Mio Lindman skriver om olika sätt att förstå människors relationer till sina arbeten. Vad är skillnaden mellan närma sig dessa förhållningssätt genom opinionsundersökningar och genom intervjuer med tonen av samtal?
Det finns för tillfället en stor iver att kartlägga hur människor, särskilt unga, förhåller sig till arbete. Frågorna i de gallupundersökningar som görs får ingen att höja på ögonbrynen: ”Motiveras du i ditt jobb mer av innehållet än av lönen?” ”Vad påverkar ditt välmående på jobbet i störst utsträckning?” Just dessa frågor ställs i gallupar som mäter olika generationers inställningar till arbete. På finlandssvenskt håll finns exempelvis Ungdomsbarometern. Finländska medier har under de senaste åren ägnat flera gallupbaserade reportage åt att måla upp bilden av unga som på ett annat sätt än tidigare generationer kräver att arbete ska vara meningsfullt. Av allt att döma ingår dylika undersökningar i arbetspolitiska strävanden: att komma åt den utbredda ungdomsarbetslösheten genom att aktivera och sporra. Kartläggningarna görs också med tanke på att skapa en grund för ledarskap. Det gäller att i strategiskt syfte förstå vad ungdomar motiveras av.
Det finns en viss förförståelse av arbete som dominerar opinionsundersökningarna. Ett exempel på detta är att arbete antingen görs ”för pengar” eller för att det är ”meningsfullt”. Man kan vara ’helt’ av samma åsikt eller ’delvis’ av samma åsikt och så vidare. Det meningsfulla verkar i dessa sammanhang rätt okomplicerat, som om alla ungefär vet vad som efterfrågas. Och visst: kontrasten mellan att jobba för lönen och att bry sig om arbetets innehåll är synnerligen inkörd. I de diskurser om arbete som jag nämnde utgår man från att en individs krav på meningsfullhet i arbetet påverkar personens preferenser när det gäller arbetssökning. Man antar också att det sannolikt påverkar hur en arbetstagare utför sitt arbete.
Det som är intressant är att svaren i en gallup lätt ger sken av att vara en form av mentala rapporter. Som om vi alla är behållare för attityder och förhållningssätt, som på begäran kan artikuleras. Men vad innebär det att ställa frågor om hur någon förhåller sig till arbete? Vi har vant oss vid gallupundersökningarnas frågor. Kanske har vi lärt oss att förhålla oss kritiskt till deras resultat, kanske inte. Att diskussioner om människors förhållningssätt till arbete så ofta tar vägen via opinionsundersökningar gör dock själva frågandets situation osynlig. Målet med de här opinionsundersökningarna är förstås inte självrannsakan. Den som svarar tas inte med i gallupen i egenskap av sig själv, utan fungerar uteslutande som en representant för ett visst segment av befolkningen, säg, 15-20-åringar i Finland.
Jag råkar plocka upp Studs Terkels klassiker Working: People Talk About What They Do All Day and How They Feel About What They Do som publicerades första gången år 1974. I boken har Terkel, vid den tiden en känd radioröst, intervjuat en stor mängd amerikaner om deras jobb: hur upplever de jobbet, vad sysslar de med där, tycker de att det som görs är viktigt och att det får erkännande av andra? Det är ett monumentalt verk som omspänner bönder, receptionister, apotekare, bilförsäljare, sexarbetare, bokbindare, advokater och så vidare. Personerna berättar ofta rakt på sak om hur de tänker om sina jobb. Bokens intervjuer tar upp ilska och stolthet, besvikelse och en känsla av att ha hittat rätt i livet. Working inleds med stålarbetaren Mike. Han är 37 år gammal och bor utanför Chicago. ”I got chewed out by my foreman once. He said: ‘Mike, you’re a good worker, but you’ve got a bad attitude.’ My attitude is that I don’t get excited about my job. [….] The day I get excited about my job is the day I go to a head shrinker. How are you gonna get excited about pullin’ steel? How you gonna get excited when you’re tired and want to sit down?”
Terkel förvandlade inspelningarna av sina intervjuer till bearbetad text, utan egna kommentarer utöver en introduktion till boken och sparsmakad bakgrundsinformation om varje person. Boken avspeglar Terkels outtömliga intresse för sina intervjupersoner och deras berättelser ur arbetslivet. Hans frågor ställer arbete i relation till det stora och vidunderliga som är våra liv. I introduktionen skriver Terkel om sårbarheten i intervjusituationen. Han var mån om att inte intervjua på ett konventionellt sätt, så att frågorna skulle följa ett visst formulär; han ville ställa frågor som slår an tonen av ett samtal som kan leda vart som helst.
En gång ville en brandman i Brooklyn efter intervjun bjuda Terkel på mat i sitt hem. Terkel hade redan bokat in nästa intervju och muttrade stressat för sig själv. Brandmannen blev sur: journalisten ville alltså kvickt hasta vidare efter deras utbyte? Terkel skriver att detta fick honom att tänka efter. Personerna han talat med hade delat med sig av sina liv och sina tankar, de hade öppnat sig för honom. När han vid ett tillfälle hade spelat upp inspelningen av intervjun för personen han just talat med utbrast denne, förundrad: ”Jag hade inte själv insett att det var så jag kände.” När han lyssnade på bandet hörde han sig själv med nya öron. Som när det gäller de bästa samtalens vindlingar kan man efteråt drabbas av insikten att det man sagt tagit en själv på säng. Det här går emot bilden av jaget som en behållare ur vilken en gallupfråga kan fiska fram otvetydiga attityder och förhållningssätt. Det mannen sagt var ett gensvar på Terkels frågor. I samtalet försökte han formulera sitt förhållningssätt till sitt jobb, men formulerandet kan inte betraktas som en översättning av en redan befintlig ”inre tanke”, vad det nu ens skulle vara.
Om jag själv fick frågan om hur jag tänker kring mitt jobb är det inte självklart vad jag skulle svara. Allt beror på sammanhanget. I ett artigt utbyte bland flyktigt bekanta nöjer jag mig antagligen med att svara: “Jo, jag har ett givande jobb som jag trivs med.” Den typen av fraser har de flesta av oss så att säga på lager. I ett annat sammanhang kan en fråga, beroende på hur den är ställd och av vem, om hur jag förhåller mig till mitt jobb ruska om mig, få mig att pröva mig själv: hur tänker jag?
Också jag förundras när jag läser berättelserna i Working. Bokens röster ur arbetslivet i USA i början av 1970-talet inger en känsla av att vi befinner oss mitt bland dessa fortfarande angelägna tankar. Reflexionerna om arbete, stolthet, makt och förnedring förmedlas skickligt genom att personerna citeras, vi lär känna deras egna sätt att tala, som Terkel återger. Han förvandlar inte personerna som intervjuas till representanter, utan låter dem träda fram i sin egen rätt. Beskrivningarna påminner om yrken som inte längre finns, och om sätt att tala vi kan finna främmande eller ovanliga idag. Intervjuerna skänker perspektiv.
Texterna växlar ibland tempo, från korthuggna utsagor till längre, fritt strövande tankar. En man som jobbar i dagbrott i Boonville, Indiana berättar sakligt om industrin och dess villkor. Sedan börjar han filosofera kring vad det betyder att vara tvungen att jobba för någon annan. Han får inget ut av att jobba för andra men snart ska han gå i pension, så det finns inte längre någon tid för förändring, säger han. “I make a good livin’ at it.” Slående är hur Terkels bok frammanar arbetet som en del av livet och förankrar det i existentiella frågor om självständighet, gemenskap och vrede. Detta ger intervjuerna djup och vidd, också som skildringar av ett samhälle i snabb förändring där människor försöker förstå utvecklingen och, ibland, protesterar.
Det är klart att en bok som Working är väsensskild från en opinionsundersökning. Kanske är det orättvist att ställa dem sida vid sida. Min poäng är att opinionsundersökningarnas språk tycks hänga ihop med ett ointresse för vilka tankar människor har om sina jobb. Hur vi talar om meningsfullhet och värderingar kan visserligen ställas i relation till förändrade normer kring arbete och förändringar i arbetslivet, så som ofta görs. Terkels frågor öppnar ändå en annorlunda horisont. Boken är viktig eftersom arbetets mening framstår på ett så komplext sätt, och så många vitt skilda perspektiv på arbete lyfts fram. Indirekt får bokens berättelser mig att ställa egna frågor: hur tänker jag om mitt jobb? Att upplåta rum åt brokiga tankar om arbetets mening ger möjlighet att närma oss arbete på ett annorlunda sätt än som enbart frågor om yrkesval och integration på arbetsmarknaden.
Mio Lindman skrev sin doktorsavhandling om arbete och mening