Author: admin

2018-1: Turism

2018-1: Turism

Drömmen om ett rättvist Egypten Karin Ahlberg Den mångsidiga fritidshusturismen Andreas Back & Roger Marjavaara Turister och piratskepp: lokalbefolkningens dilemma i ett världsarv Kristina Svels Om souvenirer Merete Mazzarella Regional utveckling i Kurt Wallanders fotspår Carina Sjöholm Att möta St. Louis Jason Finch I landet annorlunda: om öar, öbor […]

I landet annorlunda – öar, öbor och besökare i gotländska turistbroschyrer

I landet annorlunda – öar, öbor och besökare i gotländska turistbroschyrer

By Pål-Nils Nilsson / Riksantikvarieämbetet, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=62871274   Hur representeras Gotland i turistbroschyrer? Gotland är ett populärt turistmål som förknippas med karg natur och kulturella traditioner. Genom att studera turistbroschyrer går Owe Ronström och Jenny Lönnroth på djupet med föreställningar om öar och öbor, […]

Kärleken till den analoga semesterresan

Kärleken till den analoga semesterresan

Hur förändras vårt resande i och med digitaliseringen och tillgången till mobilt internet? Information på nätet spelar en stor roll för vårt resande. Men på vilka sätt? Är analoga informationskällor helt utdömda? Malin Zillinger fördjupar sig i problematiken. 

 

Självständiga resenärer 

Vi reser allt mer till när och fjärran, och med hjälp av snabbare transportmedel tar vi oss allt längre bort på kortare tid. Vi reser också annorlunda: många vill inte betrakta sig som en ”vanlig turist”, utan vill vara självständiga resenärer som bokar resan själv och tar sig fram på egen hand. Dessutom finns mobilt internet, den stora innovationen som är så omvälvande att den inom en kort tid har förändrat vårt samhälle i grunden, och fortsätter att göra så. Internet sägs ha förändrat turisters vanor även när det kommer till informationssökning. Det finns många studier från universitet i världens alla hörn som tyder på att turister använder sig mer och mer av nätet när de söker efter information. Det verkar som om internet som är tillgängligt från mobila enheter används flitigt för att kolla upp specifik information såsom öppettider, priser, menyer eller bakgrundsinformation till den attraktion man vill besöka.  

Digitaliseringen av vårt samhälle innebär också att allt mer är tillgängligt via nätet: vi handlar elektroniskt, vi betalar räkningar via bankens hemsida, vi swishar pengar istället för att lämna över sedlar och mynt, och vi bokar våra resor själva. Utbudet på siter som Booking eller Expedia möjliggör att vi själva blir aktiva i resans alla val, och många upplever detta som ett mycket förmånligt och effektivt alternativ. Men att resa är inte idag bara effektivt och rationellt. Vem säger att vi byter analog mot digital information bara för att vi kan? Att söka och ta till sig information är också relaterat till andra värden såsom gemenskap och samvaro, förtroende för olika typer av texter och material, längtan till att man ska resa, och även status: alla har inte tillgång till all sorts material. Inte alla har lärt sig att läsa kartor, och det är inte säkert att alla har familj eller vänner som varit på destinationen förr, och som man kan fråga om råd. Att använda en informationskälla – eller inte – har med fler saker att göra än själva informationsvärdet.  

Informationssökning bland tyska Sverigeresenärer 

Vi har undersökt turisters informationsvanor genom att studera tyska turister i Sverige. Tyskarnas resor är expansiva, och de mest besökta destinationerna är Spanien och Italien, följt av en delad tredje plats av Österrike och Turkiet. Knappt 1 % av resorna går till Sverige. För tyskarna är således Sverige ännu ett exotiskt resmål. Men ur ett svenskt perspektiv är tyskarna mycket viktiga. Fyra av tio utländska övernattningar i Sverige görs av tyskar eller norrmän och tyskarnas betydelse fortsätter att öka. Betydelsen av denna målgrupp syns främst i södra Sverige, och här särskilt i Småland och i Blekinge. En av fem gästnätter spenderas i Stockholm. Generellt spelar avståndet till hemorten en viktig roll, och regioner med svårare tillgänglighet som Gotland och norra Sverige har låga övernattningssiffror när det gäller den tyska besökargruppen. Samtidigt kan vi se ett tydligt mönster med fokus på rurala områden, där 2/3 av de registrerade övernattningarna finns.  

För att få reda på mer om tyskarnas resor till Sverige valde vi att samla empiri på flera sätt. Vi har skickat en enkät till tyskar som läser destinationsbolaget Visit Swedens nyhetsbrev. Här fick vi översiktligt veta vilka informationskällor som används före och under resan till Sverige. Vi har också intervjuat tyska turister på plats för att få reda på varför de valde att åka just hit, just idag. Intervjuerna genomförde vi i Ystad och Vimmerby under somrarna 2016 och 2017 med ca. 130 personer, inklusive deras familjer/vänner. Den tredje metoden har varit att låta tyskar boka en resa till Ystad eller Vimmerby vid sin dator, och att låta dem söka efter information på nätet om sin valda destination.  

Den som trodde att analoga informationskällor är utdömda i dagens digitaliserade samhälle får fundera om. I resultaten ur intervjuerna och enkäten ser vi att internet förvisso har stor betydelse, men att guideböcker inklusive papperskartor, turistbyråer, egen erfarenhet och tips från andra resenärer eller vänner fortfarande har en nog så stor betydelse, ibland större. Dessa används på olika sätt före och under resan. Studien bekräftar det andra har sett tidigare, nämligen att turister sällan använder sig av en enskild informationskälla, utan att de kombinerar olika direktiv. Den klassiska kombinationen är internet och guidebok, och dessa två källor erbjuder också varierande fördelar. Användningen av internet medför att turisten snabbt kan söka efter specifik information: en lista på en kommuns muséer, öppettider, eller andra resenärers kommentarer kring en attraktion man vill besöka. Nackdelen är att man måste veta exakt vad man söker efter. Jag tycker att det är mer översiktligt med guidebokensäger en av våra intervjudeltagare och representerar många som tänker likadant. Det handlar också om osorterad information som läsaren först måste ordna för att kunna greppa hela dess betydelse. Gentemot olika hemsidor på internet har guideboken en klar fördel. Här har författaren själv samlat in material, ordnat, värderat och sammanställt fakta och förklaringar för sin läsarkrets. Guideboken kan man också använda för att få en överblick över destinationen. Reser man till ett nytt land eller en ny plats vet man inte alltid vad man ska söka efter, och här hjälper guideboken till med sin egen disposition och tolkning. Guideboken är således en stark inspirationskälla som ger läsaren den stora bilden över en vald destination. Här har internet svårt att konkurrera.  

Information och förtroende 

Med detta följer också att turister har olika högt förtroende för internet och guideböcker. Medan de flesta är medvetna om att en individ kan skriva i princip vad som helst i en recension på internet av en attraktion, plats, restaurang eller ett hotell, så är det svårare att skriva något som är antingen helt felaktigt eller enbart beroende av den egna tolkningen i en guidebok. Även om många läser olika ratingsidor på nätet finns det en hög grad av källkritik, och denna visar sig genom att man ofta kontrollerar en källa med hjälp av en annan. Exempelvis läser man om en plats i sin guidebok och kontrollerar aktualiteten på hemsidan. Eller så får man kunskap om en attraktion på nätet, men besöker en turistbyrå för att få innehållet bekräftat. Det har visat sig att turistbyråernas roll i det digitala samhället till och med kan stärkas, när turister skriver om sina erfarenheter på sociala medier och vill bekräfta att det de skriver verkligen är rätt. 

Överhuvudtaget åtnjuter turistbyråer ett mycket högt förtroende hos turisterna som besöker dem. Under den senaste tiden har det i Sverige pågått en debatt om i vilken mån kommunerna kan och bör behålla sina turistbyråer. Man ser att byråerna är relativt dyra, samtidigt som det kommer färre besökare. De ansvariga i sin tur vill lägga en budget som på bästa sätt gynnar besökarna som de kommunala turismorganisationerna är till för. Frågan är vilka argument som blir hörda och hur ansvariga aktörer kan resonera på bästa sätt. Det vi har sett är att turistbyråer är mycket viktiga för dem som går dit. Besökarna kommer av olika anledningar: för att få inspiration av det informationsmaterial som finns på plats, för att använda sig av övrig service såsom wifi och toaletter, eller för att prata med personalen som har lokalkännedom. Här ser vi tydligt betydelsen av kunskap om platsen, och det är denna som ingjuter ett så stort förtroende hos turisterna. Häri ligger ett stort värde för bägge parterna.  

Ett annat värde ligger i att bemästra de svårigheter som dyker upp längs med resan. En av utmaningarna med att resa är, och har alltid varit, att hitta vägen till sitt resmål. Det har sedan urminnes tider funnits så kallade pathfinders som har hjälpt att hitta rätt väg. Guideböcker med sina bifogade kartor har länge hjälpt resenärer längs resan, och skyltar är än idag viktiga punkter för att visa vägen, men också ge spontan inspiration om vart man kan åka och vad man kan göra. Många har vittnat om hur de förlitat sig på sin navigeringsapparat i bilen, men att denna har slutat fungera när man åkt utomlands och inte uppdaterat inställningarna. Att hitta vägen med hjälp av kartor och skyltar vänds då i berättelsen om händelsen ofta till något mycket positivt; man framställer sig som en person som bemästrar de geografiska utmaningarna med hjälp av en gammalmodig analog karta. Denna hjälteberättelse liknar skildringarna av hur man, genom att läsa kartor och väderleksrapporten, åkte från regn på en plats för att finna solsken på en annan.  

Sociala medier 

De senaste åren har de sociala mediernas expansion setts som en bidragande kraft till att allt fler individer i samhället ges en röst. Så även inom turismen: flera studier pekar på betydelsen av sociala medier för turisters val av plats eller attraktion. Här hålls ofta det höga förtroendevärdet fram: i jämförelse med hemsidor eller reklam skrivs recensioner och presentationer av andra besökare, och i förlängningen anses detta vara mindre partiskt. Men medan endast få besökare i Sverige tog del av andras recensioner på nätet, skrev ännu färre egna texter. Program som Facebook eller Twitter var heller inte särskilt populära: Visst, jag är med i Facebook, men jag delar egentligen inte med mig av var jag är just nu, eller vad jag gör. För det är min privata sfär och det måste jag inte upplysa alla andra om. Det vi såg var ett starkt avståndstagande. De flesta ansåg inte att det är ”vuxet” att använda sig av sociala medier. Till och med personer i tjugoårsåldern tyckte att de var för gamla för sådant och en stor brytpunkt för användningen var när man blev förälder. Med föräldraskapet följer ett stort ansvar anser man, och i detta ingår en kritisk hållning till medier som kan ifrågasättas ur integritetssynpunkt.  

Över huvud taget finns det många tyskar som aktivt väljer att ta avstånd från internet under semestern. Detta hänger i vissa fall ihop med att det rent tekniskt kan vara svårt att få den egna mobilen att fungera utomlands – ett problem som bör försvinna i och med sammansvetsningen av det europeiska telefonnätet. Det som dock är en starkare anledning är att många inte vill vara uppkopplade. Semestern anses vara en timeout från vardagen, och en tid då man tar en paus från den sociala verkligheten på hemmaplan, men också politiskt och socialt: När jag är på semester, stänger jag av allt, även mobilen och så, allt är avstängt.” En tonåring som uttalade sig om detta, sade: Bort med nätet, och bara njuta av naturen … då gör det gott att verkligen njuta av det i två veckor, alltså naturen och helt enkelt realiteten. Det finns ett stort värde i att värna om den lilla gruppen vänner eller familj som reser tillsammans. Det kan man göra genom att strunta i kommunikationen med dem som inte är med, och istället ägna tid åt att samtala, spela spel eller spendera tid på samma plats utan att vara upptagen med en mobil enhet: Man tar fram riktiga spel igen, sådana där riktiga med spelpjäser, på kvällen. Och spelar med barnen. Men detta är inte alltid friktionsfritt: det är ansträngande att inte vara uppdaterad om vad som händer i stort och smått, men många tar sig an den utmaningen och uppfattar detta som mycket rogivande.  

Det vi ser är alltså att det finns en skillnad mellan det som tekniskt är möjligt, och det vi väljer att göra. Vi kan lägga ut personlig information på sociala medier, men gör det inte alltid därför att vi tycker om att vara privata då och då, och att fokusera på dem som faktiskt är med på resan, istället för på dem som är hemma. Vi kan ladda ned all möjlig fakta från internet, men gör det inte alltid därför att information från andra källor ofta är mer välsorterad, är språkligt mer tilltalande och åtnjuter en högre grad av förtroende. Vi kan ha stor kontroll på varje etapp under resan med hjälp av digitala kartor och gps-system, men väljer ibland att inte resa på det sättet, för att det tilltalar en äventyrskänsla i oss att vi klarar oss på egen hand. Detta leder oss också in på ett resultat från undersökningarna, som tyder på att spontanitet har ett mycket högt attraktionsvärde när människor åker på semester. 

Rum för spontanitet 

Oberoende av om tyskarna åker på en rundresa genom Sverige eller reser till en utvald destination, har alla som vi haft kontakt med i förväg beslutat åtminstone ett par hållpunkter. Exempelvis vet de var någonstans de vänder hemåt igen på sin rundresa, eller var de stannar första natten. De som reser till Sverige för första gången har en högre benägenhet att boka mer i förväg än de som varit här tidigare och som kan förlita sig på sin egen erfarenhet. Enligt tidigare studier som jag gjort med internationella resenärer vet vi också att det finns ett samband mellan graden av ängslighet och omfattningen av förberedelser innan man reser. Det finns ett grundläggande sökande efter trygghet när man reser till (mer eller mindre) främmande orter. Återkommande i våra olika delstudier är samtidigt att den impulsiva och mer otvungna delen av resan upplevs som mycket lockande, eftersom detta återspeglar själva motsatsen till vardagen, som man ju ändå försöker komma ifrån. Beslut på semestern tas tämligen sent, inte sällan kvällen innan eller samma morgon. Detta hänger också ihop med den annars så hektiska vardagen: Man är ju alltid så inplanerad i vardagen, när man arbetar till exempel, eller hur? Allt organiserat, tider, tider, helg, tider igen. Då är det så skönt på semester när man gör det som finns runtomkring en, det man har lust till. Besluten grundas självklart på själva attraktionen eller platsen man vill besöka, men till det kommer två andra faktorer som är nog så viktiga: den aktuella stämningen i gruppen, och vädret.  

Så: vad är det som händer? Hur har den snabba informationsutvecklingen påverkat turismen idag? Mycket, kan vi konstatera. De tyska turisterna som vi har studerat i Sverige har anpassat sina vanor efter de möjligheterna som hålls till godo. Men inte fullt ut. Bara för att vi kan hänga på internet hela tiden, så gör vi det inte. Det finns andra faktorer som gör att vi varken vill eller kan ta reda på allting kring vårt utvalda resmål, och till det kommer vårt facit att andra värden spelar en stor roll. Så kan värdet av gemenskap när vi tillsammans läser en guidebok inte ersättas av en snabb internetuppkoppling, lika lite som känslan av äventyr när vi reser på okänd mark kan kompenseras av en ständigt tillgänglig digital karta i mobilen. Turistinformation har ett värde; samhörighet, förtroende och spontanitet har ett annat.  

 

Malin Zillinger är universitetslektor vid institutionen för service management och tjänstevetenskap, Lunds universitet 

Att möta St. Louis

Att möta St. Louis

Charles Dickens anlände till St. Louis med båt. Det var i mars eller april 1842, så vitt jag kan bedöma. Var det med en hjulångare? Kanske, just den saken har jag inte undersökt.  Dickens reste nerför floden från Cairo, Illinois. Dessförinnan nedför Ohiofloden från Pittsburgh. […]

Slumturisme

Slumturisme

Slumturismen bygger ofta på idén om att hjälpa destinationsortens invånare, samtidigt som man vill lära sig något om dem. Men hur ska slumturismen beskrivas? Är det frågan om nödhjälp eller en vara som erbjuds av upplevelseturismen? Varför väcker fenomenet stark moralisk indignation? Och vad menar […]

Arkaism och öighet

Arkaism och öighet

Vädret och det förflutna är svåra att undvika på öar.  

Öar utgör inte mer än knappt två procent av jordens yta. Men i våra sinnen upptar de ett betydligt större utrymme. Genom historien har öar utövat en sällsam attraktion på människor, vilket placerat dem i centrum av en ”mytisk geografi” med mångtusenåriga rötter. På öar har människor placerat sina mest romantiska drömmar om en idealvärld. Få platser kan som öar försvinna och dyka upp igen, glömmas och plötsligt hittas, intas, ägas, köpas och säljas. 

En av de vanligaste egenskaper som numer tillskrivs öar är avlägsenhet. Det avlägsna är ”det som befinner sig långt bort, i tid eller rum, ofta om ngt som är mindre känt eller intressant”, står det i Nationalencyklopedin. Den första delen uttrycker det grundläggande – avlägsenhet består av avstånd i rum och tid i lagom proportioner. Att resa till avlägsna platser har en given riktning, den rumsliga förflyttningen bortåt sammanfaller med en rörelse bakåt i tid. Och när tid och rum flyter samman blir öar (och andra “öade” 1 platser) lätt hanterade som levande arkiv och museer, perfekta platser för upplevelser av det förflutna, av tidigare civilisationer och utvecklingssteg, allt det som moderna platser lämnat bakom sig. Det var under 1700-talet som tanken på att tiden stannat upp på öar fick ordentligt fotfäste. I städerna på fastlanden, nationernas nya centra, tycktes nu utvecklingen gå framåt i allt snabbare takt. På öar, alltmer i periferin, tycktes istället det mesta förbli vid det gamla, som det var förr. Perspektivet var från början dubbelt: öar kom att samtidigt uppfattas som barnkammare och ålderdomshem, plats både för naturens och mänsklighetens vagga och för särskilt gammaldags livsformer och kulturmönster. ”Som i Sverige på 60-talet!” kan svenska resenärer beskriva sina intryck av Ösel efter Sovjetunionens fall. Också ålänningar berättar roat om hur Åland av svenska besökare beskrivs som ett kvardröjande ”Sverige förr”.

Cape Breton – ett gammaldags Skottland 

Cape Breton Island, i den kanadensiska provinsen Nova Scotia, ”nya Skottland”, har länge idealiserats som den plats där Skottlands gaeliska historia kunnat överleva till våra dagar. Här har man, heter det, bevarat inte bara ett levande gaeliskt språk, utan också ålderdomliga sång-, dans- och musiktraditioner som redan under 1800-talet försvunnit i Skottland. För språk- och kulturforskare på jakt efter det skotska har Cape Breton fått spela rollen av levande museum. Ön framstår inte bara som en bit Skottland i Kanada, utan som en plats från Skottlands förflutna. Med en sådan position följer ett särskilt ansvar. 

Centrum är förändringens plats. I Edinburgh och Glasgow kan stilar, moden, sätt att tala, tänka och leva komma och gå utan särskilda betänkligheter. Men det sker i ljuset av att det också finns andra och mer avlägsna platser som samtidigt utrustas med ett moraliskt åtagande att bevara traditioner, språk och andra historiska arv. Cape Breton är just en sådan plats, längst ut i den gaeliska periferin och därför tilldelad ett särskilt ansvar för att bevara den skotska musik, dans och kultur och det skotska språk som ”gått förlorade” i Skottland. Det är därför ingen tillfällighet att så mycket av turismen på Cape Breton visar upp det förflutna mer som levande realitet än som museum: ön är inte bara en plats ”där det förflutna var, utan där det förflutna ännu är”. 

En av öns stora attraktioner är ”the Cabot Trail”, en tur längs öns kuster som ringar in dess geografiska och kulturella särprägel för turister, såväl som för öborna själva. I den ena änden ligger ett maltwhiskydestilleri, det enda i Kanada. I den andra ligger den lika unika Gaelic College of Celtic Arts and Crafts. Däremellan passerar man bl.a. genom öns ”högländer”, små byar och en rekonstruktion av ett typiskt skotskt fårfarmarhus (som aldrig funnits på ön). Därifrån kan man växla in på ”the Ceilidh Trail”, som tar en till det ena stället efter det andra med levande traditionell dans och musik. Det är ingen tillfällighet att framstående folkmusiker och dansare hör till öns viktigaste exportartiklar, inte heller att det saknas besöksmål med fokus på modern teknologi. Till och med på museerna över Alexander Graham Bell och Guglielmo Marconi, två av den moderna teknologins hjältar och deras verksamhet på ön, står det förflutna i fokus. 

Det är ett speciellt slags perspektiv, en ”blick”, som placerar vissa slags platser i det förgångna och tillskriver dem konservatism, ålderdomlighet och efterblivenhet. Perspektivet kan, som exemplet Cape Breton visar, fungera som strategi för ett symboliskt återskapande av det stabila och kontinuerliga i en värld som uppfattas som allt mer präglad av förändring och rörlighet. Föreställningen om en långsammare tid på öar uppstår ur allt snabbare tidsvirvlar till lands. Föreställningen om en accelererande tid i de växande städerna på fastlanden får energi av idén om ett långsammare och orörligare öliv.

