Musik: det universella språket – eller ett bittert stridsäpple?

Musik: det universella språket – eller ett bittert stridsäpple?

Preludium 

Vad är det man hör då man lyssnar till musik? Frågan kan kännas egendomlig men det finns faktiskt fog för den. I själva verket har musiken genom tiderna belamrats med mening av allehanda magisk, religiös, andlig, emotionell och narrativ natur. Som en respons på ett sådant belamrande hävdade Eduard Hanslick, som ett inlägg i 1800-talets musikestetiska debatt kring absolut musik och programmusik, att musik enbart är tonande rörliga former (tönend bewegte Formen) – dvs. absolut musik. Det andra alternativet, programmusik, innebar att man tänkte sig att musik i någon mening, genom tonerna, uttrycker också någonting ”utanför” musiken – typiskt ”känslor”. Jag kommer inte att gå in på den här debatten – som fortfarande är aktuell – men nog beröra vissa aspekter av den. 

Diskussioner om vad som kan betraktas som bra musik blir lätt affekterade. Om mänskor uppfattade musik som tonande former skulle det vara svårt att förstå varifrån den höga temperaturen i musikestetiska diskussioner får sin energi. Men kunde det inte vara den blotta oenigheten om ”skönheten” i tonande former som ger upphov till upprördhet, undrar kanske någon. Det här förslaget känns otillräckligt. I den mån vi kan föreställa oss estetiska bedömningar som tar fasta på rent formella eller rent sinnliga aspekter, tenderar oenigheter i samma utsträckning vara odramatiska. 

Om någon till exempel säger sig föredra klangen hos en violin framom klangen hos ett piano, så ger det här knappast upphov till debatt. Om däremot någon säger sig ogilla klangen hos ett dragspel, blir det mer eldfängt och det här sammanhänger med en ”icke-formell” omständighet: dragspelet har länge i ”seriösa” musikkretsar uppfattats som ett mindervärt instrument och det är den här snobbismen som ger upphov till förargelse. Kort och gott: vare sig rent formella eller rent sinnliga bedömningar ger upphov till det slags affekterade meningsskillnader som diskussioner om musik ger upphov till. 

Musiken sägs ofta uttrycka känslor, eller rentav berätta en berättelse, och man frågar sig om inte de här ”känslorna” och ”narrativen” sammanhänger med de affekter som uppstår i diskussioner. Och kanske de sammanhänger med den fundamentala, samhälleliga roll som Platon tillskrev musiken – till exempel att samhällets lagar också kommer att förändras om man ändrar på musikens lagar. Den så kallade hippierevolutionen brukar ju också intimt förknippas med musik. Den grundläggande filosofiska frågan som uppstod i kölvattnet på 1800-talets musikdebatt kunde formuleras så här: ”Vad” är det ”i” musiken som vi hör – om det inte är fråga enbart om tonande rörliga former? Jag går som sagt inte in på den här frågan utan diskuterar i stället hur detta någonting, som jag alltså i viss mening tar för givet, visar sig i musiklyssnande. Mitt syfte är att ställa vissa frågor som tycks uppstå i samband med det här fenomenet. 

Har musik rötter? 

Det är fullt möjligt att tänka sig en social situation där en person förlorar sin respekt därför att hon har sagt sig gilla en viss typ av musik. I den sociala miljö den här personen befinner sig uppfattas den musik hon sade sig gilla som så frågvärd att om man säger sig uppskatta sådan musik kastar det en skugga över allt som den här personen säger. Den här typen av reaktioner är helt vanliga och kastar en mörk skugga över den omhuldade tesen att musik är det universella språket som alla förstår. Det som intresserar mig är frågan om vad det är som ligger i bakgrunden för sådana reaktioner. I vilken mening, om någon, har sådana reaktioner med musik att göra? Och har den musikaliska allätaren missat någonting – eller frigjort sig från någonting? 

Det finns ett paradoxalt drag i mänskors föreställningar om musik: samtidigt som all musik föds, skapas, inom ramen för en specifik socialitet, uppfattas musikens budskap, vad det än är, som någonting väsentligen universellt. Men kan inte musikens budskap vara universell även om den skapas i en given, social kontext? Låt oss svara jakande på frågan, för det kan ju låta plausibelt. Är det inte ändå så, att om en viss typ av musik, eller en viss komposition, uppfattas ha ett universellt budskap så innebär det här att det här budskapet, så långt som det är universellt, inte har någon särskild affinitet med den sociala kontext där den har skapats? Om musiken i fråga alltså utgör ett sammanbindande element i en kollektiv självförståelse av något slag så har den här rollen ingenting att göra med den aspekt av musiken som antas vara universell. Om Sibelius ”Finlandia” har ett universellt budskap så är det här budskapet irrelevant för dess roll som nationell identitetsskapare. 

Men kan inte ett musikinnehåll vara både partikulärt och universellt på en gång? Kan inte det specifikt ”finska” i Finlandia, om det finns, samtidigt ha universell betydelse? På det här stället kommer jag att stanna upp. Jag vill inte här börja diskutera relationen mellan det specifika och det universella. Jag vill bara peka på den omständigheten att våra frågor kring musik börjar ta sig former som liknar fundamentala frågor i filosofi. Det här vill jag peka på därför att det enligt min mening är ett symptom på att någonting har gått snett i vårt resonemang. Jag menar alltså att då vi råkar inför ett bryderi där vi undrar om någonting ska förstås i universella eller partikulära termer så har vi gått vilse. Frågan huruvida ”Finlandia” till sitt väsen är universell eller partikulär är förvirrad. 

Om det nu är riktigt att vi har åkt vilse i vårt resonemang, var kan det ha skett? Någon ”karaktär” av något slag har ju musiken, så antog jag. Hur ska den här karaktären förstås om den inte kan förstås i termer av kollektiv identitet? ”Vad” är det i ”Finlandia” som är gripande om det inte har någonting med finsk identitet att göra? Kanske vi kommer vidare om vi noterar att det finska i sig, om det nu finns, inte är gripande på något sätt, så i den grad ”Finlandia” är gripande, och det är den ju, så är det hur som helst inte för att den skulle ha en ”finsk” prägel. Då tycks man i varje fall kunna säga att ”Finlandia” är gripande. Gripande för vem? För vem som helst? Jag diskuterar här inom ramen för lyssnare som är något så när förtrogna med det musikaliska idiom som kommer till uttryck i ”Finlandia”, och då kan man väl säga att ”Finlandia” är gripande för sådana lyssnare. 

Det är ändå missvisande att säga att om man förstår idiomet så uppfattar man ”Finlandia” som gripande. Gustav Mahler tyckte till exempel att ”Finlandia” var ”nationalistisk kitsch”. Mahler kan inte beskyllas för att inte förstå idiomet, så hur ska vi förstå hans karakteristik? Har musiken ändå en dimension av kollektiv identitet? Först måste man lägga märke till att Mahlers karakteristik innebar att han såg den kollektiva identiteten hos musiken som någonting som ifrågasatte dess musikaliska värde. Jag tänker mig att han menade att ifall Sibelius musik hade varit musik med stort M så hade man inte kunnat karakterisera den som nationalistisk kitsch. I Mahlers syn på musik finns ett musikideal som utgår ifrån föreställningen om musik med universell giltighet. Dess motpol antas vara nationalistiskt färgad musik. 

Mahlers perspektiv – oavsett om man håller med om hans bedömningsgrunder – förefaller vara så otvetydigt begripligt att någon kanske börjar undra om inte mitt avfärdande av hela frågeställningen var förhastad. Jag tror inte det, men låt oss försöka se vilken begriplighet Mahlers perspektiv har. Den centraleuropeiska musikkulturen på 1800-talet såg sig, trots romantikens nationalistiska strömningar, utan omsvep som universell i sina anspråk, oavsett om man talade för absolut musik eller programmusik. Den här översittarmentaliteten innebar att all sådan musik som man uppfattade som gripande på ett sätt som var främmande för det centraleuropeiska musikidiomet uppfattades som nationalromantik. ”Universaliteten” i den centraleuropeiska konstmusiken var, tänker jag, bara ett självförhärligande epitet som man ville omge sig med utan att ha några som helst goda grunder för det – och sådana finns ju då inte enligt mig. Musik som lät ”annorlunda” var, antog man i den allmänna nationalistiska yra som rådde under romantiken, nationalistiskt präglad – särskilt om kompositören var hemma i något land utanför det tysk-fransk-italienska kulturområdet. 

Om kulturpersonligheter ur de stora musikkulturerna tenderade att vara nedlåtande gentemot vad de ansåg vara nationalromantisk musik, så tenderade naturligtvis kulturpersonligheter från områden där de nya nationalkänslorna blomstrade att uppfatta nationalromantisk musik som något mycket värdefullt. Oavsett hur man bedömer så kallad universell, absolut musik och nationalromantisk programmusik så bygger bedömningar på tanken att musik av de nämnda slagen existerar. Om jag nu ifrågasätter relevansen i sådana kategorier, hur förklarar jag de bedömningar och den diskussion som utgår ifrån de här kategorierna? ”Vad” är det som diskussionen handlar om, ifall det inte är universell eller nationalromantisk musik? 

Musik är för själen – suggestion för anden 

Vi kommer vidare i diskussionen om vi vänder om på det hela. Begreppen universell eller nationalromantisk musik har inte uppstått därför att man skulle ha lagt märke till motsvarande drag i den musikaliska diskursen utan därför att man, utifrån sina specifika värderingar och förhoppningar, har projicerat dessa begrepp på musiken – ofta med tonsättarnas medverkan. Nu kunde det tyckas att det jag här säger inte håller av den enkla anledningen att det inte går att godtyckligt projicera innehåll på musiken. Men det jag menar förutsätter inte någon godtycklig projicering. ”Finlandia” har sin karaktär men i ett annat sammanhang kunde den lika väl ha uppfattats som, säg, proletariatets befrielse från kapitalismens ok. ”Men hur är det då möjligt att ett begrepp som kamp kan sägas känneteckna ’Finlandia’? Och om ett sådant innehåll kan finnas i musik, varför inte känslor av gemensam identitet? Det verkar som om du skulle avfärda och godkänna musikaliskt innehåll på godtyckliga grunder.” 

Den här frågan kunde diskuteras länge och ingående men jag tar till en genväg. Låt mig ställa följande fråga: har du alls någon föreställning om hur du skulle gestalta, säg, ”kamp” med hjälp av musik? Jag menar att det inte alls är svårt att göra sig en sådan föreställning. Låt mig kalla det här för ett musikaliskt ”uttryck”. Det finns en lång rad musikaliska uttryck och kompositörer är särskilt skickliga på att både fördjupa och skapa nya uttryck. Det jag försöker få fram här är att musikaliska uttryck inte är enbart konventionella. Om du gav barn som inte känner musiktraditionen i uppgift att på ett klaver visa hur ”kamp” låter så blir resultatet ganska förutsägbart. Det har att göra med att mänskor uttrycker kamp, glädje, rädsla, vänlighet, etcetera på mänskligt begripliga sätt. Vaggvisor är inte bullriga och snabba. 

Kan du göra dig en föreställning om hur ”finskhet” kunde gestaltas med hjälp av musik? Jag har ingen aning – och det blir inte lättare med ”finlandssvenskhet”. Om det här uppfattas som för specifikt för att vara belysande så har jag inte ett dugg lättare med ”nationalkänsla”. Det finns en lång rad med liknande begrepp som jag inte alls kan förknippa med musikaliskt uttryck. I själva verket är en hel del begrepp sådana att jag inte kan göra mig någon vettig föreställning om dem även om jag fick använda språket. ”Nationalkänsla” till exempel. Eller ”kollektiv (religiös, social, etnisk, etcetera) identitet” – för att nämna två begrepp som är relevanta i sammanhanget. Däremot finns det en hel del affekterat hössel kring de här begreppen. 

Den omständigheten att kompositörer, recensenter och musiker talar om musik i vissa termer betyder inte att det de säger har någon god mening. Det finns en oöverskådlig mängd mystifikationer kring musik. Det är till exempel inte ovanligt att tonsättare och konstnärer överlag ser sig som verktyg för ”någonting högre”. Temana och idéerna kommer, säger kompositören, inte från mig utan ”från ovan”. Mystifikationerna hindrar oss ifrån att höra musiken. Vi hör i stället en fiktion som består av sådant önsketänkande och ”önskekännande” (det vill säga eufori) som vi projicerar på musiken. I en sådan eufori kan det te sig som om man måste vara döv om man inte hör hur ”slående exakt” ”Finlandia” beskriver Finlands väg till frihet. Men är det inte snarare så att musiken i ”Finlandia” blir ohörd i den här euforin? 

Ibland kan den kollektiva identifikationen vara så stark att man identifierar sig med sådan musik som man i själva verket inte alls kan relatera till. Ett exempel kunde vara Jimi Hendrix musik under hippieeran. Hendrix var kanske den mest firade hippiesymbolen av alla. Ändå är det helt klart att det inte var hans musik som stod i förgrunden utan ”fenomenet” Hendrix. I själva verket var det mycket få personer – ofta musiker – som förstod sig på hans allt annat än publikfriande musik. 

Sedan kan det också vara så att musik som man på rent musikaliska grunder skulle förvänta sig att bli mycket populär av någon anledning inte blir det. Till exempel gruppen Moody Blues, som förvisso var rätt känd i början av 1970-talet, skrev en lång rad låtar som man kunnat tro att skulle bli riktiga örhängen men som har förblivit så gott som okända. Någonting i låtarna har tydligen varit sådant som inte gått ihop med tidsandan så de har blivit ohörda. (Kunde det vara så att låtarnas ofta existentiella förmaningar att öppna sig för kärlek har känts störande? Det är lättare med låtar som bekräftar subjektet och utgår ifrån att hon redan har en ”stor kärlek” som blivit obesvarad eller sviken och bereder henne ett forum där hon kan vältra sig i sin olycka.) 

Effektsökeri och musik 

Det jag har velat peka på är att det inte är så självklart som vi vill tro att vi hör musik. Musiken har, som mycket annat, blivit belamrad med allt möjligt ”moralpsykologiskt” bråte. Det är en moralisk uppgift att försöka få tag i musiken i musik. Det här belamrandet ska inte förstås som utifrån kommande influenser, för det handlar i allra högsta grad om projektioner som var och en själv är benägen att belamra musiken med. Man vill höra det goda i viss musik för att musiken är skapad av personer som man i ideologisk mening stöder och hör inte det goda i musik där det förhåller sig omvänt. 

Finns det då ”moraliskt tvivelaktig” musik som ändå är musikaliskt högtstående? Eller musik som är ”moraliskt god” men musikaliskt tafatt? Borde man börja bedriva moralisk sovring i den musik man lyssnar till? Det här vore säkert i samklang med vissa tendenser i dag, men det vore också totalt förvirrat. Lika befängt som det är att tala om, säg, nationalromantisk musik, lika befängt är det att tala om moraliskt god, respektive ond musik. Oavsett vilka föreställningar kompositören gör sig om sin musik så visar sig moralen respektive omoralen i musik enbart i det musikaliska hantverket. Om nu någon kompositör menar sig vara ett medium för någonting högre så behöver det här inte manifestera sig som dåligt hantverk. Men musikskapande kan behäftas av korruption. Det här sker då kompositören är intresserad av att åstadkomma vissa effekter. Hur ska ”effekt” förstås här? Om musiken lyckas mana fram förträngda, kollektiva, euforispetsade responser av aggression, självupphöjelse, maniskhet, ifrånsigvaro (extas), och så vidare, så försöker ju kompositören knyta musiken till just de projektioner där musiken blir överskuggad av suggestion. 

Man kunde säga att det här med att höra musiken handlar just om att inte låta sig bäras iväg av fantasier om musikens patos utan om att höra hur patoset är gestaltat. Då man hör dramatiskt trumpetsmatter i ”Finlandia” så handlar det musikaliskt angelägna här inte om någonting som har att göra med ”Finlands kamp” utan om musikalisk gestaltning. Verkar det här kyligt intellektuellt? Kanske – om man är mer intresserad av att få emotionella kickar än av musikalisk gestaltning. 

Mänskan har en till synes paradoxal benägenhet att dels mystifiera och dels trivialisera saker och ting. Musik har naturligtvis blivit offer för båda. Mahler sade att musik är för exakt för ord. Det här betyder ingenting. Inte ”har” musik någonting som språket skulle ”sakna”. Inte kan språket ersätta en hamburgare heller men det är nog inte för att hamburgaren skulle vara ”för exakt” för ord. Varför en så stor del av musikkulturen är upptagen med så trivial musik som väl lämpar sig för hissar och varuhus är en fråga som får bli till en annan gång.   

Hannes Nykänen är pensionerad filosof och docent i filosofi vid Åbo Akademi. 



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: