Kan djur tala? En till synes enkel och självklar fråga som getts många svar, också goda sådana. Men är själva frågan bra? Be Nordling skriver.
Visst är det väl en uråldrig dröm att kunna tala med de mångahanda varelser vi har runt omkring oss – kanske rentav att de ska berätta för oss hur de tänker och ser på världen?
Det finns en välkänd apa, en gorilla vid namn Michael. Liksom många andra apor (och andra arter, för den delen) både före och efter honom var Michael föremål för studier där forskare försökte lära aporna människospråk – i Michaels fall närmare bestämt American Sign Language, det vill säga en modifierad version av nordamerikanskt teckenspråk.
Michael kunde använda omkring 600 tecken och kombinera dem för att bilda meningar, också flera sammanhängande meningar i följd. Inte minst blev han känd för att ha berättat om hur han som liten apunge bevittnat när hans mamma dödades av tjuvskyttar: när Michael tillfrågas om sin mamma, använder han bland annat tecknen för ”oljud”, ”problem” och ”skära halsen”. Även om berättelsen inte går att direkt verifiera, blev han sannolikt föräldralös just på grund av illegal jakt på bushmeat och därefter såld till ett zoo som förmedlade honom till det universitet i USA där studien bedrevs.
Vissa lingvister och etologer (forskare som undersöker djurs beteenden) är skeptiska till hur man ska tolka det Michael säger. Själv har jag inte problem med att tro att det han berättar stämmer och är just så gruvligt som det verkar. Djur har gång på gång trotsat människors, eller mer specifikt kanske forskares, uppfattningar om deras bristfälliga förmågor.
Däremot har jag större problem med den ibland förekommande tanken att bättre kunskaper om och förståelse av djur i regel skulle leda till samtal där djur med människors språk beskriver sina inre världar.
Än omvänt då – om människor lär sig djurs språk? I ett radioprogram om artificiell intelligens frågar en dramatisk berättarröst om vi måhända är bara ett ögonblick från att småprata med valar. Enorma mängder data samlas in om bland annat just valar men också många andra djur, som nakenråttor, elefanter och fåglar. Dessa datamassor ska sedan analyseras med hjälp av den nya tekniken. Ett av dess främsta företräden är nämligen förmågan att hitta mönster i stora datamängder. Just det här är en nyckel i arbetet med att förstå djurs kommunikation, och detta har hittills varit mödosamt eftersom en människa helt enkelt inte klarar av att ta in lika stora mängder data. Som med översättningsalgoritmer mellan naturliga (alltså mänskliga) språk, kan artificiella neuronnät söka mönster utan att på förhand styras av kriterier för vilka mönster som ska hittas.
Förhoppningen är alltså, som till exempel valfantasten Tom Mustill framhåller i en bok med titeln Att prata val, att man med hjälp av artificiell intelligens ska kunna ”dechiffrera djurens språk” och på så sätt kanske uppnå tvåvägskommunikation mellan djur och människor. Även om det låter som science fiction tror jag att tanken på en apa, eller något annat djur, som berättar för oss om sina inre upplevelser utövar en enormt stark lockelse. Att de i ord som är begripliga från vår horisont ska förmedla sitt perspektiv på världen.
Det är visserligen närmast i populärvetenskapliga framställningar som saken formuleras i termer av möjligheten till någon sorts ”GoogleTranslate för djurspåk”. Forskare på området har kanske inte fullt så vidlyftiga föreställningar om det de håller på med. En forskare i neurovetenskap i Tyskland berättar till exempel roat om en ”ordbok” de tagit fram för nakenråttor: en datafil med ljudvågor över råttornas läten. Den här typen av audiodata kopplas till iakttagelser av djurens beteende, och genom automatiserade analyser av datamaterialet hittas olika regelbundenheter och mönster som kan tolkas i ljuset av hur djuren beter sig.
Men det är svårt att ens närma sig frågan utan att syna begreppet språk.
MEDFÖDD FÖRMÅGA?
Ett mycket enkelt, och mycket tråkigt, svar på frågan om djur har språk är att det nog beror på vad man menar med språk och med att ha språk.
Ofta definieras språk tekniskt enligt särskilda kriterier, med fokus på sådant som grammatik, syntax eller abstraktionsnivå. I ljuset av en sådan definition finns det vissa som vill förneka att djur skulle ha språk, medan andra pekar på olika drag i djurs kommunikation som kan anses möta kriterierna för språk. Det tråkigaste med ett sådant svar är att allt hänger på hur man formulerar definitionen – språk och vad det betyder att använda språk kan alltid omdefinieras, ofta för att man vill göra någon annan typ av poäng om antingen människors eller djurs vara i världen. Paradoxalt nog åsidosätts då de existentiella aspekterna av vad det betyder att leva språkligt.
Descartes, den franske 1700-talsfilosofen, var en av de tidigaste att kategoriskt förneka att djur skulle ha språk. Faktiskt hävdade han – med emfas – att djur bara är som avancerade maskiner. Ungefär som klockor, för tre århundraden sedan några av de mest sofistikerade maskinerierna. Ur dagens perspektiv kan hans ståndpunkt te sig extrem, rentav uppenbart felaktig, men så var den exceptionell redan under hans egen samtid. Trots det har den rönt enormt inflytande: även om det i dagens läge finns få som skulle förneka att djur helt saknar tänkande eller medvetande, lever Descartes absoluta åtskillnad mellan tanke och kropp på många sätt kvar.
Inte minst lever den kvar i den inte helt ovanliga uppfattningen om språk som något rent rationellt. Att språk är tanke, och att människors användning av språk ger uttryck för ett tänkande som är i det närmaste omöjligt för djur. Språkligheten ses då som en medfödd förmåga. Lingvisten Noam Chomsky hör till dem som utvecklat detta genom en teori om en språkinlärningsmekanism, en universell grammatik som alla människor föds med. Teorin har alltid varit omstridd, och det finns många konkurrerande teorier, exempelvis konstruktivistiska modeller där språkinlärning antas ske genom ett samspel mellan kognition och miljöfaktorer, eller evolutionära teorier där språket ses som en förmåga som utvecklats gradvis. Förvisso tangerar dessa teorier viktiga aspekter, men gemensamt för dem är ändå att de ofta uppfattar språk och språkinlärning som en egenskap hos individen.
SPRÅK SOM GENSVAR
Ett annat sätt att närma sig frågan om vad språk är, är att se på det som ett sätt att leva. Med andra ord, att det inte bara handlar om att beskriva språkets form (grammatik, syntax osv.), utan att förstå hur socialt liv utspelar sig i och genom språk.
Kanzi var en annan kändisapa, en bonobo som sorgligt nog gick bort i våras vid en ålder av 44 år. Han rönte långt större ryktbarhet än de flesta apor gör; åtminstone var han ett namn att räkna med bland språkforskare och andra med intresse för djurs språkförmågor.
Kanzi kan sägas ha haft tur. Till skillnad från många av sina föregångare fick han leva under en period när forskningsområdet genomgick ett paradigmskifte. Eller kanske kunde man rentav säga att han var (åtminstone en del av) det paradigmskiftet.
Länge hade man försökt lära apor att använda människospråk genom att bokstavligen föra in dem i en klassrumsmiljö. Ibland försökte man med händerna forma apornas munnar till att frambringa de språkljud som kännetecknar mänskliga språk, senare började man alltmer använda teckenspråk eftersom apors fysionomi är olik människors. Aporna bodde ofta i forskningscentrum, även om vissa placerades i familjeförhållanden. Men det här var närmast en yttre form: att aporna bodde en period i människors hem. Det bortsågs helt från andra aspekter som vanligtvis associeras med att vara en del av en familj – sådant som att man knyter an till varandra, bär ansvar för varandra inte bara här och nu utan också på sikt. Aporna omplacerades ofta flera gånger, och när en studie upphörde slutade många av dem sina dagar i laboratorier för medicinska experiment.
Även Kanzis dagar började i något som halvt liknade klassrumssituationen, när Sue Savage-Rumbaugh och hennes forskningsteam försökte undervisa hans mamma Panbanisha i att använda lexigram (en bild som står för ett ord) för att kommunicera med människor. Förvisso lärde hon sig en hel del. Men så plötsligt började bonobohonans lilla unge, som bara drällde omkring medan mamman deltog i undervisningen, spontant använda lexigrammen. Och det han ville säga var sånt som ungar säger mest – som att de vill leka. Kanzi kunde till exempel peka på lexigrammet för chase (jaga) och titta uppfordrande på forskaren. Han ville leka tafatt!
Mitt i allt stod forskarna inför det faktum att språkandet inte bara var en prestation där rätt tecken skulle kombineras med rätt sak. Kanzi lärde sig helt utan undervisning, helt enkelt för att han växte upp i en språklig kultur. Och det var för att Kanzi faktiskt hade något att säga – inte för att på kommando utföra en uppgift – som han tog till lexigrammen.
Det här blev en vändpunkt för studien. Forskarna insåg att de dittills förstått språkinlärning enligt modellen för hur man lär sig främmande språk och inte hur barn anammar sitt första språk. De började då i allt högre grad betrakta sammanhanget på forskningscentret som en delad kultur mellan bonoboer och människor och språket som en del av samvaron.
En grundläggande distinktion till exemplet ovan där mönster i valars uttryckssätt iakttas, är alltså att här finns ett delat sammanhang. Bonoboer och människor lever vid det ovannämnda forskningscentret tillsammans, eller har åtminstone delvis överlappande liv. Om de valar som artificiell intelligens ska dechiffrera kunde man säga som Wittgenstein, den österrikiske filosofen, sade om lejonet, att vi inte skulle förstå dem även om de kunde tala. För om en val faktiskt tilltalade en, vad skulle den säga? Vad skulle jag svara? Helt enkelt för att kontaktytan mellan en val och en människa i vanliga fall är nära nog obefintlig. Trots eventuell nyfikenhet finns det ingen stadig grund av betydelser att stå på.
Särskilt filosofen Pär Segerdahl har utifrån projektet med Kanzi utforskat vad språklighet betyder. Framför allt betonar han att frågan om huruvida språk är medfött eller förvärvat tar miste på språkets karaktär genom fokuset på individen. I en bok skriven tillsammans med Savage-Rumbaugh och William Fields framhålls förstaspråket som en integrerad del av en kultur och en livsform snarare än en specifik egenskap eller ett avgränsat fenomen. Samtidigt innebär detta också att språk inte ska ses som en rent kognitiv eller intellektuell kapacitet utan som just ett socialt varande. Språk i den här bemärkelsen är inte bara ord och syntax, utan också kroppslighet, lyhördhet och gemenskap.
EXISTENTIELL FÖRFÖRSTÅELSE
Man kunde säga att förståelsen föregår den direkta användningen av tal eller tecken. Eller snarare: språket är en förlängning av kommunikationen. Det är inte ett fristående fenomen utan växer fram ur andra sätt att samspela även om det sedan blir en (åtminstone delvis) ny form av samspel.
Men förförståelser bottnar även i vissa delade sätt att vara i världen. Exempelvis är det svårt att tänka sig kommunikation mellan varelser som inte har några som helst gemensamma sinnen.
Människoapor är våra närmaste släktingar, och även om de inte kan producera våra språkljud kan de anamma andra former av vår språklighet för att de på så många sätt liknar oss. Är det då främst apor som vi människor kan dela kultur med?
Faktum är att trots olikheterna, förstår de flesta människor spontant hundar och katter bättre än just apor, vars beteende ofta misstolkas av den som är främmande för deras kommunikationssätt. Det här understryker poängen om att en delad livsform på många sätt väger tyngre än direkta kroppsliga likheter; människor har levt i hundars och katters närvaro i många årtusenden.
Också Descartes, sin kategoriska hållning till trots, medgav indirekt att människor faktiskt förstår mycket av det djur kommunicerar. Det var ju därför han måste propsa på att de ”egentligen inte känner något”, eftersom folk (särskilt de som var lite motvilliga till att experimentera på djur till gagn för den framväxande vetenskapen) spontant tolkade djurs (främst hundars) beteende så som när de fullt vakna skars upp som uppenbara uttryck för sådant som smärta.
På samma sätt kan det sägas om AI-assisterade analyser av djurs beteenden att även om de kan ge mycket ny kunskap om dessa djur, kräver samtidigt också de någon form av förförståelse – för hur ska man annars ens kunna beskriva djurens beteende som annat än koordinater i rummet? Att exempelvis beskriva ett beteende som födosökande är att redan betrakta det i ljuset av avsikter (och inte enbart som serier med rumsliga referenser).
Utan tvekan kan kunskap som fås fram genom automatiserad dataanalys komma att visa sig vara viktig på många sätt. Potentiella tillämpningsområden som forskarna själva pekar på handlar bland annat om förbättrad naturvård, till exempel genom att naturområden kan planeras bättre om djurs behov förstås bättre, eller att konflikter mellan djur och människor kan förebyggas effektivare tack vare bättre kännedom om exempelvis djurs varningssignaler när de känner sig trängda.
Men den som med språk menar intellektuellt innehåll och i det ser ett potentiellt fönster in i djurs själar kanske misstar sig, åtminstone om det själsliga tolkas som rationalitet i mänskligt kognitiva termer. För att förstå (olika) djur måste man i stället förstå deras faktiska varande i världen. Att de kan vägledas av andra sinnen, eller att de sinnen vi delar fungerar annorlunda hos olika varelser. Hur de lever och samspelar med varandra och sin omvärld.
Storskaliga analyser kan ge bättre förståelse men inte garantera själva förståelsen, eftersom den bygger på något annat: på förförståelser, delade sammanhang och en gemensam värld. Samtidigt kan bättre kunskaper heller aldrig eliminera elementet av annanhet, liksom den inte elimineras mellan människor – varje individ är i sig en värld som inte kan reduceras till ett generaliserat ”vara”.
Det är det som gör frågan om djur kan tala så bedräglig, eftersom den snarare leder in oss på ett skevt begrepp om språket som egenskap snarare än levd erfarenhet. Det får oss i sin tur att titta efter något som liknar människospråkens former i djurs kommunikation snarare än att begrunda djurens egna livsformer – som om djuren vore bristfälliga människor. I den mån man kan tala om djurs språklighet, vilket jag anser att man utan tvekan kan, är det just livsformerna och inte en allmän ”språkmatris” som ger den innehåll.
Be Nordling är skribent och översättare.