Vargarna och vi

Vargarna och vi

Under 1900-talet uppstod många av de föreställningar om vargars platser som fortfarande lever kvar i Finland. Dessa sinnebilder har uppstått, tilltagit i styrka och utmanats i samspelet mellan arter, utifrån hur vargar och olika grupper av människor agerat, och påverkar faktiska vargars liv.  Heta Lähdesmäki skriver. 

Vargen är i dagens Finland ett av de mest politiska av de andra (icke-mänskliga) djuren, och den väcker starka känslor och hätsk debatt. Människan och vargen har en lång gemensam historia i Finland, men det vi bäst känner till och minns är de fall där barn dödades på 1800-talet, samt hur vargstammen minskade drastiskt i slutet av århundradet. Däremot har 1900-talet fallit i glömska, även om förhållandet mellan olika arter då omvandlades på betydande sätt: stora förändringar ägde rum i fråga om förekomsten av varg och dess samhälleliga position. Under perioden uppstod också många föreställningar om vargars fysiska platser – idéer som existerar ännu idag. Dessa föreställningar påverkar förhållandet mellan människa och varg. Jag diskuterade dessa föreställningar i min avhandling, som utkom 2020. I den här texten ska jag gå närmare in på två av dessa föreställningar: tanken om en varggräns som löper genom landet samt vargens rykte som ödemarksart. Hur har dessa sinnebilder utformats och vad säger de om förekomsten av vargar i Finland?  

Min egen forskning hänger ihop med det växande fältet samhällelig och kulturell djurforskning (Human-Animal Studies) och med den vändning visavi förhållandet mellan människa och djur (Animal turn) som pågår inom människovetenskaperna. Historikers intresse för djur vaknade under 1980-talet. Detta hängde särskilt ihop med att socialhistoriker sedan 1960-talet riktat in sig på att skriva osynliga gruppers, såsom kvinnors och så kallat vanligt folks, historia. Behovet av att fokusera på djur var också förknippat med miljöhistoria, som uppstod på 1960- och 1970-talen och utforskar samspelet mellan människa och natur. Inom miljöhistoria utgår man från att  växters, djurs, mikroorganismers, klimatets och jordmånens egenskaper har en avgörande betydelse för människans historia.  

Om föreställningarna och deras uppkomst   

Jag spårar föreställningarna om vargars fysiska förekomst med hjälp av lagar och förordningar, statistik, viltvårds- och viltforskningsdokument, dagstidningar och tidskrifter och zoologisk litteratur. I min läsning av källorna frågar jag mig var vargar kan ha rört sig och levt under 1900-talet, hur människor har inverkat på vargarnas platser och vilka föreställningar som varit knutna till förekomsten av vargar. Jag begrundar även ett vargperspektiv, alltså vad dessa föreställningar har betytt för vargarna själva och hur det har varit att vara varg i Finland under 1900-talet. 

Min analys av uppkomsten av föreställningarna om vargen är inspirerad av posthumanistiskt och nymaterialistiskt tänkande. Enligt vetenskapsforskaren Donna Haraway formas vi ständigt i förhållande till våra medvarelser och vi omformar och ändrar vårt eget och andras beteende.  Vargars fysiska platser och anknytande begrepp har formats till följd av hierarkisk interaktion mellan människa och varg, och denna omformning har förändrat bägge arterna och deras beteende. Föreställningarna var även materiellt-diskursivt skapade. Fysikern och filosofen Karen Barad har skrivit om hur materia och mening är sammanflätade. Enligt Barad tar materian del av diskursen, det vill säga av det som kan sägas, och betydelser påverkar materia. Således påverkade exempelvis föreställningar som skapats eller befästs på tidningssidor faktiska vargar och deras liv och död. Även vargarna medverkade till uppkomsten av föreställningar, exempelvis genom att bete sig på sätt som befäster eller kullkastar föreställningarna.  

