Liverna är idag en mycket liten minoritet som huvudsakligen lever i Lettland. Ingmar Karlsson berättar om deras långa och mångfacetterade historia.
Med Sovjetunionens kollaps fick de nordiska länderna plötsligt tre nya grannstater. Sedan dess har vi blivit alltmer medvetna om de historiska band som förenar oss med i första hand ester och letter och i mindre utsträckning med litauerna.
Det första baltiska folk som vi kom i kontakt med har emellertid fallit i glömska. Få svenskar eller finnar torde veta att en spillra av det existerar än i dag. Liverna, som det rör sig om, är de äldsta invånarna i våra dagars Lettland. De är nära besläktade med esterna och talar således ett finsk-ugriskt språk. Likheten med estniskan och finskan kan enklast demonstreras med de fem första räkneorden iks, kaks, kuolm, neli, viz.
Liverna omnämns för första gången i den fornryska Nestorskrönikan, där de kallas l´ub men arkeologiska utgrävningar visar att finskspråkiga folk kom till Baltikum redan under stenåldern.
På 300- och 400-talen i vår tideräkning trängdes de ut av baltiska stammar. Förfäderna till våra dagars ester behöll dock sitt territorium och även liverna lyckades befästa sin ställning längs en omkring fem mil bred strandremsa utmed Rigabukten och Östersjökusten. Där kom de att ge namn åt den i våra historieböcker så ofta förekommande historiska provinsen Livland som omfattade södra delen av det nuvarande Estland och norra delen av Lettland.
Floden Düna (Daugava) delade upp liverna i två grupper. Den nordliga kom med tiden helt att assimileras med invaderande baltiska stammar – lettgaller, semgaller, seler och kurer – som sedan smälte samman till ett lettiskt folk.
De södra liverna kunde däremot ända fram till andra hälften av 1800-talet motstå en assimilation med letterna. I de av sumpmarker och urskogar omgivna kusttrakterna i Kurland (våra dagars sydvästra Lettland) kunde de bevara sitt språk och sin särart. De var dessutom väl beväpnade. Spår av deras träborgar kan ännu ses på öar i dessa sumpmarker, på kullar och andra otillgängliga platser.
Arkeologiska fynd vittnar också om att liverna bedrev handel och hade täta kontakter med Ryssland och Skandinavien redan på 600-talet. De reste över Östersjön till Visby och österut på floden Düna, som även var en viktig handelsled för vikingarna. I Nestorskrönikan berättas att liverna betalade skatt till fursten av Polotsk i Ryssland.
Mot mitten av 1100-talet började även tyska köpmän i Lübeck och Visby att intressera sig för detta område och liverna var det första folk i norra Baltikum som blev offer för den tyska expansionen österut. Omkring år 1180 sände ärkebiskopen i Bremen munken Meinhard till Livland med uppdraget att omvända liverna till kristendomen. År 1184 lät denne bygga en kyrka i Yxkull vid floden Dünas högra strand och bosatte sig bland liverna. År 1185 uppfördes en stenborg där på Meinhards initiativ och ett par år senare byggdes en annan fästning på ön Holm. Dessa borgar blev de tyska köpmännens första fasta punkter.
År 1186 vigdes Meinhard till Yxkulls förste biskop och några år senare lät den förste liviske hövdingen döpa sig. Trots detta höga föredöme gick det fredliga missionsarbetet trögt varför Meinhard bad påven i Rom att sända korsriddare till hjälp. Meinhard dog emellertid år 1196 utan att ha hunnit bli bönhörd och besparades därmed sin efterträdares öde. Denne, som anlände till Livland tillsammans med en grupp korsriddare, stupade nämligen redan i den första striden genomborrad av en livisk pik.
År 1199 utnämndes domherren Albert von Buxhoevden från Bremen till ny biskop i Livland. Han fick påvens tillstånd att inleda ett korståg mot alla hedningar i Östersjöområdet och lovade att viga de för kristendomen vunna trakterna åt Jesu moder, en förklaring till att de baltiska länderna ibland kallas för Maarjamaa (Marias land).
Albert samlade en stor skara korsriddare och kom år 1200 till Livland med 23 fartyg. Där grundade han år 1201 ett fäste, som fick namnet Riga. Året därefter skapade Albert och en cisterciensermunk en stående militär styrka – Svärdsriddarorden – för att hålla liverna i schack och erövra stadens närområde. Några år senare var deras motstånd i det närmaste kuvat.
