Skev diskussion om mäns våld mot kvinnor

Skev diskussion om mäns våld mot kvinnor

Kriminologen Maria Normann har i flera sammanhang uppmärksammat hur våld mot kvinnor diskuteras – eller i värsta fall förtigs  i Finland. Mio Lindman intervjuar Normann om det hysteriska tonläge som uppstått då asylfrågan satts i samband med risken för ökat sexualiserat våld.  

Diskussionen om våld mot kvinnor och sexualiserat våld bland asylsökande blossade upp i Finland i och med händelserna i Köln under nyåret 2016. Uppmärksamheten riktades väldigt specifikt mot asylsökande och det uppstod en affekterad diskussion. Vad säger detta om den finländska synen på våld och sätt på vilka våld diskuteras? 

– Jag skulle säga att det positiva är att våld äntligen uppmärksammas. Infallsvinkeln gör dock inte temat rättvisa. Finland har högre frekvens av våld i alla kategorier än de övriga nordiska länderna, och så var det även innan det kom många asylsökanden hösten 2015. Att prata om våld mot kvinnor endast när det gäller asylsökanden som gärningsmän, efter en rätt kompakt tystnad och ett oerhört ointresse för frågan, är ett hån mot alla de hundratusentals kvinnor som utsatts för olika former av våld av män hittills. Det ger även en känsla av att våldet egentligen inte är problemet, utan gärningsmännen. Det är ”fel” män som utövar våldet och det verkar uppfattas som ett allvarligare problem än våldet i sig. 

Normann påpekar att Finland får mycket kritik för att vi till exempel inte har tillräckligt bra service för kvinnor som utsätts för våld, men den här diskussionen har inte lett till att servicen har förbättrats. Istället, säger hon, handlar diskussionen mest om att våldet utförs av ”fel män” och om deras kultur och religion, medan den finländska våldskulturen, misogynin, och bristen på service inte syns i debatten. Det är inte de utsattas väl och ve som är i fokus. 

Du antyder här att den konstiga infallsvinkeln också är kopplad till det finska sättet att diskutera våld överlag. Vilka blinda fläckar visar den här affekterade diskussionen upp? 

– Mäns våld mot kvinnor verkar vara ett svårt samtalsämne i hela världen, även i Sverige där man jobbat med frågan mer aktivt och mycket längre än i Finland. Diskussionen som pågått i media, på sociala medier och genom utsagor av olika tjänstemän ger en felaktig bild av till exempel sexuellt våld. Vanligast förekommer stereotypier om den så kallade buskvåldtäkten. 

Den största delen av sexuellt våld sker enligt all forskning i privata miljöer, där gärningspersonen är bekant för den utsatta. Stereotypin om buskvåldtäkten är skadlig, eftersom den kan medföra att de som utsätts för sexuellt våld inte känner igen sig i bilden som målas upp. Det i sin tur kan påverka om och hur de utsatta uppfattar det de utsatts för som något allvarligt, eller som ett brott, eller om och hur och när de söker hjälp.  

– Folk har uppfattningar om sexuellt våld som att: ”det är inte våldtäkt om man börjat frivilligt och sen vill sluta”, ”det är inte våldtäkt om man haft sex tidigare med samma person”, ”det är inte våldtäkt om man inte hotas till livet med kniv eller pistol”. När egna och andras erfarenheter speglas mot dessa uppfattningar och myter, hamnar man ofta i resonemang där den utsatta skuldbeläggs eller den utsattas upplevelse bortförklaras. 

Den blinda fläcken är att mäns våld mot kvinnor inte uppfattats som ett tillräckligt stort problem tidigare. Många lever i den uppfattningen att våld mot kvinnor är ett nytt fenomen i vårt samhälle. Då missar man att mäns våld mot kvinnor aldrig riktigt blivit en politisk fråga, vilket syns i ringa serviceutveckling för både utsatta och gärningspersoner. Det märks också i att man inte forskat i frågan särskilt mycket, och att man inte förebygger systematiskt eller satsar resurser på förebyggandet. 

Är vi blinda för vår egen kultur? 

Det att man anför kultur eller religion som orsaker till att gärningsmän begår sexualbrott, kan ibland uttrycka att man är blind för sin egen kultur och religion. Normann menar att vår finländska kultur inte är främmande för tankeströmningarna som tillskrivs “de andras” kultur (den utländska/arabiska/muslimska kulturen). Till exempel brist på jämställdhet, mäns dominans över kvinnor i nära relationer, tanken att en man äger eller har rätt till ”sin kvinna”. Innan 1994 var det inte ett brott att våldta sin hustru. 

– Tendensen att romantisera och bortförklara svartsjuka och kontrollerande beteende är inte heller främmande för oss. Det kan anses vara gulligt eller att det hör till att ens partner ringer och kollar var och med vem man är stup i kvarten, eller att ens partner skjutsar en överallt. Idealen om tvåsamhet och den lilla kärnfamiljen kan i värsta fall legitimera kontrollerande beteende och leda till att man ska göra precis allt tillsammans, så att vänskapsrelationer och hobbyer utanför tvåsamheten och familjeenheten minskar. 

Vår egen kulturs förståelse kan man se tydligt i resonemang som förs i rättssalar eller i domar, säger Normann. Det syns i hur skador av brott eller brottens allvarlighet bedöms, vems berättelse som anses trovärdig och hur tidigare sexuella erfarenheter, klädsel eller relation till gärningsmannen spelar in. Det gäller även hur handlingar beskrivs: tänk på skillnaden mellan att hålla händerna runt någons hals eller ta ett strupgrepp. Ett annat exempel är hur lagstiftningen överlag utformats. Inte heller i Finland utgår den juridiska eller sociala definitionen av sexualbrott från att alla parter ska samtycka till de sexuella handlingarna, eller att en människa skulle ha rätt till sin integritet även vid berusning, till exempel. Som det är nu utgår man från att sexuella handlingar är ok om inte någon säger nej. 

– När vi ser att särskilt kvinnliga politiker, mediepersoner, aktivister utsätts för hot om sexuellt våld, är det tydligt att det inte är ett främmande fenomen för den finländska kulturen. 

Mäns våld mot kvinnor är en demokratifråga 

 Vilken konstruktiv roll kan män ha i bemötandet av problematiken, just finländska mäns våld och den finländska våldskulturen? 

– Jag skulle önska att män inte förringade och ifrågasatte kvinnors (eller andra mäns) berättelser om våld och utsatthet. Och att man inte saboterade viktiga samtal om temat med olika härskartekniker. Alla kan ta avstånd och ingripa vid kränkande och nedsättande diskurser om kvinnors sexualitet, och alla kan ta avstånd från skämt om sexuellt våld. Att helt enkelt vara allierade på något sätt. 

Många fler måste aktivt jobba mot våldskultur och föra fram krav på bättre service för utsatta och gärningspersoner, tillägger Normann. Det gäller att föra fram mäns våld mot kvinnor som en folkhälso- och demokratifråga. Att cirka 40–50 % av den kvinnoidentifierade befolkningen utsätts för våld, hot om våld eller sexuella trakasserier, är ju inte en liten sak. 

Förutom dem som direkt drabbas av våld, påverkas även andra kvinnor. Majoriteten av kvinnorna förhåller sig till sexuella trakasserier och övergrepp på något sätt i sin vardag. Det utbredda våldet mot kvinnor är ett demokratiproblem på det sättet att kvinnors handlingsutrymme strukturellt styrs av rädsla för våld och övergrepp, påpekar Normann.  

Det påverkar hur och var kvinnor rör sig i tid och rum, och påverkar deltagande i beslutsfattande, debatter etcetera. Många kvinnor är rädda för den skitstorm de kan få ta om de syns och hörs, har en åsikt, eller för att vara ensam kvinna i olika situationer. Dessutom, att hälsa, trygghet och välfärd för ungefär halva befolkningen är en underprioriterad fråga, vittnar om mycket skeva maktförhållanden. Det är tydligt vems röst och perspektiv som styr politik, resursfördelning och kultur. 

– Om det är möjligt att i ett samhälle underprioritera halva befolkningens levnadsförhållanden, hälsa och trygghet på det här sättet, och inte ens kunna föra sakliga diskussioner, vad ska få oss att tro att kvinnor skulle bli tagna på allvar och bli lyssnade till och kunna påverka i det samhället? 

Norman tipsar här om boken Rädslans politik – våld och sexualitet i den svenska demokratin, skriven av Maria Wendt Höjer. 

 Kriminologin och den osynliga manligheten 

Du skrev en artikel för Ikaros år 2009, där du beskrev hur kriminologin ofta praktiseras så att ett mansperspektiv tas för givet, och att manlighet som kön inte syns (om kön syns, är det genom kvinnor). Stämmer detta fortfarande?  

– Jo, det stämmer fortfarande i stort sett inom den finländska kriminologin. Kvinnor och minoriteter till exempel, kommer ofta in genom ett add-perspektiv. Man lägger till dem. En specialstudie, ett extranummer. Om man inte menar pojkar och män, och dessutom ”inhemska” eller vita pojkar och män, så måste det sägas ut, de är ännu normen. 

– Om kvinnors så kallade avvikande eller normbrytande beteende ökar, så uppfattas det som bekymmersamt, medan mäns monumentalt större förekomst av samma beteende är norm och inte problematiseras på samma sätt. 

Normann nämner ett svenskt initiativ där Kriminalvården synar den manliga normen genom att bland annat granska behandlingsprogram ur ett jämställdhetsperspektiv, och genom att försöka komma tillrätta med stereotypa bilden av maskulinitet och femininitet. Normann tror inte att detta kommer att hända inom den finländska kriminalvården inom de tio kommande åren. Men hon tillägger att hon gärna blir positivt överraskad. 

 En sak du kopplade kriminologins blinda fläckar till i din artikel 2009 var att det finns en rädsla för ”ovetenskaplighet”. Diskuterar kriminologer öppet om vilket moraliskt ansvar som disciplinen har?  

– Jag tror man funderar rätt lite på vetenskapskritiska frågor, eller ur ett normkritiskt perspektiv, åtminstone inom den finländska kriminologin. I viss mån förekommer det, men man återskapar ändå nationalitet, exkludering och det binära könet hela tiden. Kriminologi som vetenskap jobbar ju mest med normer och kategorier, såsom ”normal”, ”onormal”, ”normöverskridande”, ”avvikande”. Trots att man problematiserar definitioner och beteenden som granskas, kvarstår en skev maktfördelning. Det är forskare och praktiker som definierar och kategoriserar och sätter ord på, inte de som undersöks och analyseras. 

Bristfällig helhetsmässighet får praktiska konsekvenser 

– Kriminologi är en riktig maktvetenskap, och jag tänker att man inte tittar på problemformuleringar eller lösningar tillräckligt konstruktivistiskt och normkritiskt. Detta syns sedan i praktiken i service för olika utsatta grupper, missbrukarvård, barnskydd, kriminalvård, mentalvård och så vidare. I bästa fall produceras dålig service för våra skattepengar, i värsta fall produceras service som ökar exkludering, illamående och ohälsa. [retur] Det talas inte heller om maskulinitet, femininitet eller klass när det gäller brottsförebyggande eller i utformandet av olika vårdformer. Det syns ofta i hur service utformas. Normen för ett normalt eller önskvärt liv är medelklass, livet ska följa en viss väg. Skolan ska inte avbrytas, man ska inte vara arbetslös, en viss dygnsrytm eftersträvas.  

– Det att uttryck som “kaikki palvelut samalta luukulta” (all service från samma lucka) eller “moniongelmainen” (mångproblematisk) sprids i till exempel socialarbetets vokabulär är en bra indikator på att vi inte klarat av att se på människor ur ett helhetsmässigt perspektiv tidigare. Eller att brukarperspektiv är mode inom socialt arbete och serviceutveckling nu, hur sjukt är inte det! Först nu!  

För en kriminolog är det intressant att titta på vilka förklaringsmodeller som anses möjliga eller relevanta att tillämpa när händelser eller brott ska förklaras. Man förklarar samma slags brottslighet olika från fall till fall, utifrån förhandsinformation och uppfattningar. Terrorist eller galen ensamvarg? Slår en man sin fru för att han är muslim och det hör till hans religion och kultur att inte tycka att kvinnor är värda något, och slår en finsk man sin fru för att han inte är bra på att kommunicera och blir frustrerad över sin jobbiga kvinnas tjat? När söks förklaringar på individuell eller strukturell nivå? Hon nämner diskussionen om gruppvåldtäkten i Rissne, i Sverige. Först skrevs det i medier om vilsna pojkar och bristande manliga förebilder. Men när det kom fram att gärningspojkarna var av utländskt ursprung så handlade förklaringarna som framfördes i media främst om deras kultur och taskiga kvinnosyn.

Text: Mio Lindman



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: