allsmäktighet tror de sig ofta kunna tänja på sina begränsningar genom att på något sätt göra sig odödliga el ler utvidga sitt välde i rummet. Bakom pyramider och erövringskrig kan vi alltså ana en grundläggande mänsklig ångest inför förgängligheten.
Även om rituella offermord och gudomliga envåldshärskare vid första anblicken kan te sig avlägsna det politiska landskapet i den moderna västvärlden, finns det fog för jämförelser med kulturella och psykologiska mekanismer i vår samtid. Sociologen Jeffrey Alexander har i artikeln ”Recovering the Primitive in the Modern” (2021) betonat vikten av att undersöka kontinuiteter mellan ”primitiva” och moderna samhällen. Om vi slutar tro att vi i det moderna samhället är vaccinerade mot de affektiva och binära föreställningar om gott och ont som präglade traditionella samhällen, öppnar sig en värld av likheter.
Mellan massornas projektioner och härskarnas ansträngningar uppstår ofta en ömsesidigt bekräftande symbios. Kungens bedrifter gör honom ännu mera upphöjd i folkets ögon, och folkets jubel gör kungen ännu djärvare. Exemplen är otaliga, från Alexander den store och romerska kejsare till moderna fascister och krigsherrar. Utan tvekan kan vi se liknande former av symbios när det gäller populister som Trump och Jair Bolsonaro, även om den fiende som förenar folk och ledare i dessa fall inte är grannfolk som erövras utan en förhatlig samhällskategori. I det avseendet kan politiska motståndarläger, byråkrater eller invandrare fylla samma funktion som fiendenationer. Det är i ljuset av sådana sammanhang vi kan förstå ideologiernas alltmer paradoxala roll i samtidens politik, inte minst de strukturer som driver fram högerpopulism.
Den dynamik som råder mellan ett folk och dess ledare kan vara svår att hänföra till en specifik ideologisk inriktning. Vi blir till exempel förbluffade av uppgiften att italienska diplomater i Sverige på 1930-talet uppfattade stora likheter mellan Mussolinis politik i Italien och landsfadern Per Albin Hanssons svenska folkhemspolitik. Mer begriplig blir jämförelsen om vi betänker att båda ledarna var populister i den meningen att de sökte folkets stöd för att störta traditionella eliter. Lika svårsmält men obestridlig vore en jämförelse mellan företeelser som Occupy Wall Street, Gula västarna (Gilets jaunes) och Trumps valsegrar.
Den gemensamma nämnaren för populism från det gam la Rom till Giorgia Meloni är politikers ansträngningar att vinna stöd från en majoritet av befolkningen för att utmana etablissemangets makt och värderingar. Sådana kraftmätningar har en tendens att leda till självförstärkande polarisering mellan politiska motståndarläger. Gregory Bateson kallade processer av detta slag ”schismogenetiska” och kunde urskilja dem på alla möjliga nivåer, från krisande äktenskap till krig – det som kännetecknar dem är att varje handling hos den ena parten utlöser ett motdrag från den andra som fördjupar motsättningen. I den schismogenetiska upp trappningen reduceras handlingarnas ofta komplexa natur till en binär kategorisering, där en nyanserad förståelse av oliktänkandes känslor, argument och intentioner underord nas det faktum att de tillhör ”ut-gruppen”. Som George W. Bush (i likhet med Netanyahu och andra krigsherrar) uttryck te sig för att förekomma motstånd mot sina militära strategier: ”Either you’re with us or you’re with the terrorists”.
Bland historiska exempel på sådan polarisering finns de strider som har ställt religiöst rättrogna mot så kallade kättare. Även samtidens stora moralfrågor driver fram polarisering mellan de värderingar som moderna människor förväntas ha och de motsatta ståndpunkter som förenar de oppositionella. I stor utsträckning har sådan polarisering kommit att beskrivas i termer av vänster och höger. I en egendomlig in version av den historiska utgångspunkten för dessa kategorier (den franska revolutionen) har socialliberala värderingar kommit att förknippas med etablissemanget, medan dess utmanare – ofta till betydande del med underklassbakgrund – kategoriseras som högerpopulister. Paradoxalt nog ger den etablerade makteliten i Europa och Nordamerika i allmänhet uttryck för värderingar som går stick i stäv mot den ohållbara och djupt ojämlika världsordning som den faktiskt vidmakthåller, vare sig det gäller klimat- och miljöfrågor eller globala orättvisor. Hållbarhet och global utveckling är retoriska honnörsord som ständigt upprepas. Som miljöhistorikern Jean-Baptiste Fressoz noterar i sin bok More and More and More (2024) har till och med idén om en ”grön omställning” blivit ”kapitalets ideologi i det tjugoförsta århundradet”. Vad kan vara mer ändamålsenligt för makteliten än att medge att den värld den har skapat är djupt ohållbar och sam tidigt bedyra att den har planer på att göra den hållbar igen? Den underförstådda föreställning som vi har invaggats i är att de partier och politiker som inte är högerpopulister före träder sänkta koldioxidutsläpp, en rättvis världshandel och global utjämning. Vid närmare eftertanke kan vi fråga oss om så verkligen är fallet. De traditionella kategorierna vänster och höger ter sig plötsligt som trubbiga verktyg för att förstå de sociala processer som ligger bakom vår tids schismogenes.
Att vara rättrogen i det moderna samhället är naturligtvis att uttrycka oro för klimat- och miljöfrågor och globala orätt visor. Att hävda någonting annorlunda kan jämföras med kätteri. Denna iakttagelse har ingenting att göra med huruvida sådan oro är berättigad. Den syftar enbart på diskussionens dynamik, inte på korrespondensen mellan ord och verklighet. Som George Orwell konstaterade kan orden vara verklighetens motsats. Även om de på ytan ser ut att handla om sanning och lögn blir utsagor om världens tillstånd brickor i det spel som definierar en persons plats i den sociala rangordningen.
Den mest uppriktiga och indignerade positionering kan ha ganska liten överensstämmelse med en persons reella verkan i världen. Polariseringen kompliceras av att de politiskt rättrogna nog ofta bidrar mera än kättarna till klimat- och miljöproblem och globala orättvisor. (Vi kan exempelvis förmoda att regelbundna flygresenärer sällan är klimatförnekare – och omvänt att en betydande grupp högerpopulister mer sällan har möjlighet att flyga.) Denna svårhanterliga paradox bidrar till den allt djupare polariseringen. Förespråkare för etablissemanget uttrycker förakt för sina mindre upplys ta meningsmotståndare, som de kategoriserar som populis ter. Som Arlie Hochschild visar i Strangers in Their Own Land (2016) är det just den upplysta medelklassens nedlåtande attityd som gör många av globaliseringens offer – och därför ofta Trumpanhängare – upprörda. Den är en grundläggande drivkraft bakom det moderna samhällets schismogenes. Att ge uttryck för högerpopulistiska ståndpunkter blir för många ett sätt att utmana etablissemanget.
Chantal Mouffe ondgör sig i For a Left Populism (2018) över att nyliberalismens offer – de som ”vägrar acceptera att det inte finns något alternativ till globalisering” – diskvalificeras som populister. Som Cas Mudde och Cristóbal Rovira Kaltwasser skriver i sin bok Populism – A Very Short Introduction (2017) är begreppet en etikett som få använder om sig själva utan som nästan uteslutande används för att avfärda andra. Begreppet kan alltså tolkas som en härskarteknik som används för att tysta meningsmotståndare. Men bland vissa historiker i USA, poängterar författarna, likställs populism med folkligt engagemang i politiken och betraktas där med som en demokratisk tillgång. Medan socialdemokratin i land efter land har omvandlats till nyliberalism har de progressiva värderingarna övergått till att bli etablissemangets täckmantel och dess utmanare avfärdats som outbildade och demoniserats. Det på 1970-talet så ofta åberopade klassperspektivet känns avlägset. Nu är det de mer välbärgade och minst hållbara människorna som undervisar den resursmäsigt mer anspråkslösa underklassen om hållbarhet och global solidaritet. Det är mot denna bakgrund vi bör begripa retoriken om woke, ett paket av progressiva värderingar som signalerar medvetenhet om världssamhällets orättvisor, för tryck och fördomar – men som inte nödvändigtvis motsvaras av en moraliskt överlägsen livsstil. I en värld där västerländsk medel- och överklass är djupt delaktig i den kapitalism som driver klimatproblematiken och de alltmer oanständiga globala klyftorna framstår de ”politiskt korrekta” värderingarna som välmenande men aningslös godhetssignalering. De ger det gamla begreppet ”skrymtare” en förnyad innebörd. Historiskt användes ordet ofta i religiösa sammanhang för att beteckna en person som iklädde sig en position av dygd men vars handlingar inte överensstämde med denna moraliska överhöghet. De dygdiga ideologiernas bärare må ha helt igenom goda avsikter, men på ett omedvetet, samhälleligt plan kan ideologier tjäna förrädiska syften – genom att ge intrycket att medvetenhet, retorik, och symbolisk positionering innebär att problemen är på väg att lösas: flera länder är naturligtvis skrymteriets mest en psykologisk förskjutning där den ideologiska rättrådigheten inte kompletterar utan kompenserar handling.
Inom dynamisk psykologi betonas hur människor tidigt i livet internaliserar samhällets och kulturens regler, ideal och moral. Samvetet, eller ”överjaget”, fungerar som en inre röst som utövar moralisk kontroll över vårt beteende och får oss att känna skuld eller skam när vi inte lever upp till idealen. Våra ideal är viktiga eftersom de ger mening åt våra liv, men som psykoterapeuten Jon Frederickson påpekar i Co- Creating Change (2013) är de som polstjärnan: en riktning att följa, men aldrig ett mål vi når. Hur ska då en modern människa uthärda den skuld det innebär att vara medveten om att hon dagligen bidrar till planetens förstörelse? En psykologisk strategi för att skydda jaget från överjagets förmaningar är att bli ett överjag för andra. Som Frederickson formulerar den kritiska perfektionistens position: ”Jag har inget överjag – jag är ett!” Precis som för äldre tiders skrymtare erbjuder denna fullständiga identifikation med idealet/överjaget en fristad för den priviligierade samtidsmänniskan, där hon kan vila från sin egen skuld genom att angripa andra. Lika lite som rättrogna kristna konsekvent har omsatt de genuint kristna idealen i handling – inte minst under de århundraden då kristendomen var kolonialismens huvudideologi – lika lite lever idag den progressiva medelklassen som den lär. Rättrogna politiker och deras följare ikläder sig en ideologisk självgodhet som mystifierar allas vår skuld och våra tillkortakommanden. Liksom den kristna lära som under medeltiden hade begränsat pengarnas makt senare blev conquistadorernas och kolonialmakternas galjonsfigur, så tror vi att de goda visionerna om global utveckling och hållbarhet nu kan frikänna oss från delaktighet i den alltmer ojämlika och ohållbara moderna världsordningen. En mera öd mjuk och självkritisk framtoning vore utan tvekan tillbörlig. Men den högerpopulistiska politik som schismogenesen eldar på i alarmerande efterräkning. Nu som förr föder elitens skrymteri motstånd, cynism och över mod hos dess belackare. De dubbla budskapen från de mäktiga och välbärgade ger oss till slut en Donald Trump.
Liksom kyrkan legitimerade kolonialismen har den förment progressiva socialliberalismen legitimerat vår tilltro till globalisering, tillväxt och teknik. I bägge fallen har de officiellt acceptabla värderingarna speglat vårt kollektiva överjag genom att beslöja den exploatering och ekologiska förödelse som är grunden för vårt samhälle. I det av seendet finns det en tydlig kontinuitet mellan kyrka och socialliberalism. Men ännu mer illavarslande är att de politiskt korrekta värderingarna i vår samtid framprovocerar en motreaktion som endast kan förvärra världsläget. För de flesta människor i det globala nord, som i alla händelser måste in handla mat och kläder, hyra bostad och lönearbeta, är det näst intill omöjligt att undgå att bidra till mänsklighetens dystra belägenhet. Den gemensamma grogrunden för woke och anti-woke är den oundvikliga medvetenheten om det moderna tillväxtsamhällets ekonomiska och ekologiska orimlighet, men i stället för moralisering och läpparnas bekännelse väljer högerpopulisterna förnekelse: också det en effektiv försvarsmekanism.
Liksom de förmoderna kungarna har Trump uppfattats som en skänk från ovan. Att han överlevde mordförsöket 2024 har av hans anhängare tolkats som Guds försyn. Hans väljare verkar uppleva honom som en av de sina. Han utmanar etablissemangets politiskt korrekta värderingar och framstår som språkrör för de amerikaner som har marginaliserats av globaliseringen, även om han är superrik. Som miljardär är han en sinnebild för den maktposition som de maktlösa vill identifiera sig med.
Kungar har i alla tider prytt sina kroppar med guldkronor, juveler, pälsverk och andra symboler för deras speciella status. Det var ur värdefulla smycken som de första pengarna utvecklades. Från att ha varit symboler för sociala positioner – med implikationer för makt och rättigheter – förvandlades ädla metaller till magiska fetischer: före mål med inneboende makt. Att pengar från första början har varit knutna till kungars makt och nationers identitet fram går tydligt av att mynt (och senare sedlar) har försetts med härskarens porträtt. Med tiden blev ansamlandet av pengar en ny maktstrategi, frikopplad från tronföljd och genealogi. Det var så Donald Trump blev kung. Paradoxalt nog kunde han därför betraktas som en företrädare för folket, trots att den verklighet de flesta av hans väljare lever i förblir honom helt främmande.
Maktens transformationer genom historien gäckar oss just därför att dess fördolda kulturella magi är förutsättningen för dess existens. Att en person får andra att frivilligt under kasta sig dens vilja är en form av trolldom. I backspegeln kan vi dekonstruera de forntida despoternas gudomliga mandat som illusioner, men ännu ett tag undflyr miljardärerna det solljus som får trollen att spricka.
Alf Hornborg är antropolog och professor emeritus i humanekologi vid Lunds universitet.
Christoffer Hornborg är legitimerad psykolog och doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet.