Om människan och vetenskapen

Populism och sårbarhet

Populism och sårbarhet

Många forskare är benägna att söka förklaringar till populistisk politik. I en del av försöken att förklara populism kopplas populismen till sårbarhet. Erik Hallstensson reflekterar över vad som kan menas med att sårbarhet gör människor mottagliga för populistisk politik.

Populismbegreppets oklarhet

Kvalen över den samtida politiken är stora. Statsvetaren William Galston (före detta inrikespolitisk rådgivare till USA:s president Bill Clinton) publicerade nyligen en katalog över skäl till oro i den akademiska tidskriften Journal of Democracy: Brexitresultatet, det amerikanska presidentvalet 2016, franska Nationella frontens och tyska Alternativ för Tysklands valframgångar, traditionella högerpartiers vandringar mot ytterkanten i de österrikiska och nederländska valen, ANO:s valseger i Tjeckien och Viktor Orbáns partis grundlagsändringar i Ungern.

Det är mycket som händer i den här listan. Galston, som många andra, kallar det populism. Forskare, journalister, politiker och många andra jobbar hårt för att förklara vad som pågår. Nyvaken förvirring råder över förklaringsförsöken. Att inför det som är svårt att förstå ställa ännu fler svåra frågor är inte alltid bra. Ändå behövs några fler ifrågasättanden. De kommer här inte från metodisk forskning och noggrann eliminering av felkällor. Det bästa jag kan komma med är en röra av översikter, förmodanden och skisser. Å andra sidan har den här politiken många snabbrörliga delar. Ett försök att förstå den kanske måste börja med röran.

Hur passar händelserna i Galstons katalog ihop? Det hänger på vad begreppet populism kan betyda. Frågan är för stor för att svara på här. Ett av skälen till att den är otymplig är att det är oklart vad som ska kallas populism. Det kan inte vara så att Orbáns parti, eller Nationella fronten i Frankrike, fungerar på samma sätt i den ungerska och franska politiken som Sannfinländarna (med rotskott) i Finland. Försöken att förstå vad som händer måste vara lokala. Det är mer än vad ett allmänt begrepp om populism kan åstadkomma. De flesta verkar överens om att Sannfinländarna och Blå framtid (och några andra små partier) är Finlands enda populistiska partier. I Finland (och för övrigt i resten av Skandinavien) betraktas alltså de populistiska partierna som högerpartier. Jedediah Purdy ser istället grekiska partiet Syriza och presidentkandidaten Bernie Sanders i USA som vänsterpopulister. I en boköversikt i The Nation (oktober 2016) menar Purdy att Syriza och Sanders rider på samma populistvåg som Trump och Orbán. Purdy måste alltså fylla populismbegreppet med ett annat innehåll än det har i Skandinavien. Journalisterna Åsa Linderborg och Göran Greider tar fasta på populismen som ett högerfenomen i Populistiska manifestet (2018). Linderborg och Greider argumenterar för en saknad svensk vänsterpopulism. Tanken är att vänstern ska återfinna sina populistiska rötter. Jag kan inte se någon mer grundläggande tanke om varför än att populism på sistone visat sig framgångsrikt i val. Jag återkommer till den finländska populismens högerposition, och till Linderborg och Greider.

Att förklara populismens orsaker

Hur kan en politisk händelse eller rörelse förklaras? Tanken dras lätt till någonting liknande en orsak. Det är svårt att komma undan tanken att förklaringsförsök också kastas in i politiken. Förklaringar av orsaker till populistiska partiers framväxt bjuder genast in politiska frågor.

Är populismens orsaker politiskt legitima? Om, till exempel, orsaken till Sannfinländarnas jytky (skräll) är att partiet talar till rasistiska känslor skulle deras politik vara illegitim, åtminstone i en demokrati som legitimerar politisk maktutövning med en strävan efter att behandla alla så lika som möjligt.

Är populismens orsaker sociologiska – beroende av egenskaper hos populistiska partiers väljare? Statistik kan användas för sådana påståenden: Sannfinländarnas väljare verkar vara så och så gamla, bo där och där, tjäna så och så mycket pengar, vara män eller kvinnor. Det är glödhett politiskt material. Borde inte demokratier då öppna regeringar och utskott för populistiska partier? Alla medborgare, oavsett deras egenskaper, ska ju representeras och få sina röster omsatta i politiska beslut.  

Sårbarhet och populism

Några av påståendena om populismens orsaker använder sig av begreppet sårbarhet. För Purdy är ekonomisk sårbarhet vinden som drar upp populistvågen. Försämrade ekonomiska villkor orsakar populistiska framgångar i hela den västerländska parlamentarismen. Greider och Linderborg är inne på samma spår.  

I Norden betyder ekonomisk sårbarhet något annat än i Grekland eller Spanien. Kriserna i Finland är inte lika djupgående. Å andra sidan ligger den ekonomiska sårbarheten i de betraktares ögon som ser välfärden kalhuggas. Där det en gång fanns ett sjukhus finns inget längre. Det gäller också för den välfärd som är en månadslön. Där det en gång fanns tusentals jobb på fabrikerna finns inga kvar.  

Vad betyder det här? Att ekonomisk sårbarhet (säger Purdy, och Linderborg och Greider verkar anta det samma) orsakar en slags mottaglighet eller öppenhet för populistisk politik. Sårbarhet betyder alltså här att ha tappat en sorts spärrar mot en politik som kategoriskt skiljer sig från all annan politik. Liksom andra orsaksförklaringar bjuder också den här in till politik. För Greider, Linderborg och Purdy kräver sårbarheten för populism en ny politisk strategi. Om sårbarheten gjort väljare mottagliga för populism är det hög tid att fila på populistisk (vänster)politik. Det är tidens politiska form. Strategin, att populism nu är det slags politik som ska föras, kommer före själva politiken. Sårbarheten är en potential som väntar på sin strategiske politiker.  

Frågan är vad det är med sårbarhet som öppnar för just populistisk politik. Greider och Linderborg är insatta i Sveriges socialdemokratiska historia. Få skulle utan vidare kalla välfärdspolitiken populistisk. Kan inte socialdemokraternas problem och lösningar också förstås som problemen med en stor ekonomiskt sårbar befolkning? På samma sätt är det svårt att se varför välfärdspolitiken i Finland inte skulle handla om sårbarhet även den, men inte som någon uppenbar populism. Ingen kallar moderskapslådorna och arbetslöshetsförsäkringarna populistiska.   

Folket och eliten

Ett särskilt intressant försök att knyta samman alla populismer finns. Populism betyder traditionellt politik som skiljer på folket och eliterna. William Galston menar att den skillnaden binder samman hela hans katalog av politiska fenomen till just populism. Det gör också en annan uppburen statsvetare, Jan-Werner Müller i boken Populism – en essä (på svenska 2016). Den populistiska retoriken i Finland verkar bekräfta den här tanken. Timo Soini, Sampo Terho och Jussi Halla-aho talar alla om att andra politiker inte bryr sig om vanligt folk. Soini beskriver sig som häst- och fotbollsmänniska. Halla-aho har ett större jobb att göra för att framstå som en genomsnittlig finländare. Galstons och Müllers tanke om populismens grund och botten, folket och eliterna som motsatser, verkar säga något. Vad händer då med den populistiska strategin och förklaringarna av populismens orsaker?

Att sårbarhet i den vikande välfärdsstaten är en upplevelse av att själv vara sårbar, medan andra är osårbara, är i alla fall en enklare förklaring än att anta någon särskild mottaglighet för en viss politisk strategi och retorik. Om sårbarhet är ett begrepp som ska förklara något här verkar den inte vänta på mycket annat än någon som säger att folket är de sårbara, eliterna de osårbara. För att skissera: varför har etablissemanget allt ordnat för sig, medan vård, arbete och människor försvinner från andra platser? Här blir den finländska populismens högerposition viktig. Den betyder att vänstern, för populisternas väljare, räknas till eliten, lika mycket som den traditionella högern. Om elit och folk är delade längs med sårbarhetsgränser kommer en vänster som uppfattas som säkert sittande alltid att falla för den populistiska elitbilan. Greider och Linderborg berör det här när de uppmanar vänsterpopulismen att vara folklig. Vänstern (och högern) måste, som jag läser det här, alltså se till att hålla sig på folkets sida om den populistiska uppdelningen. Annars blir det inte någon populism att tala om.

Då borde frågan om vem som sysslar med strategi ställas. Det gör den som har ekonomiska, mediala och andra politiska resurser. Strategi är att disponera resurser för att nå mål. Allt som luktar strategi skulle därmed även det föras till elitschavotten. Det är inte folket som har resurser att planera strategier för valsegrar – om vi med Galston och Müller fortsatt tror att den här indelningen är viktig för populisternas väljare. Att anta en strategi om att vara folklig är inte att vara folklig. Jag tror att det finns många mycket känsliga näsor, både bland populisternas väljare och populistiska politiker. Omstöpt konsultretorik, ny medial framtoning och försök att ta över olika populistiska frågor – elitens kappvändningar blir vindkantringar. Att få väderkorn på en strategiomläggning i riktning folklighet kan gå snabbt. Det behöver inte vara mer komplicerat än en svekdebatt: ”varför var ni inte emot det ena eller andra när vi populister har varit det sedan länge”?

Förklaring och självförståelse

Om folk och eliter är den grundläggande motsättningen kommer också förklaringar av populismen att ställas inför följande skarpslipade skillnad: Varför skulle jag, eller någon annan, få förklara för någon varför den röstar på Sannfinländarna? En sådan förklaring vill populisterna och deras väljare själva stå för (och det gäller nog också många andra). Påståenden av politiker i stil med ”populistiska partier flörtar med människors sämre sidor” kommer att översättas till ”eliten försöker förklara för mig att jag röstar med mina sämre sidor”.  

Det framstår som sagt som en tydligare tanke att i politiken är sårbarhet inte en känslighet för en politisk form, den populistiska formen, utan en erfarenhet. Den politiska frågan blir då vad det är som faktiskt minskar avståndet mellan eliterna och folket. Hur ska vissa regionala och sociala gruppers fördelar gentemot andra minska? Politiken anpassar sig till väljarnas erfarenheter, inte till deras egenskaper. Är det nödvändigtvis populism?  

Det finns mycket mer att ta upp. Migrationen som ett av populismens nav har till exempel inte nämnts. Jag vill åtminstone säga att förklaringar av populismen som politiskt fenomen blir politiska. Vem förklarar vems politiska val? Om populismens framgångar är grundade på erfarenheter av ökande skillnader mellan eliter och andra kommer frågan att ställas i och om den uppdelningen. Hur en sådan politisk situation ser ut kommer ibland, till och med ofta, att vara upp till populisterna. Det gäller för sårbarhet, men antagligen också för mycket annat.

Erik Hallstensson är doktorand i filosofi vid Uppsala universitet och engagerad i forskningsprojektet Engaging Vulnerability.



Leave a Reply

Your email address will not be published.


%d bloggers like this: