Om människan och vetenskapen

Author: admin

Den ojämlika lyckan. Om psykisk ohälsa bland unga

Den ojämlika lyckan. Om psykisk ohälsa bland unga

Jutta Ahlbeck skriver om behovet av att ta ungas psykiska illamående på allvar, något som inte görs genom att skuldbelägga dem eller att individualisera deras problem. Hon kritiserar det nyliberala samhällets krav på individens ansvar över sin egen lycka, framgång och hälsa, och pekar på behovet […]

Ångesten som gör kroppen främmande

Ångesten som gör kroppen främmande

Antony Fredriksson skriver om ångest som ett tillstånd där kroppen inte längre är upplevd som en del av det egna jaget, utan något yttre. Ångesten pekar allra främst på en dissonans inom jaget, den pekar på att också jaget består av något främmande. Ångesten beskrivs här som en del av den struktur som formar vårt […]

2021-3 Ångest

2021-3 Ångest

Christoffer Steffansson: Perspektiv på ångest

Hugo Strandberg: Filosofens ångest

Antony Fredriksson: Ångesten som gör kroppen främmande

Charlotta Björklind: Ångest i psykoanalysen

David Larsson Heidenbald: Stockholm+50 och den gröna vändningen

Magnus Karlsson: Vi vill skynda oss till mognad för att sedan aldrig åldras

Mio Lindman: Spretig civilisationskritik: Tankar kring Roland Paulsens bok tänk om — en studie i oro

Ylva Gustafsson: Lycka — Från grekerna till folkhemmet

Jutta Ahlbeck: Den ojämnlika lyckan — Om psykisk ohälsa bland unga

Niclas Månsson: En allestädes närvarande rädsla

Jonas Rosenqvist: När ångest tar huvudrollen — Psykisk ohälsa ur ett skräckfilmsperspektiv

Fred Andersson: Melankolin omvärderad — Subversiv epifani eller förlamande fatalism?

Helsingforsavtalet – strået som knäckte kamelens rygg?

Helsingforsavtalet – strået som knäckte kamelens rygg?

Helsingforsavtalet 1975 innebar en stabilisering av relationerna mellan öst och väst. Avtalet befäste Sovjets makt i Östeuropa och underlättade överlag det ekonomiska samarbetet med Europa. Men avtalet innehöll även bestämmelser om mänskliga rättigheter, vilket väckte både förvirring och jubel i Sovjet. Viacheslav Myronov skriver om […]

Om människorättskonventioner:  MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ÄR INTE ENBART EN INTERN ANGELÄGENHET

Om människorättskonventioner: MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ÄR INTE ENBART EN INTERN ANGELÄGENHET

Elina Pirjatanniemi skriver om olika former av människorättskonventioner, hur de implementeras, och hur man övervakar att de efterföljs.  ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Så […]

Skatteparadisen – finanskapitalets påfund och nationalstaternas bryderi

Skatteparadisen – finanskapitalets påfund och nationalstaternas bryderi

Jan Otto Andersson skriver om skatteparadisens ställning inom den globala ekonomiska ordningen. Hur omfattande är offshore-förmögenheterna och var är de placerade? Varför är det så svårt att motverka den globala kleptokratin?  

Världens dolda förmögenheter 

När Thomas Piketty föresatte sig att mäta förmögenhetsskillnaderna i världen slogs han av en paradox: trots att vi lever i en tid av big data är det lättare att uppskatta hur stora förmögenhetsskillnaderna var för hundra år sedan än vad det är idag. Orsaken är den ogenomskinlighet som uppstått genom internationaliseringen av förmögenheterna, den snabba ökningen av olika skatteparadis och framför allt avsaknaden av politisk vilja att framtvinga finansiell transparens. Piketty använde sig av olika metoder för att uppskatta storleken av de förmögenheter som hålls dolda i skatteparadis, offshore wealth, i förhållande till de totala förmögenheterna – legala och illegala – som ägdes av invånarna i respektive land. Resultaten var: ”endast” 4 procent för USA, 10 procent för Europa, 22 procent för Latinamerika, 30 procent för Afrika, 50 procent för Ryssland och 57 procent oljemonarkierna. Piketty skriver: 

Den finansiella ogenomskinligheten är ett problem som finns överallt, i synnerhet i de mindre utvecklade länderna, för vilka den utgör ett hinder för statsbyggandet och för att finna en norm för rättvis beskattning som kan omfattas av majoriteten av medborgarna. 

En inträngande studie av hur det globala finanssystemet utnyttjats är Tom Burgis’ Kleptopia: How Dirty Money Is Conquering the World. Boken har fått ett kraftigt genomslag och redan hunnit bli politiskt sprängstoff. Washington Post utsåg Kleptopia till ”årets bok” och på listan över ”årets böcker” i The Economist var det den som nämndes först. Burgis beskriver med detaljerade exempel hur såväl diktatorer som demokratiska ledare plundrar det egna landet och placerar pengarna så att de är oåtkomliga för medborgarna. ”Från Australien till Argentina, Island till Rwanda har presidenter, statsministrar liksom deras rådgivare och förtrogna, chefer för underrättelseväsendet, generaler, ministrar, lagstiftare och centralbankschefer valt att bevara sina pengar, inte bland sina landsmän, utan i det globala sekretessbelagda finansiella systemet.” 

Vilka är de viktigaste skatteparadisen? 

