Människan, djuren och resten av naturen – Till kritiken av vår medvarelseglömska ur ett etiskt perspektiv

Människan, djuren och resten av naturen – Till kritiken av vår medvarelseglömska ur ett etiskt perspektiv

Människan är en varelse som skapar bilder av sig själv och sedan börjar likna dem. I. Murdoch

Ingen människa är en ö, fullständig i sig själv, utan en del av det stora hela. J.

Naturen är ingenstans större än i hennes minsta skapelser. Plinius d.ä.

Idén om människans särställning 

Det låter sig utan överdrift sägas att ett lika dominerande som genomgående drag i vår västerländska tankehistoria är idén om människans särställning eller särart, enligt vilken människan och hennes kultur står i en principiell motsatsställning till naturen med allt som där lever och är – att det enbart är människan som lösgjort sig från de band och beroenden som styr naturen och alla dess övriga arter. Idén om en sådan överordnad särställning har inneburit att människans egenart bestämts i termer av egenskaper eller förmågor som hon själv har, men som de så kallade oskäliga djuren saknar – framförallt då avsaknaden av språk, självmedvetande och medvetenhet om sin dödlighet. Denna hierarkiska uppfattning om relationen mellan människa och djur liksom resten av naturen, har kommit (och kommer alltjämt) till uttryck i en rad dikotoma kontrasteringar, där mänskligt ställs mot djuriskt, kultur mot natur, förnuft mot instinkt och själ mot kropp. Detta antropocentriska synsätt som tar för givet att icke-mänskliga levande varelser liksom naturen i sin helhet är till för människan, tenderar alltjämt att tränga undan eller skymma andra möjliga sätt att förhålla oss till djur och natur, trots att de negativa konsekvenserna av människans exploatering av djur och natur i dag fått alltmer omfattande proportioner.  

Detta synsätt sammanhänger med det från antiken nedärvda så kallade aristoteliska begreppsträdets hierarkiska och statiska ordning, enligt vilken alla ting i världen kategoriseras genom en stegvis dikotom indelning som hänför ett ting till den klass det tillhör, varefter det drag som utmärker det till skillnad från andra ting inom samma klass fastslås. Ett sådant begreppsligt inordnande antogs göra det möjligt att fastslå allmängiltiga och entydiga definitioner för de olika tingens väsen, dvs. vad de verkligen är. Den även idag gängse definitionen av människan som en tänkande eller rationell varelse följer detta särskiljande mönster, vilket i sin abstrakta ensidighet befäst en hegemonisk ”artism” som inte bara isolerar oss från naturen utan ytterst också isolerar individen från samhället, och härigenom gör oss främmande för både naturen och oss själva. Trots en långvarig kritik, återkommer idén om en särställning i transformerade former där bindningen till det hierarkiska särskiljandet alltjämt lever kvar, samtidigt som kritiken i sin tur löper risken att radera alla skillnader mellan människor och djur, och istället förklarar ”människodjurets” livsyttringar enligt samma principer som de så kallade oskäliga djuren, eller också posthumanistiskt inte bara likställa mänskliga och icke-mänskliga aktörer, utan även tala om ett tingens aktörskap inom ramen för en icke-essentialistisk solidaritet.  

Idén om en orörd eller ren natur 

En annan idé inom vår tanketradition som också alltjämt gör sig starkt gällande inte bara i allmänhetens medvetande utan också inom vetenskapen, är idén om en ren eller ursprunglig natur, dvs. en av människan opåverkad vild natur. Historiskt sett har synen på naturen under en mycket lång tid varit präglad av agrarkulturens bundenhet vid jorden och dess årstidscykler, där den vilda naturen uppfattades som både öde och ofruktbar, men också hotfull. Men ett stegvist framväxande vetenskapligt synsätt, tillika med en tilltagande urbanisering och industrialisering liksom också politiska omvälvningar, gav småningom upphov till en motreaktion där den orörda vildmarken idealiserades i kontrast till den av människan helt och hållet formade stadsmiljön, som begränsade kontakten med naturen i det vardagliga livet. 

