Vaccintvekan och kunskapsmoralism

Vaccintvekan och kunskapsmoralism

Vad betyder det egentligen att förhålla sig skeptiskt till vacciner? Nora Hämäläinen kritiserar en tendens att måla upp bilden av en enhetlig grupp av irrationella vaccinmotståndare.  

När man talar om vår tids ökade förakt mot experter och fakta dyker vaccinmotstånd ofta upp som varnade exempel. I flera länder där mässlingen tidigare varit så gott som utrotad har nya epidemier blossat upp under senare år, på grund av försvagad vaccinationstäckning. Den populistiska Femstjärnerörelsen och främlingsfientliga Lega som fick regeringsmakten i Italien i fjol har båda underblåst vaccinsmotstånd med uttalanden om vaccins onödighet eller skadlighet, och arbetar för att nedmontera det nuvarande kravet på att alla barn ska vaccineras enligt ett omfattande program innan de börjar skolan. I Finland har medier uppmärksammat grupper av föräldrar, särskilt i Österbotten, som väljer att inte vaccinera sina barn. Och undrar man som förälder om vaccin är trygga eller nödvändiga, så är det inte svårt att hitta självutnämnda experter som villigt intygar att de inte är det.   

Vaccinmotstånd väcker oro, delvis för att man är rädd för hälsokonsekvenserna av uteblivna vaccin, men kanske mer för att det ses som ett fall av och ett tecken på något större och än mer oroväckande: en ny likgiltighet för (eller ett nytt förakt mot) experter, en ny irrationalism, faktaförnekande. För vi lever ju i tiden efter sanningen, där sakkunskap och fakta inte tas på samma allvar som förr?  

Även WHO har pekat ut vaccinationsbeteende som ett av de 10 största globala hälsoriskerna, vid sidan av bland annat  denguefeber, globala pandemier och HIV. Men de talar inte om vaccinmotstånd, utan om vaccine hesitancy, vaccintvekan. Skillnaden kan se obetydlig ut, men ser man närmare på vad WHO har att säga om det här, framträder den som viktig, och ger också en färdkost för att tänka vidare om frågor kring post-truth. Vaccintvekan är nämligen ett komplicerat fenomen, eller kanske snarare ett namn på en rad olika fenomen som endast har en sak gemensam: att människor inte tar vaccin enligt de nationella rekommendationerna där de befinner sig. Såhär skriver WHO på sina webbsidor om fenomenet: 

”Vaccintvekan syftar på fördröjd acceptans eller nekande av vacciner trots tillgängliga vaccinationstjänster. Vaccinationstvekan är komplex och kontextspecifik, och varierar mellan tider, platser och vaccin. Den inkluderar faktorer som liknöjdhet, bekvämlighet, och tillit  (complacency, convenience and confidence).”   

På grund av fenomenets komplexitet betonar WHO vikten av att analysera olika fall av vaccintvekan för att identifiera hindrens art. Handlar det om individuella faktorer, gruppfaktorer, eller sammanhang, eller är problemen eventuellt specifika för vissa vaccin?   

Begreppet fångar upp ett väldigt brett spektrum av fenomen: Det finns de som låter bli att vaccinera för att risken att insjukna i ett land med god vaccinationstäckning är minimal. Det finns de som låter bli att vaccinera för att de knappt har huvudet över ytan, och helt enkelt inte har energi för den lilla extra ansträngning som vaccineringen skulle innebära. Det finns de som inte vill ha ett specifikt vaccin, eftersom de har hört eller läst att just det vaccinet är förknippat med problem. Det finns de som glömmer bort att ta sina barn till årskontrollen och de som tackar nej av religiösa skäl. 

Kanske kan man hamna i statistiken som vaccintvekare också när det nationella vaccinprogrammet förändras. Till exempel HPV-vaccinet, som ska förebygga livmoderhalscancer, introducerades 2013 på ett lite annorlunda sätt, med kampanjer på stan. Det var lätt att få intrycket att det verkligen var något som föräldrar behövde ta aktiv ställning till, till skillnad från de övriga vaccinerna i vaccinationsprogrammet, som ges mer eller mindre automatiskt i samband med hälsokontrollerna. Är de föräldrar som då tyckte att vaccinet var onödigt vaccintvekare? Man har ju klarat sig utan det förr. Dessutom handlar HPV-vaccinet om sexualhälsa, vilket en del föräldrar till 11-12-åriga flickor helst inte tänker på. Kanske tvekan då handlar om detta, snarade än vaccinet i sig? 

Själv har jag aldrig tagit influensavaccin, inte heller under graviditeter, trots att det rekommenderas och jag skulle ha fått dem gratis. Är jag då en vaccintvekare? Skulle sköterskan på mödrarådgivningen ha haft vaccinet färdigt för mig på en av rutinkontrollerna skulle jag knappast ha tackat nej.  

När mitt äldsta barn var litet i början av 2000-talet sköljde en otvetydig våg av vaccintvekan över västvärlden. 1998 publicerade nämligen en forskargrupp ledd av Andrew Wakefield en artikel i den vetenskapliga tidskriften The Lancet, där de presenterade hypotesen om ett samband mellan MPR-vaccinet (mässling, påssjuka och röda hund) och autism. Senare studier har visat att vaccinerade barn inte har högre frekvens av autism än barn som inte är vaccinerade. Men bara misstanken ledde många föräldrar att fundera på vaccinets säkerhet. De var alltså vaccintvekare, men det skulle vara underligt att kalla dem faktaförnekare.  

Det är väldigt svårt för en lekman att bedöma när man behöver ta vetenskapsnyheter på så stort allvar att man ställer om sina vanor eller går emot officiella hälsorekommendationer. Men vi vet alla idag att rekommendationer förändras och att de gör det i dialog med nya vetenskapliga rön. Ibland sackar rekommendationerna efter. I fråga om MPR-vaccinet var det falskt alarm, men att det var det var inte solklart innan man hade forskat mer i det påstådda sambandet.   

Att samma koppling till autism  fortfarande presenteras av en del vaccinationsmotståndare framstår däremot som mer problematiskt. Det arbete som har gjorts efter 1998 för att pröva kopplingen tycks otvetydigt visa att den inte håller. I fråga om dem som envisas, utan till exempel  vetenskaplig kompetens och vetenskapliga skäl till misstro, kan man kanske misstänka faktaförnekande: en ovilja att ta till sig evidens, till exempel. Men det kan också handla om grundläggande okunskap (om hur man bedömer källors tillförlitlighet) eller att man står under någon annans starka inflytande. 

Vaccintvekan kan alltså bero på att man överlag är dålig på att bedöma påståendens sanningshalt, men också på att man är en kritiskt tänkande person som överlag är bra på det. Det kan också bero på helt andra faktorer, som tidsanvändning.  

WHO noterar också att det inte är lätt att särskilja vaccintvekan från andra orsaker till uteblivna vaccin: ”en diagnos över underliggande skäl för vaccintvekan bör adekvat differentiera mellan hinder relaterade till acceptans och tillgång.” 

Det som ser ut som vaccintvekan kan i stället handla om praktiska hinder. Om man vill att folk ska vaccinera sig mera, måste man göra det lättare: billigare, tillgängligare etc. Det här är förstås inte lika relevant i ett land som Finland, där så gott som alla barn går på årliga hälsokontroller där vaccinationsläget följs upp. Men det säger något om vikten av att analysera varje situation för sig. 

Man kan alltså inte dra några slutsatser av att man sett statistik och hört några intervjuade vaccinmotståndare på tv. Det finns inte ett problem som stavas vaccinmotstånd, utan en mångfald olika skäl till att människor inte har fått de vaccin som WHO eller det nationella vaccinationsprogrammet ger vid handen att de borde ha fått.  

Föreställningen om ett utbrett irrationallt vaccinationsmotsånd får lätt karaktären av moralpanik: att överbevisa vaccinmotståndarnas falska påståenden om negativa konsekvenser och leda de ”tveksamma” föräldrarna tillbaka i fållan framstår som det viktigaste man kan göra för att förbättra vaccinationstäckningen.  

 Men WHO:s rekommendation är att satsa på tillgängligheten där det är ett problem och utbilda vårdpersonal så att de kan svara på människors frågor.   

Om man primärt är intresserad av vaccinationstäckningen och folkhälsan finns det egentligen inget behov av att fundera på varför människor ”inte längre tror på fakta”.  (För övrigt bedömer THL (Institutet för hälsa och välfärd) vaccinationstäckningen för barn födda 2016 i Finland som mycket god, vilket underminerar idén om en galopperande irrationalism och misstro mot experter i denna fråga, åtminstone på hemmaplan.)  

Varför har då tanken om en förmodad irrationell massflykt från vaccinationer blivit en av symbolerna för vår tid som tiden efter sanningen? Kanske kan man delvis skylla på medierapporteringen i den här frågan? Men man kan också tänka att moralism ibland är en enkel utväg, när man upplever att något håller på att gå fel, men inte vet hur man ska tackla det (eller kanske inte ens vet vad detta ”något” är). Om världen går under, är de skyldiga åtminstone inte vi som tror på vetenskapen, litar på myndigheterna, gör vår skattedeklaration i tid och använder tandtråd varje dag.  

Här kan det vara värt att repetera några av de övriga globala hälsohoten som WHO också listar, men som jag inte nämnde tidigare: miljöföroreningar och global uppvärmning, sårbara boendemiljöer utan grundläggande infrastruktur, bristfällig primärhälsovård, antimikrobresistens, samt livsstilssjukdomar som diabetes, cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Av samtliga kategorier tycks vaccintvekan vara den där man lättast kan skylla på individer snarare än de strukturer de lever i. I de övriga fallen ser man redan på utanskriften att det handlar om komplicerade fenomen med många bidragande orsaker, och inga enkla  helhetslösningar.  

Nora Hämäläinen är forskare i filosofi vid Centre for Ethics, University of Pardubice, Tjeckien och docent vid Helsingfors Universitet. I augusti 2019 utkommer hennes bok Är Trump postmodern – En essä om sanning och populism på Förlaget. 



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: