När allt fler länder ställer upp allt djärvare klimatmål har olika former av klimatkompensation kommit i fokus. Vad är för- och nackdelarna med klimatkompensation, kan den överhuvudtaget användas som en tillförlitlig metod att minska klimatutsläppen? Madelene Ostwald skriver. 

Dagens klimatkris har sin grund i att solens strålar till allt mindre del kan studsa tillbaka ut i rymden på grund av den barriär av växthusgaser som bildats i atmosfären. Växthusgaserna koldioxid och metan står för cirka 90 procent av denna effekt och är också de gaser som hänger ihop med mänskliga verksamheter. Här har en uppsjö av aktiviteter sedan industrialismens början bidragit: flyg, uppvärmning av hus, gruvindustri, boskapshållning, avskogning och nästintill all form av produktion. Lösningar söks och policyer tas fram. För Sveriges del är målet att vi skall ha ett netto-nollutsläpp av växthusgaser 2045. Det betyder att alla produktions- och konsumtionssystem måste ställas om radikalt. Här har klimatkompensation kommit att spela en allt större roll. Förespråkare för klimatkompensation argumenterar för att nationer, företag och människor inte kan bli klimatneutrala bara genom att förändra den egna verksamheten. Motståndare menar att kompensationen inte förändrar företag och beteenden i grunden – den blir bara ett avlatsbrev. Klimatkompensation har därmed blivit ett omstritt svar på dagens kris. 

Varför klimatkompensation? 

Klimatkompensation är inget nytt fenomen. En av de första klimatkompensationsaktiviteterna som finns beskriven är från 1989 då ett amerikanskt kolkraftverk finansierade ett skogsjordbruk i Guatemala. Genom trädplantering skulle skogsjordbruket bidra till att mer koldioxid togs upp i vegetationen och marken – på så sätt kunde kolkraftverket kompensera för delar av sina egna utsläpp. Principen bakom klimatkompensation är således att de växthusgaser som släpps ut skrivs av genom investeringar i någon aktivitet som reducerar växthusgaser i atmosfären. Andra exempel på kompensation kan vara investeringar i nya energisystem i en koldriven fabrik i Östeuropa eller i plantering av träd i tropikerna. I takt med att man fått mer kunskap och att klimatförändringarna eskalerat har också politiska beslut om minskade växthusgasutsläpp tagits fram. Med den utvecklingen har efterfrågan av olika former av klimatkompensation gått från att vara en fördelaktig PR-investering till att bli en byggsten i framväxten av netto-nollmålsättningar i länders klimatmål. 

Framväxten av den reglerade kolmarknaden under FN 

Inom ramen för FN:s klimatkonvention växte den reglerande kolmarknaden fram redan på tidigt 90-tal. När Kyotoprotokollet klubbades igenom i Japan 1997 under ett av konventionens möten fanns det flera klimatkompensationskomponenter med i det som beskrivs som ”de tre flexibla mekanismerna”. Grunden för de här tre flexibla mekanismerna var att klimatproblemet är globalt och att det för klimatet varken spelar någon roll var utsläppen görs eller var åtgärderna mot dem sätts in. Därmed kan åtgärder göras där de har störst effekt och kostar minst. 

Två av mekanismerna, Clean Development Mechanism (CDM) och Joint Implementation (JI), var klimatverktyg som baserade sig på klimatkompensationens grunder och möjliggjorde för länder att investera i projekt som minskade utsläpp av växthusgaser globalt. Projekten, som i CDM:s fall skedde i utvecklingsländer och i JI:s fall i industrialiserade länder, genererade i sin tur utsläppsminskningsenheter eller krediter som kunde användas på kolmarknaden – denna mekanism går under namnet Emission Trading Scheme (ETS) och utgjorde den tredje flexibla mekanismen i Kyotoprotokollet. Alla dessa tre mekanismer sjösattes inom ramen för FN:s klimatkonvention som även samlar in alla medlemsländers utsläppsredovisningar varje år. Svenska Energimyndigheten var en aktiv investerare i dessa mekanismer och bidrog till 270 CDM- och JI-projekt runt om i världen innan myndigheten slutade med det 2016. Av alla 7844 CDM-projekt som finns registrerade idag, och som hade sin mest aktiva period runt 2013, finns 75 procent i energisektorn. Handeln med kolkrediter inom ETS-mekanismen har sin grund i att utsläppsrätter delas ut varje år. Dessa krediter kan köpas eller säljas på kolmarknader som på en börs och är fullt existerande idag. I Sverige, som ingår i EU:s ETS, är det 750 industrier och energiproducenter som tilldelas utsläppsrätter i dagsläget. Idén med handeln är att antalet utsläppsrätter skall minska över tid och därmed öka i värde, vilket i sin tur skapar incitament för parterna att vidta åtgärder för att minska utsläpp. Värdet på en utsläppsrätt har legat runt kring 5 euro per kredit (1 ton koldioxidekvivalenter) under en längre tid men har sedan 2020 ständigt ökat i pris och ligger nu på 72 euro. 

Växtvärk föder en frivilligmarknad 

I takt med klimatkrisens utveckling och nationers saktfärdiga framsteg med att bli mer klimatneutrala har efterfrågan på klimatkompensationsmöjligheter för företag, organisationer och privatpersoner växt fram. I en allt snabbare takt har det etablerats företag som erbjuder klimatkompensation till den som vill klimatkompensera för flygresor, kaffe, golv, kläder, förpackningsemballage, banktjänster, utbildningar, hamburgare, TV-bolag, bokförlag, elbolag … ja, listan kan göras lång. Företagen som erbjuder tjänsterna har ofta ett paket med olika tjänster, till exempel en klimatberäkning av befintliga produkter eller tjänster, klimatredovisning, förslag på åtgärder för att minska utsläpp och på möjligheter till klimatkompensation. Några av de större företagen som finns på den svenska marknaden är Atmoz Consulting (där tidigare Tricorona ingår), ZeroMission, Southpole och ClimateHero. Klimatåtgärder som erbjuds är skogsplanteringar, bevarande av existerande skogar, solcellsparker, vindkraftverk, biogasanläggningar och energisnåla vedspisar. Många av projekten äger rum i utvecklingsländer, men en växande andel projekt etableras i Sverige, vilket används som en marknadsfördel med avseende på rapportering, transparens och garantier. Dessa företag använder oftast ett certifieringssystem som stöd och legitimitet för sitt arbete – Gold Standard, Plan Vivo eller Verified Carbon Standard. Det innebär att de följer en redovisningsmall som en tredje part skall verifiera. När denna process är färdig är produkten eller tjänsten klassad som klimatkompenserad. Vad som kännetecknar den frivilliga marknaden är att den vänder sig till privata aktörer, att den har en kommersiellt vinstdrivande aktör som erbjuder tjänsten och planerar den klimatåtgärdande aktiviteten, samt att den saknar internationell översyn och enhetliga standarder även om många har kopierat regelverk från FN. 

Fördelar med klimatkompensation 

Vad är då fördelarna med klimatkompensation? Klimatkompensation kan för vissa aktörer skapa möjligheter att utföra klimatåtgärder i brist på andra alternativ. Det här har varit ett argument inom flygbranschen där alternativa bränslen och tekniker inte finns på marknaden. Det finns också vissa aktiviteter som orsakar utsläpp men som å andra sidan har sidoeffekter som är önskvärda. I till exempel boskapssektorn är utsläppen påtagliga, men den bidrar ibland även till att stärka den biologiska mångfalden genom de ekosystem som betet medverkar till i och med att det håller hagmarker öppna, vilket är viktigt för många blommor och djur. En annan fördel med klimatkompensation är att det rent nationalekonomiskt också går att argumentera för att åtgärder och insatser bör göras där de är billigast. 

Nackdelar med klimatkompensation 

Vilka är de negativa följderna av klimatkompensationen? Här kan man hämta lärdom från den reglerade FN-marknaden. Det finns tre grundläggande svårigheter i alla klimatprojekt. 

Den första gäller tilläggsprincipen. Här ställs den grundläggande frågan om åtgärden sker just i och med investeringen i fråga, det vill säga om den utgör ett tillägg till existerande verksamhet, eller om den hade ägt rum oberoende av den externa investeringen. Frågan är viktig eftersom det annars lätt kan leda till kostnader utan faktisk ny klimatnytta. Exempelvis kan en markägare planera att återplantera på delar av sin mark. Ett erbjudande om klimatkompensation ges till markägaren och en klimatinvestering för trädplantering görs med externa kompensationsmedel. Vem som står för kostnaden har ändrats, men trädplanteringen skulle ha ägt rum ändå så klimatkompensationen bidrar inte till någon faktisk ny klimatnytta. Att bevisa additionalitet är ett klassiskt klimatprojektsproblem. 

Den andra svårigheten gäller läckage av växthusgasutsläpp. De flesta klimatkompensationsprojekt sker inom ett begränsat geografiskt område. Det som orsakat utsläpp inom projektområdet innan klimatåtgärden har kommit till stånd kan med enkelhet flytta utanför projektgränsen – ett läckage. Det här har framför allt diskuterats livligt vid planteringsprojekt där tidigare markanvändning som orsakar utsläpp så som bete eller periodisk odling bara flyttar till en annan plats. Återigen, det blir en kostnad för att göra klimatkompensationen men tidigare utsläpp kvarstår. 

Den tredje svårigheten gäller beständighet eller permanens. Om läckage gäller projektets geografiska begränsningar så gäller permanens hur projektet kan garantera en aktivitet över tid. Här finns två viktiga aspekter att ta hänsyn till. Den första är att projektledningen bör garantera att till exempel de träd som planteras eller den förbränningsmotor som installeras fungerar som planerat under hela projektperioden (vilket till exempel kan vara 20 år). Alla klimatprojekt har ett start- och slutdatum, men oftast får den som investerat i någon form av klimatkompensation räkna in vinsten redan i början av en projektperiod, innan den fulla klimatnyttan skett. Den andra aspekten kring permanens och tid ligger i det grundläggande problemet med all form av klimatkompensation, nämligen att de är tidsbegränsade. När slutdatumet har passerat annulleras krediterna – projektet är inte längre finansierat och avtalen är inte längre giltiga. Om projektet gick ut på att plantera träd kan de då skördas utan kontraktsbrott – växthusgaserna återgår till atmosfären och därmed är klimatvinsten försvunnen. 

Förutom dessa tre svårigheter finns det ytterliga nackdelar med klimatkompensation. Varje land redovisar utsläpp och sänkor av växthusgaser till FN:s klimatkonvention enligt ett strikt system som är beslutat av alla stater som är med i konventionen. När den oreglerade marknaden utanför FN säljer klimatkompensation från ett projekt som minskar utsläpp genererar det en kredit hos det företag som då redovisar sina besparade utsläpp. Det betyder att det företag som klimatkompenserat redovisar ett minskat utsläpp som går in i den nationella redovisningen. Samtidigt redovisar landet som fått till exempel ett planteringsprojekt från klimatkompensationsföretaget ett upptag av växthusgaser. Samma klimatåtgärd och dess växthusgaser redovisas två gånger – dubbelräkning av samma kolatomer, helt enkelt. 

Ett aktuellt exempel: Arla, kon och reklamen 

I november 2021 stämde Konsumentombudsmannen (KO) det svenska företaget Arla för dess netto-nollreklam på sina mjölkpaket. KO menade att påståendet att mjölken har netto-noll klimatavtryck ger konsumenterna fel bild av produktens påverkan eftersom Arla inte kunnat bevisa att påståendet stämmer. Arla medgav att mjölk påverkar klimatet genom växthusgasutsläpp, genom metanutsläpp från kornas magar, och i produktionen av mjölk, men företaget menade att de kompenserat för utsläppen genom att köpa växthusgaskrediter. Patent- och marknadsdomstolen fick i uppgift att avgöra om Arla i reklamen varit tillräckligt tydliga med vilka åtgärder företaget vidtagit, och om åtgärderna varit hållbara. Domen har inte offentliggjorts ännu, men redan i april 2022 meddelade Arla att de överger netto-nollreklamen och i stället arbetar med ”jordhälsa och biologisk mångfald”. De fokuserar på att minska utsläpp från den egna produktionen och att fasa ut klimatkompensationen som bestått av trädplanteringar i Uganda och Mocambique via företaget ZeroMission. Arla har i stället öronmärkt fem miljarder kronor om året för klimatåtgärder och satt ett mål att finansiera och motivera åtgärder som bidrar till att minska mjölkgårdarnas klimatutsläpp med 30 procent till 2030. 

Arlafallet ger en tydlig bild på hur ”lätt” en klimatkompensation väger både som investering och faktisk klimatåtgärd, att klimatkompensationen i realiteten troligen mest används som reklam. Projekten med planterad skog i Afrika fortsätter via ZeroMission och med investeringar från företag som Max Burgers. Fallet visar också att stämningen i sig skapade ett incitament för företaget att förändra sin produktion och sina utsläpp. 

Framtiden 

Allt pekar på ett ökat behov av flera olika åtgärder för att förbättra klimatet. Parisavtalet öppnar för en mängd nya former av klimatkompensation i takt med att fler länder siktar på netto-nollmål i sina klimatplaner. I länders förslag till klimatåtgärder är just markbaserade aktiviteter för att binda in kol dominerande och samtidigt tyvärr helt orealistiska. En analys av länders förslag som lämnats till Parisavtalet visar att klimatrelaterade åtgärder planeras på 1,2 miljarder hektar mark, vilket är lika mycket som nuvarande jordbruksareal, en helt orimlig mängd mark. Vårt sätt att leva, hur vi producerar och hur vi konsumerar, kommer att behöva förändras. Under denna övergång kommer behovet av att hitta sätt att nå netto-nollutsläpp att öka. Ju snabbare det fossila beroendet kan fasas ut för individer, företag och nationer, desto mindre kommer behovet av klimatkompensationsåtgärder att vara. Mycket talar för att företag kommer att få ett ökat behov av kompensatoriska åtgärder för att köpa tid för att ställa om sin verksamhet och köpa sig utsläppsutrymme under tiden. Som ett resultat av den här utvecklingen kommer det bli viktigt för oss konsumenter att lära oss att mer kritiskt granska en varas eller tjänsts påstådda klimatpåverkan. Var hamnar växthusgaserna och hur länge stannar de där? Hur mäts det? Och hur hållbart är det? Även om vi lär oss allteftersom är det sannolikt att klimatkompensation kommer att fortsätta vara ett omstritt svar på klimatkrisen en tid framöver. 

Madelene Ostwald är docent och lektor på avdelningen Tema Miljöförändringar på Linköpings Universitet och har sitt forskarfokus på mark- och skogsfrågor i relation till klimatförändringar och policyer. Vad forskning och policyer i praktiken resulterar i är något som hon är speciellt intresserad av.