Detta nya synsätt har alltsedan den tidigmoderna romantiken inneburit en estetisering av naturen, såväl i form av en sentimental idyllisering av det kulturlandskap som uppkommit genom jordbrukets inverkan på naturlandskapet, som i form av en kontemplativ syn på den vilda naturens sublima storslagenhet – olika uttryck för en längtan efter någonting ursprungligt som stadsmänniskan projicerat på en natur som blivit främmande för henne. Detta arv gör sig också gällande i dagens urbaniserade och industrialiserade värld, där naturen vanligen uppfattas som en plats dit man drar sig undan vardagens stress och slit, och sålunda förknippas med rekreation och friluftsliv. Ett paradoxalt drag i detta sammanhang är att drömmen om ett slags uppgående i en estetiskt idealiserad natur som står för äkthet och ursprunglighet, går hand i hand med att naturen samtidigt i allt större utsträckning exploateras – en kluvenhet som vi alla mer eller mindre bär på.  

Betoningen av en skiljelinje mellan natur och kultur var också utgångspunkten bland pionjärerna för ett ekologiskt tänkande, vilka vidareutvecklade föreställningen om ett i naturen rådande ursprungligt jämviktstillstånd, som industrialiseringen och urbaniseringen i tilltagande utsträckning hotade att rubba och förstöra, särskilt då den orörda vildmarken och dess ovanliga djurarter, av vilka en del redan försvunnit eller var på utdöende. Målet under det förra seklet har på det hela taget varit inriktat på ett bevarande av den orörda naturen från mänsklig påverkan. För detta ändamål skapades naturskyddslagar, med sikte på att skydda en hotad natur, till exempel genom att inrätta nationalparker och naturreservat – skyddszoner som globalt sett dock är försvinnande små.  

Denna förståelse av – eller snarare idealbild projicerad på – naturen är även i dag en viktig drivkraft som styr naturvården. Oron inför den tilltagande högteknologiska industrialiseringen har dock aktualiserat ett allt starkare ifrågasättande av människans ständigt ökande exploatering av naturen. Idag har människans verksamheter fått en så genomgripande inverkan på jordklotets natur, att man börjat tala om antropocen – en människans tidsålder – som en möjlig ny geologisk epok, under vilken hennes egna verksamheter riskerar att leda till en planetär kris. I den samtida miljödebatten intar tanken på skydd och bevarande alltjämt en dominerande roll, även om den politiska ekologin modifierat idén om en ren eller orörd natur, genom att kritiskt söka nya vägar för en hållbar utveckling.  

Frågan är dock om det alls är möjligt att finna eller återskapa en ren natur i en tid då konsekvenserna av en högteknologisk industrialisering påverkar djur och natur världen över. En omsvängning som fick naturskyddsarbetet att alltmer omvandlas till ett miljöarbete där människoskapade miljöer också innefattades, växte fram under den senare delen av 1900-talet. Den amerikanska marinbiologen Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962 brukar anges som en viktig vändpunkt i en miljödebatt där kemiska bekämpningsmedel, biocider och inte minst DDT stod i fokus. Dessa visade sig som bekant anrikas i naturens näringskedjor, och spridas långt bortom de platser där de användes. Genom sin spridning och ackumulering utgjorde de ytterst ett hot mot hela djurlivet. Under 1980-talet dominerade försurningsfrågan miljödebatten, där det framhölls att naturen globalt påverkas av de svaveldioxider som härrör från användningen av fossila bränslen. Miljöengagemangets globala inriktning har förstärkts av ett tilltagande och alltmer vidsträckt hot mot den biologiska mångfalden, samt av alarmerande observationer om klimatförändringar.  

Genom att människans verksamheter nått en global omfattning har ett isolerat bevarande av avgränsade naturområden kommit att framstå som otillräckligt, och själva tanken på en orörd natur som alltmer illusorisk. Det oaktat lever idén om en orörd natur kvar i det företräde som dagens främjande av den biologiska mångfalden ger åt intakta ekosystem, vilket högst påtagligt ger sig tillkänna i den ofta häftiga debatten om invasiva arter, inom vilken det råder oenighet om vilka arter som är ”ursprungliga” och vilka som inte är det, men där såväl spontana nykomlingar som av människan avsiktligt eller oavsiktligt spridda arter ofta bekämpas som störande inkräktare. Å andra sidan råder det stor stridighet också om skyddade arter som till exempel sälen eller vargen. 

Min tanke är härvid att vi lika självkritiskt som kritiska i sak borde tänka igenom idén om en vild eller orörd natur, som något jungfruligt bortom människan och samhället, vilken skymmer eller rent av stympar vår förståelse för såväl omfattningen av dagens miljöproblem, som att dessa otvivelaktigt är förenade med samhällsproblem. Därmed inte sagt att oförstörda fjällvidder, utskärgårdar och gammelskogar inte kommer utöva sin särskilda lockelse också i framtiden. Men vi måste på allvar fråga oss på vilka olika sätt människan använder naturen, istället för att sätta användning mot icke-användning, och börja med vår vardagliga livsföring på den plats där vi befinner oss, och försöka bli medvetna om vilken inverkan våra verksamheter har såväl på en individuell, som på en samhällelig och global nivå. Vi ställs härvid inför uppgiften att ifrågasätta bilden av människan som avskild från naturen, och den därmed sammanhängande idén om det antropocentriska perspektivets självklara hegemoni, och härigenom också inför frågan om möjligheten att visa hänsyn mot naturen och dess mångfald av levande varelser oavsett om vi betraktar dem som användbara eller ej. 

Medvarelseglömska 

I essän ”Iliaden eller sången om styrkan”, påminner oss Simone Weil om det uppenbara, men ändå ofta förbisedda förhållandet att: 

Människorna omkring oss har egenskapen att genom sin blotta närvaro hejda, dämpa ner, inverka på varje rörelse som vår kropp ämnar göra; möter vi en person på vägen väjer vi på ett annat sätt än för en vägskylt; man reser sig inte, går inte, sätter sig inte ner på samma sätt, när man är ensam i sitt rum, som när någon annan är där.  

Weil lyfter här fram den viktiga skillnaden mellan den betydelse som andra människor och livlösa artefakter har för våra sätt att reagera och handla. Med tanke på den långtgående reduktionen av naturen till en råvarukälla och ett medel för människans behov och intressen, vill jag påtala det självklara men ändå ofta försummade förhållandet att alla djur är levande varelser, vilka har ett eget ”djurvärdigt” liv att leva. Även om djurens närvaro inte påverkar oss på samma sätt som andra människor, berörs vi av och ser mening i deras spontana livsyttringar på ett sätt som är besläktat med att vi ser mening i mänskligt beteende, vilket naturligtvis inte berättigar ett ”förmänskligande” av dem, men inte heller att vi reducerar deras beteende enbart till instinktiva reflexer som utesluter varje form av omdöme och ser dem som så kallade oskäliga djur. 

Förvisso är antropomorfistiska missförstånd av djuren rätt vanliga, som till exempel att rovdjur ses som aggressiva, råa, grymma eller hänsynslösa, och väcker upprörda reaktioner som dessutom växlar i styrka alltefter om bytet till exempel är en orm, en fisk, en sork, en hare, en ekorre, eller en småfågel – för att inte tala om ett husdjur. En annan variation av samma missförstånd består i att urskulda rovdjurens förment aggressiva beteende med att det är instinktivt. Men faktum är att ett rovdjur knappast någonsin är så behärskat som just under jakten. Man har funnit vetenskapliga belägg för detta genom att studera hjärnan: andra delar av hjärnan är aktiva under jakt än vid ilska och aggression, vilket också är märkbart i den uppmärksamma sinnesnärvaro som präglar rovdjurens jakt. Tänk bara på katten som smyger i höggräset och blixtsnabbt överfaller en fågel, eller färdig till språng hukande vaktar vid ett sorkhål – till skillnad från att den fräsande skjuter rygg mot en hund.

En vanlig källa till antropomorfistiska misstag är vår bristande förmåga att förstå oss själva i förhållande till djuren, men kan också bero på avsaknaden av kunskaper och erfarenheter som skulle tillhandahålla en begripliggörande bakgrund, som kunde låta oss undvika att sentimentalt eller tanklöst tillskriva djur mänskliga känslor och motiv som de inte har. Men detta utesluter inte att det finns känsloyttringar och reaktioner som djuren har, och som vi ofta kan benämna.

Tilläggas kan att vår kunskap om naturen numera i allt större omfattning härrör från naturfilmer, handböcker och internet. Med entomologen och författaren Fredrik Sjöberg kunde man – visserligen tillspetsat – säga att ”televisionen har lärt oss att se naturen som en film, som något omedelbart begripligt och tillgängligt, men det är bara en illusion. Den förklarande speakerrösten saknas därute”. Han anser vidare att ”artkunskapen är som ett språk”, och påtalar att en bristande konkret artkunskap kan ses som ”biologisk analfabetism”, med den påföljden att vi inte känner igen det vi ser, vilket kan få naturen att framstå som främmande och obegriplig. 

I stället för att sammanföra de olika djurarterna under det abstrakta allmänbegreppet djur i kontrast till ett abstrakt och förmodat entydigt människobegrepp, borde vi ta i beaktande att djuren har sina olika artegna sätt att leva och livnära sig på, liksom också uppmärksamma deras individuella skillnader för att undvika grova generaliseringar av deras artegenskaper. Med tanke på att till exempel lukten är det viktigaste sinnet för hunden liksom för myror och många insekter, hörseln för fladdermöss och synsinnet för fåglar men också för trollsländor med sina facettögon, kan det vara svårt eller omöjligt att uppfatta världen på ”deras sätt”. Frågan är därför huruvida vi alls kan förstå och beskriva djurens beteende, om vi kategoriskt gallrar bort alla ord och begrepp som vi använder om våra egna känslor och motiv.

Med beaktande av att den vokabulär som vi använder om oss själva inte har samma innebörd när den tillämpas på djur, borde från fall till fall fråga oss vilka beskrivningar som är nödvändiga, möjliga eller uteslutna, istället för att ta för givet att varje förliknande vid någonting mänskligt är vilseledande eller falskt. Uppgiften är med andra ord att försöka förstå djuren som de djur de är, utan att glömma att det är vi som beskriver dem och inte de själva, inte minst då med tanke på att vi själva ofta saknar förmågor som djuren har. I förbigående vill jag nämna att djurforskare ofta talar om hjärnans storlek hos olika arter som ett mått på deras intelligens, och därför förundrar sig över att varelser som till exempel fåglar som har en liten hjärna, eller att små varelser som insekter, kan uppvisa ett så komplext beteende som de gör – vilket ironiskt nog kunde kallas en vetenskapligt betingad antropomorfism, och som sådan en missvisande fokusering på hjärnan, som bygger på en neurovetenskaplig övertro på att också vi människor egentligen är våra hjärnor.  

Ansatsen i det följande är ett försök att skissera en kritisk motbild till den ovan påtalade idén om människans särställning som med sin abstrakta och skarpt avgränsade hierarkiska betoning av vad som skiljer människan från djuren, inte bara stympar vår förståelse för att de olika djuren är levande varelser med ett av oss oberoende eget liv med en mångfald olikartade roller i våra liv, utan också fjärmar oss från naturen som helhet. I detta syfte vill jag med hjälp av filosofen Cora Diamonds idé om medvarelser (fellow creatures), lyfta fram ett icke-reduktivt perspektiv som pekar på möjligheten att förhålla oss till mångfalden av olikartade djur som våra icke-mänskliga andra, vilka är lika levande, verkliga och dödliga som vi själva, och ingår i den brokiga och gemensamma livsväv som också bär upp vår egen tillvaro. Diamond beskriver begreppet medvarelse som ”en utvidgning av ett icke-biologiskt begrepp om vad mänskligt liv är”. Själva utgångspunkten består i att ta fasta på att vi på olika sätt berörs av djuren som levande varelser, med uppgiften att självrannsakande besinna vad en omsorg om deras väl och ve kräver av oss. Härvid handlar det inte om att till ett biologiskt begrepp om ”att vara vid liv” eller ”ha liv” addera begrepp som till exempel omsorg, medlidande eller aktning, utan om att genom ett vidkännande av djuren som levande varelser, fråga oss vad det innebär att se dem som föremål för vår omsorg. En sådan strävan innefattar först som sist att vi försöker bli på det klara med de spänningar som råder mellan våra olika förhållningssätt till djur – att vi lever både med och mot dem, liksom vad detta säger om oss själva. 

Skugg- eller avigsidan av den ovan påtalade uppfattningen om människans särställning, som visar sig i den tanklösa ovarsamhet, okänslighet och ibland obeveklighet eller kallsinne med vilken vi ofta nog bemöter icke-mänskliga livsformer, kunde i sina olika former kallas en medvarelseglömska eller rent av en medvarelseblindhet, i samma mån som vi utan att vidkännas vårt ofrånkomliga beroende av en natur som inte är vår egen skapelse, vanligen ger våra egna kortsiktiga intressen företräde framom andra överväganden.

