Vilka problem kan uppstå då samer presenteras eller representeras i forskning och populärvetenskap? Hur ska man bedriva sådan forskning? Otso Kortekangas skriver.
Miljöhistorikern Sverker Sörlin talade i sitt sommarprogram i Sveriges Radio P1 i somras om det dåliga kunskapsläget i Sverige angående samer och den samiska kulturen. Enligt Sörlin har få svenska doktorsavhandlingar i historia under den senaste tioårsperioden behandlat samisk tematik.
Min avhandling om samisk utbildningshistoria, som jag försvarade vid Stockholms universitet i januari 2018, är en av dessa fåtaliga avhandlingar. Sedan jag började med avhandlingen 2013 har sameforskningen i hela Norden blivit både bredare och djupare, men kunskapsläget både innanför och utanför akademien är ändå fortfarande väldigt tunt då det gäller samiska frågor. Sörlin kopplar detta dåliga kunskapsläge till behandlingen av samer och norra Sverige mer allmänt. I och med att befolkningen och beslutsfattarna i mellersta och södra Sverige har så lite kunskap om samiska näringar och samiskt levnadsätt, har det varit lätt att fatta beslut som gynnar de befolkningstäta delarna av landet samtidigt som de drabbar samerna. Några exempel på följder av sådana beslut är den extensiva vattenkraftsutbyggnaden för hundra år sedan, och dagens vindkraftsutbyggnad, som pågår med mycket större intensitet i norra Sverige än mer söderut. Samma problematik är synlig i Finland, där Lappland ses som antingen ett ”tomt” naturreservat, resursförråd eller Finlands sista utpost för snö och vintersporter i ett allt varmare klimat.
Det krävs alltså mer forskning, men kanske framför allt en popularisering av redan befintliga forskningsresultat. Därav följer dock en allt mer brännande fråga, som gäller presentation och representation – vem ska få presentera och representera samerna?
I urfolkssammanhang talar man ofta om ”kolonisering av kunskap”. I Nordens fall handlar det om att icke-samiska forskare forskat om samer, deras kultur och språk, forskningsresultat som aldrig sedan publiceras på samiska. Samerna har inte heller konsulterats då publicering har skett. Ett klassiskt exempel på detta är Uppsalaprofessorn Johannes Schefferus Lapponia (1673), en bok om de svenska (inklusive dagens Finland) sameområdena under 1600-talet. Schefferus besökte aldrig norra Sverige, utan fick sin information via ett antal präster som var verksamma i de samiska områdena. Lapponia, skriven på latin och snabbt översatt till ett antal europeiska språk, blev en ”bestseller” i det dåtida Europa, men boken har fortfarande inte getts ut på någon av de samiska språkvarieteterna.
Detta ”representationens problem”, som postkolonialteoretikerna kallat fenomenet, är ständigt närvarande även i dagens diskussioner och forskning gällande samer. Det pågår en aktiv debatt både inom och utanför universiteten om vem som har rätt att bedriva forskning om samerna, och framför allt på vems och vilka villkor. Många samiska forskare och sameforskare av idag har tagit inspiration från en forskningstradition som heter urfolksstudier (indigenous studies). Enligt en av urfolksstudiernas grundargestalter, Linda Tuhiwai Smith (en maori från Nya Zeeland) måste varje forskare som önskar studera ett urfolk idag vara mycket medveten om den problematiska roll som forskningen haft och fortfarande har inom urfolkssammanhang. Enligt Smith ska forskaren ställa sig själv ett antar frågor, såsom: Varför åtages forskningsprojektet? Vem har formulerat dess mål och syften, och vem ska forskningen komma till gagn? Kopplat till denna tradition finns också en tanke om att involvera urfolken själva i forskningen, inte som studieobjekt utan som medskapare av själva forskningen.
Det finns mycket gott att säga om dessa teorier och den öppning för icke-västerländska epistemologier som urfolksstudier fört med sig. Samtidigt måste man gå varsamt fram då man tillämpar teorier och modeller från en annan kontext i det samisk-nordiska sammanhanget. Som professor i samisk kultur vid Uleåborgs universitet Veli-Pekka Lehtola konstaterat, måste forskare kunna se komplexiteten och de många lagren av historia som samernas historia inrymmer. Att till exempel utgå ifrån att samerna alltid varit passiva objekt eller maktlösa undersåtar utesluter en hel historia av samarbete och kulturmöten mellan samer och andra nordbor. Arkeologen Carl-Gösta Ojala skriver i boken Sámi Prehistories: The Politics of Archaelogy and Identity in Northernmost Europe följande: ”Sámi history is not just about exclusive Sáminess, but also about interaction, meetings, mixture and hybridity”. Samtidigt finns det dock skäl att försöka få syn på och ärligt erkänna de maktstrukturer som ofta missgynnat och fortfarande missgynnar samer. Att till exempel avfärda kolonialismen helt och hållet som något som absolut inte ägt rum i Finland kallar Veli-Pekka Lehtola för en ”extremtolkning” (se Lehtolas nyutkomna bok Entiset elävät meissä. Saamelaisten historiat ja Suomi).
Som icke-samisk forskare som idag jobbar med samiska frågor får man visa stor respekt och tacksamhet för urfolksstudiernas metodologiska innovationer. Att vara grundkritisk inte bara gentemot källorna utan även gentemot sina egna och andra forskares tolkningar och utgångspunkter ingår dessutom i en historikers källkritiska grundutbildning. Samtidigt är påminnelser som Lehtolas och Ojalas viktiga, i och med att det alltid finns en risk att komplexiteten tappas bort när man importerar teoretiska och metodologiska modeller. Problemet med komplexiteten följer också med till populariseringsuppdraget: populariseringen handlar allt som oftast om att berätta om forskningen på en lättillgänglig och allmän nivå. En sådan allmän nivå riskerar emellertid att skapa monolitiska och homogena definitioner om en enda samisk kultur som ställs gentemot till exempel den finska kulturen.
Det är detta uppdrag som är en av utmaningarna när det gäller representation och även presentation inom samiska studier. Det handlar om en problematik som kanske också betecknar historievetenskapen i största allmänhet: hur kan man förmedla en tillräckligt allmän kunskap som en stor publik utan förkunskaper kan ta till sig samtidigt som man respekterar källorna samt det och de man studerar. I idealfallet lyckas forskning och popularisering förmedla åtminstone något av det intrikata, osynliggjorda och ofta även otippade som gör historia, också den samiska, så intressant, speciell och relevant.
Otso Kortekangas är historiker och forskare vid Åbo Akademi. Kortekangas har publicerat flera böcker, vetenskapliga artiklar och populärvetenskapliga texter, ofta med fokus på samisk historia.