Bilden av Kaskö: Lokalhistoria eller postindustriella glansbilder?

Bilden av Kaskö: Lokalhistoria eller postindustriella glansbilder?

Till följd av avindustrialiseringen har många städer gått från produktionssamhällen till konsumtionssamhällen. Eva Hertzberg har undersökt hur denna utveckling syns i Finlands minsta stad. Efter att industrin lades ner i Kaskö har staden arbetat på en image som en idyllisk trähusstad som passar för rofylld och naturnära rekreation.  

Kaskö, Finlands minsta stad, är ett ypperligt resmål för barnfamiljer och turister som vill komma bort från dagens stress. I den gamla trähusstadens lugna atmosfär i en havsnära miljö kan du glömma allt och koppla av! All service finns på promenadavstånd och den trevliga stämningen i staden får dig genast att känna dig som hemma – det är alltid lika roligt att komma till Kaskö! Den välbevarade trähusstaden erbjuder på intressant kulturhistoria. Kaskö representerar en 200 år gammal stadsbyggnadstradition, som kännetecknas av en regelbunden rutplan med trähus och stora gårdsplaner och trädgårdar, som sommartid står i full blom. (www.kaskinen.fi)

Till följd av globalisering, avindustrialisering och ekonomisk omstrukturering har allt flera städer sett sig tvungna att omformulera sig själva från produktionssamhällen till konsumtionssamhällen. På många håll har städer som tidigare i huvudsak livnärt sig på industri börjat konkurrera på en ny bas byggd på image och rekreation. Stora som små städer följer den globala utvecklingen och börjar satsa på turism. Att lyckas vända nedgången ligger förstås både i lokala beslutsfattares och i företagens intressen.

Centralt i detta slag av utvecklingsstrategier är att omarbeta den image som staden ger utåt. Det här har inneburit en ökad fokus på konsumtion och underhållning i syfte att kunna skilja sig från alla andra städer och samtidigt uppfattas som en unik och lockande plats att besöka eller leva och arbeta i, samt som en dynamisk och gynnsam plats för kommers och investering. Då man vill sälja staden är det inte enbart staden i sig och dess platser som ska marknadsföras utan också föreställningar om lokalitet för att placera sig på världskartan och definiera sig i det globala.
En stor del av de studier som gjorts inom stadsforskning, inte minst rörande postindustrialism och utvecklingsstrategier, har fokuserat på större städer. Hurdan utveckling syns i Finlands minsta stad, efter nedläggning av den industrianläggning som i decennier varit livgivande på orten?

Industrialisering och postindustrialism i en småstad

Kaskö är en stad med knappt 1500 invånare, belägen på en ö i Bottniska viken, med Närpes och Kristinestad som närmaste kommungrannar. Staden Kaskö grundades 1785. Tanken hade ursprungligen varit att grunda en stapelstad och att Kaskö som sådan antingen skulle komplettera det hierarkiska systemet bland Österbottens handelsstäder där det inte fanns någon egentlig stapelstad. Städerna var indelade i stapelstäder och uppstäder, där stapelstäderna hade rätt att bedriva sjöfart till utlandet samt att lagra och distribuera varor för export och import.

Vid den här tiden hade det merkantilistiska systemet nästan överlevt sig själv och stapeltvånget vid Bottniska viken upphävdes 1765. Staden grundades ändå men alltför sent för att kunna nå den ställning inom hierarkin som många hoppats på – vissa handelsmän som utgått från att Kaskö skulle bli en viktig handelsstad hade redan inlett verksamhet därifrån. Fiske och handel var de dominerande näringarna under 1800-talet, på 1900-talet tillkom sedan järnväg, utbyggnad av hamnen, brädgårdar för utskeppning av trävaror, sporadisk sågverksamhet, mekaniska verkstäder, fisksalterier och en utvecklad servicesektor.

Till följd av denna utveckling innebar 1900-talet en gradvis inflyttning av finskspråkig befolkning till den tidigare nästan helt svenska staden. Mycket i Kaskö förändrades igen när Metsä-Botnias stora, moderna och dominerande industrianläggning inledde sin produktion i staden 1977. Med den nya industrianläggningen ökade folkmängden snabbt, och även stadsbilden påverkades, genom att till exempel infrastrukturen utvecklades och hela nya stadsdelar uppfördes.

Metsä-Botnia lades ner år 2009 med den följd att flera hundra av stadens invånare stod utan arbete. Det var mot bakgrund av denna situation som studerande från ämnet nordisk etnologi vid Åbo Akademi våren 2010 utförde ett fältarbete i Kaskö. Fältarbetet gick under namnet Staden som resurs. Protester, drömmar, idéer och hade som syfte att, främst genom intervjuer med stadsborna, närma oss invånarnas bild av sin stad av idag, efter industrins nedläggning. Fältarbetet blev också ett slags fristående fortsättning på en tidigare Kasköstudie.

Kort tid efter Metsä-Botnias etablering gjordes ett mera omfattande fältarbete på orten, till största del utförd 1981 av ett forskarteam bestående av Folkkultursarkivets forskargrupp tillsammans med etnologer från Jyväskylä universitet. Huvudteman då var dels att skildra staden Kaskö och dess kultur under de 200 år den då funnits, hur den förindustriella staden förändrades till följd av industrialiseringen och moderniseringen, och dels kulturmötet mellan infödda stadsbor och inflyttade samt mellan svensk- och finskspråkiga invånare.

Jag använde själv vårt Kaskö-material, i form av intervjuer och turistbroschyrer för min kandidatavhandling och återkom till det för min pro gradu. I den senare ville jag studera en småstads imageprocess och ringa in nutida föreställningar om stadens historia och de platser som får representera den.

 Den historiska trähusidyllen

Om du värdesätter en lugn miljö är Kaskö kanske en lämplig boningsort för dig och din familj. Kaskö är en över 200 år gammal genuin trähusstad, där allt finns nära. Havet som omger staden och den vackra naturen är självklara saker för kasköborna – det ständiga skränet, trafikljus och köer hör till världen utanför. De flesta kasköborna bor i den finländska drömmen: i ett egnahemshus i stadens centrum på högst en kilometers avstånd från havet! […] Kom på besök, stanna upp en stund och fundera på om också du vill bo idylliskt. För dig som vill ha ett lugnt och fridfullt liv är staden ett paradis…

På Kaskö stads hemsidor erbjuds lugn och ro både åt turister och åt potentiella nya invånare. Det rofyllda småstadslivet och den vackra naturen presenteras som en motpol till en tänkt otrygg och skränig storstad någonstans. Något som blivit kännetecknande för Kaskö är stadens idylliska stadskärna med sina raka gator och välskötta gamla trähus i varierande stilar och färger. Speciellt för Kaskö är att stadens historiska trähusområde utgör själva stadskärnan, så att centrum är ett med stadens historiska kärna. Stadens klassicistiska stadsplan, med en symmetrisk rutplan där både torg och parker utmärkts har bevarats i senare stadsplaner.

Kaskö likställs lätt med stadskärnans trähusområde, eftersom det fått stå som en bild av staden utåt. Husbeståndet är stilmässigt heterogent men området kan inte längre enkelt skiljas i ”bättre” och ”sämre” områden, även om motsvarande indelning idag möjligen kan göras mellan stadskärnan och de mindre ansedda nyare stadsdelarna. Ännu en bit in på 1900-talet bodde mindre förmögna Kasköbor, såsom arbetare och fiskare, i huvudsak i den norra änden av rutplanen, eller Norrstan medan tjänstemän bosatte sig övervägande längs Rådhusgatans södra ände och handelsmanna- och hantverkarhushåll var främst koncentrerade till mitten av staden.

Spåren av segregationen har försvunnit efterhand som hus under årtionden rivits eller renoverats och tillbyggnader gjorts. Trähusområdet har blivit en estetisk helhet, där äldre tiders nord-sydliga segregering inte längre är tydligt synlig i stadsbilden. Rutplaneområdet bebyggdes fullt först på 1980-talet, vilket bidragit till ett större inslag av modernare hus speciellt på rutplanens östra sida. En skyddsplan för rutplaneområdet ratificerades 1981.

Enligt geografen David Harvey har uppfattningen om platsen förändrats från att under modernismen vara något att utforma enligt sociala ändamål till att med postmodernismen ha blivit något självständigt och autonomt, att utforma enligt estetiska mål och principer, som inte längre nödvändigtvis har något att göra med samhällelig funktion utom möjligen ett förverkligande av tidlös skönhet som ett mål i sig.

Till detta hör aktiv restaurering och återskapande av vad han benämner som traditionella urbana värderingar, vilket kan vara både restaurering av äldre stadsstruktur och skapande av nytt som innefattar ett traditionellt uttryck men med ny teknologi och moderna material. Följderna av denna rehabilitering och gentrifiering kan ändå paradoxalt nog ta sig lika monotona former som den modernism man vill ersätta.
Vi ser gärna vår äldre trähusarkitektur som något ursprungligt, som en idyllisk boendemiljö och del av vårt kulturarv. Bevarandet av gamla trähusmiljöer kan sägas ha börjat som en motreaktion på efterkrigstidens stadsutveckling och modernisering. Intresset för gamla trähusmiljöer har medfört att nya krav ställts på trästadsdelarna som boendemiljöer, men också som ekonomiska resurser.

Med allmänhetens ökade intresse för historia och kulturarv blev kulturarvsturismen en viktig faktor då man började inse den turistiska potentialen i våra gamla trähusstäder och -stadsdelar. Till följd av att trähusmiljöerna börjat uppfattas som kulturarv har de uppvärderats som boendemiljöer och som arenor för kommersiellt liv. De historiska byggnaderna representerar delar av stadens historia, och kan ses som ett slags konkreta minnen av stadens förflutna.

En historisk miljö lockar turister, och turismen i sin tur kan bidra till att den idylliska miljön bevaras. På det sättet blir det historiska en del av invånarnas vardag, samtidigt som turismen ifall den slår igenom kan föra med sig nya inslag i stadsbilden till exempel genom de nya servicenäringar som kan uppkomma för att kunna svara på turisternas behov och förväntningar. Genom kulturarvsprocessen skapas på så sätt en mindre komplex helhet, utan de politiska eller sociala erfarenheter som djupare granskning skulle kunna avslöja. Ingen boendemiljö kan ändå förväntas fungera som ett orörbart friluftsmuseum för besökare, utan måste också få vara en levande miljö för stadsborna själva.

 Historiebruk förstärker lokal identitet

Historia kan användas som en länk mellan nutid och dåtid, och när historia används i olika syften brukar man tala om historiebruk. Länkar till det förflutna kan användas till exempel för att förstärka en lokal eller nationell identitet, legitimera en ideologi eller sälja produkter såsom upplevelser eller turistsouvenirer med historisk anknytning.

Vid sidan av trästaden framhävs i marknadsföringen av Kaskö ofta närheten till havet, vilket inkluderar fiskeriet – men snarare än dagens fiskerinäring är det fråga om gångna tiders fiskeritradition. Även sjöfarten framhävs medan industrins historia är så gott som osynlig. Att mycket i Kaskö utvecklades både under och tack vare ortens industriella utveckling, är ändå ett faktum. Det förindustriella Kaskö var långt ifrån dagens pittoreska trähusidyll, även om dagens bild av staden lätt ger intrycket av något kontinuerligt och oföränderligt.

Med betoningen på havet och fiskeriet kan Kaskös nutida image likna en hyllning till förindustriell tid, men jag skulle snarare se den som ett uttryck för en längtan till ett mer obestämt förflutet, ett nostalgiskt tillbakablickande till ett ”förr i tiden” då allt var tryggare och mera ”äkta”. Detta ”förr i tiden” som även präglas av lokalitet och rumsligt förankrade identiteter tenderar att plockas fram som motbild till de uppbrott och den desintegration som förknippas med globaliseringens tidevarv.
Enligt historikern och geografen David Lowenthal bygger kulturarvet på ett behov av historia, och behovet av historia brukar anses störst i tider av motgång. En svår förlust eller oro inför framtiden kan väcka lusten att blicka tillbaka till ett ”förr i tiden” då allt var tryggare och mer äkta. Strävan efter popularitet på en globaliserad marknad tenderar att, med Lowenthals ord, homogenisera kulturarvet genom att de lokala drag man vill framhäva framställs på liknande sätt överallt. Media och globala nätverk har gjort de lokala arven än mer likformade, då intressegrupperna bakom dem alla lockas att följa samma trender.

Ett problem i att använda trähusidyllen som grund för lokal image är att den inte är särskilt lokal. Det är inte heller bilder av gästhamnens segelbåtar i solnedgången. De historiska trästadsdelarna i olika städer liknar varandra mycket, såväl sett till byggnadsbeståndet i sig som till de nya näringar som i gentrifieringens fotspår ska bidra till att återuppliva dessa områden, i form av de ganska likartade konsthantverksbutiker och caféverksamheter som besökare lärt sig att förvänta sig av en sådan stadsdel. Husen har fixats upp och blivit mycket fina men har allt mindre likhet med någon konkret, gemensam historisk epok, och utan god lokalkännedom kan det vara svårt att se om en bild är tagen i Kaskö, Jakobstad, Kristinestad, Borgå eller kanske Nådendal.
Åt turister såväl som potentiella framtida invånare säljs en lugn och trygg, naturskön och havsnära trähusidyll där tiden stått stilla, en motsats till ”storstadens jäkt” placerad i en historisk miljö. I småstaden kan fokus vid behov flyttas från industrins uteblivna framsteg till en välbevarad trähusarkitektur och befolkningsminskning kan ompaketeras som ett skönt och stillsamt liv. En viktig del av det som gör en plats unik och skiljer den från andra platser är dess historia. Trots att historiebruk idag allt mer blivit ett verktyg för turism och platsmarknadsföring, handlar lokalhistorian också om att bygga lokal gemenskap och representera en kollektiv identitet. Både stadsbon och turisten kan göra en plats till sin egen genom att förknippa den med upplevelser, till vilket också hör att minnas historier förknippade med platsen. Att dela hågkomster med andra kan skapa lokal gemenskap, så länge man kan känna sig inkluderad i historian.
De invånare vi talade med var stolta över sin stad och trivdes i Kaskö. De beskrev ofta Kaskö i liknande termer som marknadsförarna, med betoning på lugnet och tryggheten, den havsnära och vackra trähusidyllen. Samtidigt kunde de också minnas bättre tider med mera liv och rörelse och oroade sig också för framtiden.

En del antydde att allt flera bostäder köps upp av sommarboende och pensionärer snarare än de barnfamiljer man önskar sig. De såg två möjliga framtidsscenarier: antingen lyckas man locka någon ny arbetsgivare till orten eller så går staden mot en framtid som slumrande pensionärsstad. Bilderna av den idylliska trähusstaden är vackra, men frågan är om de är tillräckligt lokala för turismen eller tillräckligt förtroendeingivande för nya invånare. Att tapetsera över oron med glansbilder räcker inte. 

Eva Hertzberg

Skribenten är bildkonstnär och  skriver sin magistersavhandling i nordisk etnologi. 



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: