Före den brittiska kolonisationen fanns det 250 ursprungsspråk i Australien. Idag lever aboriginernas språk i marginalen, efter att Australien ända fram till tidigt 1970-tal satsat på assimilationspolitik. Ryan Manhire skriver.
Största delen av mitt liv har jag levt i Adelaides södra förorter, i delstaten South Australia i Australien. Jag har ingen aboriginsk härkomst utan härstammar snarare från människor som kom från Buckinghamshire, Cornwall, Devon och Kent, i Storbritannien, och som slog sig ned i Adelaide på 1830- och 1840-talet.
Då jag växte upp och gick i skola fick vi lära oss mycket litet om Australiens ursprungsbefolkning och dess olika kulturer. Under våra lektioner i australiska studier nämndes det kort att det finns en ursprungsbefolkning i Australien, men vi gick aldrig in på några närmare detaljer om vem de var, eller vilka vi var i förhållande till dem.
Snarare var det så att vi under dessa lektioner, för att låna Stanley Cavells uttryck ur The Claim of Reason (1979), “begreppsligt initierades” i en världsåskådning där kapten James Cook, brittisk upptäcktsresande och kapten vid den engelska flottan, upptäckte Australiens östkust, gjorde anspråk på området för Storbritanniens räkning och gav det namnet New South Wales.
Då jag var ungefär 25 år gammal lämnade jag mitt heltidsjobb för att börja studera på universitet, delvis med avsikten att lära mig mera om det land jag levde i. Min utbildning började vid universitetets huvudingång där det med stora bokstäver stod skrivet “Vi befinner oss på Kaurnas land”. Jag hade aldrig hört ordet “Kaurna” tidigare, men de första ord som sades vid min första lektion i australiska studier, liksom under många av de följande lektionerna, hjälpte mig att förstå. Under föreläsningen lästes följande citat upp:
Vi vill uppmärksamma att det land vi möts på idag är Kaurnafolkets traditionella land, och vi bör respektera deras andliga relation till sitt land. Vi vill också uppmärksamma Kaurnafolket som traditionens väktare i Adelaideregionen, liksom att deras kulturella och ärvda trosuppfattningar fortfarande är viktiga för de medlemmar av Kaurnafolket som lever idag. (Från undervisningssidan ”Reconciliation South Australia”)
Det som för mig var “Adelaide” var och förblir Kaurnas land. Jag hade ingen aning om att Adelaide, liksom många andra platser i dagens Australien, var hemvist för ett ursprungsspråk. Ett språk som bara talades på detta område, och som kämpade för sin överlevnad.
Australiska språk
Kort efter att jag inlett mina universitetsstudier fann jag mig själv på den första av många föreläsningar som hölls av Christine Nicholls. Nicholls var en unik lärare, eftersom hon hade bott och arbetat i ungefär tolv år på den avlägsna orten Lajamanu, en boplats för Warlpirifolket, i Tanamiöknen i Norra Territoriet. Hon talade deras språk och hade tagit till sig Warlpirifolkets sätt att leva. I och med detta kom hon att engagera sig i kampen för att bevara Warlpirispråket.
Nicholls arbetade som lingvist vid Lajamanuskolan, där hon hjälpte till med att bygga upp tvåspråkiga utbildningsprogram. Detta innebar att Warlpiribarn kunde börja skolan både på sitt eget språk och på engelska. Som Nicholls (2014) skriver i ”Australian Languages: Overview, History and Issues – With Specific Reference to the Dialects of Australian Languages, Including Dialects of Aboriginal English”, innebar deklarationen år 1982 om att Lajamanuskolan skulle vara tvåspråkig en stor seger för Warlpirispråket, eftersom skolan innan dess hade varit enbart engelskspråkig.
Före 1982 avskräcktes aboriginska barn på olika sätt från att tala sitt modersmål; de blev slagna eller förlöjligade av sina lärare om de hördes tala Warlpiri. Nicholls citerar Peggy Rockman Napurrurla, en tidigare elev i Lajamanuskolan under 1960- och 1970-talet. Hon minns att “på den tiden brukade lärarna slå oss om vi talade Warlpiri. De brukade säga ‘Sluta prata kinesiska.’”
Varken Warlpiri eller något annat ursprungligt australiskt språk är relaterat till något språk som talas i Kina, eller någon annanstans. “Sluta tala kinesiska” kan ses som ett symptom på oförmågan hos den dominerande engelskspråkiga befolkningen i Australien att vilja försöka förstå andra språk än engelska. Som Nicholls poängterar skiljer sig australiska ursprungsspråk från alla andra språk i världen och de talas ingen annanstans än i Australien. Det enda undantaget är några av de språk som talas på Torres Strait, norr om Queenslands nordspets. Dessa är austronesiska språk, vilket betyder att de har likheter med språken i Papua Nya Guinea som ligger norr om Torres Strait.
Det var genom Nicholls föreläsningar som jag lärde mig grunderna i Warlpiri vilket jag inte hade lärt mig under lågstadiet eller högstadiet. Jag lärde mig att före den brittiska kolonisationen fanns det ungefär 250 olika ursprungsspråk i Australien, med 500-800 dialekter. Dessa komplicerade språk, grammatiskt besläktade men ändå olika, kan delas upp i två huvudgrupper: Pama-Nyunganspråk och icke-Pama-Nyunganspråk. Den tidigare språkgruppen är den större av de två grupperna och bygger på suffix, medan den senare, mindre gruppen bygger på prefix. Sammantaget kallas idag alla australiska ursprungsspråk för “australiska språk”, och det är viktigt att notera att inget av dessa australiska språk är engelska.
Genom att fokusera på Warlpirispråket som exempel får vi en bild av hur komplicerade de australiska språken är. Nicholls förklarar att Warlpiri, som talas av ungefär 3000 personer i Central Desert, har åtminstone fem dialekter: Warrmala i väster, Ngardilypa i nordväst, Warnayaka eller Wawulya Warlpiri i mitten eller i norr, Ngaliya i söder, och Hansen River Warlpiri i öster. Inom Warlpiri finns det därtill ett specifikt språkligt register som existerar mellan svärson och svärmor och vice versa. Jag kommer ihåg hur Nicholls bad mig komma upp framför klassen och sitta rygg mot rygg med henne för att belysa hur svärson och svärmor positionerar sig om eller då de samtalar med varandra. Oftast försöker dessa två ändå att undvika att samtala sinsemellan. Ett annat intressant mönster i Warlpiri är det komplicerade teckenspråk i vilket det talade språket framförs med handrörelser. Teckenspråk hittar man inte enbart i Warlpiri. Jeanie Bell förklarar i ”Australia’s Indigenous Languages”, publicerad i Voices from the Land: 1993 Boyer Lectures (2001), att teckenspråk även används på andra områden samt för att kommunicera på avstånd, och också i situationer där det inte är tillåtet att tala, såsom då en person sörjer, eller då människor jagar och vill undvika att skrämma bort bytet.
I och med att engelskan introducerades började Warlpiri också tala en version av vad man idag kallar aboriginengelska som var kraftigt influerad av Warlpiri. Enligt Diana Eades (2011) är termen “aboriginengelska” en benämning som ges åt olika varianter av engelska som talas av ursprungsbefolkningen i Australien. Vanligen är aboriginengelskan en hybrid av talarens australiska språk och engelska, och de betraktas som variationer av engelska dialekter.
Överlevande språk
Australiens assimilationspolitik gentemot Australiens ursprungsbefolkning var brutal. Bell, en person av Murrihärkomst, minns hur båda hennes föräldrar hade bott på Cherbourgreservatet “när politiken gick ut på att man samlade upp alla aboriginer och placerade dem i reservat” Hon fortsätter med att påpeka:
[…] de försökte radera Murrifolkets kultur. De hämtade dem från alla håll, och människor tvingades att tala engelska och att glömma sitt traditionella språk och sin kultur […] Det mest extrema av allt detta var att regeringen trodde att Murrifolket med tiden skulle dö ut och att detta skulle lösa hela situationen, men vi vet så klart alla att detta inte skedde.”
I “Death by a Thousand Cuts: Indigenous Language Bilingual Education Programmes in the Northern Territory of Australia, 1972 – 1998” (2005), citerar Nicholls Warlpiriäldsten Rosie Tasman Napurrurla, som säger:
Warlpiri karna wangka nganimpa-kurlangu walalja kirdana-kurlangu, nganimpa-kurlangu warlalja. Kirdana-kurlangu, manu ngati-kurlangu, manu jaja-kurlangu walalja. Kalali-kirli-rli nyurruwiyi wiri manu jaru-kurlulu jinta-kurlu Warlpiri-kirlili. Ngulaju tarrngangkuju karnalu Warlpiri mardarni nganimparlu-ju walalja nganimpa-kurlangu.
(Warlpiri är vårt språk, våra fäders, våra mödrars och våra farföräldrars språk. Förr i tiden lärde vi oss tala Warlpiri som vårt första språk. Idag talar vi fortfarande Warlpiri som vårt första språk, våra fäders, mödrars och farföräldrars språk.”)
Nicholls citerar också en personlig korrespondens mellan henne själv och den bortgångne Nuangarrayi, då denne säger att:
Nyurruwiyilpalu wangkaja panukurlu yapakurlangukurlu jarukurlu kujalu jangkardu-yanurnu nyampukurra ngurrarakurra yapakurlangu-kurra kardiya.
Ngulalpajana palu-pinja-yanurna English-rlu panukari yapakurlangu jarukari.
Ngulaju jalanguju wankamijiki kalu yapa wunturuwardingkimipa jarukurlu nyanungunyangukurlu.
Kala piki-nyinami kalurla mulurrpaku nyampurra jaru yangka kujakurlu kalu wangkami yapa jalanguwarnu. Ngulaju nyampurra jarujala kalurla piki-nyinami.
(På den tiden då landet invaderades, talades det många olika aboriginspråk i detta land. Idag talas väldigt få av dessa språk och ännu färre av de språk som överlevt fortsätter man att tala. Framtiden är oerhört osäker till och med för de språk som är relativt ‘starka’.)
Australiens ursprungsbefolkning dog inte ut, och den fortsätter så gott det går att hålla fast vid sitt språk, sin kultur och sin identitet.
Ett steg framåt—Tvåspråkiga undervisningsprogram med ursprungsspråk
År 1972, då Whitlams federala regering kom till makten, införde den en politik som innebar att den australiska ursprungsbefolkningen skulle få självbestämmanderätt. Premiärminister Whitlam sade i ett pressmeddelande publicerat i Australian Government Digest att målsättningen med denna politik var att göra slut på “tvåhundra år av plundring, orättvisa och diskriminering genom att återge de aboriginska folken den rätt till självbestämmande som de fråntagits i ekonomiska, sociala och politiska frågor.” Nicholls påpekar att en positiv konsekvens av denna politik för självbestämmande var införandet av tvåspråkiga undervisningsprogram i det Norra Territoriet, vilket innebar att australiska språk skulle undervisas jämsides med engelska. Det fanns också framgångsrika tvåspråkiga utbildningsprogram före 1973, t ex det som grundades av Hermannsburg Lutheran Mission 1896, där det undervisades i både Western Arrernte och engelska, men dessa program övergavs i början på 1970-talet. Mellan åren 1940 och 1992 fanns det också framgångsrika tvåspråkiga utbildningsprogram i Ernabella, ett bosättningsområde för Pitjantjatjara i min hemstat South Autralia. Även om sådana tidiga tvåspråkiga utbildningsprogram existerade före 1973 var de få och på långt avstånd från varandra. De startades ofta av enskilda upplysta individer, särskilt missionärer. Men Northern Territorys det tvåspråkiga undervisningsprogram i det Norra Territoriet som inleddes 1973 innebar, som Nicholls (2005) påpekar,
[…] ett paradigmskifte för den australiska federala regeringen, och signalerade förändringar för den australiska aboriginbefolkningen som gick längre än enbart utbildning och språkliga frågor, och tog steget in på den politiska arenan.
Nicholls fortsätter:
[det] är inte enbart ett sammanträffande att det år då tvåspråkiga utbildningsprogram introducerades också markerade det officiella övergivandet av den australiska regeringens tidigare assimilationspolitik för aboriginfolken.
Förändringarna hade den positiva effekten att föräldrar bland den australiska ursprungsbefolkningen uppmuntrades till att ta en aktiv roll i sina barns utbildning, medan icke-ursprungsbefolkningen i Australien fick en rådgivande snarare än en styrande roll. De tvåspråkiga utbildningsprogrammen i det Norra Territoriet bidrog således i hög grad till den deklaration om självbestämmande snarare än assimilering för de australiska ursprungsfolken som antogs 1973.
Två steg bakåt—Död genom tusen knivhugg
Då John Howards koalitionsregering kom till makten år 1996 innebar det ett uttryckligt avståndstagande från den tidigare politiken med självbestämmanderätt för den australiska ursprungsbefolkningen. I Indigenous Self-Management: Indigenous Fact Sheet No. 12, publicerad av Office of Aboriginal and Torres Strait Islander Affairs, påstod regeringen att “självbestämmande innebar skilda nationer eller regeringar” och det man argumenterade för i dess ställe var en politik för “praktisk försoning” vilken fokuserade på att förbättra den sociala och ekonomiska situationen för den australiska ursprungsbefolkningen, istället för att betona politiska rättigheter eller självständighet.
Det mest förödande slaget mot de australiska språken kom 1998, då regeringen i det Norra Territoriet stiftade en lag för att avbryta tvåspråkiga utbildningsprogram. Detta beslut understöddes av Howards koalitionsregering. Enligt Nicholls var det officiella skälet för att avbryta programmen dåliga engelskkunskaper som resultat av dessa program i jämförelse med enspråkigt engelska aboriginskolor. Inga starka bevis har dock presenterats för att stöda detta påstående. Således verkar det ha varit ett ideologiskt beslut i linje med politiken för “praktisk försoning” istället för “självbestämmande”, snarare än ett beslut baserat på empiriska bevis. Regeringen återgick till en assimilationspolitik gentemot den australiska ursprungsbefolkningen.
Avbrytandet av de tvåspråkiga utbildningsprogrammen stred mot de berörda samhällenas önskningar. De som talade Yolngu Matha-språket, en av de grupper som drabbades av denna politiska förändring, började föra en kampanj mot nedskärningarna under slagordet “Skär inte av våra tungor”. Ytterligare reaktioner kom, som Nicholls påpekar, i “Killing us Softly” (1999), personalen och skolsamfundet i Tiwi Murrupurtipiyanuwu Catholic School på Bathurst Island betalade för en annons i Northern Territory News i form av ett öppet brev till undervisningsministern och det Norra Territoriets ledande minister, skolsamfundet i Papunya i regionen Central Australia sände ut ett pressmeddelande där man skrev “Språk är liv”, Warlpirifolket och Yuendumu hotade att förbjuda sina barn att gå i den lokala skolan. Ett upprop som 3600 personer skrivit under, där man protesterade mot nedmonteringen av de tvåspråkiga utbildningsprogrammen, togs upp i det Norra Territoriet parlament.
Ända sedan 1998 fram till idag har de tvåspråkiga utbildningsprogrammen förblivit i ett politiskt vakuum. Nicholls hänvisar till detta som “död genom utmattning” och också som “språkligt folkmord”. Hon skriver:
[…] medan kroppslig misshandel inte mera är en del av vardagen, eller ens tillåtet, är beslutet att skrota de tvåspråkiga utbildningsprogrammen en postkolonial version av det tänkande som ledde till de stulna generationerna. I denna mening har Papunya-folket slagit huvudet på spiken med sin kritik av ‘Enbart engelska–tänkandet’. Medan aboriginbarn inte mera skiljs från sina mödrar utan ett sting i myndigheternas samvete, så ska de idag skiljas från sina mödrars språk.”
Det fanns en gnutta hopp år 2013, då den dåvarande kulturministern, Simon Crean, som tillhörde Gillards kabinett, lanserade en kulturpolitik som fick namnet ”Creative Australia”. I “Joining the dots: Indigenous art and language in the national cultural policy” (2013), hänvisade Nicholls som länge hade kämpat för ursprungsbefolkningens språk, till den nya politiken som en “uppfriskande förändring”, och uttryckte sin uppskattning av den nya finansieringen, $14 miljoner, som vikts för att utveckla samfundsbaserade ursprungsspråkprogram. Denna delseger varade dock inte länge. Bara några veckor efter uttalandet om den nya politiken skedde ett byte av premiärminister då den tidigare premiärministern Kevin Rudd utmanade den sittande premiärministern Julia Gillard. Crean som tidigare stött Gillard bytte sida för att stöda Rudd, som lyckades fälla Gillard. Detta ledde till att Creans politik förlorade i slagkraft. Senare samma år då Rudds regering förlorade i valet mot Abbots koalitionsregering var politiken officiellt död och begraven.
Talare av australiska språk kommer aldrig att ge upp sina språk. Men medan de sista talarna av dessa enskilda språk dör, blir det, i nuvarande politiska vakuum, allt svårare att försöka hindra dessa språk från att dö ut. De fortsätter att kämpa mot assimilering på alla fronter.
Tack vare Nicholls föreläsningar vet också jag vad som står på spel ifråga om mitt lands kulturella identitet, och också jag kommer att kämpa för de australiska språkens överlevnad.
Ryan Manhire är doktorand i filosofi vid Åbo Akademi och Flinders University