År 2003 deltog 100 000 aktivister på World Social Forum i Porto Alegre. Det var så ont om sovplatser att delegationen från Finland måste hysa in sig på ett timhotell utanför staden. Av de hundratals evenemang som ordnades valde jag att delta i en workshop om skatteparadis och skattekonkurrens som hade organiserats på initiativ av Attac. På mötet föreslogs att ett globalt nätverk av organisationer och enskilda aktivister borde bildas för att avslöja och bekämpa internationell skattesmitning. Samma år grundades Tax Justice Network (TJN) i parlamentshuset i London. 

Tax Justice Network publicerar vartannat år en global rankinglista med hjälp av måttenheten Financial Secrecy Index. Det mäter i hur hög grad lagarna och finanssystemet i ett land tillåter förmögna personer och kriminella att gömma och tvätta pengar. Indexet är en kombination av två mätinstrument. Det första är landets sekretessgrad – secrecy score – som mäter hur ogenomskinlig penninghanteringen är. TJN använder ett tjugotal indikatorer för att beräkna sekretessgraden, till exempel hur omfattande bankhemligheten är, möjligheterna att registrera de faktiska ägandeförhållandena, skattemyndighetens kapacitet att hålla reda på alla transaktioner och beredskapen för mellanstatligt samarbete i skatteärenden. 

Det andra måttet i indexet tar i beaktande omfattningen av de utländska finansiella tillgångarna i landet. Ju större andel av alla internationella finansiella placeringar – global offshore wealth – landet har dragit till sig, och ju mer det upprätthåller sekretess, desto högre blir värdet på det finansiella sekretessindexet. 

För år 2020 såg indexets tio-i-topplista ut så här: 

  1. Caymanöarna 
  1. USA 
  1. Schweiz 
  1. Hong Kong 
  1. Singapore 
  1. Luxemburg 
  1. Japan 
  1. Nederländerna 
  1. Brittiska Jungfruöarna 
  1. Förenade Arabemiraten 

Caymanöarna är ett självstyrt brittiskt territorium söder om Kuba. Landet intog tredje platsen på listan 2018, men har ökat det finansiella sekretessindexet med 24 procent, och därmed övertagit den första platsen från Schweiz. De utländska placeringarna ökade med 21 procent och sekretessgraden steg från 72 till 76 av 100. Cayman har en mycket omfattade hedgefond-verksamhet som handhas av aktörer, så kallade trusts, höljda i hemlighetsmakeri. På webbsidan www.cayman-company-formations.com presenteras de fördelar en etablering på öarna kan ge: inga skatter på inkomster, kapital, försäljningar eller arv och inga kontroller av valuta- och andra finanstransaktioner. ”Ni behöver inte oroa er för statlig inblandning, reglering eller begränsningar.” Över 100 000 företag är registrerade på Cayman öarna. ”De flesta av dessa företag är offshore företag som är verksamma globalt, men inte på Cayman öarna, the country of incorporation” ”Incorporation” har en dubbelbetydelse i engelskan: dels grundandet av ett företag och dels inneslutning i något större, till exempel i världens finanssystem. 

Också USA har gått om Schweiz på tio-i-topplistan. Medan USA ökade sekretesseindexet med 15 procent, tvangs Schweiz att sänka sitt med 12 procent – mest som följd av påtryckningar från USA på de schweiziska bankerna. De federala myndigheterna i USA har inte gjort något för att minska sekretessen, men några delstater ökade den, vilket påverkade indexet för hela USA. Inom landet konkurrerar delstaterna om att få fungera som paradis för företag och penningplacerare. Delaware och Nevada har lyckats bäst i att locka företag som vill minimera skatter och kontroller. En lång rad kända storföretag har förlagt sina huvudkontor i Delaware. Också det ovan nämnda Cayman Company Formations har valt att verka därifrån. 

Genom Foreign Account Tax Compliance Act (FACTA) kan USA kräva av utländska banker att de måste ge information om amerikanska företags och individers utlandsplaceringar ifall USA ber om det. För egen del går USA inte med på att ge uppgifter om utländska finansplaceringar i landet utan särskilda skäl. Över en femtedel av de globala offshoreförmögenheterna finns placerade i just USA. 

Storbritannien steg på rankinglistan från 23e till 12e plats. Egentligen borde landet hela tiden ha varit på första plats eftersom London är spindeln i nätet av brittiska territorier som är ökända skatteparadis. Brittiska kronan har rätt att belägga territoriernas lagstiftning med veto och att utse de ledande befattningsinnehavarna. Förutom Caymanöarna (1) och Jungfruöarna (9) hör Guernsey (11), Jersey (16), Bahamas (22), Gibraltar (30), Bermuda (40), Isle of Man (43) och ett dussintal andra jurisdiktioner till den arkipelag av skatteparadis som egentligen är satelliter till London. John Christensen, en grundare av och chef för Tax Justice Network, är oroad för Storbritanniens plötsliga uppgång på rankinglistan. Strävar post-Brexit Britannien att göra City of London till ett ”Singapore-on-Thames”? Medan EU:s utbud av finansiell sekretess för omvärlden minskade med 8 procent, steg Britanniens med 26 procent. Ett frihandelsavtal om finansiella tjänster mellan EU och post-Brexit Britannien verkar att bli allt svårare att nå i och med denna utveckling. 

Om man tar med de offshore-territorier som administreras från ett OECD-land, står de rika OECD-länderna enligt TJN:s beräkningar för hälften av all finansiell sekretess i världen. Men medan OECD-ländernas sekretessgrad i snitt är 54 av 100, är deras underlydande territoriers värde 73. OECD-länderna utlokaliserar alltså skenheligt en betydande del av sin skattesekretess. Det är viktigt att känna till, för det är OECD som tagit på sig ansvaret att bekämpa internationell skattesmitning. 

Gemensamma standarder för informationsutbyte 

År 2014, efter utdragna förhandlingar ledda av OECD, enades 47 länder om en deklaration benämnd Standard for Automatic Exchange of Financial Account Information. Den kallas vanligen The Common Reporting Standard (CRS), och innebär att ett land automatiskt skall rapportera om tillgångar och inkomster. De deltagande länderna kan förhandla om och bestämma vilka typer av konton som ingår i det avtal landet godtar. Samma år avtalade OECD också om The Multilateral Competent Authority Agreement (MCAA). Avtalet specificerar hur information skall utbytas enligt standarden. Utöver det antog G20-länderna (tjugo ekonomiskt betydande länder) en plan för hur CRS skulle genomföras. Såväl CRS som MCAA bygger vidare på verksamheten i The Global Forum on Transparency and Exchange of Information fot Tax Purposes, ett multilateralt ramverk som grundades år 2000 och som nu omfattar över 150 jurisdiktioner. Därtill finns flera bilaterala skatteavtal mellan länder. Det man i dessa i första hand kommit överens om är att undvika dubbelbeskattning av internationellt verksamma företag. 

Inom OECD framhålls de framsteg som gjorts för att öka den finansiella transparensen. I en artikel författad av två OECD-ekonomer, Ludger Schuknecht och Vincent Siegerink, ”The Political Economy of the International Tax Transparency Agenda in the G20/OECD Context”, studeras effekterna av beslutet om automatiskt utbyte av finansinformation. I studien ser man vissa framsteg i försöken att minska sekretessen, men önskan att skydda olika specialintressen utgör ett fortsatt hinder för förverkligandet av de goda föresatserna. I synnerhet jurisdiktioner med en stor andel av världens offshore wealth gör nästan inget för att leva upp till standarderna för informationsutbytet. 

Slutsatsen man måste dra är att det inte är bristen på deklarationer och avtal som hindrar kampen mot skattesmitning. Det avgörande är fyra omständigheter: bristen på politisk vilja, kapitalets fria rörlighet mellan konkurrerande länder, de transnationella företagens möjligheter att deklarera sina vinster där det är förmånligast för dem, samt, sist men inte minst, det globala finansiella digitala nätverket, som styrs från finanscentra i London, New York, Tokyo, Singapore, Shanghai och Hongkong. 

Den nyliberala vändningen 

Efter andra världskriget, när det så kallade Bretton Woods-systemet upprättades, beslöts det att varje land skulle ha rätt att kontrollera sina mellanstatliga kapitalrörelser. Om man ville köpa kronor för att ha med sig när man besökte Sverige måste man anhålla om det från Finlands Bank. Småningom gjordes marken konvertibel, men Finlands Bank hade fortsättningsvis kontroll över alla mer betydande kapitaltransaktioner från och till Finland. Tack vare kapitalets internationella orörlighet kunde de demokratiska nationalstaterna utveckla sina ekonomier, skattesystem och socialförsäkringar i stort sett enligt medborgarmajoritetens värderingar. Kapitalistklassen kände sig emellertid hotade av den förstärkta demokratin, den framväxande välfärdsstaten och kraven på en ny ekonomisk världsordning från länder i tredje världen. 

Nyliberala ideologer, med Friedrich von Hayek i spetsen, fasade för utvecklingen. Enligt dem var det bästa sättet att disciplinera nationalstaterna att, genom internationella överenskommelser, trygga kapitalets fria rörlighet över landsgränserna. Hur det lyckades behandlas av Leila Brännström i tidskriften Fronesis färska nummer, vars tema är egendom. 

… möjligheten att obehindrat flytta tillgångar över gränser kunde tjäna som ett verktyg för att skydda egendomsinnehavare mot demokratisk politik, eftersom de stater som ägnade sig åt omfördelningspolitik snabbt skulle straffas i form av kapitalflykt. … den nyliberala visionen om globalism handlade aldrig om att slopa gränser, utan om att skapa en värld av gränser där ägare kan rösta med fötterna mot omfördelningspolitik och där stater blir tvungna att konkurrera om kapital genom att erbjuda lagregler som gynnar kapitalavkastning.  

Kombinationen av självständiga stater och fria kapitalrörelser genomfördes i namn av den nyliberala ordningen som fick luft under vingarna på 1980-talet. Bretton Woods-systemet, som hade gett nationerna större styrningsmöjligheter, ersattes av vad som kom att kallas Washingtonkonsensus. Det var nu skattekonkurrensen och utbredningen av skatteparadisen tog full fart. Tack vare den nya ordningen kom finanskapitalet att dominera över industrikapitalet. Industriföretagen underkastades finansiärernas krav på snabb avkastning, vilket ledde till att det inte spelade någon roll var produktionen ägde rum. En växande del industri förlades därför till låglöneländer, samtidigt som man med bokföringstrick styrde vinsterna till skatteparadis. Nationalstaterna tvangs att på olika sätt försöka locka kapitalplaceringar till det egna landet. Höga skatter på förmögenheter och vinster måste som en följd slopas. 

Så länge finanskapitalet kan upprätthålla obehindrade kapitalrörelser och stater tvingas konkurrera om skatter finns det inte rum för nationella radikala omfördelningsförsök eller för en övernationell kapitalbeskattning. Genom Maastrichtfördraget år 1992 förverkligades den nyliberala visionen inom EU. Beslut beträffande beskattning måsta antas enhälligt medan kapitalet inte är bundet till någon stat. Högt uppe på Tax Justice Networks rankinglistor hittas flera EU-länder: Luxemburg, Nederländerna, Malta, Cypern och Irland. De motsätter sig en europeisk samordnad beskattning av transnationella företag och finansiella transaktioner. Trots att flera stora EU-länder var intresserade av att införa en så kallad Tobinskatt på valutatransaktioner föll idén på motståndet från Storbritannien och en rad mindre länder. 

Den nyliberala världsordningens mest markanta resultat var det globala finanssystemet. Tack vare digitaliseringen har det blivit möjligt att internationalisera bankverksamheten och att skapa globala finanscentra, genom vilka penningtransaktioner kan genomföras på nolltid och dygnet runt. Skatteparadisen är viktiga kuggar i systemet eftersom det via dem tillförs tillgångar vars ursprung och ägare förblir undangömda. 

Finansvärldens knepiga sits 

Finansvärlden befinner sig i en knepig sits. Det är uppenbart att systemet är ett eldorado för kleptokrater i alla länder, men skadligt för progressiva demokratier, skuldsatta välfärdsstater och statsbyggande utvecklingsländer. Motståndet mot finansvärldens skatteflykt har under den senaste tiden ökat markant. Christine Lagarde, tidigare chef för Internationella valutafonden och nuvarande chef för Europeiska centralbanken, har kallat systemet ”föråldrat och särskilt skadligt för utvecklingsländer”. Inom EU har man, trots protester från USA, gått in för att försöka beskatta de dominerande internetbolagen. Det finns också ett växande tryck på att beskatta de transnationella bolagen där de har sina anställda och kunder, och att bestraffa dem om de inte redovisar sina vinster där de egentligen uppkommit. Motståndet mot orimliga transferpriser och oskäliga lånearrangemang inom multinationella koncerner har därför ökat. Ett exempel på det är ATI, Addis Tax Initiative, som verkar för att förbättra utvecklingsländernas möjligheter att beskatta internationella företag, och för att minska den skattekonkurrens som nu hindrar dem från att göra det. 

Det har gått så långt att man också i finans- och företagsvärlden har uppmärksammat den förändrade inställningen till skatteflykt världen över. Signaturen Schumpeter i The Economist råder företagen att stöda en ny skatteregim som täcker deras globala verksamhet. Hellre en låg generell skatteprocent på vinsterna än en ständig osäkerhet om hur staterna kommer att behandla dem. Risken för att dubbelbeskattning återinförs ser kolumnisten som överhängande. Schumpeters text är så snitsig att jag återger den (med en klumpig översättning till svenska): 

You should lobby for a multilateral, OECD-led deal. …a draft accord by mid-2021 looks optimistic. Push for it nonetheless. The alternative looks ugly: a global tax tit-for-tat as national tech levies of varying severity become the norm, with overlapping tax claims and a possible return to pre-globalisation double taxation. So back a global deal, and trust that it will be relatively modest. 

(Ni borde lobba för en multilateral, OECD-ledd överenskommelse. …ett avtalsutkast före medlet av 2021 verkar vara lite för optimistiskt. Puffa för det i varje fall. Alternativet ser avskräckande ut: en global skattebatalj, där olika nationellt beslutade pålagor på teknologiföretagen blir norm, med överlappande skattefordringar och en möjlig återgång till dubbelbeskattning av det slag som fanns före globaliseringen. Så stöd ett globalt avtal, och lita på att det blir jämförelsevis hovsamt.) 

Finansvärlden har hittills kunnat utnyttja sin globala ställning för att kamma hem betydande vinster genom att hjälpa företag och förmögna att dölja sina tillgångar och vinster för myndigheterna. Det har vuxit fram en högt betald juristkår som är stolt över att kunna hitta varje kryphål som kan användas i detta syfte. Skatteförvaltningarnas möjligheter att rekrytera tillräckligt sakkunniga bekämpare av skatteflykten är begränsad. Det är tyvärr vanligt att de som först fostrats upp inom finansinspektionen och skatteverket köps upp och övergår till motståndarlägret. Därför är finansvärldens sits än så länge knepigast på det moraliska planet. När jag för 20 år sedan läste The Economist ingick där flera sidor med reklam för skatteparadis och hjälp med att utnyttja dem. Nu finns det inte längre sådana annonser i tidningen. 

USA:s roll avgörande 

USA är det land som har de största möjligheterna att bekämpa den globala penningtvätten och skattekonkurrensen. Genom sin kontroll över de transaktioner som sker genom det globala betalningssystemet SWIFT (Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication) kan USA besluta om sanktioner mot sådana banker och aktörer som inte följer USA:s direktiv. Därför har till exempel Nordea stängt ryska medborgares bankkonton och lagt ner sina kontor utanför EU. Ur USA:s synpunkt är det rådande läget ganska optimalt. Under osäkra tider söker sig kapital till landet, samtidigt som det är möjligt att med sanktionshot hålla utländska aktörer – även skatteparadis – i vetskap om vad som förväntas av dem. Det är ingen tillfällighet att europeiska banker har prickats av USA:s övervakningsmyndigheter. Det har kostat bankerna såväl miljoner som anseende. 

Det kommer knappast att ske någon radikal skärpning i förhållande till skatteparadisen under Joe Bidens styre. Han är hemma från Delaware, den delstat som har den högsta sekretessgraden i USA. Delaware ligger bara en och en halv timmes bilresa från justitiedepartementet och skatteverket i Washington, men tillåter registrering av aktiebolag utan att de verkliga ägarna behöver avslöjas. Så länge det finns en jurisdiktion så nära maktens centrum som bidrar till skattefiffel och penningtvätt, samtidigt som den tillåter anonymt ägda företag att använda sig av USA:s rättssystem, går det knappast att bringa Burgis’ globala Kleptopia på fall. 

Jan Otto Andersson är nationalekonom, pensionerad från Åbo Akademi. Han har bland annat varit ordförande för Attac-Finland och en mångårig kolumnist för Ny Tid. Hans senaste längre publikationer handlar om ekologiskt ojämnt utbyte mellan nationer. 

Litteratur 

Brännström, Leila: ”Egendom, reglering och klassmakt, 1920–2020”. Fronesis, nr. 68-69. 

Burgis, Tom: Kleptopia: How Dirty Money Is Conquering the World. Harper 2020. 

Fredriksson Humlesjö, Göran, och Anders Gullberg: ”De rikas kontrarevolution”. Ingår i boken Politik och marknad. Kritiska studier av kapitalismens utveckling. Dialogos 2020. 

Piketty, Thomas: Capital and Ideology. Harvard University Press 2020. 

Schuknecht, Ludger, och Vincent Siegerink: “The Political Economy of the International Tax Transparency Agenda in the G20/OECD Context”, CESifo Working Paper 8813, 2021. 

Faktaruta 

Banksekretess: lagstiftning som reglerar hur mycket information om en bankkunds tillgångar och transaktioner som är sekretessbelagd. 

Bretton Woods-systemet: inrättades 1944 för att främja fri handel och fasta växelkurser. 

Dubbelbeskattning: två eller fler jurisdiktioner lägger skatt på samma inkomst. 

Hedgefond: en fond som tar både korta och långa positioner på värdepappersmarknaden. Korta positioner innebär vadslagning för att värdet på en tillgång kommer att sjunka, medan en lång position innebär att man satsar på att värdet kommer att stiga. Gemensamt för hedgefonder är att de har friare regler för sina placeringar än exempelvis aktiefonder. 

Kleptokrati: ”styre av plundrare och tjuvar”. De styrande har godtycklig kontroll över de styrdas ägodelar och inkomster och berikar antingen sig själva eller sina klienter på de styrdas bekostnad. 

Nyliberalism: en ideologi som växte fram på 1980-talet som ett alternativ till keynesiansk konjunkturpolitik och statliga ingripanden i ekonomin. Istället förespråkades privatiseringar och lägre skatter. 

Offshore wealth: tillgångar bokförda i ett land där investeraren inte är bosatt eller skattskyldig. 

Oskäligt lånearrangemang: lån – ofta med hög ränta – mellan enheter inom samma koncern men verksamma i olika jurisdiktioner, i syfte att överföra vinst till ett skatteparadis. 

Penningtvätt: pengar som förtjänats olagligt omplaceras så att de tycks vara legalt förtjänade, eller göms med hjälp av banksekretessen. 

Tobinskatt: en skatt på valuta- eller andra finansiella transaktioner. 

Transferpris: prissättning för varor inom en koncern som verkar i olika jurisdiktioner. Med hjälp av denna internprissättning kan vinster överföras till ett skatteparadis, genom att låta en filial, som etablerats där, få ett högt pris för de ”tjänster” den säljer till andra enheter inom koncernen. 

Trust: ett förvaltningsarrangemang som gör det möjligt för en förvaltare att inneha tillgångar på uppdrag av en förmånstagare. 

Washingtonkonsensus: ett på nyliberala principer byggt standardrecept för omstrukturering av ett lands ekonomi.  Washington-baserade institutioner, främst Internationella Valutafonden och Världsbanken, gav regelmässigt receptet åt fattiga länder då dessa råkat i ekonomiska svårigheter 

2021-2 Internationella avtal

2021-2 Internationella avtal

Christoffer Steffansson: Moral och axiom Elina Pirjatanniemi: Om människo rättskonventioner Viacheslav Myronov: Helsingforsavtalet – strået som knäckte kamelens rygg? Johanna Ekebom: Internationella avtal och den inter nationella miljö- och klimaträtten Sam Grönholm och Nina Tynkkynen: Städer är nyckel aktörer i det globala klimatarbetet Jan Otto […]

Musik i finlandssvenska festpraktiker under våren av fysisk distansering 2020

Musik i finlandssvenska festpraktiker under våren av fysisk distansering 2020

Kaarina Kilpiö skriver om forskningsprojektet Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik och om hur musiklivet i Svenskfinland förändrades i samband med coronapandemin.  Coronapandemin bröt ut för ett år sedan, och fortsätter i skrivande stund att omvälva människors liv över hela världen. Nästan alla som på sätt eller annat bedriver forskning har konfronterats […]

Religiös identifikation och urskogsmystik: introduktionen av spirituals i Sverige

Religiös identifikation och urskogsmystik: introduktionen av spirituals i Sverige

Afro-amerikanska musiktraditioner utgör en självklar referenspunkt i samtidens musikaliska modersmål. Men denna musik har inte alltid varit relevant och begriplig för den europeiska publiken. Alf Arvidsson skriver om hur den afro-amerikanska musiken representerades och diskuterades i Sverige från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet med fokus på genren spirituals. 

Nittonhundratalets musikliv var genomsyrat av seklets samhällsförändringar. Klasskamp, demokratisering, kvinnorörelse, medialisering, teknologisering, globalisering – det är lätt att hitta spår av dessa processer inom musiken. Spåren syns i enskilda sångtexter, titlar och dedikationer, nya musiksituationer och genrer. Spåren syns även hos musikerna själva och i samhällskontexten: dels i ändrade sociala mönster för vem som spelar och lyssnar, dels i övergripande ekonomiska och tekniska system för musikens cirkulation i samhället. Här är det viktigt att komma ihåg att musiken inte bara avspeglar skeenden i en omvärld, utan också utgör en av de arenor där samhällsförändringar kan initieras och utmanas. Vad som ytterligare komplicerar bilden är att det sällan finns någon perfekt balans mellan musikliv och den upplevda ”allmänna samhällsbilden”. Förändringar kan bli synliga på musikens arena innan de får större genomslag i samhället, och då kanske i annan utformning och med förändrade betydelser och verkningar. 

Ett markant drag i 1900-talets europeiska musikliv är hur afrikansk-amerikanska musiktraditioner och stildrag ändrade status från att ha setts som ”primitiva uttryck” till att vara en självklar referenspunkt för vårt nutida musikaliska modersmål. Att den amerikanska populärkulturindustrin i kraft av sin stora produktionsapparat och sina marknadsföringsresurser kunnat lansera sin inhemska produktion, där uppdelning i raser finns som en ständigt och dovt mullrande drivkraft, är bara en delförklaring. Dessutom måste musiken och musikerna också bli begripliga för europeiska publiker, som något med både särprägel och relevans, och det i sig är en lång historia. Här blir betydelsen av de skilda nationella kontexterna i Europa en faktor att ta hänsyn till: vilka politiska, ekonomiska och kulturella relationer har olika länder haft till USA, hur har idéer om nationell särart gestaltats, har nyheter från USA tagits emot som yttringar av amerikanisering eller allmän modernisering? 

Underhållning eller konstnärlig verksamhet? 

När började USA:s svarta och deras musik att angå svensk offentlighet? Det finns i detta sammanhang två strömningar att ta fasta på, de relaterar till varandra men går ändå att urskilja som distinkta. En av strömningarna går att spåra till 1870- och 80-talen, musiken förstås då i termer av underhållning och skåde-spel (synintrycket av musikerna var uttalat en attraktion i sig) i den expanderande underhållningsbranschen, något senare också som dansmusik. Det handlar om cakewalk, ragtime och jazz. Den sistnämnda genren expanderar under 1930- och 40-talen till att både bli en mer distinkt ungdomskultur och utgöra ett alternativ till den etablerade konstmusiken. Den här strömningen har fått relativt stor uppmärksamhet, med sina motsägelsefulla inslag av rasism och exotism, modernitet, kommersialism och anti-nazism.  

Den andra strömningen innebar istället en rörelse mot inkludering i det officiella musiklivet, det vill säga att accepteras i kyrkliga sammanhang, konsertliv, musikutbildningar och ambitiösa former av musikkritik. I denna artikel vill jag göra några nedslag i hur afrikansk-amerikanska musiker och deras musik representerades och diskuterades i Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. 

Fisk Jubilee Singers och de svartas folkmusik 

Vid mitten av 1800-talet var frågan om slaveriets upphörande i USA en viktig angelägenhet även inom kristliga kretsar i Sverige, något som Fredrika Bremer förde fram med sina resebrev under 1850-talet och som succén för Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga underströk. USA:s svarta identifierades som ett kristet folk, orättvist behandlat. När den amerikanska kören Fisk Jubilee Singers 1895 kom till Sverige för att göra vad som blev en årslång turné var det således främst olika kyrkor som blev konsertlokaler. Kören hade bildats i början av 1870-talet av studenter vid Fisk University i Nashville, det första universitetet för svarta i USA. De framträdde med en repertoar av europeiska konsertsånger och spirituals i körarrangemang med syftet att samla in pengar för att finansiera universitetsbyggnader, och under flera år turnerade de i Storbritannien och på kontinenten. Körens band med Fisk University upplöstes formellt 1878, men flera av medlemmarna fortsatte i egen regi under samma namn i flera decennier.  

Vad som karaktäriserar de svenska konsertrecensionerna från 1895 är en förvåning över bristen på ”primitiva och exotiska” inslag. Många som var vana vid tillfälliga gästspel av komiker och ”utställningar” hade väntat sig sådana. Istället framhålls körens och solisternas kvaliteter inom en europeisk estetik. I Stockholms Dagblads recension som publicerades den 14 januari 1895 står det: 

[M]an befann sig inför ett sällskap, som kunde bereda åhörarna en verkligt musikalisk konstnjutning. Kören utmärker sig nämligen för en beundransvärt god samsjungning och fin nyansering, kulminerande i ett ekoartat pianissimo. 

Ett bestående resultat av körens besök var insikten att USA:s svarta hade sin egen folkmusik, vilket framgår av en recension från 16 januari 1895 i Uppsala Nya Tidning:  

De religiösa sångerna ha icke den ringaste jämförelsepunkt med våra psalmer eller t. ex. Sankeys sånger. De äro ytterst egendomliga såväl i fråga om rytm som komposition i allmänhet och göra ett verkligt gripande intryck, likaså de originella folkvisorna, visorna från bomullsfälten och slavhyddorna. 

Spirituals utgjorde en betydelsefull identitetspolitisk tillgång i och med att politisk legitimitet, i nationalromantikens idévärld, kunde byggas på att ha en egen folkkultur. Ja, man kunde till och med säga att en förutsättning för politiskt erkännande var att man kunde uppvisa en kulturell självständighet och särart, ett slags bevis för giltigheten i kraven på erkännande. Att spirituals dessutom kunde presenteras i flerstämmiga arrangemang och med pianoackompanjemang, det vill säga enligt europeiska normer för musikalisk kvalitet, bidrog ytterligare till deras politiska värde. 

Marian Anderson och Norden 

Konsertturnéerna av Fisk Jubilee Singers 1895 och 1898 blev i det längre tidsperspektivet enstaka nedslag, men gjorde bestående intryck. En av medlemmarna Henry Jackson-Norris bosatte sig senare i Sverige och blev en framgångsrik sångpedagog. När jazz introducerades som musik och dans runt 1920 åberopades både kören och spirituals som genre i dagstidningarnas bakgrundsteckningar. Intresset för spirituals fick ett nytt uppsving i slutet av 1920-talet och under 1930-talet. Författaren Anna Lenah Elgström uppmärksammade betydelsen av spirituals för den afroamerikanska diktning som växt fram under 1920-talet i ett par större artiklar samt i en resebok 1927. Kören Utica Jubilee Singers gav flera konserter i Sverige samma år, och återkom i april 1930. De blandade både spirituals och populärmusik – en kritiker klagade över att de krusat publiken med att framföra ”Sonny Boy”, från Al Jolsons ljudfilm The Jazz Singer.  

Den som framför allt kom att förknippas med sprituals som genre var dock sångerskan Marian Anderson (1897-1993). Hon fick i början av 30-talet ett publikt genombrott för sina konserter, vilket i Sverige omtalades som ”Marian-feber”. Hon kom från en arbetarklassfamilj i Philadelphia, där hon uppmärksammats i den lokala baptistkyrkan. Med stöd från körledare, organister och sångaren Roland Hayes började en karriär där hon anlitades som sångsolist, oftast i konserter med pianoackompanjemang. Hennes favoritrepertoar var tyska lieder och spirituals – den sistnämnda genren hade genom Harry T Burleigh fått en utformning som passade för den klassiska musikens konserter. 1925 vann hon en tävling där första priset inkluderade ett framträdande med New York-filharmonikerna, men längre än till ett enstaka pris var det inte möjligt att komma för en svart sångerska i 1920-talets amerikanska musikliv. Från 1927 framåt reste hon periodvis till Europa för att få avancerad undervisning, och i samband med en längre vistelse i Berlin 1930 ordnades en turné i Norden som blev ett publikt genombrott. Från 1931 var hon knuten till Konsertbolaget i Stockholm, som arrangerade hennes turnéer, först i Norden och gradvis utvidgat till stora delar av Europa inklusive Sovjetunionen. Sverige kom att bli Andersons europeiska bas fram till 1937, och hon utvidgade sin repertoar med svenska folkvisor och romanser av Jean Sibelius, som hon besökte 1931 i Ainola för att diskutera hur sångerna skulle framföras. Under mötet visade Sibelius sin uppskattning genom att byta ut bjudkaffet mot champagne. Han kom att arrangera om flera av sina sånger för henne, bland annat Solitude som också är tillägnad henne. 

Varför uppstod det ett så stort intresse för Anderson? Vad var det som fascinerade en svensk publik? Till en början ska hennes allmänna höga kvaliteter som sångerska av klassisk musik framhållas, vilket intygades av många andra auktoriteter förutom Sibelius, till exempel dirigenten Artur Toscanini. Men vad hon också gestaltade och problematiserade genom att ta plats på scen var flera aktuella frågeställningar, om ras, kön, nationalitet, religion, och gränsen mellan högkultur och populärkultur. 

Det kan noteras att Andersons identitet som svenskättling sällan berördes i kritik och reportage – hon var först och främst svart och amerikan, även om det svenskklingande i namnet noterades då och då. Först på 1950-talet togs frågan om hennes namn upp på allvar i intervjuer: ”Själv förklarar sångerskan det så att någon av hennes förfäder förmodligen varit slav hos någon svenskättling. Förr brukade de nämligen ofta uppkalla sina barn efter sina husbönder”. Att den vite husbonden ofta också var far till slavinnornas barn kunde inte nämnas i 1950-talets offentlighet, så möjligheten att Anderson faktiskt kunde ha avlägsna släktingar i Sverige, i digniteten fyr- eller femmänningar, uttalades inte. Däremot framhölls hennes kärlek till Sverige som etablerats under 1930-talet, med skärgård, lutfisk och slädfärder till julotta. 

Fascinationen för det annorlunda 

Konstmusiken och konsertsituationen bygger på tanken om att fokusera på musiken i sig, och på tonsättarens, dirigentens, musikernas och solistens professionalitet. Marian Anderson fick ett stort positivt gensvar, både för sin klassiska repertoar och för sina tolkningar av spirituals. Men kritiken genomsyras även av hennes ”annorlundahet” i termer av utseende, så den presumtivt neutrala estetik som gav Anderson ett konstnärligt erkännande förpackades också i ett språk som rasifierade och exotiserade henne. Detta är särskilt tydligt i kommentarerna om hennes röst. 

Hennes röstomfång hade stor spännvidd, från sopran till kontraalt, vilket utgjorde en väsentlig del av fascinationen för henne. I en recension av Curt Berg, publicerad i Dagens Nyheter 19 november 1930, heter det att  

Marian Anderson, en färgad sångerska, förvånade Akademipubliken med en röst som egentligen bestod av två: den ena närmast en europeiskt skolad mezzo med jämnt, välburet mellanläge och genomträngande stålblank höjd, den andra en primitiv alt, nästan basartad, djup som en brunn och svart som det svartaste Kongo.   

I extranumret ”Will o’ the Wisp” dök hon ”från falsettens ljusa civilisation ned i de lägsta tonernas urskogsmörker”, vilket Berg nästan fann ”kusligt”.  

Moses Pergament, kritiker och tonsättare uttrycker likaledes i en konsertrecension i Svenska Dagbladet 4 november 1931 att hennes röst ”förenar urskogens vilda mystik med västerländsk kultur”. Även när hon sjunger europeisk konstmusik ”får den ett nytt drag av exotisk färgning”; med andra ord tillför hon enligt Pergament något nytt som präglas ”lika mycket av den rent personliga insatsen som av rasmomentet”.  