Spårämnen 

Förflutenheter, olika slags “förr”, produceras genom speciella tekniker. En särställning har de former av estetisering som utnyttjar byggnader och föremål med tydlig förankring i något obestämt ”förr”. Till öighetens standardformer, vid sidan av hamnar, rester av fort och andra försvarsanläggningar, hör det gamla fyrtornet, segelfartyget och den lilla stugan (inte sällan ombyggda till museum, hotell eller restaurang), tillsammans med modeller och bilder av fyrtorn, fartyg och små hus. Sådana byggnader och föremål slår an just de tonarter och affektiva stämningar som känslan av förflutenhet är förankrad i.

Också på Prince Edward Island, granne med Cape Breton i Saint Lawrencebukten, är det förflutna tydligt närvarande, men i en annan tonart och med lägre intensitet. Här är det öns eget förflutna som lyfts fram – jordbruket, hummerfisket, platsen där federationen Kanada skapades och så förstås Anne på Grönkulla. Anne finns överallt, på bilarnas nummerplåtar, som statyer, dockor och alla tänkbara slags souvenirer, på film och som musikal i det stora kulturhuset i huvudstaden Charlottetown. Berättelserna lockar turister i hundratusental till Green Gables Heritage Place, en iscensättning av författarinnan Lucy Maud Montgomerys barndomsvärld i Cavendish, på öns nordkust. 

Annes idealiserade 1800-talsvärld framträder genom många samverkande tecken. Där finns välhållna gamla trähus och renoverade fyrar i klara grundfärger. Där finns kvinnliga figurer i vida hattar och vita fotsida kläder, män i halmhattar och blåkläder. Där finns gammaldags jordbruksredskap och hummertinor strategiskt placerade vid restauranger och på gårdsplaner och så alla ”heritage roads” som lyser som röda band genom landskapet, färgade av den speciella röda lera som ön nästan helt består av. 

På andra öar kan det förflutna vara mindre markerat men ändå förmås att tydligt framträda, genom intensiv småskalighet i kombination med frånvaro av tecken på det högmoderna, teknologiska och urbana. Ven, Nagu, Muhu, Ösel, Abruka, Furillen, Fårö, Öland, fasta Åland och Shetland hör till sådana öar jag besökt, där lågmäld bebyggelse i nära anslutning till hav och rurala landskap samverkar till att framkalla en känsla av långsammare och mer gammaldags tid.

En annan välutvecklad del av besöksindustrin på turistöar som Cape Breton, Prince Edward Island, Gotland och Åland är loppmarknader, prylbodar och bondauktioner som tillhandahåller gamla saker. Liksom den ”airport art” som flygplatsernas sista-minuten-butiker tillhandahåller är sådana föremål underställda vissa villkor. De ska snabbt kunna associeras till förfluten tid, de måste vara omedelbart färdiga att konsumeras för ögat och känslan, de får inte vara för stora, ömtåliga eller dyra och de bör kunna användas till annat än vad de en gång var tänkta för. Därför kan de också dyka upp lite varstans som påminnelser om ett annat liv, en annan tid. I sommarstugan kan ett gammalt emaljerat handfat bli fruktfat, ett mjölkspann blomvas och en tramporgel bokhylla. På caféets eller souvenirbutikens väggar blir seldon, liar, rostiga sågar och gamla svartvita foton dekorativa stämningsskapare.

Ruiner och monument 

En speciell ställning har spåren av svunna guldåldrar. Många öar har ju också sådana i överflöd, påminnelser om att de en gång varit centralorter för fiske, handel, sjöfart, ekonomisk och teknisk utveckling. Fornminnen, gravrösen, gamla fort, kastaler, ruiner av herrgårdsbyggnader, slott, kyrkor, handelshus, nedlagda hamnar; sådana minnesmärken fäster öarna vid sina historier och påminner påstridigt om tider som flytt. På mindre öar som helt eller delvis övergivits kan gamla vägar, övergivna hus och andra spår av att det en gång funnits en större bofast befolkning spela samma roll. 

Rikedomen av sådana spår har sedan 1800-talets början lockat mängder av arkeologer och historiker till öar, först i Medelhavet, senare också i Atlanten, Östersjön och Oceanien. Genom deras försorg har sönderfallna fragment kunnat fogas samman till större helheter, i form av byggnader och andra minnesmärken, men också i form av sammanhängande historiska berättelser om hur det en gång var. Ett talande exempel är Gotland. På få platser i Norden finns så många spår av arkeologers och historikers verksamhet. Sedan 1800-talet har Gotland fyllts av en rad olika slags förflutenheter, från fornminnen, historia och tradition till kulturarv och världsarv. Så många olika förr har överlagrats att Gotlands historia nu bäst skrivs som meta-historia, en historia om alla dessa historier. Under de senaste decennierna har det pågått en intensiv produktion av nya slags förflutenheter, för nya marknader. Särskilt närvarande är numera medeltiden, vilket förstås har att göra med alla de fysiska lämningarna av högkonjunkturen på 1100- och 1200-talen och de nutida iscensättningarna av denna högkonjunktur, som Medeltidsveckan och världsarvet Hansestaden Visby. 

Men lika mycket har det att göra med att historieskrivningen på ön är så starkt fokuserad på medeltid. Så har det varit åtminstone sedan andra halvan av 1800-talet, då historieintresserade lärare på ön, däribland Per Arvid Säve, Carl Johan Bergman och Alfred Theodor Snöbohm, etablerade en bild av det medeltida Gotland som en i det närmaste självständig bonderepublik och ett centrum för handeln över Östersjön. Historikern Janne Holmén noterar att historieskrivningen på Gotland, precis som på Ösel, aldrig framställt dessa öars historia som skilda från sina fastland, utan tvärtom producerat dem som en slags typiska ikoner för ett nationellt svenskt respektive estniskt förr.  

I sin studie av nationalismens ursprung och spridning skriver Benedict Anderson att det är påfallande i hur hög grad den koloniala 1800-talsarkeologin i Sydostasien inriktades på restaurering av ståtliga monument. Monumentarkeologin kopplades tidigt till turism och fick kolonialstater som Nederländska Indien och Burma att ”framstå som väktare av en generaliserad men också lokal Tradition”. Kring de rekonstruerade monumenten anlades gräsmattor som skulle hållas fria från alla utom besökande turister och de utrustades också med förklarande skyltar och historiska årtal. Monumenten blev genom musealiseringen ”regalier för en sekulariserad kolonistat, ” ett uppvisningsnummer för idén om framsteg, bildning och de härskandes rätt att styra. Det hade flera orsaker menar Anderson. Medan progressiva krafter i kolonierna krävde utbildning, såg konservativa krafter hellre att de infödda förblev ”infödingar”:  

I ett sådant ljus kan arkeologiska restaureringar – som snart följdes av statligt stödda tryckningar av traditionella litterära texter – betraktas som en sorts konservativt utbildningsprogram, som också tjänade som förevändning för att motstå trycket från de progressiva. För det andra placerades i de formella ideologiska rekonstruktionsprogrammen alltid monumentbyggarna och de koloniserade infödda i en viss hierarki. I vissa fall (…) hyste man åsikten att byggarna inte var av samma ”ras” som de ”infödda”. I andra fall (…) föreställde man sig ett sekulariserat förfall, sådant att dagens infödda inte längre kunde göra vad deras förmenta förfäder förmått. Sett i det ljuset sade de rekonstruerade monumenten, i förening med den omgivande fattigdomen på landsbygden, till de infödda: Själva vår närvaro visar att ni alltid har varit, eller under lång tid har blivit, oförmögna till både storhet och självstyre.

Från 1800-talets sydöstasiatiska kolonier till 1950- och 60-talens Visby är steget förstås långt. Men likväl klingar mycket egendomligt bekant, som monumenten med omgivande gräsmattor och skyltar, kopplingen till turism och själva slutklämmen om en skillnad mellan tidigare generationers gutar och dagens gotlänningar. Under min skoltid i Visby fick vi unga lära oss att se på ruiner och ringmur med respekt och stolthet. Det som dittills för oss mest varit spännande scenerier för lek och äventyr skulle nu omformas till symboler för rikedom och makt: då var Visby minsann den rikaste platsen i norra Europa, då fanns här fullt av folk från när och fjärran, då var det liv och rörelse, utveckling och tillväxt! 

Men vad vi samtidigt lärde oss var helt andra slags läxor: att Gotland nu för tiden var fattigt och efterblivet, att framtiden gått oss förbi och att det gällde att komma iväg till jobb, utbildning och ett rikare liv på fastlandet. Dessa läxor hade fog för sig: På 1950-talet var gotlänningar fattigare, sämre utbildade, och hade sämre livsutsikter och kortare livstid än befolkningen i Sverige i stort. Till mitten av 1960-talet minskade befolkningen med 8455 personer, ca 15%. Flyttarna var mestadels unga vuxna med landsbygdsbakgrund. För dem fanns ingen framtid på Gotland, möjligheterna till utbildning och arbete var små, för att inte säga obefintliga.

Precis som i Sydostasiens kolonier visade de många storslagna monumenten öborna ett Janus-ansikte. Å ena sidan en stående uppmaning till stolthet över vad tidigare öbor åstadkommit. Å andra sidan en ständig påminnelse om förfall, att senare tiders öbor inte förmått göra det våra förfäder långt tidigare gjort. Först senare, under 1980- och 90-talen, skulle medeltidsvecka och världsarv komma att skriva in ruiner och ringmur i nya slags berättelser, som tilldelade dem helt nya funktioner och betydelser.

Historia, särprägel och turism 

Andra händelser och tider må dominera historieskrivningar och iscensättningar på de andra stora öarna i Östersjön och Nordatlanten. Men det de har gemensamt är att de byggts kring föreställningar om en insulär, arkaisk särprägel. I nära samspel med idéer om utveckling och framsteg på fastlanden har sådana föreställningar i sin tur banat väg för en syn på öar som potentiella levande museer, där monumenten över svunna guldåldrar samtidigt fungerar som källor till lokal stolthet, turistmagneter och materiella bevis för att tiden gått dem ifrån.

På utvalda platser har produktionen av förflutenhet fått särskild intensitet. Öar utgör knappt 1,5% av jordens yta, men på dem ligger en åttondel av Unescos alla världsarv. Hur kommer det sig? Svaret börjar med iakttagelsen att världsarvsproduktion i sig själv är en form av “öande”, som går ut på att framställa tydligt avgränsade objekt, med tydlig särprägel och historia, genom att etablera den särskilda blick som lyfter fram det gamla och samtidigt flyttar det moderna till bakgrunden. Sådant fungerar särskilt bra på öar och andra redan “öade” platser. Öars avgränsbarhet gör dem mer överblickbara och fattbara än fastland, precis som förflutenheten gör historien mer fattbar än nuet, påpekar David Lowenthal. Sammankopplingen av öar med historia gör öhistorier särskilt fattbara: ”Today’s craze for islands resembles our passion for heritage – ancient sites and monuments, roots and genealogy, vintage cars and bygones. Nostalgia works best on an island.”

Det är genom att utrustas med en uppsättning stilar, former, värden och kvalitéer som förstärker upplevelsen av ålderdomlighet, småskalighet, gemenskap och värme, och genom att samtidigt föra sådant som alltför påtagligt påminner om modernt urbant liv till bakgrunden, som den mytiska geografins besöksplatser kan skiljas från den fysiska geografin och framstå som rimliga och verkliga. Och när alla påminnelserna om en svunnen tid kan länkas samman med de moderna föreställningarna om öar som förflutna kan resultatet bli ett så övertygande minneslandskap att den enda framtid som står öarna till buds är det fortsatta hyllandet av den tid som varit. 

Produktionen av ålderdomlighet har många konsekvenser. På Gotland blir för varje år allt fler öbor indragna i lanseringen av den för turistindustrin så viktiga bilden av dem själva som avlägsna och annorlunda, samtidigt som de också på olika sätt kämpar mot de föreställningar om efterblivenhet och underlägsenhet som följer med. Bilden av ön som annorlunda har på senare år förstärkts, vilket det nya varumärket ”Magiska Gotland” är uttryck för och samtidigt bidrar till att sprida: ”Östersjöregionens mest kreativa och magiska plats, präglad av närhet, hållbar tillväxt och fylld av livslust”. Idag är turism och kulturarv ledande industri på ön. Tillbakablickande framställs allt som oftast som den enda vägen framåt. Om kulturarv fortsätter att produceras i samma takt som under de senaste decennierna kan öborna hamna i samma predikament som Venedigs invånare, som enligt den amerikanske turistforskaren Russell Staiff numera försörjer sig på att spela venetianare i ett gigantiskt turistiskt skådespel, ett ständigt pågående ”lajv” på temat ”Venedig förr”. 

Venedig är turistmålet par excellence. Turistindustrin skapade inte myten om Venedig, påpekar Staiff, men den fortsätter energiskt att iscensätta den utbredda romantiska myten om kanaler, gondoler och en magisk karneval. Varje dag tar Venedig emot fler än 60 000 besökare, fler än stadens hela befolkning. Och medan antalet turister stadigt ökar så minskar den bofasta befolkningen. 1950 hade Venedigs centrala delar 150 000 invånare. I november 2012 återstod 58 483.2 Vad de flesta av de årligen uppemot 20 miljoner besökarna kommer för att se är några få utvalda platser på och kring Rialto, huvudön i Laguna Veneta, en arkipelag om 117 små öar. Venedigs ekonomi är numera helt beroende av turismen, vars verkningar samtidigt hotar inte bara stadens sociala och kulturella liv, utan hela dess fysiska existens. Bekymrade invånare iscensatte 2009 en symbolisk begravningsceremoni för staden, året därpå följt av en protestaktion där man delade ut kartor och gratis entrébiljetter till ”Venedigland”. Predikamentet tycks Moment 22-artat: utan turisterna dör man – med turisterna dör man likafullt.

Hållbara ö-besök? 

Ö-turism är en gammal företeelse som under 1900-talet blivit massfenomen. Medan turismen i välbesökta länder som Tyskland, Storbritannien och Spanien står för mellan en och fem procent av BNP, kan den i ö-samhällen stå för hälften eller mer av den ekonomiska aktiviteten. Scillyöarna är 140 små öar 45 km väster om Cornwall, England, ett populärt resmål för semestrande engelsmän. På fem av öarna bor 2 200 fastboende, som 2014 tog emot 145 000 besökare enbart mellan april och september. 70% av öborna arbetar i besöksindustrin, och så gott som alla är helt beroende av besökarna för sin överlevnad. Lönerna är bland de lägsta i landet, men kostnaderna för bostäder, mat och bensin är höga och ständigt stigande. En känsla av att ha blivit övergivna växer bland öborna, rapporterade The Guardian 2012.

Den enkla tumregeln är att ju mindre ö och ju mindre befolkning, desto större betydelse har turismen. 2013 hade Mallorca, sedan femtiotalet det prototypiska chartermålet, 860 000 invånare och 9,2 miljoner besökare. Ibiza hade 132 000 invånare och 2,3 miljoner besökare. Också på andra håll i Europa är öar och turism tätt sammanlänkade. När de fastboende blir färre och när den ekonomiska tillväxten dalar framstår turism som den enda vägen till bättre framtid. Fanø, utanför Esbjerg på Jyllands västkust, har 3 200 fastboende. På den 16 km långa och 5 km breda ön, till större delen en sandbank, spenderar besökare över 1 million turistnätter per år. Christiansö, nordöst om Bornholm, består av tre små öar och några kobbar och skär på sammanlagt 0,39 km2. Där bor knappt 100 personer, som årligen tar emot 80 000 turister för några timmars blixtvisit. Vad gör så många besökare med så få öbor på en så liten plats?  

Också på betydligt större öar, som Åland, Ösel, Öland, Gotland, Orust och Tjörn är turismens effekter stora och påtagliga. Till och från Gotland tog sig knappt två miljoner resenärer 2012. På hotell, vandrarhem och campingar spenderades 860 000 gästnätter. Därtill kommer de som övernattar hos släkt och vänner på ön, och så de många sommargotlänningarna som reser till egna boenden. Vad gör så många besökare med de knappt 60 0000 fastboende gotlänningarna? Som turistforskaren Dean MacCannell påpekat är turism inte bara summan av vissa slags kommersiella aktiviteter, utan också en ideologisk omfamning av historia, natur och tradition, med kraft att omforma kultur och natur till sina egna behov. Om identitet är en spegeleffekt, om människor alltså är eller blir de som de ser återspeglas i de andras ögon, så kommer det att innebära att öbors syn på sig själva och sin plats formas i möten med alla besökare. Åtminstone en del av identiteten som öbo blir därmed tillskriven av turisterna snarare än förvärvad genom egna erfarenheter. 

Längtan efter intima gemenskaper

Venedigs lockelse är de storslagna och unika fysiska lämningarna av stadens förflutna. På många öar utövar andra och mindre storslagna lämningar samma slags dragningskraft. Tillskrivningen av särskild ålderdomlighet får öar att framträda som minneslandskap av det förflutna, från det förflutna, i det förflutna. Känslan av ”förr” upprätthålls av resorna över havet, av besökares, historikers, författares och filmmakares berättelser om öars särskilda förflutenhet och av de många spåren, fornlämningarna och ruinerna, tillsammans med antikaffärerna och loppmarknaderna. Alla dessa olika slags materiella spår av det förflutna har vart för sig kapacitet att slå an tillbakablickande tonarter eller modi. Men samtidigt utgör de ju också fysiska bekräftelser på att ett sådant ”förr” etablerats. Sammantagna bidrar de till att producera det förflutna som en ”värld” möjlig att besöka, ett intimt rum att kliva in i. Etnologen Sverker HylténCavallius skriver i en studie av retro-världar att även om sådana ”förflutenhetsrum” kan framstå som postmoderna när man ser på dem som ”simulacra”, kopior av kopior, eller som anakronistiska ”bricolage”, hopkok av föremål och stilar, ”så uttrycker de mer än någonting annat en högmodern längtan tillbaka till de småskaliga och intima gemenskaperna”. Det är denna högmoderna längtan som är öighetens motor, som föder besöksindustrin och som också utgör grunden för idén om öar som särskilt ålderdomliga och stillastående. 

 

Owe Ronström är professor vid institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala universitet, campus Gotland

2017-4: Film

2017-4: Film

Tidsfosterlandet: om minnet, vardagen och filmen Michel Ekman Verklig fiktion  Antony Fredriksson The Danish Girl och ‘goda’ representationer av trans Kessie Holmlund Lek på film Sara Ehnholm-Hielm Film och åldrande: från ålderism till Catwalk Maaret Koskinen Att skapa en trovärdig värld: ett samtal med Marcus Prest Sameblod […]

Tidsfosterlandet – om minnet, vardagen och filmen

Tidsfosterlandet – om minnet, vardagen och filmen

foto: Cata Portin   I I Gräsviken en ensam, ljushårig flicka i lågstadieåldern, hon är klädd i skära, lite skrynkliga leggings, röda stövlar, en röd, öppen jacka, och promenerar raskt men ändå lite obestämt, ibland liksom svävande i sidled. Regnet har upphört, hon vänder ansiktet […]

Att skapa en trovärdig fiktiv värld  – ett samtal om Blade Runner 2049

Att skapa en trovärdig fiktiv värld – ett samtal om Blade Runner 2049

Foto: Hannele Mikaela Taivassalo

Hur gestalta etiska och existentiella frågor konstnärligt? Hur skapar man trovärdiga fiktiva världar? Vad är en maskin och vad innebär det att vara människa? Marcus Prest och Mio Lindman samtalar utifrån filmerna Blade Runner och Blade Runner 2049.

Jag träffar författaren och journalisten Marcus Prest (som har en bakgrund i filosofin vid Åbo Akademi) på Portti i Åbo. Vi såg Blade Runner 2049 (regisserad av Denis Villeneuve) en vecka före det, och nu sätter vi oss ner och diskuterar Blade Runner-filmernas värld för att genom det komma in på mera allmänna frågor om vad det betyder att skapa trovärdiga, fiktiva världar. Prest skriver själv skönlitteratur och hans senaste roman, Android, som innehåller en mängd referenser till den första Blade Runner-filmen, kom ut år 2015. 

Blade Runner-filmerna placerar oss i en värld där replikanter, organiska robotar, skapas av stora företag för att användas som slavarbetskraft. När replikanterna börjar frigöra sig försöker människorna eliminera dem. I såväl filmen från 1982 (regisserad av Ridley Scott) och den från 2017 är huvudpersonen en polis med uppgift att eliminera replikanter. 

Vi börjar med att diskutera varför den ursprungliga Blade Runner åldrats på ett värdigt sätt. Prest konstaterar att filmen inte har tidsmarkörer som gör att filmen enkelt skulle kunna identifieras som ett verk skapat 1982. 

