Om människorättskonventioner: MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ÄR INTE ENBART EN INTERN ANGELÄGENHET

Om människorättskonventioner:  MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ÄR INTE ENBART EN INTERN ANGELÄGENHET

Elina Pirjatanniemi skriver om olika former av människorättskonventioner, hur de implementeras, och hur man övervakar att de efterföljs. 

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Så lyder artikel 1 i Förenta nationernas (FN) allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, som antogs av FN:s generalförsamling 10 december 1948. 

FN:s allmänna förklaring är bekant för de flesta och den citeras ofta i sammanhang där mänskliga rättigheter diskuteras. Inget fel med det, förklaringens upplyftande budskap förtjänar att upprepas och den har också inspirerat många människor överallt i världen. Det är dock viktigt att notera att förklaringen till sin natur enbart är en politisk viljeyttring och därmed inte rättsligt bindande. De principer som dokumentet ger uttryck för har däremot fått rättslig bekräftelse i många internationella och regionala människorättskonventioner, och till en del utgör dessa principer numera även internationell sedvanerätt. 

I diskussioner om rättigheter är det bra att hålla i minnet distinktionen mellan grundrättigheter och mänskliga rättigheter. De förstnämnda hänvisar till sådana rättigheter som stater har inkluderat i sina nationella konstitutioner, medan de sistnämnda har sitt ursprung i internationella konventioner. Skillnaden i rättigheternas innehåll är inte nödvändigtvis särskilt betydelsefull i praktiken, men skillnaden i rättigheternas tillkomst har en relevans.  En stat kan ändra sin konstitution eller grundlag, men den kan inte ensidigt ändra en internationell konvention. Internationella människorättskonventioner utgör därför det yttersta skyddet mot maktmissbruk. 

Enligt de folkrättsliga principer som gäller för tillämpningen av internationella konventioner är stater skyldiga att ärligt fullfölja sina traktaträttsliga åtaganden. Den latinska maxim som för många är bekant från den nationella rätten, pacta sunt servanda, avtal bör hållas, gäller också för internationella konventioner. Om en stat väljer att låta bli att respektera sina traktaträttsliga förpliktelser blir den internationellt ansvarig för detta, vilket kan leda till olika typer av sanktioner beroende på konventionen i fråga. 

Konventionernas nationella relevans 

Stater skiljer sig från varandra när det gäller den nationella implementeringen av konventioner. Finland hör till de stater där internationella konventioner bör införlivas i den nationella rätten för att bli direkt tillämpliga. Enligt Finlands grundlag krävs det riksdagens godkännande för internationella förpliktelser som hör till området för lagstiftningen eller annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande. Människorättskonventioner är vanligen till sin natur sådana att de bör godkännas av riksdagen. När de väl har godkänts blir konventionerna också en del av den nationella rättsordningen. Det betyder att domstolar och myndigheter kan tillämpa människorättskonventionerna såsom vilken nationell lag som helst. 

Efter att riksdagen har godkänt en konvention bör den ännu ratificeras, vilket innebär att staten meddelar de andra fördragsslutande staterna och konventionens så kallade depositarie att konventionen godkänts nationellt. Konventionerna är dock inte betydelselösa före riksdagens godkännande eller konventionens ratificering. Enligt de traktaträttsliga principer som gäller för internationella konventioner, är en stat bunden av konventionens ändamål och syfte så snart den har undertecknat eller på något annat sätt uttryckt sitt samtycke till att vara bunden av konventionen. 

Under den tidsperiod som flyter mellan undertecknande och ratifikation bör staten därmed agera i linje med konventionens anda. När det gäller människorättskonventioner är det önskvärt att den nämnda tidsperioden inte blir alltför lång, avsikten är att alla undertecknade konventioner också möjligast fort ratificeras. Under tiden har staten möjlighet att bland annat kontrollera att dess nationella lagstiftning motsvarar konventionens krav och förbereda de eventuella lagändringar som konventionen föranleder. Det här är givetvis viktigt eftersom rättsordningen strävar till koherens. Den ena rättsnormen ska inte förbjuda det som den andra tillåter. 

För Finlands del kan man konstatera att denna mellanperiod mestadels används såsom det är tänkt. Konventionernas införlivande bereds smidigt, regeringspropositionerna bearbetas, den nationella lagstiftningens förhållande till konventionerna analyseras och ärendena avancerar. Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention nummer 169 om ursprungsfolk och stamfolk utgör emellertid ett sorgligt undantag från denna huvudregel. Finland undertecknade konventionen redan 1989, men trots otaliga utredningar har konventionen ännu inte ratificerats. Det är mycket bekymmersamt framför allt med tanke på samernas rättigheter och frågan är pinsam även utrikespolitiskt. Ursprungsbefolkningarnas rättigheter är nämligen ett av de centrala teman som Finland betonar i sin internationella människorättspolitik. Det skulle utan tvekan vara viktigt att leva som man lär. 

Människorättskonventionernas mångfald  

FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter efterföljdes av två centrala internationella människorättskonventioner, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Dessa ’tvillingar’ undertecknades 1966. Medan FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter uttryckte en politisk vilja att skydda alla typer av rättigheter, hade stater svårt att komma överens om en rättsligt bindande konvention med samma innehåll. Lösningen blev två separata konventioner och ratificeringen av dem följde långt kalla krigets logik. För västvärlden var det enklare att acceptera medborgerliga och politiska rättigheter, samtidigt som de länder som hörde till östblocket föredrog de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. 

Vid sidan av de ovan nämnda allmänna konventionerna har det inom FN:s regi utarbetats ett stort antal gruppspecifika och tematiska konventioner. De ideologiska skiljelinjerna är inte så avgörande längre, vilket syns bland annat i de nyare gruppspecifika konventionerna. FN:s barnkonvention omfattar alla slags rättigheter, det gör också FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor samt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. De tematiska konventionerna har i sin tur fokus på enskilda problem, såsom till exempel rasdiskriminering, våld mot kvinnor eller trafficking. När man räknar ihop såväl allmänna, gruppspecifika som tematiska människorättskonventioner, blir antalet rätt så imponerande. 

Utöver internationella konventioner förekommer det även regionala människorättskonventioner. För Finlands del är den europeiska människorättskonventionen av särskild betydelse. Den är förmodligen den mest kända av Europarådets människorättskonventioner, men ingalunda den enda. 

I detta sammanhang finns det skäl att nämna även den andra regionala organisationen, Europeiska unionen (EU), och dess stadga om de grundläggande rättigheterna. EU var ursprungligen först och främst en ekonomisk union, men organisationen har med åren fått en allt starkare grundrättighetsdimension. EU:s grundrättighetsstadga är ett modernt instrument för grundläggande och mänskliga rättigheter, som täcker ett stort antal medborgerliga och politiska samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Stadgan har sedan 2009 haft samma status som EU:s grundfördrag och dess bestämmelser är förpliktande inte bara för EU:s offentliga organ utan också för medlemsstaterna, inklusive deras domstolar och myndigheter, inom EU-rättens tillämpningsområde. 

I Europa finns det därmed två regionala system för skyddet av grundläggande och mänskliga rättigheter. Medlemsländerna i dessa två organisationer är inte helt identiska, Europarådet omfattar betydligt fler länder än EU. Därtill är det viktigt att notera att EU:s grundrättighetsstadga inte är tillämplig i allt vad medlemsstater gör, utan den gäller enbart inom EU-rättens tillämpningsområde.  

Sammantaget kan man konstatera att skyddet av grundläggande och mänskliga rättigheter utgör ett mångfacetterat system där de nationella, regionala och internationella elementen existerar sida vid sida. 

Människor är vanligen intresserade av att veta i vilken mån man kan övervaka huruvida konventionerna efterföljs. Det är inte möjligt att i detalj beskriva de olika konventionernas system för övervakning, men det går att skissa några allmänna principer. De flesta människorättskonventioner har något slags periodiskt rapporteringssystem, vilket innebär att de fördragsslutande staterna med jämna mellanrum bör förklara hur de har lyckats förverkliga de rättigheter som ingår i en given konvention. Övervakningsorganet tar del av statens rapport, jämför den med de tidigare rapporterna, ställer frågor och ger slutligen sina rekommendationer till staten. Den här dialogen är till sin natur diplomatisk och rekommendationerna är vanligen mycket artigt formulerade. Trots sin mjuka natur uppfyller de kontinuerliga rapporteringsrundorna en mycket viktig funktion. De tvingar stater att reflektera över sina svagheter och styrkor samt ger staterna en möjlighet att engagera även civilsamhället i förberedelserna av rapporten. De rekommendationer som ges utgör också strategiska verktyg för människorättsjurister och andra aktivister som vill driva utvecklingen framåt. 

En del konventioner inkluderar en möjlighet till enskilda klagomål. Till exempel barnrättskommittén som övervakar barnkonventionen har getts behörigheten att pröva klagomål av enskilda personer angående påstådda kränkningar av de rättigheter som ingår i barnkonventionen. Barnkommittén är inte en domstol i ordets egentliga betydelse, men de rekommendationer och utlåtanden som kommittén ger har en tyngd som är av rättslig relevans. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, som övervakar att den europeiska människorättskonventionen efterföljs, är däremot en riktig domstol vars slutliga domar är folkrättsligt bindande för den berörda staten. Har den europeiska människorättskonventionen kränkts kan domstolen döma den kränkande staten att betala klaganden en gottgörelse. Gottgörelsen kan omfatta till exempel skadeståndsersättning och ersättning för rättegångskostnaderna. 

Mänskliga rättigheter borde genomsyra vardagen 

Internationella och regionala människorättskonventioner ger bäst skydd för människor om de blir en del av det nationella beslutsfattandet. Även om en människa kan rikta ett enskilt klagomål till en konventionskommitté eller driva sin sak inför Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är vägen dit lång. Klaganden måste för det första bevisa att han eller hon har blivit offer för en kränkning av någon av konventionsrättigheterna. Innan ärendet kan föras vidare bör alla inhemska rättsmedel uttömmas. Det är givet att detta tar tid. Det finns processuella tidsfrister som bör beaktas och själva processandet förutsätter också juridisk expertis. Det kan ta flera år innan ett slutgiltigt avgörande ser dagens ljus. 

Det är väsentligt att möjligheten till enskilda klagomål finns. Men det är lika väsentligt, om inte rentav mer väsentligt, att människorättskonventionerna tas i beaktande innan konflikter överhuvudtaget har aktualiserats. Ju tidigare mänskliga rättigheter blir en naturlig del av beslutsfattandet, desto bättre slutresultat får vi. Om människorättstänkandet genomsyrar myndigheters agerande, kan rättigheter tillgodoses redan preventivt. Då minskar behovet av klagomål och diskussionen om mänskliga rättigheter blir en del av vår vardag. 

Elina Pirjatanniemi är professor i statsrätt och folkrätt vid Åbo Akademi. Hon leder även Åbo Akademis institut för mänskliga rättigheter 



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: