Author: admin

2021-1 Musik

2021-1 Musik

Christoffer Steffansson: Ledare Kalle Berggren: Att lyssna på hiphop som en sociolog Hugo Strandberg: Weil och musiken Hannes Nykänen: Musik: det universella språket — eller ett bittert stridsäpple? Kaarina Kilpiö: Musik i finlandssvenska festpraktiker under våren av fysisk distansering 2020 Jonas Lundblad: Oliver Messiaen och […]

Vad tänker du om ditt jobb?

Vad tänker du om ditt jobb?

Mio Lindman skriver om olika sätt att förstå människors relationer till sina arbeten. Vad är skillnaden mellan närma sig dessa förhållningssätt genom opinionsundersökningar och genom intervjuer med tonen av samtal?  Det finns för tillfället en stor iver att kartlägga hur människor, särskilt unga, förhåller sig till […]

Frågor som metod – om forskningsintervjun som möjlighet till (oväntad) förståelse och lögnens kommunikativa potential

Frågor som metod – om forskningsintervjun som möjlighet till (oväntad) förståelse och lögnens kommunikativa potential

Religionsvetaren Sofia Sjö reflekterar kring utmaningarna med att använda intervjun som metod i forskning. Styrkan med intervjun är möjligheten till fördjupning och de nya perspektiv den ger genom frågor, följdfrågor och klargöranden. Sjö frågar sig ändå var gränsen går för hur mycket man kan klargöra, och i vilken mån osäkerheten om intervjupersonens ärlighet utgör ett problem. 

För en forskare är frågor centrala. Ett forskningsprojekt grundar sig ofta på en eller flera forskningsfrågor – Hur framställs…? Vad kännetecknar…? Vilka skillnader och likheter…? Under projektets gång ställs vidare frågor om bland annat relevans – Varför är det här viktigt? –  om metod – Hur hittar vi svaren? – till tidigare forskning – Vad vet vi? – till teorier – Hur hjälper de oss att förstå?  

Även om de flesta forskare jobbar med frågor, kan frågor förstås också vara en mera genomgående del av ett forskningsprojekt. Inom den kvalitativa forskningen – den forskning som, lite förenklat, inte frågor hur många, utan snarare varför, hur och på vilket sätt – är intervjun en central och ofta nyttjad metod. Intervjuns popularitet är förståelig – vad kan vara mera självklart när man har en fråga än att ställa den till någon som kan ge svaret? Ingen som jobbat med intervju som metod skulle emellertid påstå, vill jag tro, att intervjun är en enkel metod.    

Ser man på de många uppmaningar man som ung forskare får med sig i bagaget när man ska jobba med intervjuer uppfattar man lätt en del av problematiken: se till att vara förberedd, ställ inte ledande frågor, utgå inte ifrån att du förstår, skapa tillit, gör det hela till ett samtal, men inte ett vanligt samtal, du är där för att lyssna, men också leda, på ett tillmötesgående sätt, se till att du täcker in hela ämnet, var inte rädd för pauser, kom ihåg din egen roll, var neutral, men inte rädd för känslor, men du är ju inte terapeut, säg inte att du förstår, fråga hur det kändes, ställ följdfrågor, tänk på språket, bygg en relation, kom ihåg att en intervju är en konstruktion, ett möte, och du är en del av detta möte. 

Intervjuer som metod blir knappast enklare av alla ’skräckscenarier’ vana intervjuare ofta med glädje delar med sig av. Dessa kan beröra allt från tekniska missar – intervjun som aldrig kom på band på grund av dåliga batterier, störande bakgrundsljud eller bara det att man glömde sätta igång inspelningen – till svåra intervjupersoner – personer som bara svarar kortfattat på de mest öppna frågor, personer som pratar långt och brett utan att egentligen säga något, personen som tar kontrollen och för intervjun dit hen vill – och utmanande intervjuteman – känsliga frågor och svar som man som intervjuare bär med sig långt efteråt och inte, av forskningsetiska skäl, kan prata om. 

Intervju som metod blir ytterligare komplicerad av att forskningsintervjuer kan se mycket olika ut. Man gör ofta en indelning i strukturerade intervjuer – där bestämda frågor ställs i en viss ordning, ofta med bestämda svarsalternativ – semi-strukturerade intervjuer – där frågorna följer ett visst upplägg, men det finns utrymme för följdfrågor och avvikelser från strukturen – och ostrukturerade intervjuer – där intervjun är ett samtal som oftast har en viss utgångspunkt, men rör sig framåt enligt det som framkommer i intervjusituationen. Intervjuer kan också göras enskilt eller i grupp, de kan göras ansikte mot ansikte eller med olika tekniska hjälpmedel, som t.ex. videosamtal, de kan rikta in sig på experter inom ett område eller representanter för en viss grupp och fokusera på en intervjupersons personliga upplevelser eller specifika kunnande, och de kan göras en gång eller följas upp med flera intervjuer. 