– Det finns inte många för tiden typiska tekniska referenser i filmen, förutom möjligen Esper-fotoutforskningsmaskinen och till exempel hur bildskärmarna ser ut, men det är obetydligt. Även om filmen fokuserar på replikanter finns det inget väldigt tidsspecifikt i hur en android ser ut. Androiderna ser helt ut som människor. Man ser aldrig deras innanmäten. Ridley Scott var också noga med att ordet ”android” aldrig fick nämnas, eftersom man med android lätt associerar till klassiska sci-fi-föreställningar om vad en robot är. Därför ordet replikant, som jag har för mig att Ridley Scott hämtat från biovetenskapen – vilket för tankarna närmare ’klon’ och något organiskt snarare än en delvis mekanisk varelse. 

– Inte heller frisyrerna eller kläderna i filmen har några markörer som placerar dem i början av 80-talet. Mest är det tidlösa plagg som hör ihop med noir-filmerna efter andra världskriget. En del punk-estetik och läder förekommer också, men den kunde också finnas i, säg, Brandofilmen The Wild One från början av 1950-talet. 

Människa och android 

Att replikanterna knappat har några maskinreferenser alls är inte enbart bra, utan kanske också ett problem, föreslår Prest.  

– Tematiken om människa och android, människa och maskin, blir aldrig levande. Det finns ingen öppen fråga om huruvida androiderna är människor eller inte. De beskrivs som kännande levande varelser och tittaren förhåller sig till dem redan från början som människor – det finns aldrig någon fråga, ingen spänning eller osäkerhet. Som sagt ser vi aldrig deras innanmäten, som i Alien, filmen Ridley Scott regisserade innan Blade Runner. Där visar sig en av besättningsmedlemmarna vara en android, till allas fasa. 

– I den första Blade Runner-filmen vet vi att androiderna har en begränsad livstid och vi ser hur en android, Pris, för en sprattlande dödskamp som indikerar att hon är en maskin, men vi förhåller oss till det som att hon dör. Inte som en apparat som går att reparera och slå på igen. 

– Men ändå är replikanterna varelser som tillverkas. I den första filmen kommer det fram i att det finns en person som designat ögonen, en person, som på fritiden ägnar sig åt att göra leksaker, och antagligen ska det betyda att det finns en hel stab andra experter som har hand om olika delar. Speciellt det där med att ögonen tillverkas skilt för sig indikerar att replikanterna plockas ihop på något sätt. 

– I den nya filmen önskar replikanttillverkaren Wallace att han kunde få androiderna att reproducera sig. Då blir det igen på ett nytt sätt oklart vad en android i filmen är. Om det är eftersträvansvärt att replikanterna ska få barn, vad är då poängen med dem? Skapades de inte just för att det går snabbt att tillverka dem? Att föda barn, uppfostra dem, utbilda dem, vänta på att de växer tar ju evigheter i jämförelse med något slags serieproduktion? 

– Poängen med dem var väl att de är färdiga som de är och genast kan sättas i arbete. Det etiska problemet i den första filmen är att de växer sig till människor, och att de börjar tänka och känna själva, och dessutom börjar de förhålla sig till sina minnen som är inplantade. Om de är barn som föds och ska växa upp för att sättas i slavarbete finns det knappast någon moralisk fråga alls: de är människor och om slavarbete är rätt eller fel är inte en fråga för publiken – vi vet svaret. Det blir lätt en snyfthistoria utan moralisk spänning. Men det finns ändå något galet med replikanterna i den första filmen, särskilt i Rutger Hauers Roy Batty – som är något slags övermänniska som också verkar ha latenta ambitioner som är mer problematiska än att leva ett lyckligt medelklassliv ifall han bara fick leva lite längre. Det finns något oroande över de förrymda replikanterna i den första filmen, som jag tycker att saknas i den nyare. 

Är filmen en uppgörelse med hur vi behandlar andra människor? Behandlar vi varandra som om vi inte vore verkliga varelser utan som om vi allihop vore maskiner som man kan förhålla sig till enligt protokoll och aldrig själv bli människa? Prest resonerar att det i den roman av Philip K. Dick som den första filmen baserar sig på finns sådana frågor, om det än kanske måste sägas med ett visst förbehåll, Dicks romaner skapar ofta en känsla av surrealism kring en mängd teman. I den första Blade Runner-filmen genomför androidjägaren, polisen Deckard, sitt uppdrag som en kall byråkrat, men det han gör skaver i honom och gör honom allt mer desillusionerad och osäker på vem och vad han är. I den senare filmen möter vi också en androidjägare som börjar tvivla på sitt uppdrag på grund av att han reflekterar över sig själv. 

Estetik och existentiella dimensioner 

Prest vill lyfta fram en sorts estetisk öppenhet som fungerar i filmen från 1982.  

– Den första Blade Runner är vag på ett sätt som fungerar. Båda filmerna handlar om minnen och hur de präglar en som människa, vad det betyder för oss om våra minnen inte stämmer, när vi berättar en historia om oss själva som inte stämmer. Men jag tror att Ridley Scott lyckas komma åt djupa saker lite av misstag. Det kan hända att det är hans estetiska känsla som öppnar för det existentiella. Scotts film lyckas nå något existentiellt eftersom hans film saknar program. Om Scott skulle ha något särskilt, något väldigt specifikt att säga om vad det är att vara människa, är det lätt hänt att filmen skulle ha blivit sentimental och dålig. Nu öppnar den istället på en mängd sätt. En bra konstnär är inte programmatisk. 

Estetiken i ett verk kan ge upphov till politiskt besvärliga öppningar, men detta är något som enligt Prest kan ses som konstens villkor. Något programmatiskt kommer lätt in när man ser det som viktigt att få specifika ideologiska saker sagda, och att sedan värna om att andra saker absolut inte uttrycks för att det blir obehagligt eller för att man upplever att det är politiskt riskabelt för att man är rädd för att den dumma publiken tolkar filmen fel. Då kör man över estetiken eller det som kunde bränna till i storyn och saker läggs till rätta eller stängs av. Säg att en story för åt ett håll som gör att impopulära eller till och med groteska politiska ståndpunkter kan visa sig ha en begriplighet – istället väljer man att porträttera alla som har sådana ståndpunkter som helt enkelt onda och främmande. 

Vi kommer igen in på huvudpersonen i Blade Runner från 1982. 

– Deckards uppgift är att vara bödel och han ställer upp. Han plågas av det, han verkar till exempel dricka för att bedöva sig, men han slutar inte innan han stoppat / dödat alla han har på sin lista. Filmen försöker inte bestämma hur vi ska förhålla oss till den här karaktären. Det är något man själv kan ta ställning till. 

– Här kommer estetiken in igen. I Blade Runner behöver vi inte veta exakt vad det är som har hänt som lett fram till att världen ser ut som den gör, men regissören måste ha en enormt bra känsla för vad det är som ska visas och vad det har för effekt, vilka suggestioner det som visas väcker. En bra film ligger nära popsången eller kanske en dikt. Det finns en mängd antydningar och ekon hela tiden. Till skillnad från, säg, ett propagandaverk som utgår från ett budskap snarare än något man kunde kalla melodi eller en känsla. 

– Det är inte så att det måste finnas ett uttänkt “djup” under ytan, inget som någon behöver kunna artikulera, men man måste ha en extremt välutvecklad känsla för hur olika aspekter i bilder och ljud ekar. Det här är igen släkt med noirfilmen – de långa skuggorna, staden som en varelse, en miljon berättelser som vandrar omkring. Det är effekter som öppnar för vidare tolkning snarare än avgränsar till en specifik tolkning. 

Att skapa en trovärdig fiktiv värld 

I Blade Runner från 1982 är staden levande på ett annat sätt än i Blade Runner 2049. Det pågår många saker – staden myllrar och lever sitt eget liv, noterar Prest. Det finns många detaljer som man kan snappa upp som bidrar till det som filmen som helhet är. Trafikstockningar, ett Hare Krishna-tåg går förbi, någon leder en struts genom ett folkmyller i en gränd. Det finns öppningar åt alla håll, hela tiden, en mängd latenta berättelser. Detta myller är anmärkningsvärt, tillägger Prest, eftersom det ofta saknas i sci-fin, eller i varje fall innan den första Blade Runner-filmen. 

– När Umberto Eco skrev Rosens namn (1980), som utspelar sig i ett kloster på medeltiden, visste han till exempel hur han hade tänkt sig miljön på ett så noggrant plan att han visste hur långt avståndet var mellan de olika rummen i vilka romanen utspelar sig, hur länge det tar att gå till biblioteket från ett visst rum exempelvis, han hade ritat upp klostret och alla karaktärer för sig själv, teckningarna är inget läsaren får ta del av. Det noggranna planerandet betyder att när karaktärerna går och diskuterar, är det inte som om diskussionerna pågår i oändlighet, utan det finns ett antal olika begränsningar. Det kan låta som små och banala saker. Men det betyder mycket för den fiktiva världens trovärdighet att den inte viker sig, att det finns friktion och det här känner läsaren instinktivt. Det är precis samma saker som gör att Tolkiens Midgård känns trovärdigt – i meningen att man inte ifrågasätter hur snabbt karaktärerna rör sig i landskapet, och så vidare. Den påhittade terrängen och bakgrunden gör inte undantag för storyn utan är något karaktärerna och författaren måste förhålla sig till och därför blir det också spännande. Det som på engelska kallas suspension of disbelief håller. 

– I Blade Runner 2049 kan vi se det i hur replikanten Luv (en replikant med specialförmågor som arbetar för replikanttillverkande företaget Wallace) promenerar in på polischefens kontor, och mördar denna och promenerar ut igen utan problem. Det är det andra mordet Luv gör inne på polisstationen och vi får ingen förklaring till hur det är möjligt att hon kan hålla på som hon gör. Åtminstone jag fick en känsla av seriefigur och effektsökeri. Handlingarna verkar ske i ett vakuum. Och på tal om vakuum – om det inte finns några växter alls kvar i världen, vilket regissören säger i ett Youtube-klipp: vad är det människorna andas i så fall? Varifrån kommer syret? Igen frågor som kanske är nördiga att ställa om en scifi-film – men grundtonen i filmen är att det vi ser är allvarligt menat. I Blade Runner 2049 verkar det igen som om att estetiska idéer kört in i en återvändsgränd. 

Vi diskuterar också hur detaljerna i en film som i den första Blade Runner har en estetisk sida. Prest nämner den klassiska scenen då replikanten Roy Batty håller på att dö, eller sluta fungera, och yttrar några ödesmättade ord om sitt liv. Det lilla talet är nästan obegripligt och innehåller detaljer vi inte har grepp om. Batty beskriver sina erfarenheter som soldat på en främmande planet. ”I’ve watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate.” Namnet Tannhäuser Gate har inte förekommit tidigare i filmen och tittaren vet inte riktigt vad det är förutom en Wagnerreferens, men namnet sätter vår fantasi i rörelse.  

Bristande självförståelse

Det är enligt Prest en utmaning att skildra den dystopiska värld som Blade Runner 2049 tar sig an. Hur skildrar man en kall värld utan att perspektivet blir lika kallt? Karaktärernas problem med att leva i den världen måste komma till uttryck på något sätt. Vi ser nog å ena sidan huvudpersonen K:s förändring, att det är något som tänds i honom och att han börjar reflektera över sig själv och sitt förflutna. Men svagheten i perspektivet blir exempelvis tydligt i K:s relation till sin “flickvän”, Joi. Joi visar sig vara ett operativsystem. Vad innebär det att någon har ett förhållande med ett operativsystem? Filmen går inte in på problematiken. Dess intresse för skillnaden mellan människa och replikant visar sig, än en gång, vara ytligt, men intresset för vad det betyder att älska något vars verklighet är ettor och nollor är ännu mera flyktigt. Filmens undersöker aldrig K:s relation till sin “flickvän”, utan i filmens värld är det är hela tiden som om Joi är en människa. 

Denna svaghet sammanhänger, menar Prest, med andra konstiga idéer om vad det betyder att vara medveten eller levande. Under början av 2000-talet fanns det en tendens att behandla AI som om den vore en självständig kraft som inte säger något om våra egna mänskliga strävanden. Och ännu längre tillbaka går tendensen att förstå oss själva, vårt medvetande, genom den innovation som finns i blickfånget för tillfället. Det har gällt kameran och nu gäller det hur vi beskriver oss själva genom algoritmernas språk. 

– Vi gör oss själva till ett slags maskiner. Vi reducerar människan till en sorts apparat. Då är det lätt att avfärda medvetandet, eller för att ta ett laddat ord, ”själen”, som en illusion. I Blade Runner blir det däremot svårt att tala om replikanterna som något annat än människor, utifrån hur de skildras. 

– I Ridley Scotts senaste film, Alien: Covenant (2017), som utspelar sig i ett systeruniversum till Blade Runner, finns en bra första scen där roboten David, spelad av Michael Fassbender möter sin skapare Weyland, spelad av Guy Pearce. Weyland har skapat David i enlighet med sin bild av vad det perfekta är. David är en bild av en övermänniska och med den sortens ideal är det helt följdriktigt att David spårar ur och blir en dödsängel, en doktor Mengele. I Weylands värld är allt som stör honom bortreducerat, och dit hör allt som skulle tvinga honom att möta en annan människa utan förbehåll. Och det är något av den sortens ideal som spökar i Roy Batty också. Och därför finns det en spänning i den första Blade Runner-filmen som saknas i den andra. Replikanterna i den nya filmen framstår inte som någons perversa idé om perfektion, utan snarare som rena offer. 

Efter våldet. Försoning, förlåtelse och sörjande

Efter våldet. Försoning, förlåtelse och sörjande

Hur hanteras våld på massiv front, såsom ett folkmord? Ulrika Björk skriver om filosofen Hannah Arendts egensinniga förståelse av försoning. För Arendt är försoningen något annat än förlåtelsen och rör förmågan att acceptera våra delade bördor.    År 1943 myntade advokaten och historikern Raphaël Lemkin […]