Parkeringsplatser, gator och övergångsställen ses generellt som icke-platser. Men när Lotta Palmgren frågade tonårsflickor i Åbo om de platser som är mest betydelsefulla för dem och bad dem berätta ett minne förknippat med platsen, var det just dessa mellanrum i staden som många lyfte fram. Mellanrummen uppfattas som neutrala och har inte ett färdigbestämt användningsområde.
Platser blir betydelsefulla genom minnen. Genom minnen uppstår berättelser om platser men genom minnen uppstår också berättelser om en själv. Om vem man är, om vem man vill uppfattas som. Om vad man inte vill glömma eller vad man inte kan glömma.
Dessa minnen av platser kan skilja sig från kollektiva berättelser eller föreställningar och bilder av platser. Olika platser är dessutom influerade av sociokulturella och socioekonomiska processer, identifikationer, politiska formationer och materialitet, såsom planläggning och arkitektur.
Men betydelsefulla platser och staden skapas inte endast genom minnen. Staden kan uppfattas genom föreställningar framsprungna ur social interaktion som dessutom är kopplade till det fysiska och materiella. Bilder av eller föreställningar om platser konstrueras också genom upplevelser, våra sinnen och media, eller representationer av platser i media. Också om flera olika föreställningar om platser eller städer kan existera samtidigt, kan vissa föreställningar även bli dominerande.
När jag tittar på nätsidan för Visit Turku, den regionala turistorganisationen för Åbo, möts jag av ett bildspel. En bild föreställer lokala friidrottare, den andra teaterpjäsen Tom of Finland, en tredje Aura å, en fjärde Aura å och en femte Aura å. Ån, som flyter genom det centrala Åbo, ter sig mycket framträdande i bilden av eller föreställningen om staden. Åbo är ån och ån är Åbo.
Om personer däremot tillfrågas om ungdomar och platser i Åbo nämns ofta köpcentret Hansa. Köpcentret är också framträdande i tidningsartiklar, nätdiskussioner och bloggar där Åboungdomar sammankopplas till en specifik plats i staden. Det talas till och med om Hansabarn, eller på finska om Hansalapset. Ungdomar kan uppfattas vara utsatta för risker men även som risker, vilket jag uppfattar att sker parallellt i begreppet Hansabarn. Dessa ungdomar har ett dåligt rykte, uppfattas som farliga samtidigt som det är synd om dem. Det här exemplifierar hur platser inte bara är samlingsplatser för människor, utan de är också samlingar för diskurser och känslor.
Om vi inte endast håller oss till ålder och plats, utan inkluderar kön och mera specifikt tonårsflickor kan platser få andra betydelser. Jag påstår att tonårsflickgestalten är mycket närvarande i samhälleliga diskussioner och politiska frågor som berör platser i staden. Det kan handla om frågor om vem som får röra sig var, vem som får hänga var, vem som borde skyddas var och vilka platser som uppfattas som passande eller opassande för en tonårsflicka. Oro över döttrar på urbana platser som torg och gator, på joggingspåret i skogen eller i parken är inte ovanlig.
Denna oro kan förstås som kulturell rädsla, men också handla om upplevelser av främlingar som hot, tonårsflickor i risk eller som risk. Om vi då återvänder till minnen, vilka platser i Åbo har tonårsflickor minnen av? Är det minnen av Hansa? Minnen kopplade till Aura å?
I min forskning har jag ställt denna fråga och fått svar av nittiosju femton- och sextonåringar som själv kategoriserar sig som flickor. Inledningsvis bad jag dem lista fem platser som var betydelsefulla för dem och sedan skriva ett minne i anknytning till en eller två av dessa platser. Jag förväntade mig en koncentration av platsminnen till stadscentrum, det var där platserna för allmänhetens diskussioner om tonåringar och platser fanns. Det var också där många människor rörde sig. Istället visade det sig att endast en bråkdel av de insamlade minnena anknöt till stadskärnan, köpcentret Hansa eller åstranden. Istället var platserna utspridda, berörde ett stort antal stadsdelar utanför det direkta centrum.
Också om åstranden och köpcentret nämndes som en betydelsefull plats, handlade de nedtecknade minnena sällan om dessa. Och de få gånger minnet handlade om exempelvis Hansa, var minnet en mening långt, odetaljerat och anknöt till första gången flickan var där ensam, med kompisar och utan föräldrar eller andra vuxna.
Betydligt oftare berörde minnen liminala platser såsom gator, gränder, parkeringsplatser och övergångsställen. Eller naturområden såsom skogar. Dessa platser är intressanta eftersom de uppfattas som betydelsefulla av tonårsflickorna samtidigt som de generellt kan uppfattas som icke-platser eller mellanrum.
Icke-platser och mellanrum finns för att passeras. Aktiviteterna, som att gå över gatan på ett övergångsställe, att parkera bilen och sedan köra iväg eller att vistas i skogen är vanligtvis kortlivade och lämnar oftast få spår efter sig. Ytorna uppfattas som neutrala och ingen gör officiellt anspråk på dem. De är liminala på så sätt att de kan finnas mellan byggnader, ovanför byggnader. De har mer eller mindre tillfälligt blivit över för att ge växtutrymme för staden, finns för att stadens andra byggstenar ska fungera, för att markera men också sammanlänka privata platser med offentliga platser, eller av ingen annan orsak än att de inte råkar ha någon specifik och planerad användning.
Andra platser får betydelse genom icke-platserna. Samtidigt finns det potential i dessa icke-platser eftersom de inte har en planerad och organiserad absolut användning eller för att den planerade aktiviteten oftast är så kortvarig. Mellanrummen har möjlighet att användas enligt besökarens egna önskemål. Och detta var också ett mönster jag urskilde i tonårsflickornas minnen om skogsgläntor, gränder, parkeringsplatser och övergångsställen.
Särskilt vill jag uppehålla mig vid fyra minnen som ansluter till dessa icke-platser som tonårsflickor upplever som platser, dessutom betydelsefulla platser. En flicka skriver om en parkeringsplats som finns på en mataffärs tak:
Jag har också bra minnen från [mataffären] Laustis Siwa, men också några ledsna. När jag tidigare bodde i [stadsdelen] Laustis, gick jag upp på Siwan för att sitta och tänka på sorgliga saker. När det var bättre dagar gick jag upp ovanför Siwa för att prata med kompisar, vi åkte också skateboard där för det är en parkeringsplats där det inte går så många människor så vi får vara i fred. Vi har egen matsäck med, men ibland gick vi till Siwa för att skaffa godis och dricka, där uppe är det bästa att man kan titta ner och spionera på folk […] (Min översättning från finska till svenska)
Förutom att jag utgår från att en plats blir betydelsefull genom minnen, utgår jag också från att stadsrummet alltid är influerat med betydelse av både platsens skapare, det vill säga planritare, arkitekter och stadsfullmäktige, men också av de människor som använder eller besöker platsen.
Man kan tänka sig att planeraren har makt att definiera platsens officiella och dominerande betydelse eller mening, men att platsens besökare kan använda taktiker för att använda platsen på alternativa sätt. Parkeringsplatsen ovanför affären är planerad för att parkera, lämna bilen, gå in i affären, handla, komma tillbaka till bilen och köra iväg.
Men tonårsflickan har inte bil, hon har inte ens körkort eller direkta planer på att gå in i affären för att handla. Ändå besöker hon parkeringsplatsen både ensam och med vänner. Parkeringsplatsen som är en offentlig plats upplevs som privat, vilket har likheter med ett annat minne:
Jag har alla bästa minnen från Kuppisparken nära [hamburgarkedjan] Hese för jag har spenderat en hel del tid där med vänner på sommaren. Jag har träffat en hel del intressanta människor där + det är en lugn plats med good vibes. Man kan act all crazy i det private och make memories […]
Platsen som beskrivs finns i marginalen till parken, gräsmattor, träd och växter och det som inte direkt framkommer i det nedskrivna minnet är förekomsten av asfalt och betong. Det är inte en plats som förväntas locka till sig andra personer än dem som går dit för att äta.
När jag presenterade min forskning för en lokalavdelning av Finlands arkitektförbund och visade minnet tillsammans med ett fotografi på platsen uttryckte flera förbundsmedlemmar förvåning. Det var inte en plats de tänkte att skulle locka människor, och inte heller en estetiskt tilltalade plats. Ändå uppfattas den som betydelsefull av tonårsflickan som skriver om den.
Jag tänker mig att det beror på atmosfären som flickan skriver om. Det privata och avsaknaden av blickar som bedömer henne även om hon skulle bete sig på ett oväntat sätt. Eller blickar som är närvarande men godkänner henne och hennes beteende. Platsen uppfattas som trygg.
I ett tredje minne utgör den betydelsefulla platsen ett specifikt övergångsställe. En flicka skriver:
Övergångsstället är en viktig plats för mig. När jag har hälsat på min bästis följer hon mig till det här ena övergångsstället. På vintern knuffar vi varandra i snön när vi går hem. En gång måste jag komma hem utan en sko för den var så full av snö. Ibland har vi intensiva diskussioner medan vi går till korsningen och ibland stannar vi vid korsningen för att prata eftersom ingen av oss vill fortsätta ensam åt vårt eget håll. Före vi far hem kramar vi hejdå.
Övergångsstället blir en plats för avsked, men samtidigt en symbol för vänskap. Det handlar inte bara om att ta sig över gatan. Att på sin höjd stanna upp för att vänta på att bilar passerar. Att det är fråga om en plats där rörelse förväntas gör minnet än mer laddat och intressant eftersom det karaktäriseras av ett stillastående och dröjande. Handlingen att stå still kan också förstås som en taktik mot platsens planerade användning. Att stå stilla gör att tonårsflickorna tar plats, gör platsen till sin egen. Att dela en plats med vänner illustreras även i följande minne:
Jag bodde tidigare på [namn på gata] och från den tiden har jag många goda minnen, som när jag en gång tillsammans med min syster och två kompisar gick till skogen som är precis bakom vårt hus och dit vi inte fick gå. Men vi gick dit ofta. Den här ena gången hittade vi i skogen ben av en orm och eftersom mina kompisar var pojkar så ville de naturligtvis ta benen med sig. Jag tyckte att de var äckliga.
Här är vännerna en syster och två vänner som specificeras som pojkar av flickan som skriver minnet. Om jag återgår till inledningen av denna essä, och koncentrerar mig på att diskutera hur berättelser och minnen om platser också kan uppfattas som berättelser om berättaren, vill jag särskilt stanna upp vid platsen och könet.
Att könsbestämma kompisarna uppfattar jag som viktigt, annars skulle en könsbestämning inte gjorts. Så vad innebär det? Valet att berätta om skogen som dessutom är förbjuden är intressant av samma orsak och i anknytning till kön. Berättaren är en flicka som leker i skogen. Berättaren är en flicka som går till en förbjuden plats. Berättaren är en flicka som har pojkar som kompisar. Eventuellt kunde hon uppfattas som en pojkflicka, men flickskap betonas ändå eftersom hon inte är som sina kompisar. Hon tycker att benen av en orm är äckliga. Det var inte hon som ville ta med sig dem.
De fyra minnen som jag fokuserat på visar på potentialen i stadens mellanrum. Alla platser är mer eller mindre oövervakade. De är bortom föräldrars, lärares och myndighetspersoners kontroll. Eller i alla fall upplevs de som sådana av tonårsflickorna. Men samtidigt handlar det om perspektiv. Vad som uppfattas som ett mellanrum varierar beroende på vem som tillfrågas.
Köpcentret Hansa uppfattas förmodligen inte av konsumerande vuxna personer eller av ungdomar som använder Hansa som ett vardagsrum som ett mellanrum, men jag som ofta använder köpcentret som en genväg, för att komma från Eriksgatan till Universitetsgatan, tänker mig ofta Hansa så. I det här fallet är det handlingen och användningen som gör platsen till ett mellanrum.
Förutom att mellanrummet kan kännetecknas av obestämbarhet och ambivalens, kännetecknas det även av hybriditet. Om jag uppehåller mig en stund vid rörelse eller icke-rörelse för att tänka kring skillnaderna mellan en plats och ett mellanrum, kräver mellanrummet rörelse medan platsen snarare kan bli en paus från rörelse. Rörelsen eller min promenad går från Eriksgatan med Universitetsgatan som mål, det som finns däremellan är just mellanrummet.
I tonårsflickornas minnen handlar det snarare om icke-rörelse, om att stanna upp vid ett övergångsställe för avsked istället för att fortsätta, att vara i skogen snarare än ta sig genom skogen, att sitta stilla på parkeringsplatsen istället för att parkera och köra bort, att hänga utanför en snabbmatskedja istället för att passera eller gå in. Rörelsen som ofta förväntas här gör dem till mellanrum från ett stadsperspektiv men tonårsflickornas kvardröjande gör dem inte bara till platser för dem utan dessutom till betydelsefulla platser.
Ann-Charlotte Palmgren
Skrbenten är postdoktoral forskare vid Åbo Akademi