Även om kritikerna projicerade många av sina egna föreställningar på Anderson lyckades hon ändå med att befästa spirituals ställning i det svenska samhället. På 30-talet finns tydliga tecken på att spirituals inte enbart ses som en afrikansk-amerikansk angelägenhet utan som en musikform som även kan ingå i en svensk repertoar. Hösten 1932 satte Dramaten upp Guds gröna ängar (Green Pastures) av Marc Connelly, en Broadwayföreställning där historier ur Gamla Testamentet framfördes med en rad spirituals som bärande struktur. Här lanserades sånger som ”Joshua fit the battle of Jericho” och ”When the saints go marching in” och flera andra sånger för svensk allmänhet (på svenska). Föreställningen blev en succé, men en kontroversiell sådan med både protester och positiva responser från prästerskapet, och därtill störningsförsök från tidiga nazistiska grupper.  

Pjäsen utmanade konventionerna om hur kristen tillbedjan och förmedling av bibeln och det kristna budskapet borde gestaltas. Teatertidskriften Scenen anlitade en teologie doktor, Gustaf Brandt som både var positiv och förbryllad: ”Så vitt jag kan se bjuder denna unika och drastiska ”moralitet” på uppenbarelse av en trohjärtad primitiv fantasi inför religionsförkunnelsen inom en ras, vars mentalitet är oss skäligen främmande.” Den genuina religiösa känslan framhölls av andra som en särskild karaktär. Musikkritikern Kajsa Rootzén skrev i manskörssångarnas tidskrift Sångartidningen om svårigheten för icke-svarta att ge sig i kast med genren:  

Inte bara för ”the swing”, för rytmiken, utan också och än mera för den inre stämningen. Förmågan att känna sig in i dessa sånger under föredraget, att psykologiskt påverkas till full resonans för deras ord och innebörd, konstnärligt leva i deras klimat är avgjort oumbärlig och oändligt mycket mer betydande än det rent tekniska bemästrandet. De få inte sjungas ”von oben”, som en exotisk kuriositet – därtill äro de för äkta och djupa, för dyrbara – utan i gripenhet för deras okonstlat naivistiska ton, deras troskyldiga oändlighetslängtan och stundom nästan drastiska fantasi. 

Här lyfts psykologisk autenticitet fram som en estetisk kvalitet hos musikern – ett argument som skulle komma att bli flitigt använt de kommande decennierna, inte minst för att ge utvalda former av folkmusik, jazz och rock en högre kulturpolitisk dignitet. 

Att konfronteras med ”andra” kan vara en process där letande efter likheter och skillnader tar över handen. Marian Anderson, som beskrivs som tillbakadragen och ödmjuk i sin personlighet, utmanade den svenska självbilden genom sin konst och sin existens. Tanken att konsten står över sociala kategorier kunde inte upprätthållas; istället blev en svensk bildningseuropeisk ”normalitet” utgångspunkten för förståelsen av Anderson som annorlunda. Med utgångspunkt i den försökte man hantera de problematiseringar av ras, kön, nationalitet, seriös konst och populärkultur, sätt att uttrycka kristen tro, och idéer om hur alla dessa dimensioner borde höra samman, som uppstod genom hennes närvaro i musiklivet.   

Avslutning 

Det fanns alltså flera sätt att intellektualisera kring afrikansk-amerikansk musik i Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En tydlig position var att kategoriskt avvisa den, med rasistiska argument. För de som intog ett mer positivt hållningssätt fanns tendensen att vidmakthålla rasifiering genom resonemang om spontanitet som psykologisk autenticitet. Spirituals som genre, och då i de klassiskt arrangerade former som Fisk Jubilee Singers och Marian Anderson presenterade, hade egenskapen att vara begriplig som folkmusik, nationell kultur och genuint uttryck för kristen tro – det vill säga, något som anslöt till värderingar i europeisk bildningskultur. Efter exponeringen av spirituals kunde afrikansk-amerikansk musik inte längre självklart avfärdas i den bildade offentligheten – det fanns ett klingande exempel på en genre som kunde tillskrivas respektabilitet. Samtidigt representerade den på flera sätt ”det annorlunda” och kunde därigenom väcka intresse och uppmärksamhet och skapa en beredvillighet för att afrikansk-amerikansk kultur kunde ha något väsentligt att tillföra – om än fortsatt i rasifierade former.  

Litteratur: 

Arsenault, Raymond. The Sound of Freedom: Marian Anderson, the Lincoln memorial, and the Concert that Awakened America. New York, 2009. 

Ek, Sverker R. Teater i Stockholm 1910-1970 2: Teater i förvandling. Umeå, 1982. 

Jonsson, Leif. Fisk Jubilee Singers Sverigeturné 1895. Frispel: Festskrift till Olle Edström, Göteborg, 2005. 

Lindgren, Jens. Fisk Jubilee Singers: Afro-amerikanska musikambassadörer i 1890-talets Sverige. Noterat vol 5, 1997. 

Alf Arvidsson är professor i etnologi vid Umeå universitet. Hans forskning är särskilt inriktad mot musiketnologi, folkloristik och kulturpolitik. Av hans böcker kan nämnas Jazzens väg inom svenskt musikliv (2011) och Musik och politik hör ihop: diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980 (2008). 

Musik: det universella språket – eller ett bittert stridsäpple?

Musik: det universella språket – eller ett bittert stridsäpple?

Preludium  Vad är det man hör då man lyssnar till musik? Frågan kan kännas egendomlig men det finns faktiskt fog för den. I själva verket har musiken genom tiderna belamrats med mening av allehanda magisk, religiös, andlig, emotionell och narrativ natur. Som en respons på […]