Forskningsintervjun formas dessutom av den teoretiska infallsvinkel och kunskapssyn forskaren arbetar med. Om man jobbar från till exempel ett fenomenologiskt eller ett socialkonstruktivistiskt perspektiv kommer man genom intervjun att närma sig sitt forskningsområde på olika sätt, ställa frågor med olika fokus och tolka det material man får enligt olika premisser. Mycket förenklat kan man beskriva det så att forskaren med en fenomenologisk infallsvinkel ställer frågor om hur en person upplevt något och fokusera på intervjupersonens beskrivningar medan en socialkonstruktivistiskt inriktad forskare ingår i en dialog med frågor och motfrågor och blir själv en del av det material som samlas in och analyseras.        

Alla de här variationerna gör att det är svårt att framställa några allmängiltiga principer för hur man ska gå tillväga när man ska göra en forskningsintervju. Med det inte sagt att det här inte görs – det finns mängder med texter skrivna om att göra intervjuer och vad man bör tänka på. Mycket av det som skrivits ger en hyfsad grund att stå på, men det allmänna behöver oftast specificeras.  

Det jag önskar göra i det följande är att röra mig någonstans i mitten. Jag tänker inte ta mig an alla grundprinciper för en forskningsintervju, men jag vill inte heller bli för specifik. Även om jag uppfattar forskningsintervjun som något som behöver övning, tid och reflektion – speciellt självreflektion – vill jag speciellt lyfta upp intervjuns möjligheter, möjligheter som också kan uppenbaras i den inte alltid så lyckade intervjun. Jag fokuserar på semi-strukturerade intervjuer inom humaniora och jag bygger på mina och kollegers erfarenheter av att göra intervjuer, arbeta med intervjumaterial och handleda forskare som jobbar med intervjuer. Jag ser mig inte som en expert på intervjuer, men som rik på erfarenheter som jag hoppas kan väcka både tankar om och intresse för intervjuer som metod.  

Klargörandets balansgång 

En grundprincip – som tyvärr inte alltid är en självklarhet – är att man som forskare bör vara förberedd innan man börjar samla in intervjumaterial. Man bör vara inläst på sitt område och man behöver ha tänkt över och testat sina intervjufrågor. Är de tydliga, täcker de in området och öppnar de upp för dialog? Personen man ska intervjua bör ha fått tillräckligt med information, fått ta del av frågorna på förhand om hen så önskar och känna sig bekväm i situationen. Innan man ger sig iväg för att göra en intervju bör man ha kollat sin utrustning och försäkrat sig om att man har allt material man behöver med sig. På plats bör man vara en aktiv lyssnare och beredd att både följa den man intervjuar längs trådar man inte tänkt på och vid behov leda tillbaka till ämnet för intervjun.  

Även om man gjort och gör allt det här kan man hamna i en situation där intervjun inte känns bra. Man har lärt sig att en lyckad intervju ska löpa på och erbjuda tillräckligt med detaljer, men man uppnår aldrig flyt eller fördjupning. Man känner inte att man är på samma våglängd som den man intervjuar, ens frågor verkar inte bli förstådda och man blir kanske frustrerad, trots att man vet att man borde vara lugn och neutral. Det trösterika i en sådan situation är att en intervju inte alltid behöver kännas bra för att ändå ge bra material. Det är inte alltid flytet och detaljrikedomen som avgör. Även en kort och ryckig intervju kan fylla sitt syfte om den till exempel erbjuder ett relevant eller nytt perspektiv. Det här är emellertid inte alltid något man uppfattar i själva intervjusituationen – på gott och ont. Det kan leda till att man missar en möjlighet till följdfrågor, men det kan också innebära att man i själva analysprocessen ser saker med nya ögon. Här blir det viktigt att påminna sig om vad intervjun och dess frågor syftar till: den ska ge ett material, men den är inte slutpunkten. 

Just för att inte missa något väsentligt bör man inte, och behöver man inte, i en forskningsintervju vara rädd för att ställa självklara eller dumma frågor. Snarare tvärtom. Man bör undvika att tro att man förstår. Det här är ändå lättare sagt än gjort. Just att man förutsätts vara förberedd och inläst på sitt område gör lätt att man utgår från att man vet vad en intervjuperson talar om och därmed missar behovet av klargöranden.  

Att sträva efter klargöranden kan förstås också gå till överdrift. Jag har haft möjlighet att vara handledare i ett stort internationellt projekt där intervjumaterial samlades in i tolv olika länder. Våra forskningsassistenter, som gjorde intervjuerna, deltog alla i en utbildning för uppgiften och en del tog verkligen till sig det här med följdfrågor och att inte ta något för givet. Resultatet blev i vissa fall ingående och givande intervjuer, men i andra fall ett hackigt upplägg där intervjupersonen inte kom sig vidare på grund av alla frågor och önskemål om klargöranden från intervjuaren. Med feedback och erfarenhet utvecklades våra assistenter och slutresultatet blev ett riktigt bra material. Projektet som helhet visade emellertid tydligt på behovet av öppenhet och kommunikation i arbetet med intervjumaterial. Övning och återkoppling gjorde våra assistenter till bättre intervjuare. Samtidigt var det också deras specifika kunnande om den kontext de befann sig i som lyfte intervjuerna och gav möjlighet till nya perspektiv. 

Oväntade perspektiv 

Just möjligheten till nya och oväntade perspektiv gör intervjun till en så viktig metod. Medan ett frågeformulär kan ge betydande basinsikter begränsas det bland annat av att man som forskare måste utgå ifrån vad man tror är viktigt och värt att ställa frågor om. I en intervjusituation har man möjlighet att inte bara ställa frågor och följdfrågor utan även hitta oväntade perspektiv. En kort fråga kan ibland leda in på överraskande vägar och till och med ändra på en studies fokus. Jag inledde i en studie om film och meningsskapande intervjuerna med en fråga om den senaste film intervjupersonen sett. Frågan var bara tänkt som en startpunkt, i vissa fall fungerade den bra, i andra fall behövdes många fler frågor för att komma igång. En intervjuperson satt tyst en stund innan hen svarade. Sen skrattade hen och nämnde en film från en genre jag, på basis av vad jag visste om personen från tidigare, aldrig hade trott kunde intressera. Det som följde tog intervjun och mina tankar om film och meningsskapande in på ett viktigt nytt spår. 

Det betydelsefulla med intervjun som metod är också uttryckligen det utrymme den ger att i själva materialinsamlingsfasen föra in nya frågor. Ett klassiskt tillvägagångssätt, som ofta kommer upp i instruktioner för hur man gör en bra forskningsintervju, och som jag starkt understöder, är att avsluta intervjun med att be den som blir intervjuad berätta om det är något ytterligare de skulle vilja tala om eller om det finns en fråga de förväntat sig, men inte fått. Efter en lång och ingående intervju är det inte ovanligt att svaret är nej och det kan därför vara önskvärt att ge intervjupersonen möjlighet att ta kontakt om hen kommer att tänka på något senare. De frågor som ibland kommer upp visar emellertid igen ofta på den möjlighet till bredd och djup som en intervju kan erbjuda. Jag och många av mina kolleger har erfarenheter av hur just den här frågan, om saknade frågor, ofta kan leda till ännu en värdefull dialog. 

Om intervjuer alltid har möjligheten att nå nya perspektiv, när ska man då sluta ställa frågor? När har man ett tillräckligt intervjumaterial? Som med det mesta annat när det gäller intervjuer finns det inte något enkelt och allmängiltigt svar på den här frågan heller. Här har man istället skäl att återgå till frågan om vad målet med intervjumaterialet är. Kvalitativa intervjuer har i allmänhet som mål att nå förståelse, inte generaliseringar som kan gälla för en hel population. Man eftersträvar med andra ord inte representativitet i samma bemärkelse som man ofta gör i en kvantitativ studie. En riktlinje, som ofta nämns, är att man slutar när materialet är mättat, när nya perspektiv inte längre framträder. Men när det här sker är förstås inte alltid lätt att avgöra. Realiteten är också att intervjuer är tidskrävande. Man kan inte alltid göra alla intervjuer man vill och man bör i sådana fall vara medveten om de begränsningar ens material kan ha. Även ett begränsat intervjumaterial kan emellertid erbjuda viktiga insikter om det analyseras på ett genomtänkt sätt.   

Kommunikativa lögner 

Avslutningsvis vill jag vända lite på diskussionen och ta upp en fråga som inte ställs till dem man intervjuar, men som ibland ställs till den som intervjuar. Frågan kommer ibland från en ung forskare, ibland från en forskare som inte själv jobbat med intervjuer, men uttalas ofta också utanför en forskningskontext. Jag har bland annat fått frågan av en holländsk ingenjör jag hamnade bredvid i en lång biljettkö på ett franskt flygfält för några år sedan. Enkelt ställd lyder frågan så här: hur vet jag att den jag intervjuar inte ljuger? Lite mer sofistikerat kan frågan istället vara den här: hur vet jag att svaren jag får inte är tillrättalagda och de svar man tror att jag som forskare vill ha? 

Ett enkelt och ärligt svar på båda frågorna är: det vet jag inte. En viktig och möjlig följdfråga är: spelar det någon roll om intervjupersonen talar sanning? Vad är sant och vad är falskt i en intervjusituation? Något många forskare understryker är att jag som intervjuperson alltid påverkar den jag intervjuar och den jag intervjuar påverkar mig. Samtidigt påverkar själva intervjusituationen oss båda. Jag måste med andra ord utgå ifrån att de svar jag får alltid är i någon mån tillrättalagda. De är till viss grad alltid de svar min intervjuperson vill ge och tror att jag vill ha.  

Frågan har emellertid också en viktig djupare klangbotten vilken går tillbaka till hur jag som forskare ser på kunskap. Om jag är ute efter att få en ’exakt bild’ av en händelse blir intervjuer ofta problematiska, i varje fall om metoden inte kombineras med andra metoder. Våra minnen är aldrig fullständiga, även om en intervjuperson berättar något exakt som de kommer ihåg det är det just deras berättelser vi har – vi når aldrig tillbaka till själva situationen.  

Men är det här ett problem? Även om berättelsen är tillrättalagd eller bygger på bristfälliga minnen kan den vara av intresse och säga något viktigt om ett ämne. Hur vi berättar om något kan vara en minst lika intressant forskningsfråga som vad det var som hände. Med ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kunskap är det vi ser som sanning dessutom alltid en konstruktion, en konstruktion vi alla deltar i. Den ’exakta bilden’ är därmed också en konstruktion och något som kan förändras över tid. 

Sant och falskt i en intervju är därmed inte alltid ett stort problem. Med det här inte sagt att lögner inte kan förvränga forskningen. Mer eller mindre direkta lögner, halva sanningar och tiganden har lett till missvisande framställningar av många slag. Ofta blir lögner emellertid ett verkligt problem endast när en studie har mera grundläggande brister, och problemet ligger ofta i högre grad hos den som intervjuar än den som blir intervjuad. Om vi enbart väljer att lyssna på vissa personer med en viss agenda och drar vittgående slutsatser av det vi hör blir forskningsresultaten skeva. Om vi enbart använder intervjuer som metod när andra metoder eller en kombination av metoder kunde ge en mera ingående förståelse har vi också problem.  

Lögnen i sig är ändå inte alltid det problematiska. Genom en kombination av material kan en lögn blottläggas, men lögnen kan också vara mycket kommunikativ. Vad vi väljer att ljuga om säger något om vem vi är, om våra normer och regler och om den bild vi vill ge av oss själva, teman av stor vikt i många former av kvalitativa studier. Kort sagt är frågor och svar i en forskningsintervju en komplex relation där både det detaljerade, genomtänkta och ärliga och det kortfattade, ytliga och osanna kan erbjuda viktig förståelse.      

Sofia Sjö är docent i religionsvetenskap vid Åbo Akademi och har i sin forskning bland annat berört frågor om genusstrukturer och messiasmyter i Hollywoodfilm, religiös förändring i Norden, film och meningsskapande och unga vuxna och religion ur ett globalt perspektiv.   

Filosofiska frågor och pedagogiska svar

Filosofiska frågor och pedagogiska svar

  Barn i daghem- och förskoleåldern är nyfikna och vetgiriga. De ställer många frågor om sin vardag och omgivning. I de fall vuxna är förmögna att ta fasta på dessa frågor och det spontana intresset för att tänka och reflektera är det här en betydande […]

Hermeneutik: Att stå i moralisk relation till det som berättas

Hermeneutik: Att stå i moralisk relation till det som berättas

  Kan vi på ett genuint sätt gå i dialog med vår tradition, eller leder sådana försök bara till att vi tanklöst upprepar dess berättelser eller använder dem som ett medel för våra egna syften? Vilket ansvar har vi för att förstå vårt eget förhållande […]

2020-4 Frågor och svar

2020-4 Frågor och svar

Christoffer Steffansson: Ledare

Lars Hertzberg: Frågor utan svar?

Mio Lindman: Vad tänker du om ditt jobb?

Natan Elgabsi: Hermeneutik — att stå i moralisk relation till det som berättas.

Merete Mazzarella: Hur får man fråga ut barn?

Sofia Sjö: Frågor som metod.

Lars Hertzberg: “Den som frågar ljuger inte”.

Camilla Kronqvist, Birgit Schaffar och Marina Lundkvist: Filosofiska frågor och pedagogiska svar.

Bettina Westerholm: Frågor och berättelser.

Liisa Mendelin: Ingen skribent är ett neutralt kärl.

Dylan Pashley: Välfärdsstatens spänningar.

Rabbe Kurtén: Om känslor och hur vi skapar dem.

Ikaros layout

Ikaros layout

I samband med att Ikaros nyligen fick ta emot Svenska Litteratursällskapets pris skulle vi vilja tacka vår layoutare Anna Nordling på Annaway — annaway.fi. Hennes eleganta och upplivande formgivning har varit viktig för tidskriften som helhet.

Ikaros tilldelas stort pris av SLS

Ikaros tilldelas stort pris av SLS

Prismotivering: Ett pris om 20 000 euro ur Ragnar, Ester, Rolf och Margareta Bergboms fond tillfaller Folkets Bildningsförbund som utgivare av Ikaros – tidskrift om människan och vetenskapen. Förankrad i idéhistoria, kulturhistoria och filosofi erbjuder Ikaros en mångsidig granskning av aktuella samhällsfrågor och skapar förutsättningar för […]

Femininitet i offentligheten

Femininitet i offentligheten

Femininitet väcker ofta starka åsikter, men sällan tankar. I en kultur som vurmar för individens rätt att utrycka sin identitet är lyckad femininitet en ständig balansgång mellan för mycket och för lite. Även för feminister är det svårt att inte låta sig ryckas med av en diskurs som kräver jagets autenticitet och misstänkliggör femininitet. Ett sätt att luckra upp de problem femininitet vållar är att tänka vidare kring jaget i offentligheten. Och tänka vidare om världen. Sara Nyman skriver. 

Kvinnor som spökar ut sig eller Femininitet och jaget 

Suzanne Brøggers Det pepprade suset är en märklig samling texter från 1986. Texterna består av essäer och fragment, det handlar om filosofiska reflektioner kring liv och skrivande. ”Jag kan inte berätta för er hur jag skriver – det vet man ingenting om – i stället kan jag berätta för er om mitt sätt att leva, eftersom det i mitt fall är ungefär samma sak: Jag lever som jag skriver och skriver som jag lever”. Brøgger skriver från ett tillbakadraget liv på en mosse. Hon läser och yogar. Som människa lever hon i spänningar mellan det offentliga och det privata som även fängslar henne filosofiskt. Tidigare har hon utmärkt sig som den fria sexualitetens förespråkare och äktenskapets motståndare som en intressant krydda i massmedia där hon ibland även poserat naken. Bakom sig har hon böcker som Fräls oss ifrån kärleken och Crème Fraîche, verk som hon nu delvis tar avstånd ifrån. Brøgger är medveten om att kriterierna för att passa in som feminist är hårda och ständigt föränderliga. I essän Jag sjunger av kärlek i Det pepprande suset antyds ett likgiltigt förhållningssätt till feminismen och feminister. Ibland får hon vara med, andra gånger inte. Det som är på den feministiska agendan är föränderligt och ibland motsägelsefullt. Brøgger skriver: ”Jag säger att jag aldrig någonsin har förhållit mig till dessa konjunkturer och krusningar inom kvinnorörelsen, antingen det har varit moderskap, volanger eller säck och aska som stått på programmet. Jag har aldrig förhållit mig till de små rörelserna, jag är med i den stora rörelse som jorden rör sig i”. Om hon brydde sig om kvinnorörelsens acceptans skulle hon enligt sig själv ha ”blivit tvångsinlagd för länge sedan”.  

Märta Tikkanens brevsamling Måste bara skri- ger en inblick i hur Tikkanen förhöll sig till Brøgger på 70-talet, då Brøgger inte ännu övergett det mediala rampljuset. I ett brev till sin vän Åsa Moberg kommenterar Tikkanen en intervju i vilken Suzanne Brøgger skall ha ”gjort bort sig”. Jag blir nyfiken. Tikkanen skriver att Brøgger varit ”hurtfrisk och alltför generaliserande”. ”Man kan väl inte hälla sådär mycket färg i nyllet om man går in för att slåss med allvarliga avsikter? Eller kan man? Kanske det inte har med det att göra?” Tikkanens fråga till Åsa förblir här öppen, men föraktet och tvivlet kvarstår. Det framgår inte vad Brøgger har sagt, men nog att färg i nyllet riskerar att undergräva allvaret i Brøggers resonemang. 

Att överdriven femininitet i en kulturell bemärkelse bannlyses från ett intellektuellt allvar är en iakttagelse som de flesta är kapabla att göra. För Tikkanen verkar den femininitet som Brøgger uttrycker i tv-intervjun inte ha en plats i offentligheten, eller snarare; den kan ha en plats, men denna plats är inte i första hand förknippad med allvar och debatt. Kvalificeras Brøgger som tänkare med allt spackel, även om hon självsäkert bekänner sig till ”den stora rörelse som jorden rör sig i”? Nej, inte nödvändigtvis. Den överdrivna femininiteten grumlar till begrepp som äkthet, trovärdighet och transparens. Att Tikkanen också uppvisar tvivel på sin egen spontana reaktion genom att inse att ”färg i nyllet” kanske ”inte har med det att göra”, vittnar om att det trots allt är befängt att påpeka logiska motsättningar mellan spackel och allvar. Tikkanens tvivel på Brøggers allvar förstår jag som uttryck för en av de kulturella mekanismerna för reglering och förminskning av kvinnor som överlevt också 70-talet. Jag har själv vuxit upp med detta perspektiv, utövat det, utsatts för det och lämnat det. Detta är en spänning som också präglar intellektuella sammanhang, det är en fråga för filosofin. Filosofin älskar allvaret; tanke, djup och äkthet. Så hur kan man filosofiskt förstå fenomen som att ”spöka ut sig”? Vilka problematiska bilder av det tänkande subjektet upprätthålls då de flesta är rörande överens om att det är bättre att vara smart än snygg och att innehåll är viktigare än yta? Kan det ses som ett förklätt förakt mot kvinnor som inte ”är” vad de utger sig för att ”vara”? Det inbegriper även avslöjandets tjusning; från en till synes orubblig position kan man avslöja en eventuell sköka eller oseriös bedragerska utan att avslöja sig själv. För att närma sig detta fenomen måste man vara villig att offra vissa seglivade illusioner om jaget, om offentligheten, men också om allvaret.   

Men med handen på hjärtat; hur förknippa spackel med genuinitet och tanke? Lóreals kända slogan ”Because I’m worth it” må ses som ett kapitalistiskt försök till en inomdiskursiv lösning; jaget är värt att piffas till. Detta förutsätter en allmän överenskommelse om att det finns något genuint hos jaget som är värt att uttrycka. Skönhet kanske. Lóreal-feminismen gör kulturella landvinningar genom att sammankoppla femininitet med jagets behov att unna sig.  

Jaget uppfyller därmed det autenticitetskrav som en berättigad användning av skönhetsprodukterna kräver. Femininitet må misstänkliggöras, men inte jaget och dess rättighet att uttrycka sig själv. De diskursiva trådarna är många och ibland svåra att förena; Individens rätt till identitet. Individens rätt till individualism. Individens rätt att få vara i fred. Men den som spökar ut sig står utanför unnandets-diskurs. 

Det är den ”överdrivna” femininiteten som stundvis skapar förvirring i offentlighetens anonymitetshav. Femininitet förknippas med det privata, och sårbara, med begär och begärlighet. Då femininiteten överskrider gränser för vad som uppfattas som rimligt tuktas den med skam. Det är så jag förstår Tikkanens reaktion mot Brøgger; Brøgger må vara generaliserande, men det är för att hon ”spökar ut sig” som tvivlet på hennes allvar infinner sig. Att femininitet kan vara en stundvis lustfylld och stundvis smärtsam övning i rollspel är bekant för de flesta som prövat sig på det. Problemet är att förståelsen av äkthet, allvar och genuinitet inom Loreal-diskursen är ytlig. Brøgger erbjuder ett annat sätt att tänka kring jaget i offentligheten; för henne är jaget i offentligheten inte nödvändigtvis entydigt och stabilt. Hon som i sitt skrivande varnar för faran i det falska äkthetskrav som förutsätter genomskinliga offentliga jag, är också den som vet vad det är att utspökad delta i en debatt, hon vet vad det är hon drar sig undan då hon väljer att leva ett mer tillbakadraget liv. Ett sätt att närma sig femininitetens komplexitet är att följa de filosofiska öppningar Brøgger visar på. 

Medborgaren blir individ 

I essän Offentliga utgifter – Fragment 1 närmar sig Brøgger problematiken kring individen i offentligheten genom att påminna om att som norm är det en relativt ny idé att inte behöva befatta sig med främlingar. Fenomenet uppstod först i 1800-talets Paris och London som en konsekvens av upplysningstänkandets utbredning. Detta sätt att röra sig i offentligheten tas idag som självklart; en förutsättning för det fria flanerandet är att ta in sin omgivning utan att själv bli intagen. Brøgger menar att detta förutsätter två antaganden. Det första är rättigheten att vara i fred medan man traskar genom staden, det andra är att man i offentligheten traskar omkring som sig själv. ”Det rör sig inte bara om den underordnade omständigheten att folk går direkt ut på gatan utan att byta kläder innan de går hemifrån eller att de på sommaren cyklar omkring i staden nästan som om de befann sig på en strand”, påpekar hon. Att man rör sig i staden i kläder lämpade för strandliv är inte i sig själva problemet, men uttrycker i kombination med den tysta överenskommelsen om att få flanera i fred problematiska förhållningssätt till jaget och offentligheten. Förhållningssättet riskerar leda till att man tar sig själv på alltför stort allvar eftersom man känner sig blottad och antastad om den egna anonymiteten hotas. Kombinationen skapar en ängslig dynamik då man i det offentliga är sig själv och det enda skydd man har att förlita sig på är den tysta överenskommelsen om att ingen stör. 

Som exempel på någon som bryter normen och raserar ordningen i offentligheten tar Brøgger upp uteliggaren som på bussen söker kontakt och berättar sin livshistoria. Medresenärerna blir besvärade, i dag kunde man tillägga att de antagligen också blir kränkta. Upplägget utgår från det hon kallar för osynlighetsrätten. Brøgger menar att den antagna rätten att både få vara sig själv och i fred i det offentliga skapar utrymme för ”voyeursim och passivt deltagande”. Då uteliggaren tar kontakt störs denna ordning, det passiva deltagande störs, anonymiteten störs. Det är inte i sig ett argument mot passivt deltagande i allmänhet, utan snarare en påminnelse om att det passiva deltagandet i denna diskurs anses vara en rättighet man kan åberopa för att slippa lyssna på andra människor i det offentliga rummet. 

Detta förhållningssätt till oss själva och till andra resulterar enligt Brøgger i att kunskap om det samhälleliga livet antas ske främst genom observation och inte genom social samvaro. Medpassagerarna anser sig, i enlighet med detta resonemang, inte ha någon skyldighet att lyssna på en uteliggare eftersom den passiva deltagaren inte behöver lyssna på någons berättelse. Genom att omfatta voyeurismen förbehåller man sig rätten att vara i fred och att själv komma gott hem utan att ens värld eller tankemönster utmanas. Hon menar att vi lever i en tid då ’medborgaren’, både som begrepp och person, upplösts. Vi har blivit individer som i det offentliga inte behöver känna den omsorg som förväntas av en medborgare. 

Offentligheten – en före detta teaterscen 

Brøgger poängterar att förmåga till rollspel i offentligheten, till skillnad från voyeurismen, är en form av social samvaro och därför ett sätt att få kunskap om det offentliga livet. Att denna möjlighet till kunskap gått förlorad skyller hon på upplysningsfilosoferna och deras genomslagskraft.  Hon menar att anonymiteten inte aktualiserades i det sociala rollspelet på 1700-talet, rollen var trygghet nog. Det offentliga livet på 1700-talet präglades av mer lek och teater, man gick inte omkring i staden som individer, utan spelade sina samhälleliga roller med olika attribut som kunde variera beroende på sammanhang och samhällelig ställning. ”Masker togs av och på för att sudda ut de individuella dragen, kroppen var en provdocka eller mannekäng, en rolig leksak. Huden var sminkad antingen apoplexiröd eller vit när man uppträdde offentligt, somliga nöjde sig med röda sminkfläckar på näsa, panna och haka”. Att tydliga sociala roller på ett naturligt sätt öppnar upp för ett lekfullt förhållningssätt till omvärlden kan vid första anblick verka motsägelsefullt, men genom att betona lekfullhetens pedagogiska aspekter, som Brøgger anser att rollspel i offentligheten möjliggör, upplöser hon det som först verkar paradoxalt. Människan lär sig också genom lek, socialt rollspel behöver varken vara förljuget eller uttryck för självbedrägeri. 1500-tals-tänkaren Michel de Montaigne konstaterar i Essayer Bok 3 att ”De flesta av våra sysselsättningar är fars. ’Hela världen är en komedi.’ Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre skenet ska man inte göra ett verkligt väsen, ej heller göra något främmande till sitt eget. Vi kan inte skilja huden från skjortan. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat”. Om man är domare är det inte som domare man går på dass. Bildens kontraster förstärks av domarens peruk och naturliga behov, en slags karikatyr av slitningarna mellan det offentliga och det privata och hur löjligt det kan bli då dessa sfärers gränser suddas ut, Montaigne varnar för faran med att ”mjöla ner sig”, att förlora sig själv; mänskliga svagheter som fåfängligt jagande efter prestige. 

Brøgger nämner särskilt Rousseau som en som påpekade det förljugna i det samhälleliga skådespelet. ”Och man hör hans (Rousseaus) röst än i dag internaliserad hos de flesta: ’All den där tillgjordheten och klichéerna, bevare oss väl, kryperi och smicker, kyssande på kind och komplimanger, folk menar ju inte vad de säger, de gör sig ju bara till för att man ska lägga märke till dem…’”.  

Brøgger uppmärksammar att det finns aspekter av mänskligt liv som tänkare i stil med Rousseau orättvist avfärdat som förljugna, tillgjorda, och att detta förhållningssätt till mänsklig samvaro i offentligheten har normaliserats. Det har konsekvenser för hur man uppfattar världen. Brøgger ser det som en stor förlust; ”Men förlorar vi förmågan att leka kommer vi också att förlora känslan av att världen, precis som vi själva, är plastisk och formbar”. Världen har blivit mindre, det är det som är själva problemet. Brøgger gör mig uppmärksam på vad som bekymrar mig i Tikkanens brev; det är i en klaustrofobisk värld man spekulerar över huruvida spacklet undergräver allvaret, där det inte finns någon väg ut.  

Flaneusen – en omöjlig och därför existentiellt livsviktig subjektsposition 

I essäsamlingen Skamgrepp – Femme-inistiska essäer uppmärksammar genusvetaren Ulrika Dahl feminismens, det vill säga feministers, förhållningssätt till femininitet, lekfullhet och begär. Hon minns tiden då barndomens lustfyllda lekar med utklädningslådans utstyrslar övergavs för övningar i anständig femininitet; ”att bli en riktig kvinna. Det fanns inte längre utrymme för parodi och extravagans, det var blodigt allvar så fort blodet började strömma regelbundet. Plötsligt fanns det kläder som var fel, för utmanande. Nu skulle det bantas och rakas och permanentas och köpas kläder så länge de var anständiga. Det var svårt, för att inte säga omöjligt. Det kliade och skavde. Och framförallt: femininiteten hade blivit farlig.” 

Dahl påpekar att feministers problematisering av objektifieringen och sexualiseringen av kvinnan har resulterat i en förvirring beträffande hur man inom feminismen kan förstå femininitet. Svårigheten är att se det som något annat än uttryck för underordning och (själv)destruktivitet. Förhållningssätten till femininiteten är få. Dahl beskriver hur femininitet bemöts med misstänksamhet eftersom utgångspunkten är att femininitet, i existentiell mening, är ett uttryck för anpassning till manligt begär inom en patriarkal ordning.  

Enligt detta sätt att tänka är femininitet en dead end politiskt eftersom den antas verka för att konservera patriarkala krafter (och begär). Dahl skriver; ”Det enda som är värre än att vara ett objekt – är enligt vissa feministiska logiker att inte vara medveten om hur en objektifierar och underordnar sig själv. Det enda som är värre än att uppföra sig skamfyllt är att inte förstå att du bör skämmas. Frågan är bara vad vi gör med detta feministiska faktum.” Det kan ses som en beskrivning av vad som händer då man anammar ett voyeuristiskt förhållningssätt i sina försök att bryta en patriarkal ordning; man blir misstänksam mot det ögat uppfattar som slampigt. Dahl är en tänkare som försöker bryta en skambeläggande diskurs kring femininitet genom att betona lustfyllda aspekter i femininiteten och tänkandet; hon ”tänker med musen”. I och med detta perspektivskifte öppnar hon upp för den överdrivna femininitetens (femme-ininitet) politiska potential (filosofiskt: en värld i förändring). Dahl klär sig i leopardmönster, lackar sina naglar illröda, blonderar sitt hår och är trogen sin uppenbarelse oberoende av det offentliga rummets setting. ”Vad gör hon här?” är frågan som hänger i luften då hon stövlar in på sina stilettklackar i det akademiska rummet. Femme-ininitetens politiska potential visar sig i att man i akademiska rum förknippar Dahls uppenbarelse med andra slags rum; det blir obekvämt då voyeuristen inser att hen måste befatta sig med denna varelse då hen trodde sig vara immun och slutat leka för länge sen.   

Dahl skriver om då hon och hennes kompisar i åttan fick ett diplom på fritidsgårdens våravslutning, texten löd; ”Vi är vackrast, vi är bäst, vi är de som lider av hybris mest”. Kriterierna för skambeläggandet är bekanta från Tikkanens avfärdande av Brøgger i tv; den rimliga femininitetens gränser har överskridits. Beträffande den levda femininiteten, i alla dess former, riskerar också skammen att mjöla ner hjärtat. Bestraffningen av hybrisen är, som jag ser det, beroende av det normaliserade voyeuristiska perspektiv som Brøgger uppmärksammar. Och den som observerar och bestraffar hybrisen antas inte mjöla ner sig själv.  

I essän La flaneuse: Urban sexualiseringsteori i fem(me) akter skriver Dahl om hur det är att som femme röra sig på stadens gator. Att strosa omkring i staden och samla intryck är att flanera. Man kan tänka att flanerandet är något allmänmänskligt, något som varje människa kan göra. 

Dahl visar på att det är falskt; att som femme flanera, att bli en flaneuse, är omöjligt; flaneusen är en omöjlig subjektsposition. Det är en iakttagelse som är av stor vikt för att förstå offentlighetens strålkastarljus på femininitet. Femininitet vacklar på gränsen mellan det normativa och det överdrivna. Den femininitet som överträder gränserna blir ett spektakel, ett allmänt villebråd som inte längre åtnjuter anonymitet i offentligheten, samtidigt som normen är att det offentliga kräver att individen kan förlita sig på anonymitetens skydd. Dahl beskriver en sommarnatt när hon vandrar hemåt långs Stockholms gator och bilarna börjar sakta in. ”Den tredje saktar in, stannar. Kort klänning, högklackade skor och boa. Min lycka. Min njutning i utklädningslådan. Min kropps dekoration. Erbjuder jag något? Hans blick är uppfordrande. Jag vill skratta för jag kan på något sätt inte tro att ordningen är denna. I landet där det är förbjudet att köpa sex kan det ju ändå inte skada att fråga: kanske finns det något till salu?” Till skillnad från flaneusen kan flanören vara i fred. Flanören är den som anonymt kan glida omkring på gatorna i sin anonymitet, som sig själv. Flanören åtnjuter ”rättigheten” att inte behöva prata med främlingar, medan en flaneuse i kort klänning och fläderboa antas ”erbjuda något”. 

Kvinnan som både går i staden och i akademiska rum med sin fjäderboa kan anses märklig i samma bemärkelse som den som vandrar omkring på gatorna i sina strandkläder. Det är som om dessa figurer intellektuellt inte har fattat det fina i det sociala rollspel Brøgger beskriver, som om de saknar förmågan att anpassa sig till olika sammanhang i offentligheten. Med den lilla skillnaden att den första lever farligare.  

Det jag har försökt uppmärksamma i denna essä handlar om skillnader i livshållning, det handlar inte om att leka och experimentera i en ytlig bemärkelse, snarare om huruvida världen har en viss form eller huruvida världen är formbar.  Världen blir formbar då man vågar möta den. Flaneusens subjektsposition är i sin omöjlighet en viktig och intressant plats för en värld i blivande, en värld som inte öppnar sig genom anonymiteten. Dahl skriver ”Det är något med det oundvikliga i konfrontationen. Något med intensiteten i att möta fara och njutning på samma gång. Allt är skitigt, farligt och förutsägbart oförutsägbart. Flaneusandet börjar och slutar i dessa möten. Vad gör de dig till? Vem blir du? Jag vill betrakta och bli betraktad.” 

Sara Nyman är filosof. 

Bortom stat och kapital

Bortom stat och kapital

Finns det alternativ till kapitalismen – realistiska, alternativa former av ekonomisk organisering? Under de senaste åren har de problem som en kapitalistisk ekonomi medför dryftats allt oftare: hur den ständiga tillväxten tär på jordens resurser, hur kapitalets allt starkare makt urholkar demokratin och människors möjligheter […]