Om protoqueera kvinnor i Merete Mazzarellas “vampyrböcker”: Alma Söderhjelm och Toini Topelius

Om protoqueera kvinnor i Merete Mazzarellas “vampyrböcker”: Alma Söderhjelm och Toini Topelius

Alma Söderhjelm Foto: Jan de Meyere (c) Stadsmuseet, Stockholms stad

Bland finskspråkiga queer- och genusforskare har Alma Söderhjelm (1870–1949) förblivit en relativt okänd figur. Det är en anmärkningsvärd kulturgärning att hon utgör berättarjaget i Merete Mazzarellas bok Alma – en roman (2018). Alma var såväl professor som mångsidig kulturaktör. Hon publicerade kolumner, noveller, omfattande memoarer, dikter och skrev rentav manus till en film. Alma anknyter till ett led i Mazzarellas omfattande produktion som jag kallar ”vampyrböcker”. Till dessa räknar jag även Mazzarellas tidigare verk Ingen saknad, ingen sorg (2009) om Zacharias Topelius och hans protolesbiska dotter Toini Topelius (1854–1910).  

Med termerna ”protoqueer” och ”protolesbisk” hänvisar jag till den tanke som lagts fram inom antropologin om att det alltid funnits liv där man levt annorlunda än enligt heteronormen – också liv där man i vardagen inte haft moderna begrepp om sexuell identitet och där tidens lag har motarbetat icke-heterosexuella förhållanden. Min benämning ”vampyrbok” beskriver å sin sida de hybridartade sätt på vilka Mazzarella i sina böcker om Söderhjelm och Topelius sätter sig in i själslandskapet hos de karaktärer hon utforskar. Såväl personerna i böckerna som den imaginära levnadstecknaren – den fiktiva Mazzarella – är noggrant uttänkta.  

Via de sammanflytande karaktärerna queerar Mazzarella i sina betraktelser över heterosexualitet synnerligen ömma, kulturellt rentav riskfyllda frågor. Exempel på detta är den åldrande Topelius funderingar över dottern Toinis sexliv eller Almas roll som den andra kvinnan och andra antinormativa relations- och begärskonstellationer.  

Den finskspråkiga historieskrivningen har glömt dessa två finlandssvenska kvinnor i skåpet.  Mazzarella närmar sig dem med ett originellt grepp och inspirerar även andra att ta sig an stilarten. En feministisk genusanalys och betydelsen av queert begär för en människas kreativa värv, livsförlopp och val i livet skulle kunna tjäna som en ingång till att förstå dessa personer.  

I bägge böckerna låter sig Mazzarella absorberas av sina historiska huvudpersoners tänkande och liv, och till detta stoff vänder hon sig i sin fiktion. Utgående från omsorgsfullt arkivarbete, men ändå fiktivt berättande, beskriver hon de tankar hennes huvudpersoner har under sina sista dagar; vad de tänker om livet, det bräckliga nuet och den förestående döden. I Mazzarellas förtjänstfullt uppväckta Alma Söderhjelm och Toini Topelius finns ändå något störande, särskilt för en queer/lesbisk läsare vars intresse redan fångats. 

Vilka faror döljer sig i det att queera begär tas upp för att sedan beskrivas enbart som en antinormativ heterosexualitet?  

Fulhet och starka kvinnor 

Redan i sin bok om Fredrika f. Tengström ägnade sig Mazzarella (2007) åt att älta fulhet. Detsamma gör hon i sina beskrivningar av de under sin egen tid och genom historien marginaliserade gestalterna Alma och Toini.  Exempelvis beklagar Zacharias Topelius med Mazzarellas röst att hans döttrar, särskilt Aina och Toini, inte har ”utseendet för sig”.  

Också Alma frågar sig med Mazzarellas mun: ”Hade mitt liv sett annorlunda ut om jag hade varit vacker? Jag kan inte annat tro än att svaret måste vara ja.” 

Med orden ”Söderskälm, Lilla Söderskälm” beskriver Mazzarella Alma på första sidan i boken, hon som ”ingenting såg ut men som alltid hade ett rappt svar på tungan.”  

Den riktiga Alma hade helt klart öga för kvinnors sällsamma charm, såväl den kroppsliga som den själsliga, även om till exempel M:me de Staël inte verkar ha tjusat henne. Så här skriver Alma i första kapitlet av sin avhandling när hon beskriver den betydelse salongerna i Paris och de madamer som höll salongerna hade för kulturförhållandena under franska revolutionen:   

M:me de Staël hade intet af den galliska charme och grace, som utmärkte de flesta af  hennes samtida, hennes kropp var liksom hennes själ stort tilltagen, hennes rörelser kantiga, lifliga och bryska, rösten hård och manlig.

Denna taktik, där politiskt aktiva kvinnor också bedömdes utifrån utseende, storleksklass och behagfullhet, fungerade uppenbarligen – Alma blev Finlands första kvinnliga professor, nämligen i historia vid Åbo Akademi.  

Upptagenheten vid Toinis och Almas fulhet är emellertid genuint förbryllande i Mazzarellas böcker. I mina ögon har Alma alltid varit oerhört tilldragande i alla åldrar på alla de bilder där jag sett henne!  

Således infinner sig en fråga om huruvida det här finns något som inte är helt genomtänkt. Kanhända är det författarens outsagda utgångspunkter som gör läsningen ytlig och analysen inte alldeles skarp – heterokulturens implicita skönhetsnormer dominerar trots allt läsningen av protoqueera kvinnliga karaktärer. 

Kvinnliga intellektuellas fulhet  

Omslaget till boken Alma har prytts med en bild i hemmet mot mörk bakgrund där en Alma som redan passerat medelåldern sitter med blicken vänd mot marken, spretigt hår och en klänning som ser slarvig ut. Om jag enbart hade sett den här bilden kanske jag kunde tro på fulhetsbetraktelserna. Men eftersom jag också sett andra, väcks frågan om vilken roll fulheten egentligen spelar i Mazzarellas tänkande – och varför. 

Också Toinis brist på behagfullhet verkar bekräftas av den bild som låtits pryda omslaget till Mazzarellas bok om Topelius. Här håller en vuxen Toini sin hand på sin kepsklädde fars stol. Bägge bär ytterkläder. Den hattlösa, lyckligt leende Toini har kort hår och en tung överrock med anstrykning av reformdräkt eller arméklädsel – men hon har roligt hår, ansiktet är kraftfullt och intelligent och rocken i själva verket mycket elegant med tidsenligt snitt, puffärmar och stora knappar.  

Omslagsbildens kontext har klippts bort, eventuellt för att understryka den påstådda fulheten och det speciella förhållandet mellan far och dotter.  

På originalbilden sitter även Alta Dahlgren, Toinis protoqueera väninna, med Toinis andra hand vilande på sin axel. Intill dem sitter Toinis syster och dennas konstnärsmake Acke.  Det hela ser ut som en munter vårfest i familjen.

I förbigående sagt finns Alta, vars blick är mycket skarp, också med på många andra familjefotografier, exempelvis på det familjeporträtt som togs på Topelius 80-årsdag 1898. Alta kom med i bilden som skolflicka, när hon ännu kallade Toini för sin ”tantvän”. Hon bodde hos familjen Topelius. Alta flyttade med Toini, som i och med arvet efter Topelius nu var ekonomiskt oberoende och åkte till Norge efter en annan kvinnlig vän, fru Stub. Alta dog sedermera där, bara fyrtio år gammal.   

I familjen Topelius hem vistades även Alexandra Gripenberg, Toinis tidigare partner, i långa perioder. Zacharias Topelius hem var alltså under hans ålderdom i praktiken vad man med moderna termer skulle kalla en utvidgad eller självvald queerfamilj.  

Vem som valt eller accepterat vem är en annan fråga, en som Mazzarella verkar ställa sig när hon citerar Ackes brev, där han uttrycker acceptans för Toinis sexualitet i sin kondoleans med anledning av fru Stubs bortgång: ”Din Valborgs ande borde alltid giva dig kraft att leva!” Topelius och systern Eva hade uppenbarligen känt sig besvärade av Toinis känslor.  

Mazzarella begrundar ändå inte – även om hon med Topelius mun hänvisar till den inre skönhetens betydelse – hur Toini, som betraktades som så ful , gång på gång lyckas inleda passionerade förhållanden med attraktiva kvinnor.  

Topelius kön queerat 

Betraktelserna kring fulhet föranleder Mazzarella att iscensätta en freudiansk konstellation. Här är Topelius så förälskad i sin framlidna hustru att han inte överhuvudtaget förmår se dottern som objekt för någons begär. Den store men märkligt feminine faderns dotter Toini däremot gör uppror mot såväl modern som fadern: hon tar över moderns position som faderns vårdare men utestänger samtidigt sin far från sina egna begärs domäner, eftersom hon är inställd på andra kvinnor – liksom även på att förbättra kvinnans ställning i samhället. 

Mazzarella säger själv att hon vill ställa Toinis kvinnosyn mot faderns. Hon tar upp Topelius feminina egenskaper och dennes begrundande av sitt eget kön. Enligt Mazzarella skrev Topelius till sin syster att han kanske borde ha fötts till kvinna. Tolkningen är modig.  

Det kan vara på sin plats att klargöra för framtida forskare att Zacharias Topelius i mogen ålder, år 1888, skrev så här till sin syster Sofie:  

Vi två skapades lika i mycket, men olika i mer. Rollerna i livets lynnen byttes om. Systern fick mera av en mans bestämda mål och stadiga gång till målet; brodern fick mer av en kvinnas ombytlighet, vax i lynnet, och åtkomlighet för intryck. Efter mänskligt förstånd hade du stått stadigare där jag stått vid de bullrande kvarnhjulen, och jag hade hållits bättre på mattan, om jag stått där du stått och – som Franz Toppelius sade – mätt tidens gång efter evangeliiboken. 

I Topelius böcker förekommer spännande element som queerar kön och sexualitet, såväl i hans sagor som i exempelvis den historiska berättelsen Planternas skyddslingar [som senare gavs ut under namnet Stjärnornas kungabarn, red.anm.]. Mazzarella lyfter förtjänstfullt fram dessa drag och hänvisar även till Topelius eventuellt homoerotiska känslor gentemot ungdomsvännen Hejko.  

Det vore viktigt att fortsätta denna diskussion utifrån en queerläsning!  

Reformdräktens skimmer i Toini Topelius bok 

Men låt oss återgå till Mazzarellas betraktelser kring fulhet: vad vill hon med detta tema egentligen säga om kön och sexualitet bland protoqueera och protolesbiska kvinnor under sent 1800-tal?  

Toini Topelius var också själv författare, så låt oss först höra henne i saken. I flickromanen I utvecklingstid (1889), som hon skrev under pseudonymen Tea, ställer Toini flickor och deras inbördes passioner i fokus. Hon beskriver hur vackra läroverksflickorna är och hur förälskade de är i varandra och i sin hurtiga gymnastiklärarinna, och hur de flickor som fått lära sig att väcka behag i snörliv är tvivelaktiga och osunda jämfört med de käcka, rakryggade flickorna i reformdräkt.  

Hos Toini Topelius flickor visar sig fulheten i andlig mening, inte som fysiska egenskaper. Till exempel är fyllighet en positiv egenskap, eftersom den frigör flickorna från snörlivets förbannelse och låter dem röra sig och andas fritt. 

När Mazzarella analyserar denna aspekt i Toinis bok verkar hon vara uppriktigt intresserad av kvinnovänskap och betydelsen av begär och hur det förändras i slutet av 1800-talet, av vad det betyder i Toinis och Zacharias Topelius värld och hem.  

Toini tänker sig ”kvinnovänskapen uttryckligen som ett alternativ till äktenskapet och som ett led i kvinnofrigörelsen i stort”. Enligt Mazzarella rörde det sig ändå om något av en pinsam omständighet eftersom ”man hade börjat uppfatta [kvinnovänskapen] som ett uttryck för en åtminstone potentiellt avvikande sexualitet”, något som i sin tur ledde till “stigmatisering” och “smusslande”.  

Den kärva men intelligenta Hanna Rappe i boken I utvecklingstid beskrivs som Toinis alter ego eller språkrör.  

I boken säger Hanna att ogifta kvinnor har värde i sig, men att hemmet för de ”flesta qvinnor” ändå blir den viktigaste uppgiften, som inte heller den ska ringaktas. Hon understryker ändå att “vi äro främst menniskor och dernäst qvinnor; man vill så gerna inbilla oss motsatsen”.  

Mellan Hanna och den andra huvudpersonen i berättelsen, den i allas ögon tilldragande men raska Bella, råder en emellanåt oerhört intensiv och djup relation. Till slut reser Bella utomlands, inte med Hanna utan i stället med dennas ”utvalda” tant, medan Hanna stannar kvar för att sköta om sin svekfulle far. Enligt Mazzarella ter det sig ändå som önsketänkande att tolka detta slut som en utopi där den kvinnliga vänskapen kan utvecklas så att familjebanden inte avgörs av blodsbanden. 

Själv läser jag Toinis bok annorlunda än Mazzarella gör. I kärlekshistorien mellan Bella och Hanna bekräftar och omformar två i sig könsutmanande flickkaraktärer också varandra. Det som i den raska och tilldragande Bella fått alla klassens flickor att förälska sig i henne, förändras och blir mindre socialt – på sätt och vis ”maskulint” – när hon lär känna den gamla Hanna, som i sin tur mjuknar lite och således ”feminiseras”.  

I boken säger Hanna Rappe ”Jag känner det blott oklart ännu, men det förefaller mig, som om de band lidandet och medlidandet knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och heligare, än blodets och sympatins band.” Hon lägger till att hon inte stannar för att sköta sin far av ”några dotterliga känslor”, för att han är släkt med henne, utan därför att ”det är något obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin ömhet”. Fadern råkade helt enkelt bli den första varelse som vädjat till Hanna om sådan vård och omsorg. 

Toini finner i den passionerade, andliga sammansmältningen mellan Bella och Hanna ett prisma där Hanna, som till en början velat ägna sig åt juridik för att utöva domsrätt, i stället börjar förändras och blir alltmer omvårdande. Bella däremot skulle ha nöjt sig med att hjälpa sin mor, gå i hushållsskola eller bli sjuksköterska. I stället blir hon den som, tillsammans med en äldre kvinna som hon inte har blodsband till, besöker kulturarvet i Grekland och Italien för att vidga sina andliga vyer under en gemensam, feministisk Grand Tour. Bella och Hanna kan inte direkt läsas via kategorin butch/femme. Inte heller androgynin, det vill säga idealet för en gestalt av metaforisk andlighet bland de dekadenta intellektuella och konstnärskretsarna under perioden, som tillät kvinnor närma sig sådan kreativitet och genialitet som ansågs maskulin, passar in på dem.  

Spännande nog associerar Toini Topelius den könade kroppens politik (frigörande reformdräkt vs. snörliv) med en kvinnlig tankevärld och en ren lust som är utåtriktad och intresserad av omvärlden. Det yttre är inte den mest betydande omständigheten i Hannas och Bellas utveckling, utan vad som kan göras med det yttre i förhållande till samhällsinstitutionerna och könet, och hur det låter sig göras.  

Därför förblir det oklart vad Mazzarella frågar efter med sin fulhetstematik.

Topeliansk straighthet och antifulhet 

Mazzarella väcker emellertid på ett underfundigt sätt frågor om hur straight Topelius sist och slutligen är när det gäller kön och sexualitet – denne författare som uppskattades och avskyddes som väktare av Finlands flickors och pojkars moraliska karaktärsfasthet. 

Kanske Mazzarellas Topelius (eller ens den riktige Topelius?) inte helt och fullt förstått att Toini byggde på och vidareutvecklade den topelianska, kristna tanken om rakryggadhet i form av reformivrande skolflickors passionspolitik 

Det är anmärkningsvärt att Mazzarella tar fram det faktum att Topelius var tämligen modern i det han frågar sig: Är jag rätt? Vem är jag? Har jag fötts till rätt kön? Också Mazzarellas Alma Söderhjelm är modern och frågar sig ”Vem är jag? Är jag en individ?”   

Mazzarellas Topelius förundrar sig över hur han försökt erbjuda Toini allehanda förnöjelser – resor, tidningsarbete, kontakter i societeten. Men till ingen nytta – Toini ville dra sig tillbaka i avskildhet och till råga på allt ge sin hjältinna namnet ”Lillpetter”.  Och sannerligen, bland Toini Topelius skolflickor smäller den raska Bertha de andra flickorna ”broderligt” över axeln, och de pigor som väcks upp ur sin nattsömn kallar hon för skönheter: ”Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst delikat sätt…”  

Topelius själv säger i redigerade skrifter att Toini från början levde i fantasins värld och var den som tog initiativ för dem båda. 

På grund av allvarliga sjukdomar som under barndomen hade skadat Toinis hörsel och syn tvingades hon sluta skolan efter femte klass i flickskolan. Därför ter det sig naturligt att inte bara Hanna Rappe utan även Bella delvis beskriver Toini själv: Bella skadar sig allvarligt i en olycka och går mist om sista klassen i skolan.  

I stället för att gå i skolan reser Bella till Medelhavet, precis som också Toini gjorde. Efter skolan skickade Topelius sina döttrar Toini och Eva, som var 17 och 16 år, till Stockholm över vintern för att inhämta ett ståndsmässigt språkbruk och få lektioner i piano, sång och teckning – i hopp om att de skulle få en ”vidare synkrets i livet”. 

Han tog också ofta med sig den unga Toini på andra resor och till societetsevenemang, men i Mazzarellas bok utgjuter han sig konstant över sina besvikelser. Jag ser ingen sådan klagan i Topelius egna, publicerade brev, men kanske Mazzarella har haft bättre källor. 

Eller har hon det?  

Här lurar en fara i Mazzarellas effektfulla vampyrböcker: om läsaren inte har tid att utföra ett lika omfattande källarbete som författaren, kan de fiktiva föreställningar som färgas av författarens egen världsbild i det allmänna debattklimatet bli till ”sanningar”.  

Men Alma då: det nietzscheanska könet och frigörelse från det?  

Också Alma Söderhjelm, som skrev på sin avhandling, tillbringade tid i Paris – både i arkiv och till fullo njutande av de glädjeämnen och det dekadenta leverne som staden hade att bjuda på under 1890-talet. Hon rörde sig i början av 1890-talets diskussionsklimat präglat av androgyni och neutrum. 

Café de la Régence, de bohemiska konstnärernas och intellektuellas stamställe, frekventerades av såväl Alma som Ellen Thesleff. Den idealiska, finlandssvenska flickskolevärld i Helsingfors som Toini Topelius tecknar var synnerligen främmande för denna värld. 

En döende Alma drar sig i Mazzarellas fiktion till minnes hur hon efter doktorsdisputationen bjöds till Grenoble för att föreläsa, och där uppnår något som hon under sin sista dag i livet förstår att hon alltid drömt om: ”Aldrig har jag till den grad blivit behandlad utan hänsyn till mitt kön. Inte som en karl, inte som ett neutrum, men som en lärd. Så där som skulle könsfrågan inte ha existerat. I Sverige och Finland var och förblev jag – Alma Söderhjelm.”  

Almas väg till att skriva en doktorsavhandling och bli professor dikterades av kvinnorollen i hennes samhällsklass bland annat i den vardagliga bemärkelsen att hon, medan hon arbetade med avhandlingen, ständigt var tvungen att delta i släktens kaffebjudningar, hälla upp kaffe och ännu som doktor fortfarande fick ta för sig först efter fruarna, eftersom en kvinnas äktenskapliga status spelade större roll än hennes intellektuella prestationer. Efter att hon återvänt från Paris förklarade hon för sina föräldrar att de skulle betrakta henne som en son. Så småningom hade hon ledsnat på rollen som hemmadotter med ansvar för alla husliga plikter. 

De påfrestningar Alma upplevde som pionjärkvinna blev så tunga att hennes psyke tidvis bröt ihop och hon togs in på sjukhus. Detta var inte ovanligt vid den här tiden bland unga kvinnor av högre stånd som studerat eller vistats i Paris.  

I slutet av boken Alma, när döden redan är nära, låter Mazzarella sin huvudperson i andan av Paris nietzscheanska symbolister begrunda sin kamp för att bli en individ. Slutligen infinner sig katharsis: ”Jag är inte längre Alma Söderhjelm. Det är en lättnad.  — Kanske det här nu är jag.” 

På balkongen till vårdhemmet i Stockholm lindar Almas skötare in henne i filtar som ett spädbarn – och in i dessa försvinner Alma, det här.  

Det är som om Mazzarella ville ge Almas gestalt lov att vara en 1890-tals androgyn, ett andligt barn, utan ständig kamp för individualitet och mot könade krav.  

I denna bemärkelse är slutet av boken Alma emancipatoriskt, även om det för Mazzarella typiska vampyrelementet igen finns där. 

Till sist: drakulering 

Är vi alltså både tacksamma och otacksamma gentemot Alma och Toini i Mazzarellas Drakulaliknande, historieemanciperande projekt? Kan vi befria de vålnader med vilka vi inte har någon direkt beröring men som likväl påverkar oss?  

Mazzarellas omfattande produktion är unik i det att hon utvecklat en egen stilart där litteraturhistoria blandar sig med levnadsteckning, arkivforskning, livshistoria, ett antropologiskt grepp, genushistoria och där blicken på det queera utgör en viktig axel. Samtidigt har hon utvecklat ett intressant sätt att reflektera över sin egen produktion och sitt tidigare författarjag i sina verk.  

Mazzarella hänvisar ofta till essäisten Montaigne när hon talar om sin stil att skriva. Stilkopplingen är också tydlig: ”Jag drar iväg med mig åt nästan alla håll som jag lutar, vad det än är, och för bort mig genom min egen tyngd”. 

Detta verkar även Mazzarella göra i fråga om såväl stil som innehåll. 

Jag kommer dock även att tänka på den brittiska författaren Sarah Waters, som skriver om historien så att vi kommer ihåg den och får allt bättre och exaktare kännedom om den via protolesbiska och queera kvinnor och andra figurer som historien hittills har banaliserat.  

I Waters böcker är fulhet och skönhet omständigheter som anknyter till risk, pengar och liv. På Londons gator handlar queer-överlevnaden för kvinnor nämligen ofta om huruvida de kan eller vågar ta risker när det kommer till det egna begäret, eller att tjäna pengar på det eller på sitt yttre. 

Skulle begrundandet av begär, originalitet, risker, resurser och queera kön kunna vara ett intressant framtida ”uppdrag”  för Mazzarella – intressantare än fulhetens tematik?  

Antu Sorainen, docent i genusvetenskap, Helsingfors universitet, är ansvarig ledare för akademiprojektet CoreKin som kartlägger släktskapsbaserad diskriminering. Hon har som akademiforskare forskat i queer-arv.   

Texten är en översättning från finskan, översättare: Be Nordling 



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: