Vad innebär det att betrakta staden som ett varumärke? Vad blir stadens centrum när målet är att göra stadskärnan säljbar? Vilka följder har detta för det offentliga rummet? Mio Lindman intervjuar Catharina Thörn, urbansociolog och lektor vid Göteborgs universitet.
I boken Stad till salu (2016) analyserar Mats Franzén, Nils Hertting och Catharina Thörn en utveckling de kallar entreprenörsurbanism. Begreppet innebär kort sagt att kommunen samverkar med privata aktörer för att stärka stadens varumärke genom en uppgradering av stadskärnan så att den blir attraktiv för investerare och konsumenter. Genom ett resonemang som tar sin utgångspunkt från stadskärnorna i Stockholm och Göteborg försöker forskarna begripliggöra vad som händer när en stad betraktas ur ett konkurrensperspektiv.
I boken betraktas en pågående urban utveckling som ett svar på den krackelerande efterkrigstida fordistiska ekonomin med fokus på massproduktion och masskonsumtion. Tillväxt måste fortsättningsvis skapas, men hur? Författarna undersöker strategier med vilka staden ska göras säljbar. Stadsutveckling ser annorlunda ut nu än den genomgripande stadsplaneringen som kännetecknade efterkrigstidens välfärdsstat. Boken fäster stor vikt vid partnerskap mellan det offentliga och det privata som varit dominerande inte minst i Göteborg sedan nittiotalet och genom vilka en entreprenörsurbanistisk utveckling omsätts i praktiken.
De talar om ett skifte mellan den fordistiska och postfordistiska staden. Fordismen präglades av välfärdsstadens expansion och i denna var kommunerna statens förlängda arm för att förverkliga välfärdsstatens politiska mål. I postfordismen ses staden, och i synnerhet de större städerna i regionerna, som ekonomiska tillväxtmotorer. Genom investeringar, ombyggnationer, infrastruktursatsningar förväntas städerna växa och öka produktionen. Detta får två konsekvenser. Det ena är att städer börjar marknadsföra sig i konkurrens med varandra, för att attrahera turister, välbärgad medelklass, stora evenemang och investeringar etc.
– Idén om stadskonkurrens är väldigt ifrågasatt, men eftersom städer agerar utifrån den blir den så att säga sann i sina konsekvenser. En konsekvens av konkurrensen är att det är några som blir lyckade, och några som inte klarar sig. Det ger en väldig koncentration av inflyttning och investeringar i vissa städer. Andra städer dräneras på sin medelklass, vilket man ser på landsbygden, de mindre orterna, säger Thörn.
– Det andra är att det i stadskonkurrensen blir viktigt att skapa ett tydligt varumärke som ska motsvaras i staden. Därför blir det viktigt att tänka på hur staden är designad; har vi exempelvis stråk längs vattnet. I Göteborg har det här varit en jättestor sak. Man har kommit på att ”vi har ju inga promenadstråk längs vattnet, och det har ju alla hamnstäder, så det måste vi också ha!”. Man är mån om att staden ska se fin ut, och får en stadskärna som är igenkännbar på bild. Därför blir till exempel ikonbyggnader viktiga. Stadsplaneringen och utvecklingen av staden blir väldigt formade av idén om att skapa en bra säljbar bild av staden. En konsumtionsvänlig bild, kan man säga.
I Stad till salu analyseras rapporter med visioner om Göteborgs utveckling. Författarna noterar hur retoriken i dokumenten har börjat förändras, och speglar en förändring i stadsplanerarnas syn på stadskärnan och stadsplaneringen. Thörn talar om en förskjutning mellan en syn på stadsplanering som till för medborgare och en uppfattning om att stadsplaneringen huvudsakligen riktar sig till konsumenter.
– Det sägs väldigt lite om hur staden ska vara för de invånare som kanske inte heller har de ekonomiska resurserna att konsumera på de här uppgraderade platserna. I de tidiga rapporterna från 80-talet är det ganska framträdande att man talar om riskerna med en stadsplanering som tar till vara en viss grupps intressen, vad som händer då hyrorna går upp och det blir ett ensidigt butiksutbud. Om staden är till för alla ska också A-laget få sitta där. Nu är det mer som att: ska det vara trivsamt, då får A-laget flytta på sig.
Har det här också en resursfördelningsaspekt, hur pengar fördelas i en stad?
– Absolut. Entreprenörsurbanismen har ett fokus på stadskärnan. Det är där man tänker sig att människor ska röra sig. Det blir ett slags kapitalkoncentration i stadskärnan. I städer som Göteborg och Malmö, gamla industri- och hamnstäder som drabbades hårt av krisen, är det särskilt tydligt att man kör med en retorik om hjul som ska börja rulla. Får vi hjulen att rulla, stärker varumärket – får medelklassen att flytta in, mycket turister kommer och det ordnas stora evenemang – då finns mera pengar och resurserna kommer att sippra ner till alla i staden.
Det är väldigt tydligt är att det här inte stämmer, menar Thörn. Det är riktigt att det kommer in mera resurser och att det sker ett inflöde av kapital, men det fördelas inte. Man drar fortfarande ner på barnomsorgen eller fritidsgårdar i ytterstadsdelar, fast det finns mycket rörelse och investeringar i innerstaden. Det finns en stor ojämlikhet i vad man satser pengar på. Det är ju inte så att man bygger en konkurrenskraftig stad en gång för alla. När man gjort en stor satsning, satsat på ett stort evenemang, då ska det finnas pengar till att göra nästa stora infrastruktursatsning. Och så vidare. Det är ett ändlöst lopp som springs i konkurrensen, som skapar en väldigt stor skillnad mellan grupper och klasser i staden.
Gå med små steg
I boken hävdar författarna att de privat-offentliga partnerskapen har en avpolitiserande roll där alla förväntas ”gå i takt”. Och att det är svårt för medborgarna att få insyn i vad partnerskapen gör.
Man kan dela upp detta i olika argument, menar Thörn. Dels handlar det om att partnerskapen jobbar med små steg och små detaljer. Det här är inte som de stora saneringarna där man gick in och sa ”nu river vi alltihop”. På gott och ont: det var lättare att göra motstånd mot det eller att identifiera ”så här vill vi inte ha det”. Men om man börjar med de här stegen – vi ställer ut lite blomlådor, plockar upp cigarettfimpar, strukturerar om butikerna och lockar in folk i affärerna – så låter inget av det som en särskilt stor sak som har någon stor påverkan. Men sett ur ett längre perspektiv får detta konsekvenser. Det här syftar ju till att skapa ökade fastighetsvärden, och med det kommer högre hyror. För 15-20 år sedan, under den första vågen av det här slaget så byttes flera enklare butikerna ut mot livsstilsbutiker, franska barnkläder och sådant.
– Men nu åker också livsstilsbutikerna ut, de där som drivs av småföretagare, någon visionär som haft en idé att öppna sin lilla affär där de säljer olivolja. Hyrorna går upp och det är mer exklusiva varumärken som har råd att vara kvar. Bit för bit uppstår ett helt annat stadsrum. Stadsrummet blir mindre angeläget för t.ex. de som har lägre inkomster, men det är också bitvis utestängande, exempelvis för uteliggare. Det är den ena delen. Det görs i den här långsamma takten och därför är det väldigt svårt att säga ”jag är emot att det ställs ut lite stolar och gör det trivsamt”. Det är svårt att identifiera vilket slags process som pågår.
Det andra argumentet, förklarar Thörn, är att allt mer görs i partnerskap mellan det offentliga och det privata som är privata företag, även om de drivs i samverkan med och får pengar av kommunen. Trots att de har ett stort inflytande över staden är deras protokoll och övriga handlingar inte offentliga. Det blir svårt att granska vad de gör och vem som fattar besluten. För medborgare är det redan svårt att orientera sig i den kommunala apparaten, konstaterar Thörn. Nu blir det svårt att ha koll på vem som har makten och vem som tar besluten.
Särintressen och avpolitisering
Vi återkommer till frågan om processen där små aktörer slås ut. Partnerskapen verkar inte vara helt harmoniska, utan det verkar finnas spänningar mellan olika intressen.
I partnerskapen är det fastighetsägarna som är den vinnande och starka parten. Dels handlar det om deras relation till handlarna. För handlarna har ju också varit – speciellt i Göteborg – en stor del av att skapa det här lite mysiga och alternativa stadsrummet. Men nu visar det sig att de handlare som kan har gått ur Innerstad Göteborg [ett av de stora partnerskapen] i protest mot att de inte får ut något och att det är någon annan som vinner. Och det har bland annat att göra med höjda hyror. Handeln är viktig, men varje enskild handlare är utbytbar i den här processen. De sitter inte säkert. De kommer in och gör sin grej och kan ha berett väg för nästa, mer kapitalstarka handlare.
– Vad vi har sett i Göteborg är att flera av de initialt drivande handlarna senare inte har råd att vara kvar.
Den andra sidan, fortsätter Thörn, är relationen mellan fastighetsägarna och kommunen. Stad till salu spårar en förändring i den relationen. I den fordistiska staden var fastighetsägarna inte ett viktig aktör. Istället var det stora företag som Volvo eller SKF som spelade en viktig roll. I och med vändingen mot en postfordisktisk stadsutveckling blir fastighetsägarna, i kraft av sitt ägande, betydelsefulla samverkanspartners. I samma veva blir det en högre ägarkoncentration. Från ett nittiotal fastighetsägare i Göteborg stadskärna 1970 har antalet sjunkit till sju stora bolag.
Därför blir aktörerna så mäktiga: dels i kraft av sitt ägande, men också på grund av att det bara finns ett fåtal kvar. När det bara finns ett fåtal ägare kvar, så kan de samordna sig otroligt effektivt. På det här sättet blir fastighetsägarna starkare än kommunen; de kan definiera vilka problemen är. Med tanke på att kommunen ska värna om stadens alla invånares intressen blir staden en förlorare här, resonerar hon. Nu blir det ett fåtals intressen som hörs. Stadskärnan har en särskild betydelse i en stad – hur den ser ut och utformas är en gemensam angelägenhet.
Hur hänger det här ihop med den vanliga bilden av att det finns gemensamma intressen? Att det ligger i allas intresse att ha ett snyggt stadsrum, livlig handel, levande miljöer och sådant?
– Det är viktigt att se att fastighetsägare har ett särintresse: höjda fastighetsvärden. De har lyckats göra sitt särintresse till ett allmänintresse, som om vi alla vinner på höjda fastighetsvärden. Kommunen accepterar den bilden. Det är intressant att man tidigare kunde tala om intressekonflikter, att det var viktigt att balansera olika intressen, och att kommunen har en viktig roll i att föra fram de intressen som inte är så ekonomiskt starka.
Hur kan man gå till väga för att lyfta fram de olika intressena?
– Ett sätt är att affärer slutar gå med i konkurrensen, att alliera sig på andra sätt, på tydligare sätt. Politiskt är det viktigt att se att det finns olika intressen. Frågan om hur staden ska utvecklas är en politisk fråga. Avpolitiseringen som sker i nätverken är en specifik form av politik som inte vill synas och verka öppet. Ibland verkar det som att stadsutveckling är något för experter att sköta. Men stadsutveckling är en tydlig politisk handling för att förändra samhället och den påverkar människor vardag otroligt mycket. Vi behöver prata om hur beslut får olika konsekvenser för olika grupper. Boken är ett sätt att synliggöra processerna, att visa hur det ser ut, så här går det till.
Demokratiska rum
I boken diskuteras olika sätt som staden regleras för att vara på ett visst sätt och ha en viss atmosfär som lockar till sig vissa kundgrupper.
Författarnas poäng är att entreprenörsurbanismen genom att styra stadskärnans innehåll och utseende reglerar flöden, med hjälp av vilka folk lockas in till staden, medan andra inte anses ha något att göra där. Finns det en arbetsförmedling eller ett stadsbibliotek vet man att det kommer att finnas andra sorters grupper än om det finns dyra och exklusiva affärer.
Författarna i boken beskriver en tanke om hur varumärket ska materialiseras. Vissa människor bekräftas och staden blir instagramvänlig. Då måste man också få bort det som inte passar in. Det kan ske på olika sätt, kanske genom att plocka fimpar och organisera skyltfönster, men också genom att ha väktare och stadsvärdar som kontrollerar att allt går rätt till. Med denna utveckling riskerar stadskärnan att framförallt bli till för konsumtion. Och detta riskerar att urholka stadskärnans betydelse som ett offentligt rum.
Stadskärnans offentliga rum har en särskild betydelse i staden. Många människor passerar här, på väg någon annanstans, andra gör ärenden, går till bibliotek, handlar, möts på kaféer eller sitter på bänkar. Det är också här manifestationer och demonstrationståg samlas. För att vara ett öppet offentligt rum måste alla dessa funktioner samsas – en funktion kan inte ta över, lika lite som en grupps behov eller ett särintresse.
Det är det som ligger till grund för den allmänna ordningsstadgan, påpekar Thörn; vi ska ha rätt att visa våra politiska åsikter, men vi ska därför också få synas och ta plats. Det offentliga rummet är till för medborgarna.
– Detta kräver att människor som rör sig där är beredda på det. Men tänker man ”här ska jag gå och instagramma och ha en härlig eftermiddag”, då har man inte de förväntningarna. Här kommer vi tillbaka till stadens varumärke och att planera för konsumenter och inte för medborgare.
Det offentliga rummet är kommunägt och alla ska kunna vara där – men, säger Thörn, det här är i själva verket något skört och ömtåligt, och samma sak gäller dess reglering. Alla kan inte vara där samtidigt. En viss grupp kan lätt ta över. Därför krävs det en hel del omsorg. Det är lätt att med små medel förstöra mångfalden som bör finnas. Det kan hända genom t.ex. att butiksutbudet ändras eller att ett bibliotek flyttar. Flödet av människor förändras. Mångfalden går förlorad, menar Thörn, när staden börjar betraktas som ett materialiserat varumärke.
– Det är jätteviktigt att se att det finns en vardaglig dimension av relationen mellan det offentliga rummet och politik. Det räcker inte att säga att människor fortfarande har rätt till politiska manifestationer och att gå runt på första maj. Relationen behöver bäras upp av en vardaglig praktik: att människor möter varandra och ser varandra. Att vi tränas i att vara med varandra.
Entreprenörsurbanismen innebär alltså att mångfalden i flera olika bemärkelser – både det som rör hur utbudet tunnas ut och det som handlar om hur människor får ta plats i det offentliga rummet – hotas, trots pratet om att göra stadskärnan trevlig och levande?
– Det finns ett slags mångfaldens förstörelse [för detta begrepp, se också artikeln om Jane Jacobs]. De små och unika butikerna försvinner och ersätts av kedjor. Mångfalden som man inledningsvis värnar om försvinner bitvis i takt med de höjda hyrorna. Men man kan också se det ur ett globalt perspektiv. Stadsrummen, stadskärnorna, blir mer och mer lika. Jag tror många upplever att vi fått tråkigare städer.
Har det här att göra med det ni i boken talar om som processer i små steg; allt ser fint ut när fimpar plockas upp och skyltfönster blir attraktiva, men förändringar som i tiden och rummet är väldigt breda syns inte?
– Att fixa upp lite blomsterlådor ser ju inte så farligt ut. Men det är ju det här sammantaget som kommer att spela roll. Bortom ytan finns processer som t.ex. ägarkoncentration, processen där fastighetsägare kan köpa upp ett helt område, som i det exklusiva Stockholmsområdet Biblioteksstaden och Mood-gallerian, där fastighetsägarna är så mäktiga att någon entreprenörsurbanism inte behövs. Det behövs inga breda partnerskap, utan en ägare kan ensam sätta sin prägel på hur området utvecklas. Fastighetsägarna kan agera helt i egen klass, så att säga. Hade man sagt att det är det som är agendan, så hade det blivit mer protester. Men det ska ju sägas, att de som jobbar med de här sakerna inte har det här långa perspektivet i huvudet. Det är ingen illvillighet. Men konsekvensen, i förlängningen, blir ökad monotoni.
Ett vanligt sätt att reagera på de typ av resonemang som Thörn och hennes medskribenter för fram i sin bok är att framhärda i hur trevligt det är med stadskärnor som rustas upp, att byggnader inte förfaller utan renoveras, och att det finns en ambition att skapa ett levande stadscentrum istället för att affärerna flyttar ut i shoppinglador utanför staden som nås endast med bil. Thörn har också av tjänstemän fått höra: ”men ska vi låta staden förfalla då?” Det finns en väldigt stark idé om att antingen förfaller allt, eller så har vi den utveckling vi ser nu. Som om det inte finns ett val däremellan. Thörn menar att detta är en falsk dikotomi. Hon föreslår att förfall och gentrifiering kan ses som två sidor av samma mynt. Sker inget förfall, finns det inget rum för gentrifiering. Upprusta, flytta på sig, låta saker förfalla, komma in, upprusta, förändra, gå till nästa ställe – det är en cyklisk rörelse. Gällande idén om att det ju inte är så farligt att göra det lite trevligt säger Thörn att våra upplevelser av vad som är trivsamt beror på vilken bakgrund, ekonomisk position eller etnicitet vi har.
– En romsk tiggare upplever antagligen en plats på ett annat sätt än en höginkomsttagare. Ska man planera en stad kan man inte göra det utifrån en blick. Man kan inte ta sina egna preferenser och säga: det här tycker jag är fint. Man måste acceptera att staden innehåller en mångfald av människor, idéer och utgångspunkter. Alla dessa måste få plats. Då måste vi kunna ifrågasätta det som ofta blir förrädiska ord, ”levande stad”, ”trivsam stad” – för man kan inte säga emot dem. Det går inte att säga ”jag vill inte ha en fin stad”. De som presenterar en idé om vad en levande stad är ska inte kunna göra det som om det vore den enda idén. Man ska kunna säga: ”staden ska vara levande – men kanske inte på det här sättet”.