Föreställningen om en varggräns 

En av de föreställningar som uppkom under 1900-talet var tanken på en varggräns, en linje som genomskär landet. I ljuset av historiekunskap fanns det, innan vargstammen minskade drastiskt i slutet av 1800-talet, vargar nästan överallt i Finland, och vargstammen kan ha uppgått till hela 1 400 individer. I och med att viltbeståndet minskade, vapentekniken förbättrades och människors jaktfärdigheter ökade, närapå utrotades vargarna innan 1900-talets början. Snart därefter började det rota sig en uppfattning om att det inte längre finns vargar i Finland, eller att de på sin höjd förekommer nära östgränsen och i lappländska avkrokar. I zoologiska böcker och tidskrifter kopplades förekomsten av varg samman med östra och norra Finland, och i Lappland sades vargarna tidvis rentav föröka sig. Förekomsten av varg i dessa områden betraktades som beklaglig men normal. Att östgränsen låg så nära, och att det tidvis kommit vargar bortifrån gränsen till östra Finland och Lappland, påverkade saken. Också på andra håll i landet observerades och jagades vargar. Tidningarna skrev om vargobservationer och enligt statistiken över skottpengar för varg dödades vargar också utanför östra och norra Finland. Observationerna var emellertid betydligt färre än exempelvis under det vargrika 1800-talet. Allteftersom 1900-talet framskred började så småningom en fiktiv idé om en varggräns, längs ett odefinierat område i Finland, ta form. På ena sidan om denna gräns var det ”normalt” och ”naturligt” för vargar att leva medan de som förirrat sig till andra sidan befann sig på fel plats.  

Den första direkta hänvisningen till en varggräns som jag hittade i mitt material var från 1972. I samband med en varg som rört sig i Tavastland, i den myckna medieuppmärksamheten omtalad som Hämeen susi, vargen från Tavastland, talade man om ”vargens vändkrets”. I Hämeen Sanomat försvarade en insändarskribent vargen med att någon ”vargens vändkrets” på vars andra sida vargar inte skulle få förekomma var ett okänt fenomen.  

Mer indirekt hade sådana resonemang förekommit redan tidigare. En del vargar som påträffats i södra eller västra Finland väckte förundran i tidningsspalterna. Exempelvis frågade man sig, angående en varghanne som observerats i Lundo i slutet av 1920, varifrån den kommit och vilka vägar den vandrat för att nå ett så avsides ställe som Lundo. I texter om observationerna betonades ofta att man inte ”i mannaminne” sett vargar i trakten. Samtidigt omvandlades dess närvaro till något avvikande och exceptionellt, kanske också ”onormalt”. I zoologiska verk från 1950-talet beskrevs vargar som hamnat på fel sida om den föreställda gränsen som vandrare och ”kringirrande varelser”. Enligt modern biologisk kunskap lämnar vargindivider sin ursprungliga flock när de är 1–3 år gamla, och de kan vandra långa sträckor när de söker en egen partner och ett eget revir. Idag vet man också att vargar ofta rör sig mycket målmedvetet. Kunskapen om vargars levnadssätt var bristfällig under det tidiga 1900-talet, och kanske trodde man att vargar ”förirrade sig” bort från sina naturliga trakter. Varggränsen skapades och befästes även med bilder. Enligt kartor över vargens utbredning i faktaböcker om djur var södra, mellersta och västra Finland vargfria zoner. Samtidigt befästes kanhända tanken om att vargar faktiskt inte alls hörde hemma i dessa områden. 

Varggränsen skapades också genom att man dödade vargar. Vargar som påträffats överallt i landet jagades ivrigt, men särskilt individer som överskridit den fiktiva gränsen fick stora horder av män efter sig. Så skedde bland annat med vargindivider som rört sig i Tavastland mellan 1950-talet och början av 1970-talet och i Storå 1967. Jakten kunde pågå i flera dagar eller rentav veckor, och jägare från runt om i landet deltog. Viljan och behovet att döda enstaka vargar på ”fel” sida om varggränsen var stor. Med avstamp i Haraways och Barads tankegångar kan man se hur materian, alltså vargarna, och meningen eller föreställningarna är sammanflätade: föreställningarna hade direkt effekt på verkliga vargars liv. 

Föreställningen om en varggräns är antropocentrisk, alltså människocentrerad – i ljuset av historisk kunskap har vargar tidigare funnits överallt i Finland, och vargarna verkar inte ha rört sig längs någon gräns under 1900-talet. Trots det tolkar jag det som att också vargarna medverkat till uppkomsten av föreställningen. Uppfattningen om en varggräns förutsätter att vargarna var få till antalet i vissa delar av landet. Även om vargar tidvis sågs på ”fel” sidan om gränsen under 1900-talet, handlade det om betydligt färre individer än innan stammen minskade. Med tiden har vargarnas fåtalighet eller frånvaro blivit normen i vissa regioner. Människor dödade vargar och ansåg sedan att de var få till antalet, men en del vargar kan också ha skytt närheten till människor och vissa områden för att överleva. 

Även om tanken på en varggräns utmanades under 1970-talet, stod den sig ännu under slutet av 1900-talet och lever kvar än i dag, även om vargarna agerat i strid med föreställningen. Det skydd som infördes 1973 och som under 1990-talet stramades åt, gjorde det möjligt för vargar att röra sig friare i västra och södra Finland i och med att jakten begränsades. Vargflockar syntes i området redan i slutet av 1900-talet, men såvitt man vet har inte vargarna förökat sig stadigt där förrän på 2000-talet. Numera finns de flesta av Finlands vargar i västra Finland. Lokalbefolkningen kanske ser det som en märklig, rentav onormal situation på grund av föreställningen om varggränsen. Gränsen kan också användas som argument för att berättiga såväl lagligt som olagligt dödande. De vargar som beskrivs i mitt material visar ändå att det varit vanligt att vargar sökt sig till de här trakterna.  

Vargen som ödemarksart 

Även föreställningen om vargen som ödemarksart kan utnyttjas som berättigande för att döda vargar. Emellanåt uppges ändå i de tidningar jag granskat att vargar uppsökt människor, beten, gårdar, till och med mitt i byar och tätorter. Också illustrationer i jakttidningar som kommit ut i början av 1900-talet lät förstå att vargar närmar sig människor, särskilt vintertid. Redan under 1800-talet tänkte man att vargar var skygga till naturen men att de till följd av hunger eller köld kunde bli djärva och närma sig människor i sitt sökande efter föda. Även zoologisk litteratur från början av 1900-talet uppgav att vargar lever i skogar och sumpmarker, men att de om vintrarna kan närma sig mänsklig bebyggelse i jakt på mat.  

Även om mitt material om vargar som närmat sig människor omfattar hela 1900-talet, fanns det i 1900-talets Finland betydligt färre vargar än under det vargrika 1800-talet. Vargar uppsökte också människor i lägre grad än tidigare. I början av 1900-talet var det oftast i konstaterande ordalag eller med beskrivningar av vargarna som ”orädda” som tidningarna skrev om de fall som inträffade. Att vargar närmade sig människor sågs inte med blida ögon och folk försökte snabbt se till att sådana vargindivider dödades. Vargars beteende beskrevs däremot inte som onormalt eller onaturligt. Från och med mitten av århundradet hittade jag tidningsartiklar där beteendet beskrevs som fräckt, och från 1980-talet kallades sådana vargar för bråkmakare. När skyddet av vargar stramats åt under 1990-talet och alltfler begränsningar införts för vargjakt, ökade beskrivningarna av vargar som bråkmakare i tidningsspalterna.  

Samtidigt försköts vargarnas rum ut i marginalerna, till ödemarken. Från och med mitten av 1900-talet nämndes vargar i zoologiska böcker och andra faktaböcker i samband med kopplingen till ödemarken. Vargen uppgavs vara ett ödemarksdjur eller så beskrevs dess ylande som ett ödemarksläte. Kopplingen mellan varg och ödemark uttrycktes också i bild. Individuella vargar, deras spår i snön och deras lyor förlades i många illustrationer till skogslandskap utan direkta tecken på människor. Småningom befästes uppfattningen om att vargar lever i ödemarksmiljöer och dessutom behöver det för att kunna leva. Även många andra länder med vargar genomgick samma förändring.  

Ryktet om vargen som ödemarksart skapades i såväl ord som gärning – genom att döda vargar höll människor vargarna borta från tätbebyggda områden. Liksom i fråga om uppkomsten av föreställningen om en varggräns, hade sinnebilderna också i detta fall direkta konsekvenser för verkliga vargars liv. Människor dödade vargar på grund av att vargen uppfattades som ett ödemarksdjur, och samtidigt upprätthölls detta rykte genom att vargar som kom nära människor undanröjdes. 

När varg och ödemark kopplas samman, uppfattas ödemarken som ett område utan människor. En intressant aspekt är att samtidigt som vargens rykte som ödemarksart uppstod och etablerades minskade områdena som dög som ödemark i Finland. Under återuppbyggnaden efter krigsåren ökade användningen av skogarna, och från och med 1960-talet intensifierades det finska skogsbruket. Skogarna splittrades upp, mängden gammelskog började minska och vidsträckta ödemarksområden utplånades. Samtidigt minskade mångfalden i skogsmiljön och åldersstrukturen föryngrades. Skogsindustrin och skogsavverkningen påverkade vargarnas utbredningsområde. Å andra sidan har föryngringen av skogarna inte varit enbart negativ ur vargarnas perspektiv, eftersom hjortdjur trivs i ung skog. Dessutom märkte vargforskare i östra Finland i undersökningar som gjordes åren 1998–2004 att vargarna föredrog att bosätta sig i skogssuccessionens tidiga skeden  – exempelvis hyggen och plantskog. I unga skogar finns det många gömslen och dolda tillhåll, vilket kan ha påverkat platsvalet. 

Under 1900-talet ökade befolkningsmängden i Finland. Samtidigt bredde människors bebyggelse ut sig och andelen uppodlad mark ökade. Förändringen var enorm. Vargar har förlorat habitat överallt i Europa på grund av utbredningen av mänsklig bebyggelse och markanvändning, särskilt till följd av avskogningen och röjningen av ny odlingsmark. Det växande väg- och järnvägsnätet splittrade å sin sida den miljö som delas av människor och vargar ytterligare. Ofta löpte järnvägar i samma riktning som landsvägarna, vilket innebar att de ekologiska korridorerna – det vill säga förbindelserna från ett markområde till ett annat – krympte. Detta ökade risken för att vargarna dödas av människor.  

Föreställningen om en ödemarksart är emellertid inte tagen helt ur det blå. Den preferens för lugna boställen som vargar tillskrivits i faktaböcker har kunnat påverka uppkomsten av föreställningen. Vissa individer har sannolikt undvikit människor och mänsklig bebyggelse och genom hela 1900-talet levt längre bort från dessa. Genom undersökningar som i slutet av 1990-talet utfördes i östra Finland med gps-halsband, fick forskare reda på att de vargar som undersökts i hög grad undvek mänsklig bebyggelse, jordbruksmarker och byggda miljöer överlag. På så sätt har de kunnat undgå att dödas. Samtidigt bidrog vargarna till att föreställningen skapades. Materian, i detta fall vargarna, påverkade uppkomsten av betydelser och föreställningar. Enligt nu gällande biologisk kunskap är vargar emellertid inte beroende av ödemarker, utan de kan leva i närheten av människor och i landskap med mänsklig påverkan. 

För dem som motsätter sig närvaron av varg var vargens ödemarksnatur ett sätt att definiera arten som olämplig i människors närhet. Föreställningen har på så sätt hängt ihop med att man berättigat att de dödas. Under en stor del av 1900-talet klassificerades vargen som skadedjur, och vargar fick jagas fritt. Då fanns inget särskilt behov av att understryka vargens rykte som ödemarksart. Från 1970-talet och under den period som vargen skyddats, däremot, harödemarksryktet fungerat som berättigande för att med våld hålla vargar borta från mänsklig bosättning. Då var det inte längre normalt för vargar att besöka mänskliga trakter – inte ens vintertid. Under slutet av århundradet ansåg även vissa av dem som förespråkade skydd att vargar som rörde sig på gårdar skulle dödas. Genom att kalla sådana individer bråkmakare underströks deras ”onormalitet” i tidningsspalterna ytterligare, och tanken att sådana individer kunde elimineras ur stammen befästes.  

Vargens rykte som ödemarksart utmanades dock i slutet av 1900-talet. Vargforskare, viltmyndigheter och skyddsförespråkare konstaterade nu i tidningar att vargar inte behöver ödemark. Emellanåt underströk dock skyddsförespråkarna vargens ödemarksnatur. Vargen kunde tänkas vara det som gör ödemarken till ödemark. Samtidigt tänkte kanske de som förespråkade skydd att det, så länge det fortfarande finns ödemark i Finland, också finns en plats som tillhör vargarna.  

Om att leva i en värld med många arter 

Föreställningarna säger något om att leva i en värld med många arter – om hur vi förhållit oss till att dela plats med andra djur. Naturen och andra djur är inte helt under vår kontroll. Även om vi i ett västland som Finland förmår kontrollera mycket i våra liv, stöter vi på tillfällen när saker inte kan kontrolleras. Vargar återvänder till sina tidigare utbredningsområden, de överskrider varggränsen, de närmar sig människor och är ”stökiga”. Sådana tillfällen, och hur vi förhåller oss till dem, säger mycket om oss människor.  

Eftersom vi lever i en värld där det finns otaliga olika livsformer, kan inte historieforskningen vara enbart människocentrerad, utan också andra livsformer måste beaktas. Allteftersom arternas utdöende accelererar, antalet individer av vilda djurarter minskar och antalet individer av de djur människor använder för föda och andra ändamål ökar, blir det allt viktigare att begrunda de utmaningar som ett delat livsutrymme medför. För att vi ska kunna lösa våra problem och försöka leva i sämja med andra arter, måste vi ha kännedom om det flerartsförflutna som lett oss till dagens värld och förstå den innebörd olika föreställningar har. 

FD Heta Lähdesmäki är historieforskare och har specialiserat sig på förhållandet mellan människa och djur. Texten baserar sig på Lähdesmäkis kulturhistoriska avhandling om vargars platser, Susien paikat. Ihminen ja susi 1900-luvun Suomessa (2020), där Lähdesmäki granskar vargars fysiska positioner och föreställningar om dessa. 

Texten är översatt från finskan av Be Nordling



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: