För att beslutsmaskineriet i en medelstor finländsk kommun ska fungera, krävs det att minst 40–50 personer är beredda att varje vecka lägga ner mellan tre och tio timmar av sin fritid på att sköta förtroendeuppdrag. Pargas stad, som med sina 15 500 invånare är lite större än mediankommunen, har till exempel 122 olika förtroendeposter i fullmäktige, styrelse och nämnder, totalt 14 separata organ med 35, 11, 9 eller 7 medlemmar.
Kommunen skiljer sig från de flesta andra organisationer i vårt samhälle genom det stora inslaget av förtroendevalda i ledningen. Amatörer, om man så vill. Systemet går tillbaka till den tid när kommuninvånarnas valda representanter bokstavligen skötte om de gemensamma angelägenheterna. Det har levt kvar, trots att både tjänsteproduktionen och den administrativa ledningen av kommunen sedan länge handhas av heltidsanställda proffs.
Kommunalpolitiken är på det hela taget ett underligt system, format av lagstiftning, politiska ambitioner och lokala traditioner från olika tidsperioder.
Det politiska systemet försöker uppfylla flera olika uppgifter samtidigt. Enligt den nordiska traditionen är kommunalpolitiken en inkörsport till samhälleligt ansvarstagande. För att hålla tröskeln låg och representationen bred har man sett ett egenvärde i att uppdragen är många.
Samtidigt har de förtroendevalda det högsta politiska, ekonomiska och juridiska ansvaret för kommunens verksamhet. De ökade kraven på konsekvens, lagenlighet och snabbhet i beslutsfattandet skulle i själva verket tala för en politisk apparat som är mindre, mer sammanhållen och mer professionell än idag.
I skuggan av de officiella funktionerna fyller den kommunalpolitiska organisationen också en funktion som belöningsapparat för de politiska partierna. Det behöver finnas tillräckligt många uppdrag så att politikens reserver, de som kandiderade i val men inte kom ända fram, känner tillräcklig motivation att fortsätta stå till partiernas förfogande.
Det finns ett hörn av den offentliga debatten där kommunalpolitik schablonmässigt kopplas samman med slöseri och okloka prioriteringar, där kommunalpolitiker ifrågasätts just för att de är amatörer. I Norden är debatten särskilt framträdande i Sverige och förs å ena sidan av representanter för Svenskt Näringsliv och Skattebetalarnas förening, å andra sidan av representanter för de stora kommunala professionerna, som lärare och läkare.
Lärarnas riksförbund i Sverige driver till exempel för tillfället kampanj för att huvudmannaskapet för grundskolan ska överföras från kommunerna till staten. I LR:s debattartiklar om skolan framställs kommunalpolitikerna som ett gäng berusade bondtölpar på auktion, som strör ut sina pengar på den ena vanvettsaffären efter den andra (äventyrsbad och kommunikationskonsulter) utan att förstå att de borde koncentrera sina resurser på den verkliga dyrgripen (skolan).
Det är som sig bör att det pågår en ständig diskussion om hur arbetsfördelningen i samhället borde se ut. Det är inte naturgivet att ansvaret för vissa uppgifter ska ligga hos kommunerna. Det kan finnas goda och rimliga skäl att minska politikernas makt och öka expertmakten inom vissa sektorer.
Ändå bottnar debatten ofta i en bristande förståelse för hur kommunalpolitik fungerar. I debatten om den svenska skolan jämförs bilden av en perfekt värld, där skolan styrs av proffs, med dagens värld, där skolan är en av många kommunala uppgifter. Det finns inte en rimlig chans att kommunalpolitikerna skulle vinna den jämförelsen. Kommunens lagstadgade uppdrag innehåller många olika ansvarsområden och politikerna har den otacksamma uppgiften att fördela knappa resurser, samtidigt som de också förväntas utveckla kommunen och öka den lokala attraktionskraften.
Den här utgångspunkten gör att det också finns mekanismer och beroendeförhållanden i kommunalpolitiken som kan ge upphov till slöseri, i förhållande till en rent objektiv och monetär måttstock. Med över tjugo års perspektiv på kommunalpolitiskt beslutsfattande från Sottunga till Helsingfors skulle jag påstå att en av de viktigaste orsakerna till slöseri är det hopp som finns inbyggt i all politisk verksamhet. I hopp om nya inflyttare med många barn upprätthåller skärgårdskommuner skolor för två elever, för att stänga skolan skulle ge intrycket av att man gett upp. I hopp om att stärka kommunens attraktionskraft lät sig centralt placerade beslutsfattare i en så pass stor stad som Tavastehus duperas av Nigeriabrev i den sorglustiga Sunny Car Center-härvan för några år sedan. Och vem annan än någon som står tillräckligt långt borta kan rekommendera förtroendevalda att sluta hoppas?
Ja, kommunalpolitik kan vara både irrationell, hopplös och långsam. För att ta till en konsult- och förnyarkliché: Om kommunerna grundades idag skulle ledningen knappas byggas upp med utgångspunkt i 122 förtroendeuppdrag. Det är ändå inget system vi bara kan kasta överbord, med mindre än att centrala delar av lagstiftningen ändras.
Kommunalpolitikens och -politikernas auktoritet bygger på lag. Vi förutsätter till exempel att de planer som styr byggande och markanvändning behandlas och godkänns först av ett organ med flera medlemmar, som inte får vara kommunstyrelsen, sedan av kommunfullmäktige. Bara för den här funktionen behövs 30–40 personers insats. Av den anledningen är det allvarligt om intresset för att åta sig kommunala uppdrag minskar, eller om den yttre och inre trovärdigheten för kommunalpolitiken får sig en törn. Den samlade mänskliga resurs som finns i alla dem som mot alla odds väljer att sätta tre till tio timmar på kommunala förtroendeuppdrag är svår att värdera i pengar, men slösar vi bort den har vi tappat en del av kommunalpolitikens själ.
Siv Sandberg är projektledare och forskare i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi. Expert på kommunala och regionala frågor med Norden som arbetsfält. Forskar, utreder, utvecklar och kommenterar.