Mio Lindman kritiserar idén om att en oundviklig osäkerhet präglar livet. Oro är inte ett enhetligt fenomen utan uttrycker på ett komplext sätt människors förhållningssätt till särskilda situationer, men oro står också i relation till samhälleliga omständigheter. Utmaningen när det gäller att förstå samtidens florerande oro är att inte utgå från generaliseringar och grumliga frågor.
Rätt ofta stöter man på följande påstående: ”Vår tid präglas av osäkerhet.” Utsagan tycks bekräfta ett antal olikartade erfarenheter, känslor och upplevelser. Som tidsanalys verkar det ovedersägligt: snuttjobben, kvartalsekonomin, globaliseringen och, inte minst, klimatkrisen som ett allt överskuggande hot. Coronapandemin har dessutom under det senaste året på ett extremt sätt fördjupat upplevelsen av en oförutsägbar och riskfylld framtid. Att peka på samtidens osäkerhet tenderar dock att bli en allmän gest som snarare än att begripliggöra och utmana vår förståelse av särskilda fenomen frammanar ett samförstånd kring ”hur det är”.
Denna utbredda upplevelse av osäkerhet står i centrum i sociologen Roland Paulsens bok Tänk om – En studie i oro, i vilken han ger sig i kast med att reda ut varför människor i allt högre utsträckning uppvisar tecken på oro. Paulsen använder sig dels av egna intervjuer med människor som kämpar med ångest och tvångstankar, dels åberopar han andras enkäter och statistik som ger vid handen att människor på bred front upplever oro. Detta bäddas in i tankar om hur historiska omständigheter och utvecklingslinjer kastar ljus på fenomenet. Textens blick sveper från jägarnas och samlarnas liv för tusentals år sedan till vårt eget, bland appar, diagnoser och arbetsrelaterad ångest för framtiden.
Historiska svep
Varför mår vi dåligt fast vi, med hänvisning till det materiella välståndet, har det bra? Paulsen svarar på frågan genom att gå i clinch med etablerade psykologiska synsätt och lägger stor vikt vid den samhälleliga situation som gör oron begriplig, också när den tar sig patologiska uttryck. Neurovetenskapliga förklaringar ger klena svar och diagnoserna säger när det kommer till kritan rätt lite om hur det är fatt med oss, resonerar han.
Huvudtesen som framställs är att den moderna människans oro kan förstås utifrån en längre historisk utveckling. Jägarnas och samlarnas liv byggde enligt Paulsen på att man riktade sin uppmärksamhet mot stundens utmaningar. Arbetet kunde i detta samhälle inte gå ut på att lägga på hög och planera. Sysslorna hade inte funktionen av att förbereda sig inför scenarion i framtiden. Livsformen utgick därmed från omedelbar behovstillfredsställelse. Paulsen går vidare och vill säga något mer om vad det innebar att jägarna och samlarna levde här och nu: ”det fanns en tid då uppmärksamheten inte behövde frammanas, då den bara fanns, lika naturlig som hörseln och synen”. Medveten om det spekulativa som ligger på lur vill Paulsen ändå, som en kontrast till vår tids ängsliga tankesvärmar, tala om ett slags förhöjd uppmärksamhet som funnits i det förflutna och som pekar ut ett sätt att relatera till tid som är främmande för oss.
För Paulsen inleds moderniseringen med att människan började odla jorden, startskottet för en allt större osäkerhet. Kommer grödorna att växa? Hur förbereda sig på eventuell missväxt? Denna bosatta livsform planterar på ett oåterkalleligt sätt oro för framtiden i människan.
Nästa stora omvälvning som nämns är den vetenskapliga revolutionen, som är förbunden med en vilja att kontrollera och gripa in i naturens skeenden. Det finns dock alltid sådant som inte låter sig kalkyleras och manipuleras, företaget är nedsänkt i osäkerhet; försöken att finna lagbundenheter ger upphov till nya former av osäkerheter. När industrialiseringen och kapitalismen sedan växte fram organiserades livet – många gånger genom våld och tvång, vilket den engelska arbetarhistorikern E.P. Thompson har uppmärksammat i en klassisk essä – enligt klocktiden. Detta bidrog till att tidsmedvetandet i ännu högre grad fjärmades från naturens cirkularitet.
Paulsen spårar oron till individualiseringen, förankrad i samhällets strukturer och institutioner som gjort att människor bland annat förväntas navigera i utbildning och arbetsliv genom egna initiativ. Individualiseringen är alltså inte att betrakta som en mentalitet utan finns i ett samhälle som föder ett flackande och oroligt framtidsblickande förhållningssätt där det egna jaget står i centrum. Men även jaget i sig ger upphov till åga. Frågan ”vem är jag?” är inte en evig undran, hävdar Paulsen: i jägarnas och samlarnas samhälle vore den knappt meningsfull. I Tänk om granskas psykologins utveckling från psykoanalysen framåt: människans inre blir ett fält av gåtfulla krafter, experter anlitas för att uttolka dem. Personerna Paulsen har talat med oroar sig för att de kanske, utan att veta om det, bär på drag och tendenser som de inte själva är medvetna om. Tänk om jag är homosexuell? Tänk om jag inte egentligen älskar min partner? Tänk om jag är våldsbenägen? Tänk om jag är pedofil? Denna diskussion om jaget blir dock lite på hälft i boken, och exemplen rätt anekdotiska.
Kontrafaktiskt tänkande
Paulsen menar inte bara att vi blivit allt oroligare eftersom vi riktar in oss på framtiden. Han utarbetar också en idé om oron som kontrafaktiskt tänkande, att oron får en att grubbla på det kunde ha varit annorlunda, att framtiden är öppen. När människor oroar sig för framtiden är det en självmedveten och ofta oändlig serie tänk om-scenarion som individen sjunker ner i.
Detta ”tänk om” beskrivs som mer än patologiska tvångstankar, även om det är i dessa som boken startar och gör ständiga nedslag. Det är frågan om rationalitet, planering, kalkyl, att gardera sig för varje scenario, också de mindre sannolika. (Ni kommer väl ihåg Donald Rumsfelds ”unknown unknowns”?). Dessa sätt att tänka slår emellertid lätt över i irrationalitet och verklighetsflykt, menar Paulsen. En kvinna som han intervjuade oroade sig för att få cancer. Ständigt noterade hon något illavarslande symtom. Fastän kvinnan fått hypokondri som diagnos ifrågasatte hon ändå vid symtomens uppdykande diagnosen: cancern kunde vara på riktigt denna gång. De i sig helt befogade farhågorna vetter ut mot fantasierna, markkänningen rämnar.
När Paulsen talar om kontrafaktiskt tänkande avser han dessutom ett slags ”tänk om” som fjärmar oss från positiva möjligheter. Detta är ett påfallande drag i dagens säkerhetsinriktade politik, skriver han; man satsar på att skydda samhället från risker, snarare än att skapa en bättre värld. Och liksom många andra, till exempel sociologen Frank Furedi, påpekar han att de hotbilder som uppmärksammas inte alltid motsvarar verkligheten. På det här viset förloras ett annat slags ”tänk om” ur sikte.
Oro och risker
[Framtiden] har inte alltid varit så viktig för människan som den i dag är. Vår framtidshorisont, hur långt framåt i tiden vi blickar, har av praktiska skäl inskränkt sig till några dagar under största delen av mänsklighetens historia. För den moderna människan är framtidshorisonten vidsträckt bortom allt som har med konkret erfarenhet att göra.
Paulsen har rätt i att tidsmedvetandet förändras givet historisk situation. Många sociologer har varit inne på detta, bland annat Lisa Adkins som skrivit om hur vardagliga ekonomiska relationer (som att betala av på ett lån) påverkar upplevelsen av tid. Paulsen berör dessutom i förbigående en mycket viktig poäng i sammanhanget: den mänskliga uppmärksamheten är förankrad i livsmiljön, med dess aktiviteter och teknologi, en tematik som exempelvis Jonathan Crary skrivit om.
Svårare att svälja är Paulsens mera drastiska tes om osäkerhet. Visserligen är det angeläget att kartlägga olika former av ångest, oro och osäkerhet. Det huvudsakliga problemet i Tänk om är ändå att oron tenderar att på ett outtalat sätt stöpas i en enda form, i refrängen om det kontrafaktiska tänkandet. Detta ger illusionen av att det sedan de första bofasta människorna funnits något visst som rubbats, en sorts naturlig ordning kanske, och att människorna sedan dess har en bristfällig inställning till själva tiden. Denna rubbning, som å ena sidan är uråldrig men å andra sidan uttrycker en särskild samhällelig situation, tycks i vår tid göra sig påmind som psykologiska problem. Allt från odling och vetenskap till modern psykologi blir då ett symtom på samma sak, oförmågan att hantera livets osäkerhet och vara närvarande i nuet.
Oförmågan att hantera osäkerhet är förvisso en träffande beskrivning av mycket som går snett idag. Det bekymmersamma är tendensen hos kulturkritiker av olika schatteringar att spåra ett samtidsfenomen till en obruten linje som tar sin början i historiens mörker, eller, i det här fallet, närvarons förtätade uppmärksamhet. Det förflutna används (på ett lite romantiserat sätt) som ett slagträ för att komma åt samtidens myllrande och gåtfulla bekymmer, som på detta sätt framstår som om de hade en gemensam rot, och kanske därigenom en gemensam lösning.
Det jag uppfattar som ett problem i Paulsens bok kan ha att göra med att jag inte får klarhet i vad det är för en fråga som ställs. Det handlar visserligen om att klarlägga varför dagens människor i så hög grad känner sig oroliga. Men: vilket slags förklaring är det Paulsen söker efter, och vad innebär det att ge ett svar på en sådan fråga? Med andra ord: frågan kan ge sken av att vara av den vetenskapliga sorten som låter sig besvaras genom enkäter (som Paulsen tar upp). I så fall skulle man leta efter en underliggande variabel. Eller ligger frågeställningen snarare i den filosofiska sociologins trakter, så att den kulturella analyser tjänar till att begripliggöra, sätta i ett sammanhang, historisera? Det besvärliga är att bokens brokiga material existerar sida vid sida, och tyvärr blir det inte klart hur de olika formerna – antropologiska studier, psykologiska enkäter, sociologiska analyser, exempel på tvångstankar – förhåller sig till Paulsens övergripande fråga, hur den nu ska formuleras.
Stå ut med osäkerhet?
Frestelsen är, som jag skrev i början, att tänka sig att ”samhället har blivit allt mer osäkert” i en helt allmän mening. Mera fruktbart kunde vara något som Paulsen redan i och för sig antydningsvis gör genom att på ett klarsynt sätt avstånd från psykologi som helt bortser från situationen och samhället: utmaningen är att gestalta hur människor i olika tider har artikulerat och förstått sin oro, ett projekt som har beröringspunkter med hur Karin Johannisson gestaltar ångestens idéhistoria i Melankoliska rum. I samma anda vore det viktigt att inte betrakta oron som ett historiskt enhetligt fenomen.
I den vetenskapliga, eller förmodat vetenskapliga, avförtrollningen berövas världen den närvaro som Paulsen menar att jägarnas och samlarnas liv badade i. Denna nästan mystiskt klingande idé om närvaro kan man ifrågasätta – också samlande och jakt kräver kunskap och skicklighet, de är knappast enbart spontana uttryck – men än mera hakar jag upp mig på att han säger att människans liv i sig är osäkert:
Orons sanning är att världen är osäker. Även i de mest obskyra tvångstankarna bor denna sanning, och vad tvångstankarna exemplifierar är att osäkerheten är evig. Bara fantasin sätter gränser för hur många risker en människa kan haka upp sig på. […] Det är ändå när vi närmar oss den egna rädslan som vi lär känna världens beskaffenhet på djupet.
Tanken om den eviga osäkerheten fungerar här som en utsaga om verklighetens natur. Argumentet i Tänk om tycks vara: ända sedan jordbruket etablerades har vi blivit allt sämre på att uthärda denna grundläggande osäkerhet, eftersom vi styrt in våra liv på att planera framtiden. Visst, att rätt och slätt vara vid liv kan sägas betyda att gå en oförutsägbar framtid till mötes. Men exakt vad betyder detta? Vad har därmed blivit sagt?
Osäkerhet är, som Paulsen samtidigt åskådliggör, förankrat i hur vi förstår vår tillvaro. Här kan man påminna sig om att ett ord som ’risk’ ingår i specifika perspektiv och förhållningssätt. ’Risk’ är förbundet med att något ses som farligt. Men: om jag säger att det innebär en risk för mig att stiga upp ur sängen behöver jag troligtvis förklara mig. Har jag brutit benet och vinglar fram på kryckor? Vad som helst kan inte vara en risk, och att säga att livets beskaffenhet är osäkerhet liknar dålig metafysik som lätt kan översättas till en högst tvivelaktig existentialism: att modigt kasta sig ut i tillvarons osäkerhet.
Det Paulsen skriver om den pandemi som rasat i världen det senaste året illustrerar vikten av att ge akt på hur människor förstår osäkerhet och hur samhällen bemöter dem. Det har under pandemin förekommit en trängtan efter tydliga svar. Vi vet inte hur pandemin kommer att utveckla sig, ändå vill vi gärna tänka att det skulle finnas en enda sanning som till exempel ger stabila grunder för att en enskild stats åtgärder för att skydda befolkningen kan anses berättigade. Här har ’osäkerhet’ ett sammanhang, där formulerandet av (och oenigheterna kring) osäkerheten och riskerna gör skillnad. Att gå på kaffe på café har fram till för ett år sedan inte inneburit någon risk – nu är det helt begripligt att inför ett cafébesök kalkylera ’riskerna’; att se besöket som en risk är förbundet med omsorg om andra, kanske oro för den egna hälsan.
Noteras kan ännu att Paulsen i sin bok lyfter fram oro som en tankeprocess. Paulsen säger att oron är tankar frikopplade från handling och att oron uppmärksammar det som inte är, snarare än det som är. Det märkliga drag han gör är att säga att inte bara orons ettriga surr utan alla tankar är overkliga. Det som är verkligt är, snarare, handling. Här framstår begreppet om vad som är verkligt som mycket enspårigt, och liknar den filosofiska bilden av tanken som fåfängt griper efter den fysiska verkligheten, som förblir onåbar. Denna bild är skev: det är i särskilda sammanhang som en eventuell skillnad mellan tanke och handling får mening (”jag tänkte inte bara att hon är odräglig, jag sa det också” eller ”jag kom att tänka på att jag glömt nyckeln i lägenheten och ringde genast husets vaktmästare”).
I boken paras detta med en betänklig tendens att renodla en av tankar ostörd närvaro – i slutet formuleras antydningsvis en önskan om att människan kunde erkänna osäkerheten i livet (utan att för den skull acceptera dåliga livsomständigheter) och modigt kasta sig in i handlingens sfär. Med andra ord: förändra villkoren som skapar oro, snarare än att älta sina tankar. Förvisso, men i renodlingen av tanke och handling tycks Paulsen tappa bort förståelse: oro är som sagt ett sätt att förhålla sig, ett sätt att förstå och gestalta min omvärld. Jag beter mig på ett visst sätt, vaksamt, uppmärksamt på ett överdrivet sätt, rastlöst kanske, vilket föranleder frågor inte bara om vilken tankeström som ätit sig in i mitt inre, utan också hur jag förhåller mig till en situation, och vad det skulle innebära att förhålla mig annorlunda. Med ’oro’ menar man inte bara ett inre tillstånd. Om det är utgångspunkten är det inte lika frestande att, som Paulsen gör, säga att oron är ”overklig” eftersom den är en tanke.
Idealet om sinnesfrid – grym optimism?
Den livsform Paulsen beskriver kretsar kring ett omöjligt projekt, som genererar oro och ångest. Framför allt: osäkerheten i vårt eget samhälle landar i individens oro för sitt eget välmående. Om målet med livet är att må bra kommer ett antal risker och hotbilder att uppstå, dessa riktar in oss på att skapa förutsättningar för att knipsa bort sådant som riskerar att få oss att må dåligt. Detta hänger, anser jag, ihop med politikens upptagenhet av risker och hotbilder, som enligt Paulsen ersätter frågor om hur vi vill förändra världen tillsammans. Både det inre och det yttre blir en kamp med undanglidande demoner, som drar bort uppmärksamheten från att reflektera över vad som är gott och viktigt i livet. Tänk om, skriver Paulsen, vi kunde överge löftet om sinnesfrid?
Denna beskrivning av det destruktiva idealet om sinnesfrid, påminner om den nyss bortgångna feministiska tänkaren Lauren Berlants tanke om grym optimism. I boken med samma namn gör Berlant ett försök att teoretiskt beskriva de olika former av relationer som människor har till det som de förstår som ”det goda livet” i ett samhälle som präglas av osäkerhet. Som ett exempel: drömmen om att få ett bra jobb. Hon skriver om anknytningen till det goda livet som något som upprätthålls trots att strävandena innebär ouppfyllda förhoppningar och besvikelser. Det rör sig inte bara om praktiska hinder på vägen, för att envetet nå ända fram dit man vill. Hon skriver om ett omöjligt liv som upprätthålls och uthärdas, detta är den grymma optimismen.
I sin bok bjuder Berlant explicit motstånd mot tanken om att det finns en form av grundläggande osäkerhet i den mänskliga tillvaron som föregår sätten att forma våra liv utifrån en förståelse av vad som är viktigt och eftersträvansvärt. Berlant tar fasta på de olika sätt på vilka vi förstår säkerhet utifrån ideal om det goda livet. Igen: om jag styr in livet på att försöka karva åt mig ett bra jobb gestaltar jag osäkerhet på ett visst sätt, utifrån en viss palett av känslor. Jag kanske hoppas på en stabil försörjning, längtar efter en situation där pengarna räcker till och där jag inte längre behöver planera månadens inköp. Att länga efter ett liv utan oro är en stark, ibland destruktiv, drivkraft.
Om det viktigaste i livet är att nå sinnesfrid kommer, som Paulsen skriver, allehanda meditations- och yogainfluerat tankegods att förvrängas till en ideologi om att acceptera läget som det är; problem och motgångar blir ytfaktorer att ”acceptera”, allt med det hägrande inre välmåendet på horisonten. Paulsen har helt rätt i att ett sådant sätt att försöka ignorera osäkerhet kommer att bli destruktiv, sinnesfriden kommer att perforeras av kontinuerlig oro. Ett påfallande stråk inom högerextremt tänkande är för övrigt att alla hot mot friden (”lugn och ro”) ska avvärjas.
Att undersöka den sorts osäkerhet som seglar upp genom drömmen om att må bra innebär inte bara en form av sund ideologikritik, det kan också vara en övning i att se vilka former av känslomässigt och existentiellt färgade förståelser av hotbilder i livet som vi själva dras till. Det är i det här ljuset som Paulsen gör det för lätt när han ställer upp den okomplicerade närvaron som en motbild, ett alternativ som inte direkt öppnar upp orons komplexa dynamik, utan som snarare förenhetligar den.
Mio Lindman är filosof och redaktionssekreterare på Ny Tid.