Denna del av Livlands historia finns utförligt beskriven av prästen Henrik, som deltog i biskop Alberts korståg som både missionär och krönikör. Hans krönika, Origines Livoniae sacrae et civilis är det äldsta kända skrivna dokumentet om Livlands och Estlands historia och innehåller ögonvittnesmål om krigen och korstågen. De första två delarna, Om Lettland och Om biskop Berthold, beskriver de tyska biskoparna Meynards och Bertholds misslyckade försök att kristna Livland medan de båda övriga, Om biskop Albert och Om Estland, beskriver Alberts och Svärdsriddarordens erövring av Estland.
Gotland nämns vid flera tillfällen – det äldsta skriftliga omnämnandet av Visby finns i krönikan – liksom de svenska korstågen i österled. Här beskrivs också hur hedningar från ön Ösel härjat på Listerlandet i Blekinge där de 18 IKAROS förstört en kyrka, stulit klockorna och dödat och tagit invånarna som slavar. Det framgår också att härjningståg av detta slag mot mål i Sverige och Danmark var ofta förekommande. År 1237 tvingades Svärdsriddarorden att under namnet Livländska orden ingå i Tyska orden som samma år hade erkänts av påven Innocentius III. Under de följande cirka 90 åren tog denna kontroll över hela dagens Lettland och Estland. Staden Riga blev 1282 medlem av Hansan.
Därefter nämns liverna endast sporadiskt i historiekrönikorna. De fick jord och blev fria bönder eller biskopens och Tyska ordens vasaller.
År 1558 angrep Ryssland den av inre problem försvagade Tyska ordenstaten. Estland med staden Reval (dagens Tallinn) bad då att få ingå i det svenska riket. Livland, som blev en del av Polen, angreps av svenska trupper i augusti 1600, ett krig som fortsatte utan något fullständigt avgörande fram till 1621 då Sverige tog kontroll över södra hälften av dagens Estland och norra hälften av dagens Lettland, samt ön Ösel. 1629 blev dessa områden formellt en del av det svenska riket under namnet Svenska Livland som sedan avträddes till Ryssland vid freden i Nystad 1721. Livland blev då ett ryskt guvernement men den reella makten låg i tyska storgodsägares händer.
År 1846 sändes en expedition från universitetet i Sankt Petersburg för att undersöka de kvarvarande livernas öde. I denna ingick också en finländsk lingvist, Andreas John Sjögren och en konstnär som målade akvareller av folk och landskap. Sjögren gjorde sedan två återbesök och samlade ihop material för en livisk grammatik och en ordbok. De enda skrivna orden på liviska som dittills bevarats var några meningar som en invånare i en by i Kurland nedtecknat år 1844 som ett vittnesbörd till eftervärlden om sitt utdöende folk. Bland dessa ingick frasen Maga magamas (Måtte de sova för evigt) som liverna använt om sina slagna fiender och som fanns nedtecknad i krönikan Origines livoniae.
År 1861 utkom som ett resultat av Sjögrens arbete de första böckerna som behandlade livernas språk: Livisch-Deutsches und Deutsch-Livisches Wörterbuch samt två översättningar av Matteusevangeliet.
Under sin första expedition hade Sjögren träffat 22 livisktalande vid floden Salis mynning i närheten av gränsen mot dagens Estland. 1858 fanns det bevisligen 8 personer som talade denna livländska variant av språket. Den siste dog 1868. Det väckte därför stor uppståndelse bland finsk-ugriska språkforskare när det 1905 spreds rykten om att en familj talade nordliviska i hemmet. En finländsk professor lyckades lokalisera denna. Det visade sig då att språksensationen bestod i att fadern och sönerna i en lettisk familj använde ett 19 konstgjort hemligt språk för att modern inte skulle förstå vad de pratade om!
I Kurland levde emellertid liver kvar i 12 byar utmed en fem mil lång och två till tre kilometer bred kustremsa, Livod randa, kring Domesnäs omgiven av urskog och träskmarker. De lydde under två storgods och som en följd av de inskränkningar i rörelsefriheten som de hade i dåtidens Ryssland uppstod två olika dialekter, vilket är förklaringen till de två översättningarna av Matteusevangeliet.
Liverna i Kurland kallade sig själva för randalist (strandbor) eller kalamied (fiskare) eftersom fisket var deras huvudnäring. I sin egen kalender delade de upp året i två hälfter, en för fiske och en för reparation av näten när vädret var för hårt under vinterhalvåret. Då bedrev de i stället säljakt på isvidderna med hjälp av sina kälkar. Resenärer, som besökte Domesnäs vid 1800-talets mitt, vittnar om att båtarna på stranden och de på stolpar upphängda fisknäten var det enda som tydde på att området var bebott. Jordbruket var en tung sysselsättning eftersom marken huvudsakligen bestod av sand. Små åkerlappar uppodlades i sänkorna mellan sanddynerna med alger som gödningsmedel. Byarna var utspridda och varje gård hade en liten jordplätt som man betalade arrende och gjorde dagsverken för. De höga arrendena ledde 1859 till ett uppror som slogs ned och fick till följd att 1 600 liver fördrevs från sina hem och tvingades flytta till lettiska områden där de assimilerades.
De tidigaste kontrollerade uppgifterna om antalet liver härrör från 1835, då de uppgick till 2074. Mot slutet av 1800-talet inleddes även en emigration till Amerika. I början av 1900-talet beräknas den liviska befolkningen i Lettland ha uppgått till omkring 3 000 personer.
Det första världskriget blev ödesdigert för liverna. I oktober 1915 beordrades de att flytta från sina byar vid Rigabukten till inlandet. Efter Tysklands kapitulation utropades den självständiga republiken Lettland den 18 november 1918. De flesta liver återvände då till sina skövlade hemtrakter.
Under den första lettiska självständighetsperioden började liverna organisera sig och 1923 bildades Livernas Förbund (Livod Kultur It). Det hade till uppgift att hålla det liviska språket vid liv, främja livisk kultur, ordna undervisning i liviska i de skolor där det fanns liviska barn samt att i allmänhet bistå de liver som hade ekonomiska eller sociala problem. Enligt en folkräkning 1925 fanns det då 1 238 liver i Lettland.
En livisk flagga hissades för första gången på femårsdagen av den lettiska självständigheten. Den är en vågrät trikolor med färgerna grönt-vitt-blått i relationen 2-1-2. Den blåa färgen sägs symbolisera havet, den vita strandens sand 20 IKAROS som möter den hemvändande fiskaren och den gröna de tallskogar som reser sig bakom sanddynerna.
Liverna fick även en nationalsång med samma melodi som de finska och estniska. Den första versen lyder i svensk översättning:
Mitt faderland, mitt fosterland. Du är min älskade strand! Där vågorna väller in från havet och kysser stranden.
Mitt faderland, mitt fosterland. Du är min älskade strand! Där det på strandkanten fortfarande växer gamla hårda tallar.
Mitt faderland, mitt fosterland. Du är min älskade strand! Där det bara bor fiskare som är på havet dagar och nätter.
Mitt faderland, mitt fosterland. Du är min älskade strand! Där man fortfarande kan höra den heliga rösten – mitt allra dyraste strandspråk.
På varje vers följer refrängen ”Min älskade i världen är bara Du mitt dyra faderland”.
Även en fyrasidig månadstidning, Livli, gavs ut på liviska med en upplaga på 500 exemplar. Sista numret publicerades i augusti 1939. Då fanns det 12 liviska byar med invånare som umgicks med varandra på liviska. Gudstjänster började även hållas på språket. 1936 kom Luthers lilla katekes ut på liviska och en översättning av Nya testamentet påbörjades.
Vid det sovjetiska maktövertagandet förbjöds Livernas förbund och även liver ingick i deporteringarna av letter till Sibirien. Under den tyska ockupationen 1941-1944/45 värvades unga liviska män till den tyska legionen.
I andra världskrigets slutskede evakuerades befolkningen i de liviska byarna på nytt då tyskarna skapade en motståndsficka i Kurland som bjöd Röda armén hårdnackat motstånd fram till Tysklands kapitulation den 9 maj 1945.
Många liver lyckades fly till Sverige. De kvarvarande drabbades av att deras bosättningsområden betecknades som strategiska av de sovjetiska ockupanterna och därför förklarades som en förbjuden zon. 70 hus brändes ned under förevändningen att de skulle kunna tjäna som logi för eventuella angripare som kom över Östersjön. Övriga hus förföll och den kvarvarande liviska befolkningen samlades i fiskekolchoser.
Liverna var för fåtaliga för att få ställning som en skyddad minoritet och sin nationalitet inskriven i de nya sovjetiska passen. I Sovjetunionens befolkningsstatistik från 1959 uppges de vara 200 men vid folkräkningen 1970 nämns de inte längre som en särskild folkgrupp. Estniska språkforskare som intresserat sig för sina södra finsk-ugriska grannar uppskattade 1975 antalet till 150.
Perestrojkan ledde till en livisk nationell väckelse. I november 1988 återuppstod Livod Kultur It och tre år efter självständigheten grundades 1994 ett kulturcentrum (Livlist Rovkouda) i byn Mazirbe vid den liviska Östersjökusten. Första söndagen i augusti träffas den liviska folkspillran där och varje år anordnas sommarläger för ett tiotal barn, varav dock inget talar liviska. Undervisning i språket sker nu både på universiteten i Riga och i estniska Tartu. Liverna får skriva in sin nationalitet i de lettiska passen – en rättighet som ett hundratal personer utnyttjat. De har även en ledamot i parlamentet i Riga som dock själv inte talar liviska.
Idag finns det uppskattningsvis 300 liver, bosatta i Riga och i ett fåtal byar på den Liviska kusten, Līvōd rānda, söder om Rigabukten. Den mest kända som heter Kuolka (Kolka på lettiska), ligger längst ut på udden och är ett populärt turistmål där olika skyltar, vägvisare och annan information för turister är tvåspråkiga.
Alla liver har lettiska som första språk. Den sista personen med liviska som modersmål, Kristina Grizelda, dog 2013 i Kanada i en ålder av 103 år. Omkring 70 personer förstår delvis språket medan endast ett trettiotal behärskar det i tal och skrift, däribland den kända sångerskan Julgi Stalte som blivit livernas förgrundsfigur genom sitt starka enga gemang för sitt lilla folks överlevnad. Tillsammans med den estniska gruppen Tulli Lum (Het snö) har hon givit ut cd-skivor med livisk etnojazz.
Bristen på språklärare är ett stort problem men bemöts med hjälp av privata insatser och modern teknik.
I september varje år anordnas liviska kulturfestivaler i den lettiska kuststaden Ventspils (Vänta på liviska) med utställningar, föreläsningar och poesiuppläsningar. I årliga sommaruniversitet möts finsk-ugriska studenter från olika länder för att under en vecka studera livisk historia och kultur. Liviska kan också studeras vid universiteten i Riga, i Tartu i Estland och i Helsingfors. Hemsidan livones.net innehåller rikhaltig information om olika aspekter av liviskt liv och livisk historia. På nätet kan man bekanta sig med det liviska alfabetet som består av 39 bokstäver mot finskans 29: a, ā, ä, ǟ, b, d, ḑ e, ē, f, g, h, i, ī, j, k, l, ļ m, n, ņ, o, ō, ȯ, ȱ, õ, ȭ, p, r, ŗ, s, š, t, ț, u, ū, v, z, ž.
Facebook-gruppen Līvõ Kēļ lägger ut ett ord om dagen med bild och referenser till en onlineversion av ett lettiskt-liviskt-estniskt lexikon.
En annan grupp, Livlis, innehåller information om körsång och folkdanser och livisk kultur presenteras även på en särskild kanal på youtube, Lindloul, där man kan lyssna på Julgi Stalte och hennes musik.
Genom dessa ansträngningar skall liverna förhoppningsvis undgå det öde som drabbat ett annat finsk-ugriskt folk i vårt närområde.
Voterna bodde en gång i ett område som sträckte sig från östra och nordöstra Estland till sjön Ladoga i öst och till Novgorod i söder. Enligt en befolkningsöversikt från 1848 fanns det då 5 148 personer av votisk härkomst. I 1917 års folkräkning uppgick de till 500. I mitten av 60-talet lär det endast ha funnits ett sextiotal votisktalande kvar, 50 i Leningraddistriktet och ett tiotal i Estland. Alla var då komna till hög ålder och språket torde nu vara utdött. En äldre kvinna som i slutet av 1980-talet var den enda i sin by som kunde votiska besvarade kort och kärnfullt frågan om vem hon talade med på sitt språk: ”Med Gud”.
Detta är ett lite omarbetat utdrag ur Ingmar Karlssons bok De små folkens historia: Minoriteter i Europa (2018).
Ingmar Karlsson är svensk diplomat och författare. Han har skrivit många böcker om minoriteter, religioner, Mellanöstern med mera. Bland annat har Karlsson skrivit följande böcker: Inga vänner utom bergen: Kurdernas historia. (2017), De små folkens historia: Minoriteter i Europa (2018), Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia (2023), De kristna i Mellanöstern – slutet på en tvåtusenårig historia (2024) och Om ni vill det är det ingen dröm: om sionismens historia (2025). Detta är ett lite omarbetat utdrag ur Ingmar Karlssons bok De små folkens historia: Minoriteter i Europa (2018).