Author: admin

2021-3 Ångest

2021-3 Ångest

Christoffer Steffansson: Perspektiv på ångest Hugo Strandberg: Filosofens ångest Antony Fredriksson: Ångesten som gör kroppen främmande Charlotta Björklind: Ångest i psykoanalysen David Larsson Heidenbald: Stockholm+50 och den gröna vändningen Magnus Karlsson: Vi vill skynda oss till mognad för att sedan aldrig åldras Mio Lindman: Spretig […]

Helsingforsavtalet – strået som knäckte kamelens rygg?

Helsingforsavtalet – strået som knäckte kamelens rygg?

Helsingforsavtalet 1975 innebar en stabilisering av relationerna mellan öst och väst. Avtalet befäste Sovjets makt i Östeuropa och underlättade överlag det ekonomiska samarbetet med Europa. Men avtalet innehöll även bestämmelser om mänskliga rättigheter, vilket väckte både förvirring och jubel i Sovjet. Viacheslav Myronov skriver om […]

Om människorättskonventioner:  MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ÄR INTE ENBART EN INTERN ANGELÄGENHET

Om människorättskonventioner: MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ÄR INTE ENBART EN INTERN ANGELÄGENHET

Elina Pirjatanniemi skriver om olika former av människorättskonventioner, hur de implementeras, och hur man övervakar att de efterföljs. 

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Så lyder artikel 1 i Förenta nationernas (FN) allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs av FN:s generalförsamling 10 december 1948. 

FN:s allmänna förklaring är bekant för de flesta och den citeras ofta i sammanhang där mänskliga rättigheter diskuteras. Inget fel med det, förklaringens upplyftande budskap förtjänar att upprepas och den har också inspirerat många människor överallt i världen. Det är dock viktigt att notera att förklaringen till sin natur enbart är en politisk viljeyttring och därmed inte rättsligt bindande. De principer som dokumentet ger uttryck för har däremot fått rättslig bekräftelse i många internationella och regionala människorättskonventioner, och till en del utgör dessa principer numera även internationell sedvanerätt. 

I diskussioner om rättigheter är det bra att hålla i minnet distinktionen mellan grundrättigheter och mänskliga rättigheter. De förstnämnda hänvisar till sådana rättigheter som stater har inkluderat i sina nationella konstitutioner, medan de sistnämnda har sitt ursprung i internationella konventioner. Skillnaden i rättigheternas innehåll är inte nödvändigtvis särskilt betydelsefull i praktiken, men skillnaden i rättigheternas tillkomst har en relevans.  En stat kan ändra sin konstitution eller grundlag, men den kan inte ensidigt ändra en internationell konvention. Internationella människorättskonventioner utgör därför det yttersta skyddet mot maktmissbruk. 

Enligt de folkrättsliga principer som gäller för tillämpningen av internationella konventioner är stater skyldiga att ärligt fullfölja sina traktaträttsliga åtaganden. Den latinska maxim som för många är bekant från den nationella rätten, pacta sunt servanda, avtal bör hållas, gäller också för internationella konventioner. Om en stat väljer att låta bli att respektera sina traktaträttsliga förpliktelser blir den internationellt ansvarig för detta, vilket kan leda till olika typer av sanktioner beroende på konventionen i fråga. 

Konventionernas nationella relevans 

Stater skiljer sig från varandra när det gäller den nationella implementeringen av konventioner. Finland hör till de stater där internationella konventioner bör införlivas i den nationella rätten för att bli direkt tillämpliga. Enligt Finlands grundlag krävs det riksdagens godkännande för internationella förpliktelser som hör till området för lagstiftningen eller annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande. Människorättskonventioner är vanligen till sin natur sådana att de bör godkännas av riksdagen. När de väl har godkänts blir konventionerna också en del av den nationella rättsordningen. Det betyder att domstolar och myndigheter kan tillämpa människorättskonventionerna såsom vilken nationell lag som helst. 

Efter att riksdagen har godkänt en konvention bör den ännu ratificeras, vilket innebär att staten meddelar de andra fördragsslutande staterna och konventionens så kallade depositarie att konventionen godkänts nationellt. Konventionerna är dock inte betydelselösa före riksdagens godkännande eller konventionens ratificering. Enligt de traktaträttsliga principer som gäller för internationella konventioner, är en stat bunden av konventionens ändamål och syfte så snart den har undertecknat eller på något annat sätt uttryckt sitt samtycke till att vara bunden av konventionen. 

Under den tidsperiod som flyter mellan undertecknande och ratifikation bör staten därmed agera i linje med konventionens anda. När det gäller människorättskonventioner är det önskvärt att den nämnda tidsperioden inte blir alltför lång, avsikten är att alla undertecknade konventioner också möjligast fort ratificeras. Under tiden har staten möjlighet att bland annat kontrollera att dess nationella lagstiftning motsvarar konventionens krav och förbereda de eventuella lagändringar som konventionen föranleder. Det här är givetvis viktigt eftersom rättsordningen strävar till koherens. Den ena rättsnormen ska inte förbjuda det som den andra tillåter. 

För Finlands del kan man konstatera att denna mellanperiod mestadels används såsom det är tänkt. Konventionernas införlivande bereds smidigt, regeringspropositionerna bearbetas, den nationella lagstiftningens förhållande till konventionerna analyseras och ärendena avancerar. Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nummer 169 om ursprungsfolk och stamfolk utgör emellertid ett sorgligt undantag från denna huvudregel. Finland undertecknade konventionen redan 1989, men trots otaliga utredningar har konventionen ännu inte ratificerats. Det är mycket bekymmersamt framför allt med tanke på samernas rättigheter och frågan är pinsam även utrikespolitiskt. Ursprungsbefolkningarnas rättigheter är nämligen ett av de centrala teman som Finland betonar i sin internationella människorättspolitik. Det skulle utan tvekan vara viktigt att leva som man lär. 

Människorättskonventionernas mångfald  

FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter efterföljdes av två centrala internationella människorättskonventioner, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Dessa ’tvillingar’ undertecknades 1966. Medan FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter uttryckte en politisk vilja att skydda alla typer av rättigheter, hade stater svårt att komma överens om en rättsligt bindande konvention med samma innehåll. Lösningen blev två separata konventioner och ratificeringen av dem följde långt kalla krigets logik. För västvärlden var det enklare att acceptera medborgerliga och politiska rättigheter, samtidigt som de länder som hörde till östblocket föredrog de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. 

Vid sidan av de ovan nämnda allmänna konventionerna har det inom FN:s regi utarbetats ett stort antal gruppspecifika och tematiska konventioner. De ideologiska skiljelinjerna är inte så avgörande längre, vilket syns bland annat i de nyare gruppspecifika konventionerna. FN:s barnkonvention omfattar alla slags rättigheter, det gör också FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor samt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. De tematiska konventionerna har i sin tur fokus på enskilda problem, såsom till exempel rasdiskriminering, våld mot kvinnor eller trafficking. När man räknar ihop såväl allmänna, gruppspecifika som tematiska människorättskonventioner, blir antalet rätt så imponerande. 

Utöver internationella konventioner förekommer det även regionala människorättskonventioner. För Finlands del är den europeiska människorättskonventionen av särskild betydelse. Den är förmodligen den mest kända av Europarådets människorättskonventioner, men ingalunda den enda. 

I detta sammanhang finns det skäl att nämna även den andra regionala organisationen, Europeiska unionen (EU), och dess stadga om de grundläggande rättigheterna. EU var ursprungligen först och främst en ekonomisk union, men organisationen har med åren fått en allt starkare grundrättighetsdimension. EU:s grundrättighetsstadga är ett modernt instrument för grundläggande och mänskliga rättigheter, som täcker ett stort antal medborgerliga och politiska samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Stadgan har sedan 2009 haft samma status som EU:s grundfördrag och dess bestämmelser är förpliktande inte bara för EU:s offentliga organ utan också för medlemsstaterna, inklusive deras domstolar och myndigheter, inom EU-rättens tillämpningsområde. 

I Europa finns det därmed två regionala system för skyddet av grundläggande och mänskliga rättigheter. Medlemsländerna i dessa två organisationer är inte helt identiska, Europarådet omfattar betydligt fler länder än EU. Därtill är det viktigt att notera att EU:s grundrättighetsstadga inte är tillämplig i allt vad medlemsstater gör, utan den gäller enbart inom EU-rättens tillämpningsområde.  

Sammantaget kan man konstatera att skyddet av grundläggande och mänskliga rättigheter utgör ett mångfacetterat system där de nationella, regionala och internationella elementen existerar sida vid sida. 

Människor är vanligen intresserade av att veta i vilken mån man kan övervaka huruvida konventionerna efterföljs. Det är inte möjligt att i detalj beskriva de olika konventionernas system för övervakning, men det går att skissa några allmänna principer. De flesta människorättskonventioner har något slags periodiskt rapporteringssystem, vilket innebär att de fördragsslutande staterna med jämna mellanrum bör förklara hur de har lyckats förverkliga de rättigheter som ingår i en given konvention. Övervakningsorganet tar del av statens rapport, jämför den med de tidigare rapporterna, ställer frågor och ger slutligen sina rekommendationer till staten. Den här dialogen är till sin natur diplomatisk och rekommendationerna är vanligen mycket artigt formulerade. Trots sin mjuka natur uppfyller de kontinuerliga rapporteringsrundorna en mycket viktig funktion. De tvingar stater att reflektera över sina svagheter och styrkor samt ger staterna en möjlighet att engagera även civilsamhället i förberedelserna av rapporten. De rekommendationer som ges utgör också strategiska verktyg för människorättsjurister och andra aktivister som vill driva utvecklingen framåt. 

En del konventioner inkluderar en möjlighet till enskilda klagomål. Till exempel barnrättskommittén som övervakar barnkonventionen har getts behörigheten att pröva klagomål av enskilda personer angående påstådda kränkningar av de rättigheter som ingår i barnkonventionen. Barnkommittén är inte en domstol i ordets egentliga betydelse, men de rekommendationer och utlåtanden som kommittén ger har en tyngd som är av rättslig relevans. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, som övervakar att den europeiska människorättskonventionen efterföljs, är däremot en riktig domstol vars slutliga domar är folkrättsligt bindande för den berörda staten. Har den europeiska människorättskonventionen kränkts kan domstolen döma den kränkande staten att betala klaganden en gottgörelse. Gottgörelsen kan omfatta till exempel skadeståndsersättning och ersättning för rättegångskostnaderna. 

Mänskliga rättigheter borde genomsyra vardagen 

Internationella och regionala människorättskonventioner ger bäst skydd för människor om de blir en del av det nationella beslutsfattandet. Även om en människa kan rikta ett enskilt klagomål till en konventionskommitté eller driva sin sak inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är vägen dit lång. Klaganden måste för det första bevisa att han eller hon har blivit offer för en kränkning av någon av konventionsrättigheterna. Innan ärendet kan föras vidare bör alla inhemska rättsmedel uttömmas. Det är givet att detta tar tid. Det finns processuella tidsfrister som bör beaktas och själva processandet förutsätter också juridisk expertis. Det kan ta flera år innan ett slutgiltigt avgörande ser dagens ljus. 

Det är väsentligt att möjligheten till enskilda klagomål finns. Men det är lika väsentligt, om inte rentav mer väsentligt, att människorättskonventionerna tas i beaktande innan konflikter överhuvudtaget har aktualiserats. Ju tidigare mänskliga rättigheter blir en naturlig del av beslutsfattandet, desto bättre slutresultat får vi. Om människorättstänkandet genomsyrar myndigheters agerande, kan rättigheter tillgodoses redan preventivt. Då minskar behovet av klagomål och diskussionen om mänskliga rättigheter blir en del av vår vardag. 

Elina Pirjatanniemi är professor i statsrätt och folkrätt vid Åbo Akademi. Hon leder även Åbo Akademis institut för mänskliga rättigheter 

Skatteparadisen – finanskapitalets påfund och nationalstaternas bryderi

Skatteparadisen – finanskapitalets påfund och nationalstaternas bryderi

Jan Otto Andersson skriver om skatteparadisens ställning inom den globala ekonomiska ordningen. Hur omfattande är offshore-förmögenheterna och var är de placerade? Varför är det så svårt att motverka den globala kleptokratin?   Världens dolda förmögenheter  När Thomas Piketty föresatte sig att mäta förmögenhetsskillnaderna i världen slogs han av en paradox: trots […]

2021-2 Internationella avtal

2021-2 Internationella avtal

Christoffer Steffansson: Moral och axiom Elina Pirjatanniemi: Om människo rättskonventioner Viacheslav Myronov: Helsingforsavtalet – strået som knäckte kamelens rygg? Johanna Ekebom: Internationella avtal och den inter nationella miljö- och klimaträtten Sam Grönholm och Nina Tynkkynen: Städer är nyckel aktörer i det globala klimatarbetet Jan Otto […]

Musik i finlandssvenska festpraktiker under våren av fysisk distansering 2020

Musik i finlandssvenska festpraktiker under våren av fysisk distansering 2020

Kaarina Kilpiö skriver om forskningsprojektet Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik och om hur musiklivet i Svenskfinland förändrades i samband med coronapandemin. 

Coronapandemin bröt ut för ett år sedan, och fortsätter i skrivande stund att omvälva människors liv över hela världen. Nästan alla som på sätt eller annat bedriver forskning har konfronterats med nya typer av frågor och betydelselager att nysta i – musik- och ljudforskare utgör inget undantag i det här avseendet. Musikens roll i såväl vardag som fest för alla som genomlever undantagsförhållanden har därför under pandemin intresserat forskare överallt i världen. Nya nätverk har bildats, varav det internationellt mest omfattande torde vara Musicovid. Nätverken, som förenar amatörmusiker och musiker av olika inriktningar, har även bidragit med verktyg och information. Ett exempel på det här är körmusiknätverket The Singing Networks omfattande elektroniska resursutbud. Det finns ett flertal aktörer som dokumenterar olika former av musikbruk under pandemiförhållandena, till exempel projektet Music in the Time of Corona vid Aarhus universitet.  

Begripligt nog har särskilt musikpsykologiska frågeställningar blivit föremål för forskares intresse. Emellertid har också andra infallsvinklar förekommit. Reflektioner har gjorts kring den betydelse musik och ljud har haft under exceptionella omständigheter och nödsituationer i vårt förflutna. Metoder för att genom musik skapa gemenskap och lindra de sociala konsekvenserna av fysisk isolering har identifierats och dokumenterats. Ljudforskare har även grundligt kartlagt de effekter undantagsförhållandena haft på de belastade ljudlandskapen i bebyggda områden och områden intill trafikleder.  

Fokus på musikkulturella praktiker bland svenskspråkiga i Finland 

Forskningsprojektet Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik (DIMM) vid Åbo Akademi pågick åren 2018–2020, och just nu pågår arbetet med att rapportera resultaten. Fokus för projektet var digitaliseringens följder för hur den svenskspråkiga befolkningen i Finland använder och skapar musik. Forskarna gjorde flera elektroniska datainsamlingar om deltagarnas upplevelser och praktiker. Dessutom intervjuades tiotals informanter inom olika delområden av musiklivet. I de riktade datainsamlingarna inom projektet ingick även en enkät som gjordes i maj-juni 2020. Genom enkäten kartlade forskarna förändringar i lyssnande och musicerande praktiker i samband med restriktionerna som coronapandemin medförde våren 2020.  

Enkäten klarlade bland annat respondenternas upplevelser av och synpunkter på musikinslag i vårens traditionella högtider. De viktigaste av dessa med tanke på musikkulturen är påsken, valborgsmässoafton och första maj samt Floradagen. Respondenterna skrev dessutom om musikpraktiker i personliga ritualer och släktens eller familjens fester. I en respondents släkt hade det till exempel ordnats en begravning, i en annans släkt hade man firat syttende maj, Norges nationaldag.  

Nästan alla sammankomster hade våren 2020 ställts in eller ersatts av virtuella evenemang. Den mångfald av musikformer som hör till vårens högtider måste alltså framföras på distans för att alls bli av. I svaren som kom in genom projektet var ett återkommande tema de tekniska lösningar som deltagarna och deras närmaste krets använde sig av i sina försök att skapa och bevara högtidsstämningen med dess musikaliska inslag också under undantagstillståndet. 

Upplevelserna av vårens festligheter 

De respondenter som själva utövade musik intog ett relativt öppet och positivt förhållningssätt till de digitala möjligheterna. Aktivt musicerande amatörer gav positiva omdömen om sitt deltagande i de distansevenemang som gått av stapeln – de använde uttryck som ”kul inslag” och ”gott substitut”. Också ålder var som förväntat en faktor som påverkade svaren. Effekten visade sig framför allt i fråga om de tekniska lösningarna. Respondenter födda före 1950-talet hade nästan utan undantag hållit sig till sina tidigare tekniker för att lyssna på musik, medan yngre i sina svar rapporterade om förändringar. Detta betydde emellertid inte att de unga nödvändigtvis skulle ha ökat just sitt digitala lyssnande – när man i huvudsak spenderar sin tid hemma kan äldre teknologier vara lättare till hands än vanligt. 

Avsaknaden av levande musik skapade ofta ett större ogillande bland publiken än bland dem som själva uppträdde. Stämningen under valborgsmässoafton och första maj beskrevs bland annat som ”jättetrist” och ”inte alls samma”. Virtuell gemenskap eller skärmgemenskap var inte något som respondenterna ännu skulle ha inlemmat sig i naturligt: redan en liten live-sammankomst livade enligt många respondenter i betydligt högre grad upp festligheterna. 

Vi höll tal, och efter talen sjöngs en sång som den som höll tal valde, precis som på en vanlig fest. Så vi försöker nog upprätthålla musiktraditionerna men det är mest att man saknar det från riktiga livet, så man försöker återskapa festligheterna privat. Det var i alla fall en väldigt lyckad kväll trots att vi var bara några, mycket bättre än de här virtuella festerna som jag har försökt delta på. Det går inte att sjunga tillsammans för det laggar lite och bryts. (kvinna, f. 1995, Åbo) 

Många respondenter eftersträvade att i så hög grad som möjligt genomföra firandet som vanligt. Det kan konstateras att detta i flera fall inte medförde några svårigheter. Musik ingick inte i alla respondenters festligheter under våren, åtminstone inte i någon större omfattning. Festtraditionerna motsvarade med andra ord inte alltid de sinnebilder som i hög grad dominerar offentligheten, till exempel av valborgsfirare som flockas i Ulrikasborg i Helsingfors. Just skillnaden mellan privat och offentligt firande framkommer i många svar. 

Jag tror nog att många blir negativt påverkade av bristen av musik på avslutningar och så. Men i min familj lyssnar vi på samma gamla CD-skivor på familjefesterna, så vi är inte påverkade. (kvinna, f. 1998, Åbo) 

På privatfester tror jag inte att mycket har ändrat. Men det att de flesta live spelningar är on hold lämnar tomhet och oro. Personligen är jag väldigt orolig hur live ställen överlever situation. Det kan tyvärr lämna långa dystra spår. (man, f. 1976, Helsingfors) 

Det svenska Finland har traditionellt starka kulturinstitutioner. Till deras viktigaste uppgifter hör att stödja finlandssvensk identitet. Det förtroende som dessa institutioner åtnjuter avspeglas i medborgarnas omdömen och i den skarpa kritik de stundvis får utstå. I fråga om vårens högtider var det intressant att följa med responsen. Den var i praktiken genomgående positiv för de virtuella festligheterna och musikhälsningarna i april–maj 2020. Det här gällde för den offentliga aktören Yle, men även för de virtuella körerna och för övriga institutionella aktörer. 

Musiktraditioner ses som gemenskapsbärande  

Många svar på frågelistan pekade på en bredare tematik, nämligen musikkulturens betydelse för mänskliga gemenskaper överlag. Respondenterna använde formuleringar som ”klart att det inverkar”, ”jag tror nog att många blir negativt påverkade” eller ”jag tror dock många körsångare saknat den sociala biten”. Yttrandena tyder på förståelse för musikkulturens innebörd för gemenskap: även om jag själv skulle klara mig förträffligt väl utan musiktraditioner kring högtiderna är jag medveten om att de är meningsfulla för många andra och särskilt i termer av gemenskap. Sprickor och tomrum i de praktiker som bär upp kulturinslagen i årscykeln kan få konsekvenser för den musikaliska världsbilden och gemenskapers vanliga praktiker. 

Om ungefär var sjätte respondent inte upplevde att vårens högtider skulle ha förändrats i praktiken, fanns det också många som ansåg att även små detaljer (som att ta på sig studentmössan på ett specifikt klockslag, lyssna på tal och festklädda sjunga allsång på distans) var av avgörande betydelse. Allsång för att stärka gemenskapen nämndes som ett särskilt viktigt inslag och en saknad musikalisk festtradition. Enkätsvaren stärker i det stora hela de resultat som nåtts i forskningsprojektet som helhet: svenskhet i Finland utgör en verkligt brokig mångfald av identiteter och sätt att förhålla sig till kulturella fenomen.  

Kaarina Kilpiö är doktor i statsvetenskap och docent i musikens socialhistoria. Hennes forskningsintressen handlar om musikbruk i vardagen, med betoning på hur ljudelement används i audiovisuell kommunikation, kommersiella ljudlandskap och musiklyssnares dagliga praktiker. 

Översättning från finska av Be Nordling 

Religiös identifikation och urskogsmystik: introduktionen av spirituals i Sverige

Religiös identifikation och urskogsmystik: introduktionen av spirituals i Sverige

Afro-amerikanska musiktraditioner utgör en självklar referenspunkt i samtidens musikaliska modersmål. Men denna musik har inte alltid varit relevant och begriplig för den europeiska publiken. Alf Arvidsson skriver om hur den afro-amerikanska musiken representerades och diskuterades i Sverige från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet med fokus […]

Musik: det universella språket – eller ett bittert stridsäpple?

Musik: det universella språket – eller ett bittert stridsäpple?

Preludium  Vad är det man hör då man lyssnar till musik? Frågan kan kännas egendomlig men det finns faktiskt fog för den. I själva verket har musiken genom tiderna belamrats med mening av allehanda magisk, religiös, andlig, emotionell och narrativ natur. Som en respons på […]

2021-1 Musik

2021-1 Musik

Christoffer Steffansson: Ledare

Kalle Berggren: Att lyssna på hiphop som en sociolog

Hugo Strandberg: Weil och musiken

Hannes Nykänen: Musik: det universella språket — eller ett bittert stridsäpple?

Kaarina Kilpiö: Musik i finlandssvenska festpraktiker under våren av fysisk distansering 2020

Jonas Lundblad: Oliver Messiaen och musikens ursprung

Emilie Gardberg: Musikundret

Johannes Brusila: Digitaliseringens inverkan på musikkulturer: en god dräng eller en dålig husbonde?

Alf Arvidssom: Religiös identifikation och urskogsmystik

Sten Sandell: Upprepningens lov

Jonas Ahlskog: Kan filosofin vara historisk?

Jan Otto Andersson: Sammetsdiktaturen i gungning

Vad tänker du om ditt jobb?

Vad tänker du om ditt jobb?

Mio Lindman skriver om olika sätt att förstå människors relationer till sina arbeten. Vad är skillnaden mellan närma sig dessa förhållningssätt genom opinionsundersökningar och genom intervjuer med tonen av samtal?  Det finns för tillfället en stor iver att kartlägga hur människor, särskilt unga, förhåller sig till […]