Utan att här ta ställning till huruvida djuren har till exempel högre intellektuella förmågor, självmedvetenhet eller medvetande om sin dödlighet, tar jag fasta på djurens uppenbara strävan att på sina artegna sätt hålla sig vid liv, vilket otvetydigt visar sig som rädsla för allt som tyder på fara, och redan som sådant ställer oss inför frågan om på vilka sätt vi kan anses vara förpliktade att ta hänsyn till dem som levande varelser, liksom också vilket ansvar vi har för de konsekvenser som våra verksamheter har för deras liv – i synnerhet när vi avsiktligt berövar dem livet. Idén om djuren som medvarelser kunde sägas vara instabil i den meningen att våra sätt att förhålla oss till och bete oss mot djur är sinsemellan mycket varierande och ofta motsägelsefulla, och även växlar beroende på de roller vi ger dem i våra egna liv, och/eller hur vi uppfattar deras egenart och plats i ett ekologiskt sammanhang.  

Vi håller oss med olika slags sällskapsdjur, främst då katter och hundar, men också hamstrar, kaniner, fåglar och många andra, men likaså med jakt-, vakt- och fårhundar, liksom hundar som ledsagare av blinda eller narkotikahundar, vilka alla kräver sina särskilda former av träning och omvårdnad. Vad gäller sällskapsdjuren utmärks våra relationer till dem av att vi ger dem namn, och betraktar dem som individer vilka får vistas i våra hem. Inte heller äter vi dem, och numera finns det även begravningsplatser för dem. Å andra sidan håller sig många varken med sällskapsdjur eller är överhuvudtaget inte särskilt intresserade av djur, medan andra åter av olika skäl kan vara mer eller mindre rädda för djur. Att våra reaktioner och förhållningssätt inte bara varierar utan också kan gå starkt isär, visar sig bland annat i att många finner det underhållande att se dresserade cirkusdjur eller att besöka djurparker, medan andra däremot anser att fångenskapen berövar viltlevande djur deras eget sätt att leva även om de inte skulle lida någon annan brist, och därför ser det som en kränkning att dressera djur till att utföra cirkusnummer eller att hålla dem fångna i djurparker. 

Även om det aldrig funnits så många sällskapsdjur som idag, intar nyttodjur såsom mjölk- och köttkor, svin, kött- och pälsfår liksom värphöns och broileruppfödning en helt dominerande roll bland de domesticerade husdjuren. Till skillnad från de ovannämnda sällskapsdjuren, kommer nyttodjuren i sinom tid att slaktas, och bli till olika köttprodukter men också andra varor. Specialisering och avelsutveckling har möjliggjort en långtående industriell rationalisering, samtidigt som produktionsrelaterade sjukdomar blivit allt vanligare, och förebyggs genom att antibiotika blandas i fodret. Nämnas kan också mink- och rävfarmer där djuren hålls som pälsdjur, eller tambin för produktionen av honung och pollineringen av fruktodlingar, liksom numera även anläggningar för fiskodling, i takt med att många havsområden blivit mer eller mindre utfiskade. Vad gäller nyttodjurhållningen skulle ett medvarelseperspektiv innebära ett krav på att de olika djurens egenart beaktas och att de föds upp utan misskötsel, vilket inte minst innefattar frågan om hur de behandlas vid slakten. Men även om vi numera är medvetna om de vedervärdigheter som den industrialiserade massproduktionen av kött vållar djuren, liksom dess negativa ekologiska konsekvenser, får ett priserbjudande ändå ofta övertaget i våra val vid kyldisken, vilket dels sammanhänger med att vi vanligen inte själva konfronteras med de djur vilkas kött vi äter, men dels också med att vi blundar för vår delaktighet som konsumenter i upprätthållandet av rådande produktionsvillkor.  

Vad de vilda djuren ankommer, uppvisar våra medvarelsereaktioner en brokig för att inte säga rent av förvirrande variation. Redan små djur som till exempel flugor, myggor, malar, löss, spindlar, mördarsniglar, fästingar, maskar, myror, möss och sorkar väcker allt från irritation, obehag, avsky till ilska, och vad gäller råttor och ormar ibland rent av hat, och betraktas som skadedjur eller ohyra, mot vilka vi visserligen inte kan undvika att ingripa, men de åtgärder vi vidtar för att göra oss kvitt dem är ändå ofta drastiska och oövervägda. Förutom att vi tenderar att inta en avvisande hållning mot insekter – i synnerhet småkryp som påträffas inomhus – visar sig trångsyntheten i ett antropocentriskt perspektiv i vårt förbiseende av eller okunskap om att en myriad av insekter har en i grunden viktig ekologisk roll som nedbrytare av döda växter, djur och annan biomassa som till exempel spillning. Genom att återföra näringsämnena i dött organiskt material till jorden, och bidra till att ämnen som kväve och kol kommer ner i marken, har de en avgörande betydelse för jordbildningen, och härigenom för livet på jordklotet.   

Vi talar också om jaktvilt till vilka vi räknar djur som älgar, rådjur, harar, änder, och en del skogsfåglar, vilka ingalunda ingår i våra basförnödenheter, men utgör ovanligare inslag i det vi äter, medan vi däremot här hos oss inte äter småfåglar, utan istället matar dem vintertid. Vid jakt, som visserligen både motiveras och kritiseras på olika sätt, innebär ett medvarelseperspektiv att åtminstone ge villebrådet en sportslig chans, vilket är besläktat med en känsla för rent spel. Men även beträffande större vilda djur råder starkt skiljaktiga uppfattningar. Medan vi vanligen fascineras av att få syn på en ståtlig älg, grips vi däremot lätt av panik så snart det ryktas om att en varg eller en björn iakttagits i närheten av eller inom bebyggda områden, och ibland kräver boskaps- eller renägare att få ta till vapen för att skydda sin egendom. Likaså råder det olika uppfattningar om rådjur eller den beryktade skarven beroende på vem man frågar. 

Därtill har vi en omdiskuterad klass av s.k. invasiva arter, vilka består dels av sinsemellan olika skadliga nykomlingar, dels av förvildade arter, och ibland återinflyttare, hos oss till exempel pilgrimsmusslan, den så kallade mördarsnigeln, mårdhunden, minken liksom en rad skadliga insekter, och bland växter till exempel blomsterlupinen och vissa lokor, vilka oftast bekämpas som störande inkräktare. Det torde säga sig självt att ett medvarelseperspektiv vad gäller de olika vilda djuren innebär ett avvägande av såväl ekologiska som samhälleliga omständigheter, vilka i sin föränderlighet ingalunda låter sig fastslås en gång för alla, utan kräver en kontinuerlig och så allsidig omprövning som möjligt av såväl de praktiska som moraliska problem vi ställs inför.  

Nämnas bör dock att vid dödandet av ett djur i självförsvar utgör den omedelbara faran en skillnad i omständigheter, som inte sammanfaller med de sätt på vilka vi dödar djur ur jaktvårds- eller nyttoperspektiv. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi beträffande vissa för människan farliga skadedjur, men också vid användningen av försöksdjur, fråntar djuren det som annars skulle höra till att se dem som levande varelser med ett av oss oberoende eget liv. Inom den industriella uppfödningen av kor, grisar, får och höns, liksom numera även inom fiskodlingen – där djuren reduceras till blotta led i en kostnadseffektiv produktion av matvaror för marknaden – ignoreras däremot medvarelseperspektivet helt och hållet. 

Jag vill samtidigt påminna om att vi från barnsben bevittnar och får lära oss ett otal olika sätt att förhålla oss till djur och natur, något som till sin karaktär och till sitt omfång varierar beroende på uppväxtmiljön, men som i en urbaniserad livsform utarmats i den meningen att en direkt vardaglig kontakt med djur och natur vanligen är inskränkt, liksom också av att vi alltmer enbart är konsumenter av djur- och växtprodukter. Tilläggas kan att vi numera även konsumerar naturen som upplevelseturister, varvid vi snarare styrs av nöjesintressen än av en omsorg om vare sig djuren själva eller naturen som sådan. I stadsmiljön är inställningen till duvor och måsar ofta negativ, de förra för att de smutsar ner och de senare för att de är obehagligt påträngande. På det hela taget låter det sig sägas att vår förståelse för djur formas av de olika konkreta relationer vi själva har till dem, men också av de olika roller djuren har (eller inte har) inom ramen för ett mångkulturellt samhälle – olikartade förhållningssätt som kommer till uttryck i våra beteendemönster, vilka inte låter sig återföras på någon allmänt omfattad neutral utgångspunkt.  

För tydlighetens skull vill jag framhålla att påtalandet av mångfalden av kvalitativt olika förhållningssätt till djur, innebär att frågan om relationen mellan människor och djur måste ställas som en fråga om vad som utmärker människan bland djuren, istället för att utgå från den traditionella uppfattningen om människans förmenta särställning som åtskild från och ovanom djuren, och låsningen vid tanken att djurens existens och värde består i att vara medel för oss. Att se djur som medvarelser är som ovan framhölls en moralisk fråga om att inta ett ansvarsfullt förhållningssätt till dem som levande varelser. Detta innebär ändå inte att ett medvarelseperspektiv tillbakavisar alla skillnader mellan människor och djur, eftersom möjligheten att betrakta djuren som föremål för en omsorg som vinnlägger sig om deras väl och ve, förutsätter en uppfattning om vad ett mänskligt förhållningssätt mot djur kräver av oss just som människor.

Det jag ovan kallade medvarelseglömska sammanhänger med att vi av ofta nog så betänkliga svepskäl håller fast vid en förment legitimerande ”skillnad” mellan människa och djur, men kan – som sagt – delvis också bero på att den direkta kontakten med naturens vilda djur, liksom även med den agrara kulturens domesticerade arter, är rätt inskränkt i vår urbana vardag. Eftersom innebörden i idén om djuren som medvarelser inte kan formuleras utan ett beaktande av den mångfald av olika sätt på vilka vi förhåller oss till djur, kännetecknas vår förmåga att tygla eller förändra våra handlingar gentemot dem av en viss öppenhet eller obestämdhet. Detta innebär samtidigt att alla av oss inte finner det tvingande eller angeläget (eller ens motiverat) att omfatta idén om medvarelser, liksom inte heller att ett omfattande av denna idé skulle föra med sig en enighet om vilka former som är nödvändiga, möjliga eller uteslutna.  

Ett öppet bokslut som kräver ständigt nya omprövningar 

Som en sammanfattning av det ovanstående, vill jag avsluta med att påminna om att människans liv innefattar många vitt skilda behov och intressen vilka påverkar varandra på de mest olika sätt – vilket samtidigt innebär att de frågor vi ställer, och de svar vi ger, är lika skiftande som de olika sammanhang där de ställs och besvaras. Eftersom den mening vi som enskilda individer ser i det vi tänker, säger och gör, formas inom ramen för de vardagliga möjligheter som rådande samhällsförhållanden erbjuder, kommer våra frågor om värde, mål och mening också att handla om vår delaktighet i ett mänskligt livssammanhang, där de olika alternativ och möjligheter att handla som vi ställs inför, samtidigt innebär olika möjligheter till gott och ont. Vad vi själva i vår livsföring gör av dessa möjligheter är sålunda ytterst en samvetsfråga, som ingen annan än vi själva kan axla ansvaret för.  

Sålunda gäller det att från fall till fall fråga oss vad vi med öppna ögon och med anspråk på ett ansvarsfullt handlande kan ta på allvar som ett mänskligt beteende mot djur, vilket innebär ett vidkännande av att alla levande varelser har sina egna mer eller mindre specifika behov och betingelser för att kunna existera som de egenartade varelser de är. I den meningen är medvarelseperspektivet besläktat med vår förmåga att hysa omsorg om varandra eller att låta oss bevekas av en annan människas vädjan, och som sådant ett förhållningssätt som tar hänsyn till djuren som levande varelser med ett eget liv att leva, liksom också att vi – vilket tål att upprepas – vidkänns vårt ofrånkomliga beroende av en natur som inte är vår egen skapelse, men som vi själva är en del av.  

Detta ställer var och en av oss inför uppgiften att efter bästa förmåga försöka öva upp såväl en respektfull uppmärksamhet som en lyhörd omsorg, inte enbart vad gäller våra medmänniskor utan på sina olika sätt också djuren och resten av naturen, för att mitt i det nära, lilla och vanliga med öppna sinnen och öppet hjärta ta fasta på att denna förunderliga planet är hemorten för en oöverskådlig mångfald av andra livsformer än vår egen, och härigenom efter bästa förmåga värna om den oskattbara gåvan att vi själva liksom allt medlevande finns till!

Göran Torrkulla är filosof och konstnär. 



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: