Hur fungerar makt? Varför blir en del människor så mycket mer inflytelserika än andra? Vilka samhälleliga och psykologiska processer ligger bakom? Har maktens mekanismer förändrats över tid? I klimatkrisens tid handlar makten om vilken försvarsmekanism som får företräde: moralisering eller förnekelse. Alf Hornborg och Christoffer Hornborg skriver.

Frågor om maktens villkor har människor grubblat över i tusentals år. I vår tid väcks frågor om det finns en kontinuitet mellan forntidens envåldshärskare och politiker som Donald Trump. I boken On Kings (2017) diskuterar antropologerna David Graeber och Marshall Sahlins förhållandet mellan makt och kosmologi genom tiderna – sambanden mellan hierarki och gudomlighet, politik och ritual, tyranni och existens. Med hjälp av oräkneliga etnografiska, historiska och förhistoriska exempel visar de hur föreställningar om kungar och kunglig makt står i samband med människors existentiella belägenheter, såväl de mäktigas som deras undersåtars. Som Philippe Descola skriver på omslaget: ”varför och hur kan en enskild människa komma att styra över de många som förkroppsligandet av eller ombudet för en gud?”

Det är uppenbart att rollen som härskare inte bara är en position som någon tillskansar sig utan i lika hög grad tilldelas en person av ett samhälleligt kollektiv. Det är långt ifrån alltid den kan betraktas som avundsvärd. I flera förkoloniala afrikanska samhällen kunde gudomliga kungar utsättas för rituella offermord, något som James Frazer uppmärksammade i Den gyllene grenen. Tydligen kan härskare fylla en funktion som projektion för massornas behov. Vilka dessa behov är, och hur de uppstår, är en fascinerande antropologisk och psykologisk frågeställning. Kungen är symbol för en föreställd och glorifierad gemenskap, men samtidigt en kraft som kan behöva behärskas. Därför är det inte mindre intressant att reflektera över hur kungar själva hanterar sin upphöjda ställning. Liksom andra människor brottas de med insikter om sina begränsningar i tid och rum. De må vara hur mäktiga som helst, men deras makt är begränsad till deras livstid och till det territorium de har erövrat. I kraft av sin allsmäktighet tror de sig ofta kunna tänja på sina begränsningar genom att på något sätt göra sig odödliga el ler utvidga sitt välde i rummet. Bakom pyramider och erövringskrig kan vi alltså ana en grundläggande mänsklig ångest inför förgängligheten.

Även om rituella offermord och gudomliga envåldshärskare vid första anblicken kan te sig avlägsna det politiska landskapet i den moderna västvärlden, finns det fog för jämförelser med kulturella och psykologiska mekanismer i vår samtid. Sociologen Jeffrey Alexander har i artikeln ”Recovering the Primitive in the Modern” (2021) betonat vikten av att undersöka kontinuiteter mellan ”primitiva” och moderna samhällen. Om vi slutar tro att vi i det moderna samhället är vaccinerade mot de affektiva och binära föreställningar om gott och ont som präglade traditionella samhällen, öppnar sig en värld av likheter.

Mellan massornas projektioner och härskarnas ansträngningar uppstår ofta en ömsesidigt bekräftande symbios. Kungens bedrifter gör honom ännu mera upphöjd i folkets ögon, och folkets jubel gör kungen ännu djärvare. Exemplen är otaliga, från Alexander den store och romerska kejsare till moderna fascister och krigsherrar. Utan tvekan kan vi se liknande former av symbios när det gäller populister som Trump och Jair Bolsonaro, även om den fiende som förenar folk och ledare i dessa fall inte är grannfolk som erövras utan en förhatlig samhällskategori. I det avseendet kan politiska motståndarläger, byråkrater eller invandrare fylla samma funktion som fiendenationer. Det är i ljuset av sådana sammanhang vi kan förstå ideologiernas alltmer paradoxala roll i samtidens politik, inte minst de strukturer som driver fram högerpopulism.

Den dynamik som råder mellan ett folk och dess ledare kan vara svår att hänföra till en specifik ideologisk inriktning. Vi blir till exempel förbluffade av uppgiften att italienska diplomater i Sverige på 1930-talet uppfattade stora likheter mellan Mussolinis politik i Italien och landsfadern Per Albin Hanssons svenska folkhemspolitik. Mer begriplig blir jämförelsen om vi betänker att båda ledarna var populister i den meningen att de sökte folkets stöd för att störta traditionella eliter. Lika svårsmält men obestridlig vore en jämförelse mellan företeelser som Occupy Wall Street, Gula västarna (Gilets jaunes) och Trumps valsegrar.

Den gemensamma nämnaren för populism från det gam la Rom till Giorgia Meloni är politikers ansträngningar att vinna stöd från en majoritet av befolkningen för att utmana etablissemangets makt och värderingar. Sådana kraftmätningar har en tendens att leda till självförstärkande polarisering mellan politiska motståndarläger. Gregory Bateson kallade processer av detta slag ”schismogenetiska” och kunde urskilja dem på alla möjliga nivåer, från krisande äktenskap till krig – det som kännetecknar dem är att varje handling hos den ena parten utlöser ett motdrag från den andra som fördjupar motsättningen. I den schismogenetiska upp trappningen reduceras handlingarnas ofta komplexa natur till en binär kategorisering, där en nyanserad förståelse av oliktänkandes känslor, argument och intentioner underord nas det faktum att de tillhör ”ut-gruppen”. Som George W. Bush (i likhet med Netanyahu och andra krigsherrar) uttryck te sig för att förekomma motstånd mot sina militära strategier: ”Either you’re with us or you’re with the terrorists”.

Bland historiska exempel på sådan polarisering finns de strider som har ställt religiöst rättrogna mot så kallade kättare. Även samtidens stora moralfrågor driver fram polarisering mellan de värderingar som moderna människor förväntas ha och de motsatta ståndpunkter som förenar de oppositionella. I stor utsträckning har sådan polarisering kommit att beskrivas i termer av vänster och höger. I en egendomlig in version av den historiska utgångspunkten för dessa kategorier (den franska revolutionen) har socialliberala värderingar kommit att förknippas med etablissemanget, medan dess utmanare – ofta till betydande del med underklassbakgrund – kategoriseras som högerpopulister. Paradoxalt nog ger den etablerade makteliten i Europa och Nordamerika i allmänhet uttryck för värderingar som går stick i stäv mot den ohållbara och djupt ojämlika världsordning som den faktiskt vidmakthåller, vare sig det gäller klimat- och miljöfrågor eller globala orättvisor. Hållbarhet och global utveckling är retoriska honnörsord som ständigt upprepas. Som miljöhistorikern Jean-Baptiste Fressoz noterar i sin bok More and More and More (2024) har till och med idén om en ”grön omställning” blivit ”kapitalets ideologi i det tjugoförsta århundradet”. Vad kan vara mer ändamålsenligt för makteliten än att medge att den värld den har skapat är djupt ohållbar och sam tidigt bedyra att den har planer på att göra den hållbar igen? Den underförstådda föreställning som vi har invaggats i är att de partier och politiker som inte är högerpopulister före träder sänkta koldioxidutsläpp, en rättvis världshandel och global utjämning. Vid närmare eftertanke kan vi fråga oss om så verkligen är fallet. De traditionella kategorierna vänster och höger ter sig plötsligt som trubbiga verktyg för att förstå de sociala processer som ligger bakom vår tids schismogenes.

Att vara rättrogen i det moderna samhället är naturligtvis att uttrycka oro för klimat- och miljöfrågor och globala orätt visor. Att hävda någonting annorlunda kan jämföras med kätteri. Denna iakttagelse har ingenting att göra med huruvida sådan oro är berättigad. Den syftar enbart på diskussionens dynamik, inte på korrespondensen mellan ord och verklighet. Som George Orwell konstaterade kan orden vara verklighetens motsats. Även om de på ytan ser ut att handla om sanning och lögn blir utsagor om världens tillstånd brickor i det spel som definierar en persons plats i den sociala rangordningen.

Den mest uppriktiga och indignerade positionering kan ha ganska liten överensstämmelse med en persons reella verkan i världen. Polariseringen kompliceras av att de politiskt rättrogna nog ofta bidrar mera än kättarna till klimat- och miljöproblem och globala orättvisor. (Vi kan exempelvis förmoda att regelbundna flygresenärer sällan är klimatförnekare  – och omvänt att en betydande grupp högerpopulister mer sällan har möjlighet att flyga.) Denna svårhanterliga paradox bidrar till den allt djupare polariseringen. Förespråkare för etablissemanget uttrycker förakt för sina mindre upplys ta meningsmotståndare, som de kategoriserar som populis ter. Som Arlie Hochschild visar i Strangers in Their Own Land (2016) är det just den upplysta medelklassens nedlåtande attityd som gör många av globaliseringens offer – och därför ofta Trumpanhängare – upprörda. Den är en grundläggande drivkraft bakom det moderna samhällets schismogenes. Att ge uttryck för högerpopulistiska ståndpunkter blir för många ett sätt att utmana etablissemanget.

Chantal Mouffe ondgör sig i For a Left Populism (2018) över att nyliberalismens offer – de som ”vägrar acceptera att det inte finns något alternativ till globalisering” – diskvalificeras som populister. Som Cas Mudde och Cristóbal Rovira Kaltwasser skriver i sin bok Populism – A Very Short Introduction (2017) är begreppet en etikett som få använder om sig själva utan som nästan uteslutande används för att avfärda andra. Begreppet kan alltså tolkas som en härskarteknik som används för att tysta meningsmotståndare. Men bland vissa historiker i USA, poängterar författarna, likställs populism med folkligt engagemang i politiken och betraktas där med som en demokratisk tillgång. Medan socialdemokratin i land efter land har omvandlats till nyliberalism har de progressiva värderingarna övergått till att bli etablissemangets täckmantel och dess utmanare avfärdats som outbildade och demoniserats. Det på 1970-talet så ofta åberopade klassperspektivet känns avlägset. Nu är det de mer välbärgade och minst hållbara människorna som undervisar den resursmäsigt mer anspråkslösa underklassen om hållbarhet och global solidaritet. Det är mot denna bakgrund vi bör begripa retoriken om woke, ett paket av progressiva värderingar som signalerar medvetenhet om världssamhällets orättvisor, för tryck och fördomar – men som inte nödvändigtvis motsvaras av en moraliskt överlägsen livsstil. I en värld där västerländsk medel- och överklass är djupt delaktig i den kapitalism som driver klimatproblematiken och de alltmer oanständiga globala klyftorna framstår de ”politiskt korrekta” värderingarna som välmenande men aningslös godhetssignalering. De ger det gamla begreppet ”skrymtare” en förnyad innebörd. Historiskt användes ordet ofta i religiösa sammanhang för att beteckna en person som iklädde sig en position av dygd men vars handlingar inte överensstämde med denna moraliska överhöghet. De dygdiga ideologiernas bärare må ha helt igenom goda avsikter, men på ett omedvetet, samhälleligt plan kan ideologier tjäna förrädiska syften – genom att ge intrycket att medvetenhet, retorik, och symbolisk positionering innebär att problemen är på väg att lösas: flera länder är naturligtvis skrymteriets mest en psykologisk förskjutning där den ideologiska rättrådigheten inte kompletterar utan kompenserar handling.

Inom dynamisk psykologi betonas hur människor tidigt i livet internaliserar samhällets och kulturens regler, ideal och moral. Samvetet, eller ”överjaget”, fungerar som en inre röst som utövar moralisk kontroll över vårt beteende och får oss att känna skuld eller skam när vi inte lever upp till idealen. Våra ideal är viktiga eftersom de ger mening åt våra liv, men som psykoterapeuten Jon Frederickson påpekar i Co- Creating Change (2013) är de som polstjärnan: en riktning att följa, men aldrig ett mål vi når. Hur ska då en modern människa uthärda den skuld det innebär att vara medveten om att hon dagligen bidrar till planetens förstörelse? En psykologisk strategi för att skydda jaget från överjagets förmaningar är att bli ett överjag för andra. Som Frederickson formulerar den kritiska perfektionistens position: ”Jag har inget överjag – jag är ett!” Precis som för äldre tiders skrymtare erbjuder denna fullständiga identifikation med idealet/överjaget en fristad för den priviligierade samtidsmänniskan, där hon kan vila från sin egen skuld genom att angripa andra. Lika lite som rättrogna kristna konsekvent har omsatt de genuint kristna idealen i handling – inte minst under de århundraden då kristendomen var kolonialismens huvudideologi – lika lite lever idag den progressiva medelklassen som den lär. Rättrogna politiker och deras följare ikläder sig en ideologisk självgodhet som mystifierar allas vår skuld och våra tillkortakommanden. Liksom den kristna lära som under medeltiden hade begränsat pengarnas makt senare blev conquistadorernas och kolonialmakternas galjonsfigur, så tror vi att de goda visionerna om global utveckling och hållbarhet nu kan frikänna oss från delaktighet i den alltmer ojämlika och ohållbara moderna världsordningen. En mera öd mjuk och självkritisk framtoning vore utan tvekan tillbörlig. Men den högerpopulistiska politik som schismogenesen eldar på i alarmerande efterräkning. Nu som förr föder elitens skrymteri motstånd, cynism och över mod hos dess belackare. De dubbla budskapen från de mäktiga och välbärgade ger oss till slut en Donald Trump.

Liksom kyrkan legitimerade kolonialismen har den förment progressiva socialliberalismen legitimerat vår tilltro till globalisering, tillväxt och teknik. I bägge fallen har de officiellt acceptabla värderingarna speglat vårt kollektiva överjag genom att beslöja den exploatering och ekologiska förödelse som är grunden för vårt samhälle. I det av seendet finns det en tydlig kontinuitet mellan kyrka och socialliberalism. Men ännu mer illavarslande är att de politiskt korrekta värderingarna i vår samtid framprovocerar en motreaktion som endast kan förvärra världsläget. För de flesta människor i det globala nord, som i alla händelser måste in handla mat och kläder, hyra bostad och lönearbeta, är det näst intill omöjligt att undgå att bidra till mänsklighetens dystra belägenhet. Den gemensamma grogrunden för woke och anti-woke är den oundvikliga medvetenheten om det moderna tillväxtsamhällets ekonomiska och ekologiska orimlighet, men i stället för moralisering och läpparnas bekännelse väljer högerpopulisterna förnekelse: också det en effektiv försvarsmekanism.

Liksom de förmoderna kungarna har Trump uppfattats som en skänk från ovan. Att han överlevde mordförsöket 2024 har av hans anhängare tolkats som Guds försyn. Hans väljare verkar uppleva honom som en av de sina. Han utmanar etablissemangets politiskt korrekta värderingar och framstår som språkrör för de amerikaner som har marginaliserats av globaliseringen, även om han är superrik. Som miljardär är han en sinnebild för den maktposition som de maktlösa vill identifiera sig med.

Kungar har i alla tider prytt sina kroppar med guldkronor, juveler, pälsverk och andra symboler för deras speciella status. Det var ur värdefulla smycken som de första pengarna utvecklades. Från att ha varit symboler för sociala positioner – med implikationer för makt och rättigheter – förvandlades ädla metaller till magiska fetischer: före mål med inneboende makt. Att pengar från första början har varit knutna till kungars makt och nationers identitet fram går tydligt av att mynt (och senare sedlar) har försetts med härskarens porträtt. Med tiden blev ansamlandet av pengar en ny maktstrategi, frikopplad från tronföljd och genealogi. Det var så Donald Trump blev kung. Paradoxalt nog kunde han därför betraktas som en företrädare för folket, trots att den verklighet de flesta av hans väljare lever i förblir honom helt främmande.

Maktens transformationer genom historien gäckar oss just därför att dess fördolda kulturella magi är förutsättningen för dess existens. Att en person får andra att frivilligt under kasta sig dens vilja är en form av trolldom. I backspegeln kan vi dekonstruera de forntida despoternas gudomliga mandat som illusioner, men ännu ett tag undflyr miljardärerna det solljus som får trollen att spricka.

Alf Hornborg är antropolog och professor emeritus i humanekologi vid Lunds universitet.

Christoffer Hornborg är legitimerad psykolog och doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet.

Liverna är idag en mycket liten minoritet som huvudsakligen lever i Lettland. Ingmar Karlsson berättar om deras långa och mångfacetterade historia.

Med Sovjetunionens kollaps fick de nordiska länderna plötsligt tre nya grannstater. Sedan dess har vi blivit alltmer medvetna om de historiska band som förenar oss med i första hand ester och letter och i mindre utsträckning med litauerna.

Det första baltiska folk som vi kom i kontakt med har emellertid fallit i glömska. Få svenskar eller finnar torde veta att en spillra av det existerar än i dag. Liverna, som det rör sig om, är de äldsta invånarna i våra dagars Lettland. De är nära besläktade med esterna och talar således ett finsk-ugriskt språk. Likheten med estniskan och finskan kan enklast demonstreras med de fem första räkneorden iks, kaks, kuolm, neli, viz.

Liverna omnämns för första gången i den fornryska Nestorskrönikan, där de kallas l´ub men arkeologiska utgrävningar visar att finskspråkiga folk kom till Baltikum redan under stenåldern.

På 300- och 400-talen i vår tideräkning trängdes de ut av baltiska stammar. Förfäderna till våra dagars ester behöll dock sitt territorium och även liverna lyckades befästa sin ställning längs en omkring fem mil bred strandremsa utmed Rigabukten och Östersjökusten. Där kom de att ge namn åt den i våra historieböcker så ofta förekommande historiska provinsen Livland som omfattade södra delen av det nuvarande Estland och norra delen av Lettland.

Floden Düna (Daugava) delade upp liverna i två grupper. Den nordliga kom med tiden helt att assimileras med invaderande baltiska stammar – lettgaller, semgaller, seler och kurer – som sedan smälte samman till ett lettiskt folk.

De södra liverna kunde däremot ända fram till andra hälften av 1800-talet motstå en assimilation med letterna. I de av sumpmarker och urskogar omgivna kusttrakterna i Kurland (våra dagars sydvästra Lettland) kunde de bevara sitt språk och sin särart. De var dessutom väl beväpnade. Spår av deras träborgar kan ännu ses på öar i dessa sumpmarker, på kullar och andra otillgängliga platser.

Arkeologiska fynd vittnar också om att liverna bedrev handel och hade täta kontakter med Ryssland och Skandinavien redan på 600-talet. De reste över Östersjön till Visby och österut på floden Düna, som även var en viktig handelsled för vikingarna. I Nestorskrönikan berättas att liverna betalade skatt till fursten av Polotsk i Ryssland.

Mot mitten av 1100-talet började även tyska köpmän i Lübeck och Visby att intressera sig för detta område och liverna var det första folk i norra Baltikum som blev offer för den tyska expansionen österut. Omkring år 1180 sände ärkebiskopen i Bremen munken Meinhard till Livland med uppdraget att omvända liverna till kristendomen. År 1184 lät denne bygga en kyrka i Yxkull vid floden Dünas högra strand och bosatte sig bland liverna. År 1185 uppfördes en stenborg där på Meinhards initiativ och ett par år senare byggdes en annan fästning på ön Holm. Dessa borgar blev de tyska köpmännens första fasta punkter.

År 1186 vigdes Meinhard till Yxkulls förste biskop och några år senare lät den förste liviske hövdingen döpa sig. Trots detta höga föredöme gick det fredliga missionsarbetet trögt varför Meinhard bad påven i Rom att sända korsriddare till hjälp. Meinhard dog emellertid år 1196 utan att ha hunnit bli bönhörd och besparades därmed sin efterträdares öde. Denne, som anlände till Livland tillsammans med en grupp korsriddare, stupade nämligen redan i den första striden genomborrad av en livisk pik.

År 1199 utnämndes domherren Albert von Buxhoevden från Bremen till ny biskop i Livland. Han fick påvens tillstånd att inleda ett korståg mot alla hedningar i Östersjöområdet och lovade att viga de för kristendomen vunna trakterna åt Jesu moder, en förklaring till att de baltiska länderna ibland kallas för Maarjamaa (Marias land).

Albert samlade en stor skara korsriddare och kom år 1200 till Livland med 23 fartyg. Där grundade han år 1201 ett fäste, som fick namnet Riga. Året därefter skapade Albert och en cisterciensermunk en stående militär styrka – Svärdsriddarorden – för att hålla liverna i schack och erövra stadens närområde. Några år senare var deras motstånd i det närmaste kuvat.

Denna del av Livlands historia finns utförligt beskriven av prästen Henrik, som deltog i biskop Alberts korståg som både missionär och krönikör. Hans krönika, Origines Livoniae sacrae et civilis är det äldsta kända skrivna dokumentet om Livlands och Estlands historia och innehåller ögonvittnesmål om krigen och korstågen. De första två delarna, Om Lettland och Om biskop Berthold, beskriver de tyska biskoparna Meynards och Bertholds misslyckade försök att kristna Livland medan de båda övriga, Om biskop Albert och Om Estland, beskriver Alberts och Svärdsriddarordens erövring av Estland.

Gotland nämns vid flera tillfällen – det äldsta skriftliga omnämnandet av Visby finns i krönikan – liksom de svenska korstågen i österled. Här beskrivs också hur hedningar från ön Ösel härjat på Listerlandet i Blekinge där de 18 IKAROS förstört en kyrka, stulit klockorna och dödat och tagit invånarna som slavar. Det framgår också att härjningståg av detta slag mot mål i Sverige och Danmark var ofta förekommande. År 1237 tvingades Svärdsriddarorden att under namnet Livländska orden ingå i Tyska orden som samma år hade erkänts av påven Innocentius III. Under de följande cirka 90 åren tog denna kontroll över hela dagens Lettland och Estland. Staden Riga blev 1282 medlem av Hansan.

Därefter nämns liverna endast sporadiskt i historiekrönikorna. De fick jord och blev fria bönder eller biskopens och Tyska ordens vasaller.

År 1558 angrep Ryssland den av inre problem försvagade Tyska ordenstaten. Estland med staden Reval (dagens Tallinn) bad då att få ingå i det svenska riket. Livland, som blev en del av Polen, angreps av svenska trupper i augusti 1600, ett krig som fortsatte utan något fullständigt avgörande fram till 1621 då Sverige tog kontroll över södra hälften av dagens Estland och norra hälften av dagens Lettland, samt ön Ösel. 1629 blev dessa områden formellt en del av det svenska riket under namnet Svenska Livland som sedan avträddes till Ryssland vid freden i Nystad 1721. Livland blev då ett ryskt guvernement men den reella makten låg i tyska storgodsägares händer.

År 1846 sändes en expedition från universitetet i Sankt Petersburg för att undersöka de kvarvarande livernas öde. I denna ingick också en finländsk lingvist, Andreas John Sjögren och en konstnär som målade akvareller av folk och landskap. Sjögren gjorde sedan två återbesök och samlade ihop material för en livisk grammatik och en ordbok. De enda skrivna orden på liviska som dittills bevarats var några meningar som en invånare i en by i Kurland nedtecknat år 1844 som ett vittnesbörd till eftervärlden om sitt utdöende folk. Bland dessa ingick frasen Maga magamas (Måtte de sova för evigt) som liverna använt om sina slagna fiender och som fanns nedtecknad i krönikan Origines livoniae.

År 1861 utkom som ett resultat av Sjögrens arbete de första böckerna som behandlade livernas språk: Livisch-Deutsches und Deutsch-Livisches Wörterbuch samt två översättningar av Matteusevangeliet.

Under sin första expedition hade Sjögren träffat 22 livisktalande vid floden Salis mynning i närheten av gränsen mot dagens Estland. 1858 fanns det bevisligen 8 personer som talade denna livländska variant av språket. Den siste dog 1868. Det väckte därför stor uppståndelse bland finsk-ugriska språkforskare när det 1905 spreds rykten om att en familj talade nordliviska i hemmet. En finländsk professor lyckades lokalisera denna. Det visade sig då att språksensationen bestod i att fadern och sönerna i en lettisk familj använde ett 19 konstgjort hemligt språk för att modern inte skulle förstå vad de pratade om!

I Kurland levde emellertid liver kvar i 12 byar utmed en fem mil lång och två till tre kilometer bred kustremsa, Livod randa, kring Domesnäs omgiven av urskog och träskmarker. De lydde under två storgods och som en följd av de inskränkningar i rörelsefriheten som de hade i dåtidens Ryssland uppstod två olika dialekter, vilket är förklaringen till de två översättningarna av Matteusevangeliet.

Liverna i Kurland kallade sig själva för randalist (strandbor) eller kalamied (fiskare) eftersom fisket var deras huvudnäring. I sin egen kalender delade de upp året i två hälfter, en för fiske och en för reparation av näten när vädret var för hårt under vinterhalvåret. Då bedrev de i stället säljakt på isvidderna med hjälp av sina kälkar. Resenärer, som besökte Domesnäs vid 1800-talets mitt, vittnar om att båtarna på stranden och de på stolpar upphängda fisknäten var det enda som tydde på att området var bebott. Jordbruket var en tung sysselsättning eftersom marken huvudsakligen bestod av sand. Små åkerlappar uppodlades i sänkorna mellan sanddynerna med alger som gödningsmedel. Byarna var utspridda och varje gård hade en liten jordplätt som man betalade arrende och gjorde dagsverken för. De höga arrendena ledde 1859 till ett uppror som slogs ned och fick till följd att 1 600 liver fördrevs från sina hem och tvingades flytta till lettiska områden där de assimilerades.

De tidigaste kontrollerade uppgifterna om antalet liver härrör från 1835, då de uppgick till 2074. Mot slutet av 1800-talet inleddes även en emigration till Amerika. I början av 1900-talet beräknas den liviska befolkningen i Lettland ha uppgått till omkring 3 000 personer.

Det första världskriget blev ödesdigert för liverna. I oktober 1915 beordrades de att flytta från sina byar vid Rigabukten till inlandet. Efter Tysklands kapitulation utropades den självständiga republiken Lettland den 18 november 1918. De flesta liver återvände då till sina skövlade hemtrakter.

Under den första lettiska självständighetsperioden började liverna organisera sig och 1923 bildades Livernas Förbund (Livod Kultur It). Det hade till uppgift att hålla det liviska språket vid liv, främja livisk kultur, ordna undervisning i liviska i de skolor där det fanns liviska barn samt att i allmänhet bistå de liver som hade ekonomiska eller sociala problem. Enligt en folkräkning 1925 fanns det då 1 238 liver i Lettland.

En livisk flagga hissades för första gången på femårsdagen av den lettiska självständigheten. Den är en vågrät trikolor med färgerna grönt-vitt-blått i relationen 2-1-2. Den blåa färgen sägs symbolisera havet, den vita strandens sand 20 IKAROS som möter den hemvändande fiskaren och den gröna de tallskogar som reser sig bakom sanddynerna.

Liverna fick även en nationalsång med samma melodi som de finska och estniska. Den första versen lyder i svensk översättning:

Mitt faderland, mitt fosterland. Du är min älskade strand! Där vågorna väller in från havet och kysser stranden.

Mitt faderland, mitt fosterland. Du är min älskade strand! Där det på strandkanten fortfarande växer gamla hårda tallar.

Mitt faderland, mitt fosterland. Du är min älskade strand! Där det bara bor fiskare som är på havet dagar och nätter.

Mitt faderland, mitt fosterland. Du är min älskade strand! Där man fortfarande kan höra den heliga rösten – mitt allra dyraste strandspråk.

På varje vers följer refrängen ”Min älskade i världen är bara Du mitt dyra faderland”.

Även en fyrasidig månadstidning, Livli, gavs ut på liviska med en upplaga på 500 exemplar. Sista numret publicerades i augusti 1939. Då fanns det 12 liviska byar med invånare som umgicks med varandra på liviska. Gudstjänster började även hållas på språket. 1936 kom Luthers lilla katekes ut på liviska och en översättning av Nya testamentet påbörjades.

Vid det sovjetiska maktövertagandet förbjöds Livernas förbund och även liver ingick i deporteringarna av letter till Sibirien. Under den tyska ockupationen 1941-1944/45 värvades unga liviska män till den tyska legionen.

I andra världskrigets slutskede evakuerades befolkningen i de liviska byarna på nytt då tyskarna skapade en motståndsficka i Kurland som bjöd Röda armén hårdnackat motstånd fram till Tysklands kapitulation den 9 maj 1945.

Många liver lyckades fly till Sverige. De kvarvarande drabbades av att deras bosättningsområden betecknades som strategiska av de sovjetiska ockupanterna och därför förklarades som en förbjuden zon. 70 hus brändes ned under förevändningen att de skulle kunna tjäna som logi för eventuella angripare som kom över Östersjön. Övriga hus förföll och den kvarvarande liviska befolkningen samlades i fiskekolchoser.

Liverna var för fåtaliga för att få ställning som en skyddad minoritet och sin nationalitet inskriven i de nya sovjetiska passen. I Sovjetunionens befolkningsstatistik från 1959 uppges de vara 200 men vid folkräkningen 1970 nämns de inte längre som en särskild folkgrupp. Estniska språkforskare som intresserat sig för sina södra finsk-ugriska grannar uppskattade 1975 antalet till 150.

Perestrojkan ledde till en livisk nationell väckelse. I november 1988 återuppstod Livod Kultur It och tre år efter självständigheten grundades 1994 ett kulturcentrum (Livlist Rovkouda) i byn Mazirbe vid den liviska Östersjökusten. Första söndagen i augusti träffas den liviska folkspillran där och varje år anordnas sommarläger för ett tiotal barn, varav dock inget talar liviska. Undervisning i språket sker nu både på universiteten i Riga och i estniska Tartu. Liverna får skriva in sin nationalitet i de lettiska passen – en rättighet som ett hundratal personer utnyttjat. De har även en ledamot i parlamentet i Riga som dock själv inte talar liviska.

Idag finns det uppskattningsvis 300 liver, bosatta i Riga och i ett fåtal byar på den Liviska kusten, Līvōd rānda, söder om Rigabukten. Den mest kända som heter Kuolka (Kolka på lettiska), ligger längst ut på udden och är ett populärt turistmål där olika skyltar, vägvisare och annan information för turister är tvåspråkiga.

Alla liver har lettiska som första språk. Den sista personen med liviska som modersmål, Kristina Grizelda, dog 2013 i Kanada i en ålder av 103 år. Omkring 70 personer förstår delvis språket medan endast ett trettiotal behärskar det i tal och skrift, däribland den kända sångerskan Julgi Stalte som blivit livernas förgrundsfigur genom sitt starka enga gemang för sitt lilla folks överlevnad. Tillsammans med den estniska gruppen Tulli Lum (Het snö) har hon givit ut cd-skivor med livisk etnojazz.

Bristen på språklärare är ett stort problem men bemöts med hjälp av privata insatser och modern teknik.

I september varje år anordnas liviska kulturfestivaler i den lettiska kuststaden Ventspils (Vänta på liviska) med utställningar, föreläsningar och poesiuppläsningar. I årliga sommaruniversitet möts finsk-ugriska studenter från olika länder för att under en vecka studera livisk historia och kultur. Liviska kan också studeras vid universiteten i Riga, i Tartu i Estland och i Helsingfors. Hemsidan livones.net innehåller rikhaltig information om olika aspekter av liviskt liv och livisk historia. På nätet kan man bekanta sig med det liviska alfabetet som består av 39 bokstäver mot finskans 29: a, ā, ä, ǟ, b, d, ḑ e, ē, f, g, h, i, ī, j, k, l, ļ m, n, ņ, o, ō, ȯ, ȱ, õ, ȭ, p, r, ŗ, s, š, t, ț, u, ū, v, z, ž.

Facebook-gruppen Līvõ Kēļ lägger ut ett ord om dagen med bild och referenser till en onlineversion av ett lettiskt-liviskt-estniskt lexikon.

En annan grupp, Livlis, innehåller information om körsång och folkdanser och livisk kultur presenteras även på en särskild kanal på youtube, Lindloul, där man kan lyssna på Julgi Stalte och hennes musik.

Genom dessa ansträngningar skall liverna förhoppningsvis undgå det öde som drabbat ett annat finsk-ugriskt folk i vårt närområde.

Voterna bodde en gång i ett område som sträckte sig från östra och nordöstra Estland till sjön Ladoga i öst och till Novgorod i söder. Enligt en befolkningsöversikt från 1848 fanns det då 5 148 personer av votisk härkomst. I 1917 års folkräkning uppgick de till 500. I mitten av 60-talet lär det endast ha funnits ett sextiotal votisktalande kvar, 50 i Leningraddistriktet och ett tiotal i Estland. Alla var då komna till hög ålder och språket torde nu vara utdött. En äldre kvinna som i slutet av 1980-talet var den enda i sin by som kunde votiska besvarade kort och kärnfullt frågan om vem hon talade med på sitt språk: ”Med Gud”.

Detta är ett lite omarbetat utdrag ur Ingmar Karlssons bok De små folkens historia: Minoriteter i Europa (2018).

Ingmar Karlsson är svensk diplomat och författare. Han har skrivit många böcker om minoriteter, religioner, Mellanöstern med mera. Bland annat har Karlsson skrivit följande böcker: Inga vänner utom bergen: Kurdernas historia. (2017), De små folkens historia: Minoriteter i Europa (2018), Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia (2023), De kristna i Mellanöstern – slutet på en tvåtusenårig historia (2024) och Om ni vill det är det ingen dröm: om sionismens historia (2025). Detta är ett lite omarbetat utdrag ur Ingmar Karlssons bok De små folkens historia: Minoriteter i Europa (2018).

En viktig del av den gröna omställningen är utvecklandet av olika former av lagring av energi. Men dessa medför också utmaningar. Margareta Björklund-Sänkiaho och Jessica Tuuf skriver.

Historiskt sett har energin alltid varit den pådrivande faktorn för teknologisk utveckling och ökad välfärd. För drygt hundra år sedan var det omställningen till fossila bränslen som skapade grunden för den energihushållning och infrastruktur vi fortfarande har: kol, olja, gas som omvandlas i kraftverk eller motorer till den energi vi behöver och ingår i mycket av de material vi använder, exempelvis plast och konstgödsel. Att producera, transportera och använda fossila bränslen var på många sätt effektivare än att utnyttja ved och biokoks och därigenom frigjordes således arbetskraft till den växande industrin. I det skede när man började förstå olika former av hälso- och miljöpåverkan från den bränsle- eller energiteknik som tagits i bruk, omformades uppfattningen om vad man i framtiden skall satsa på. Utveckling av ny teknik löste många av problemen, men skapade samtidigt ofta nya utmaningar. Att koldioxiden bidrar till uppvärmningseffekten i atmosfären började man misstänka ganska tidigt – kanske det var Eunice Newton Foote redan 1856 eller Svante Arrhenius 1896 – men det så kallade Kyotoprotokollet, där man första gången satte upp mål för att minska växthusgasutsläppen, skrevs först 1997 och olika bindande avtal om att börja sänka koldioxidutsläppen kom runt 20 år senare. Kriser som första och andra världskriget påskyndade många förändringar i energiförsörjningen under första halvan av 1900-talet och här ser vi nu likheter med den ryska invasionen av Ukraina som påskyndade vissa delar av omställningen då man i ganska snabb takt ersatte import från Ryssland med andra alternativ. Oroligheterna i världen kan å andra sidan också leda till att klimatmålen och
-avtalen inte längre prioriteras, eller att de helt enkelt ignoreras.

Det pratas mycket om grön, fossilfri energi och inom EU finns ambitiösa planer på att i ganska snabb takt, på några årtionden, fasa ut användningen av fossila bränslen. Parisavtalet och Gröna given är exempel på detta. Tittar man bakåt i tiden så började man redan på 1970- och 1980-talen oroa sig över att de importerade, fossila naturresurserna, speciellt oljetillgångarna, kommer att ta slut, och det satsades en hel del i Finland först på torvforskning och senare i hela Norden på utvecklingen av nya bränslen från biomassor. De senaste tjugo åren har man blivit betydligt mer oroad över allt högre koldioxidhalter i atmosfären och den pågående klimatförändringen och det fokuseras nu alltmer på vind- och solkraft. I våra nordiska länder ser man redan resultatet av en ganska snabb omställning inom energisektorn, speciellt inom elproduktionen, där koldioxidutsläppen per producerad kilowattimme har sjunkit snabbt. Uppvärmningssektorn följer efter, men långsammare, och traditionell, kraftverksbaserad fjärrvärmeproduktion kommer förmodligen att alltmer ersättas med spillvärmekällor, värmepumpar och elpannor. En omställning pågår också inom transport- och trafiksektorn, men där är takten långsammare, förutom kanske i Norge som satsat mycket på elbilar. En gemensam nämnare för energiomställningen inom olika sektorer är att kolneutral elektricitet förväntas bli den alltmer dominerande energibäraren.

Idag tror vi alltså att framtiden bygger på utnyttjandet av förnybar energi, där vind- och solkraft förväntas ha en stor roll i ett allt mer elektrifierat samhälle. Att tillgången till sol- och vindenergi inte kan regleras på samma sätt som då traditionella bränslen utnyttjas, är en ny utmaning. Den nya kraftproduktionen är ytterst beroende av väderleksförhållanden och i Norden sammanfaller tyvärr inte möjligheterna att utnyttja solenergi med våra kallaste årstider. Vi kommer således att behöva betydligt mer installerad produktionseffekt än tidigare och nya former av energilagringskapacitet, både kort- och långtidslagring. Med batterier kan man hjälpa till att balansera elsystemet upp till några timmar, lagrad tryckluft eller pumpad vattenkraft kan vara en av lösningarna för energilagring på dygns- eller veckonivå, vätgas eller e-bränslen möjliggör lite längre lagringstider men blir dyrare, medan den relativt billiga långtidslagringen av fasta bränslen kombinerat med förbränning i kraftverk kan vara svår att ersätta med något alternativ. De nya vind- och solkraftverken kan inte alltid byggas där energin behövs – vilket betyder att ny överföringskapacitet behövs samtidigt som gammal infrastruktur måste förnyas.

Energibehovet i samhället varierar ganska kraftigt, både på dygns- och årstidsnivå. Då den traditionella, reglerbara och mångsidiga energiproduktionen vi haft skall bytas mot förnybar energi, skulle det alltså vara till fördel om energiförbrukningen hos slutanvändaren bättre kunde anpassas till utbudet av energi. Nya former av flexibilitet hos energiförbrukarna har blivit allt mer intressant, och de kunder som fakturerats enligt elpriset på marknaden har redan haft nytta ifall de flyttat sin elkonsumtion till billigare perioder med större utbud av elektricitet på marknaden. Ett annat sätt att försöka jämna ut energibehovet, som diskuteras allt mer även för privata hushåll, är nya eltariffer där höga effektbehov syns som en komponent i elräkningen. Med en sådan prissättning torde man bättre kunna påverka exempelvis när och hur snabbt elbilens batteri laddas. Följande steg i utvecklingen kunde då vara att ge kunden någon form av bonus för installerad batterilagrings- eller annan energilagringskapacitet, speciellt om elbolaget tillåts använda en del av kapaciteten för sitt regleringsbehov.

En del av den producerade elektriciteten måste omvandlas till andra former av energibärare för att bättre kunna lagras. Kortvarig lagring i batterier för att balansera upp elsystemet har redan nämnts och den formen av ny energilagring har blivit allt vanligare. Billig överloppselektricitet omvandlas också redan nu med elmotstånd och i elpannor till värme och kan lagras i stora varmvattenlager. Ett sätt att lagra elektricitet från vind- och solkraft kunde vara vätgas. Man planerar redan ny, grön vätgasproduktion på många ställen, där förnybar elektricitet används för att spjälka upp vatten till väte och syre. Vätgasen, som kunde vara det enklaste bränslet att producera från elektricitet (via elektrolys) har dock många utmaningar: väte är en liten molekyl som lätt smiter ut i omgivningen; väte kan förorsaka explosionsrisk; väte har låg energitäthet i gasform vilket kräver stora rörledningar och lagringsutrymmen. Vätgasen kan omvandlas till flytande form med högre densitet, men först vid extremt låga temperaturer (ca -253 °C), det vill säga ganska nära den absoluta nollpunkten. Därför är det ett lockande alternativ att i framtiden omvandla vätgasen till andra former av energibärare, så kallade e-bränslen, som är lättare att transportera vidare eller lagra: syntetisk metan, metanol och ammoniak. I bästa fall kan befintlig infrastruktur då användas för transport eller lagring. Olika former av tekniska lösningar för energiomvandling, -överföring och -lagring finns i princip redan, men omställningen kommer att kräva stora investeringar, göra allt mer anspråk på ny markyta och kräva mineral- och materialresurser.

Det material- och mineralbehov som förutspås uppstå inom energiomställningen har analyserats av bland annat det internationella energirådet IEA (2021b). Man förutspår att efterfrågan på till exempel litium, kobolt, nickel, grafit och sällsynta jordartsmetaller kommer att mångdubblas då ny energiteknik ersätter den gamla, traditionella. Energisektorn förväntas bli den ledande konsumenten av mineraler i takt med att energiomställningen framskrider. Även på EU-nivå har detta uppmärksammats, till exempel via en rättsakt 2023 om kritiska råvaror som vill öka åtkomsten av dylika råvaror inom EU, stärka återvinning samt forskning och innovation inom resurseffektivitet och ersättande produkter. Men ny gruvdrift och förädlingsverksamhet har i sin tur en energi- och miljöpåverkan som förmodligen kommer att uppmärksammas alltmer och kan komma att leda till att vi ser en ny riktning i vart energiomställningen är på väg. Att få fram de nya råmaterial som eftertraktas är energikrävande och den nya verksamheten ökar således ytterligare behovet av koldioxidneutral energiproduktion. Avrinningen, som är strängt reglerad och övervakad, kan påverka kvaliteten av grund- och ytvatten i omgivningen på olika sätt, beroende på vilken form av malm som bryts och var gruvavfallet lagras. Så kallade dagbrott påverkar landskapet. Markanvändningen konkurrerar med naturens andra ekosystemtjänster och den nya verksamhetens ekosystemrisker måste på något sätt jämföras med den förväntade klimatnyttan av slutprodukterna som behövs för energiomställningen.

En av energiomvandlingens utmaningar är att man i varje omvandlingssteg förlorar en del av den energi som kan utnyttjas, ofta i form av spillvärme till omgivningen. Att först tillverka vätgas från elektricitet, och sen omvandla vätgasen till syntetisk metan, ammoniak eller metanol är både dyrt och energikrävande och är förmodligen därför inget alternativ för den energilagring som behövs för att balansera upp elproduktionen. Men dessa så kallade e-bränslen kommer antagligen att behövas för arbetsmaskiner och inom transportsektorn, speciellt där elektricitet och batterier inte är ett alternativ.

Nya framtida behov av att kunna långtidslagra energi har redan uppmärksammats (t.ex. NER 2023), men eftersom vi ännu har kvar traditionella fasta och flytande bränslen såsom kol, olja och flytande naturgas (LNG) i våra energisystem så ser vi ännu inte fullt ut behovet av nya energilagringsformer. Skogsbiomassan säsonglagras redan nu, men flerårslagring skulle betyda betydligt större materialförluster och bränslekostnader än för exempelvis stenkol. Termisk behandling av biomassa i syrefattig miljö till biobaserat kol så som torrefierat (rostat) material eller koks (via pyrolys) kan eventuellt vara ett alternativ för att hantera en del av långtidslagringsbehovet, men utmaningar kopplade till höga produktionskostnader, utbudet av lämpliga biomassor samt självantändningsrisk måste först lösas.

Kärnkraft som energikälla diskuteras igen, kan den erbjuda en dellösning för koldioxidneutral energiproduktion åtminstone under en övergångstid? Speciellt talas det om mindre modulära enheter, som kunde byggas snabbare och placeras närmare tätorter än de traditionella stora enheterna. En fördel för oss i kalla Norden vore om kärnkraftverken kunde fungera som både kraft- och värmeproducenter, men det faktum att energiproduktionsformen både är reglerbar och erbjuder ett bränsle med hög energitäthet som vid behov kan långtidslagras, är definitivt andra goda egenskaper som kan tillräknas den här energiformen.

På global nivå står fossila bränslen fortfarande för ca 80 procent av energitillförseln (IEA 2021a), och stigande energibehov till följd av ökad befolkning och välfärd har gjort att också användningen av fossila bränslen, trots ökad mängd förnybar energi, fortsättningsvis stiger sakta men säkert. En snabbare omställning förutsätter förmodligen en allt större efterfrågan på grönare material och produkter, speciellt de mer energikrävande, såsom stål, elbilar, konstgödsel och cement, som i sin tur förutsätter nya batterifabriker, ny elektrolyskapacitet, ny grön ammoniakproduktion osv. Om den energiintensiva industrin lyckas ställa om till koldioxidneutral energi – kommer det att bli en av de viktiga pådrivande faktorerna för hela energiomställningsprocessen?

Omställningen till fossilfria samhällen har ännu bara börjat och vi har ett enormt arbete framför oss som kommer att ta årtionden. Vi kommer förmodligen att upptäcka nya svagheter eller risker med den fossilfria energin, vilket då tvingar oss att tänka om och söka nya, ännu bättre lösningar. En av dessa svagheter kan vara kopplad till uppbyggandet av kostnads- och energieffektiv, fossilfri energilagringskapacitet.

Margareta Björklund-Sänkiaho är professor i energiteknik vid Åbo Akademi, Laboratoriet för energiteknik i Vasa.
Jessica Tuuf är projektforskare i energiteknik vid Åbo Akademi, Laboratoriet för energiteknik i Vasa.

LITTERATUR

IEA (2021a). Key World Energy Statistics 2021. International Energy Agency. https://iea.blob.core.windows.net/assets/52f66a88-0b63-4ad294a5-29d36e864b82/KeyWorldEnergyStatistics2021.pdf

IEA (2021b). The role of critical minerals in clean energy transitions. World energy outlook special report. International Energy Agency. https://www. iea.org/reports/the-role-of-critical-minerals-in-clean-energy-transitions

Kaijser A. och Kander A. (2013). Framtida energiomställningar i historiskt perspektiv. Naturvårdsverket, rapport 6550. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1614420/FULLTEXT01.pdf

Lieskoski, S., Koskinen, O., Tuuf, J. & Björklund-Sänkiaho, M. (2024). A review of the current status of energy storage in Finland and future development prospects. Journal of Energy Storage. 93, 112327.

NER (2023). The Nordic energy trilemma. Security of supply, prices and the just transition. Nordic Energy Research 2023:02. Nordic Council of Ministers. https://pub.norden.org/nordicenergyresearch2023-02/#