I insekternas miniatyrvärld med heliga Birgittas och Carl von Linnés vakna och skarpa öga

I insekternas miniatyrvärld med heliga Birgittas och Carl von Linnés vakna och skarpa öga

Carina Nynäs skriver om likheterna och skillnaderna i heliga Birgittas och Carl von Linnés sätt att närma sig naturen, men även om betydelsen av att uppmärksamma insektliv.  

Insekterna är den största djurgruppen på vår planet. Drygt en miljon insektarter har identifierats, beskrivits och namngetts, men man bedömer det totala antalet till närmare 50 miljoner. Bland dem jag beundrar här på jorden finns alla entomologer och zoologer, som genom seklerna, hängivet och tålmodigt, har ägnat sig åt expeditioner, forskning och artbestämning – inte sällan med livet som den nyfikna blickens livsinsats. 

Många noterar knappt dessa ”naturens mest föraktade men viktigaste beboare” – för att citera botanikern och zoologen Carl von Linné. Men kanske borde vi närma oss insekternas miniatyrvärld med en mer intresserad blick? De små liven har faktiskt löst så gott som alla problem som mänskligheten fortfarande kämpar med. 

Jag var, säkert i likhet med många andra, oerhört fascinerad av insekter som barn: såg dem, studerade dem, försökte till och med äta dem, men insåg snabbt att det finns bättre menyer. Och när jag överlycklig slöt handen runt en söt, mjukluden humla lärde jag mig definitivt att ”se men inte röra” är en bra regel därute i naturen. 

Som vuxen sjönk mitt passionerade insektintresse i träda men föddes småningom på nytt i mitt livs olika trädgårdar. Fascinationen förstärktes ytterligare när jag mötte heliga Birgittas uppmärksamma blick för insekternas samspel och Carl von Linnés skarpa ”kvicka, bruna ögon” för livsprocesser och funktioner i naturen. Nu, som medlem i flera insekt- spindel- och fjärilgrupper på Facebook, blir jag alltmer imponerad av alla tusentals amatörer, som i detalj kan urskilja och igenkänna minsta kryp från larv till utvecklad individ.   

Trots att det skiljer fyra sekler mellan Birgittas och Linnaeus födelse finns det många spännande likheter dem emellan. Den mest tydliga är bådas skarpa, kunskapsgiriga, vetenskapligt sakliga, och passionerade blick för fenomen och skeenden i naturen: allt från minsta kryp till de stora djuren fångade bådas uppmärksamhet. 

Det lilla biet 

Heliga Birgitta var omättligt nyfiken på jordens minsta  invånare – ”osynliga” för alla som saknar en uppmärksam och vaken blick. Hennes texter gestaltar ofta samspelet mellan Gud-människa i fabelliknande andliga betraktelser där insekterna inte sällan uppträder som aktörer. Blicken är lika konkret och detaljerad oberoende om hon beskriver skeenden i naturen eller de inre andliga processerna inom människan. I en av sina Revelaciones låter hon Gud säga så här:  

Jag liknar en blomma från vilken bina främst hämtar sin söta honung, men som ändå har kvar sin sötma, hur mycket bina än hämtar från den. Det innebär att jag kan utverka nåd åt alla och av den har jag i överflöd. Jag är också lik ett gott bi, som lämnar sin bikupa och flyger till en vacker ört, som det har sett på långt håll. När biet nalkas örten, finner det emellertid en förtorkad blomma, en dålig doft och en plundrad sötma. Det söker då en annan och finner en något sträv ört, vars blomma är obetydlig, vars vällukt är svag och vars sötma är behaglig men ringa. I denna ört slår biet sig ner, hämtar sötma där och för den till sin bikupa.  

I heliga Birgittas uppenbarelser möter vi ett öga lika skarpt som hos en vetenskapligt driven naturvetare. Hennes blick karaktäriseras däremot av ett konstant fysiskt-själsligt dubbelseende. Dels hade hon ett genuint och neutralt intresse för djur och växter, för deras egen värdefulla plats i naturen. Dels ville hon utvinna så många andliga betraktelser som möjligt ur deras fascinerande och perfekta liv och samspel. Nästan alltid gisslar hon människans synd, brutalitet, hänsynslöshet, oandlighet genom att i djurtexterna visa på hur människan skall leva och förhålla sig till både naturen och Gud. Många av texterna är smågeniala som andliga betraktelser. Hennes uppenbara kärlek till djuren och deras värld är dessutom ofta vacker, rörande, ja, rentav sensuell. 

I följande text får vi lyssna till Kristus kritik mot den ohörsamma och självsvåldiga människan genom en insektfabel: 

Jag hör från världen en röst som av en humla som samlar honung på marken. Ty liksom humlan, när hon flyger, plötsligt sänker sig åter mot marken och ger ifrån sig en mycket hes röst, så hör jag nu i världen denna hesa röst säga: ”Jag aktar inte på vad som följer efter detta”. Sannerligen, människan bryr sig inte om och ger inte akt på vad jag gjorde för kärleks skull, i det jag förmanade genom profeterna och själv predikade och led för dem. De ser att de är dödliga och att döden oväntat kan drabba dem, men det bekymrar de sig inte om. Därför flyger de som humlor dit de själva vill, och stundom flyger de liksom hoppande, när de förhäver sig i sitt övermod, men sänker sig hastigt när de hänger sig åt kättja och frosseri. De samlar även sötma, men åt sig själva och på jorden, ty människan samlar till kroppens nytta men ej till själens. 

I Birgittas dubbelexponerande kontemplationer vinner djuren oftast över människans oförstånd och självdestruktivitet. Hon iakttar en högre intelligens och en mer konstruktiv livshållning hos djuren. Det är uppenbart att hon själv var en aktiv och ivrig biskötare eftersom flera av hennes revelationer stiger fram ur bisamhällets fängslande miniatyrvärld. Här ger hon röst åt Gud: 

Se hur det lilla biet, när det gäller att samla honung, kan dra ut så mycket ur många örter! Så övergår också andra små och stora varelser människan i skarpsinne och skicklighet att särskilja örter och i insikt om vad som är nyttigt för dem, men som är skadligt för människan. Är det då inte underligt om människans förstånd har svårt för att urskilja mina under när det t.o.m. övervinns av de minsta skapade varelser? 

De andliga fablerna i Birgittas texter är en sak. De är ofta botaniskt eller zoologiskt genomtänkta och äger en bäring för det inre andliga livet. Men det är också intressant att hennes iakttagelser av naturen antyder att människan redan på 1300-talet tycktes ha förlorat en hel del av sina naturliga instinkter och känslan för samhörighet med allt annat levande. Det beklagar hon ofta.  

Den här dubbelheten hos Birgitta, natur/andlighet, uttrycker en symbiotisk livshållning. Det existerar ingen som helst motsägelse mellan natur och religion i Birgittas världsbild och livsåskådning. När människan förlorar sina sanna rötter i naturens egenliv, det vill säga kunskapen om sin delaktighet med allt skapat och djurens (oftast överlägsna) instinkter, blir hon handikappad. Lika kluven och begränsad blir människans själ om den tappar sin symbiotiska relation till Gud. 

I Birgitta samsas mystikerns innerlighet med naturvetarens saklighet i en blick, vars uppmärksamhet sträcker sig långt bortom det omedelbart synbara, det sköna, det för människan exploaterbara. Med en zoologs objektiva ögon slår hon (genom Guds röst) fast följande: 

Vad ter sig vid första anblicken fulare än grodan och ormen, vad föraktligare än kardborren, nässlan och liknande örter? Och ändå är de högeligen goda, för dem som vet att urskilja mina gärningar. Allt, som är till, är således nyttigt på det ena eller det andra sättet, och allt som rör sig vet på vad sätt dess natur kan bestå och vinna ökad styrka. 

Djur- och naturbilderna i Heliga Birgittas Revelaciones utgår givetvis inte endast ur hennes privatsyner. De är inbäddade i dåtidens naturbegrepp där man med ”natur” oftast avsåg skapelsen i dess helhet och naturlagarna som normgivande. Ingenting skedde av en slump. I begreppen ”natur” och ”naturligt” ingick dessutom normgivaren själv, Gud.  

Vad våra blickar söker och ser är tidsbundet. Naturbegreppets mångfacetterade semiotik, och dess förändringar genom seklerna, skildras i en berömd studie av idéhistorikern A. O. LovejoyPrimitivism and related Ideas in Antiquity, där han urskiljer inte mindre än sextiosex olika betydelser av begreppet natur. 

Linnaeus ”kvicka, bruna ögon” 

Linnaeus självbild kan komprimeras i hans egna ord: ”kvicka, bruna ögon”. Han var givetvis belåtet medveten om sin position som dåtidens störste botanist, men hans personlighet, redskap och begåvning konstitueras av den skarpa, uppmärksammande blicken. 

Linnaeus anses numera har bidragit till zoologins vetenskapshistoriska utveckling i nästan lika hög grad som hans insatser på 1700-talet var omvälvande och avgörande för botaniken. Inom zoologin klappade det linneanska hjärtat särkilt vamt för insekterna: ”dessa minsta, ofta så felaktigt föraktade, men som har den största betydelsen i naturen”. I hans många texter om insekterna återkommer denna fras i lite olika formuleringar. 

Med lika skarpögd nyfikenhet som heliga Birgitta studerade Linnaeus insekternas myriadiska miniatyrvärldar. Tack vare att mikroskopets kapacitet utvecklades och förstärktes under hans livstid öppnades helt nya världar för den observerande naturvetarens ögon. Mikroskopet gav Linnaeus en ännu skarpare blick än vad hans ”kvicka, bruna ögon” tidigare hade kunnat ge honom.  

Jag är övertygad om att också heliga Birgitta hade blivit helt till sig av förtjusning om hon hade haft möjlighet att skärpa den egna blicken genom mikroskopets lins. Jag kan nästan se dem tillsammans i det uppsaliensiska arbetsrummet, där de som två ivriga barn nästan slåss om att få blicka in genom linsen mot dittills osedda minatyrvärldar. Båda dessa giganter lade ju samma intensiva fokus på vad både mikro- och makrovärlden kunde ha att berätta för oss människor. Men där Birgitta tänkte vidare i andliga liknelser, till förmaning och uppbyggelse för den religiösa människan, låg Linnaeus passion i systematiken. Genom mikroskopets öga kunde han i minsta detalj inte bara beskriva de olika insekterna och deras kroppsdelar. Linsens öga hjälpte honom också att urskilja och systematisera den zoologiska klassen Insecta och ge exakta beskrivningar av insekternas både inre och yttre morfologi.  

Redan på 1600- och 1700-talet publicerades visserligen några större verk om insekterna, men problemet var att de stödde sig alltför följsamt mot antikens auktoriter: Plinius och Aristoteles och deras begränsade mänskliga blick. Ett problem, som länge hängde med, var till exempel att ingen skillnad gjordes mellan insekter, maskar, spindlar och kräftdjur.  

Också utan mikroskopets förstorande öga stod distinktionen mellan dessa olika djurarter tidigt klar för Linnaeus – även om han fann kräftdjuren svårplacerade. När det gäller insekterna ansåg han i början av sin forskning att de möjligen kunde klassifieras genom noggranna studier av vilka växter de olika insekterna sökte sig till för att hämta föda. Också det omvända trodde han en tid gällde: växterna kunde kanske ha ett samband med varandra om de besöktes av samma insektarter? Det säger sig självt att den okulära forskningsmetoden skulle ha inneburit ett gigantiskt komparativt blickande – omöjligt att genomföra och överskåda.  

I dissertationen Fundamenta Entmologiae från 1767 kan vi se hur Linnaeus livslånga studier avancerade både genom skarpa, korrekta iakttagelser och misstag. De kunde äntligen sammanfogas till följande klargörande (och för den fortsatta forskningen helt avgörande) indelning av insekterna i sju ordningar, främst baserade på vingarnas utseende, form och antal: ColeopteraHemipteraLepidopteraNeuropteraHymenopteraDiptera och Aptera

Men när det gällde en av Linneaus favoritinsekter, det lilla honungsbiet, kan man konstatera att hans blick inte var tillräckligt klar. Han gav 1758 biet det vetenskapliga namnet Apis mellifera, vilket bokstavligen betyder ”honungbärande bi”. Han trodde alltså att biet sög honungen direkt ur blomman. 

Ett annat felslut i blickarnas okulärt yttre komparation var den så kallade signalläran. Man trodde ända in till Linnaeus tid att växternas medicinalegenskaper kunde fastställas genom överensstämmelse i utseende, det vill säga ”lika botar lika”. Så skulle till exempel blomkål kunna bota huvudvärk och kirskål, på grund av bladens likhet med människofötter, troddes kunna lindra gikt. 

Trots tilltron till den egna skarpa blicken och sin systematiska förmåga var Linnaeus ändå helt medveten om att hela hans systematik var artificiell. Men han gav aldrig upp hoppet om att genom ännu noggrannare iakttagelser en dag kunna upptäcka det naturliga systemet. 

Birgitta & Linnaeus  

För både heliga Birgitta och Linnaeus var den fullkomliga insektvärlden en spegling av gudsordningen i naturen. Trots att åldersskillnaden mellan dem är fyra århundraden kan man tydligt se att båda tänkte inom den thomistiska världsbilden. Birgitta levde som samtida inom thomismen och Linnaeus hade ena benet långt bakåt i tiden och det andra höjt i ett djärvt språng mot den darwinistiska framtiden.  

Hos Birgitta pendlade blicken mellan det yttre och det inre livet. Det gör bitvis hennes andliga texter till enastående läsning, vars kvalitet än i dag är tveklöst tidlös. Att hennes naturkunskaper i vetenskapens backspegel inte alltid var adekvata spelar ingen roll för texternas andliga fräschör eftersom själva komparationen håller som bärande tanke.  

För Linnaeus, och hans ”kvicka, bruna ögon”, blev teologin och bibeln däremot närmast en black om foten. Utan den religiösa kättingen hade hans uppmärksamma blick vågat dra betydligt djärvare slutsatser. Hans klarögdhet ledde honom flera gånger i riktning mot en evolutionsteori, men, suckade han, ”kyrkan lär ju annorlunda”.  Hans blick såg vad den såg men den religiösa tidsideologins snäva ramar gjorde honom ibland skumögd. I dissterationen Peloria ser han till exempel att det tycks som om nya arter kunde skapas i naturen. Men eftersom samtidens grundsyn var att Gud en gång för alla hade färdigskapat alla arter som finns på jorden, stannade han vid slutsatsen att växten ifråga var en tillfällig mutation.  

Både Birgitta och Linnaeus var ändå helt överens om en teologisk grundtanke: Gud hade i skapelsens början gett människan sitt alfabet i naturen. Människans uppgift var därför att, genom noggranna studier och med vaken, sökande blick, läsa gudsbokstäverna till ett förståeligt språk.  

Men på en helt avgörande punkt står de helt främmande för varandras åskådning. Birgitta tror på möjligheten till en direktkontakt med Gud i böner och visioner. Gud kan ingå som en aktiv livspartner för människan här i världen. Gud är någon som kan upplevas och höras inne i människans innersta om hon har lyhörda öron och den totala uppmärksamhetens kontemplativa innerblick.  

I Linnaeus världsbild hade Gud som levande och aktiv entitet vänt människan och jorden ryggen och kunde endast förstås genom sin storartade, mångfacetterade, förunderliga och skönt fungerande skapelse. ”Vi kan”, säger Linnaeus, bara ”läsa Gud på ryggen”, genom de spår han lämnat efter sig i skapelsen sedan han själv dragit sig undan. När människan blickar in i naturens hemligheter, menar Linnaeus, så kan hon bara förundras och lovsjunga Skaparen. Ju mer hennes blick vidgas, och ju större hennes kunskap blir, desto starkare måste hennes lovsång bli. 

Också i en annan tanke vandrar de båda åt olika håll vid livsåskådningens korsväg. Birgitta hade en livlig tro på både himmel, skärseld och helvete. Men trots att Lars Bergquist och jag (under vårt tioåriga arbete med Linnaeus alla vetenskapliga avhandlingar) har gått igenom det mesta av hans texter, har vi inte funnit ett enda spår av ens en antydan till tro på en hindsidestillvaro hos honom. Linnaeus verkar tvärtom helt tillfreds med alltings eviga kretslopp i myllan. Ja, han till och med frossar i den tanken i en berömd och ofta citerad gravgårdstext, Frändeforsmonologen

Växter och djur förmultnar till mylla, skriver Linnaeus, som sedan blir föda för växterna så att ”den största ek och den fulaste nässla äro enahanda ting ihopsatte”. Också människan förvandlas till mull när hon dör, mull som hon egentligen genom sin föda är uppbyggd av. På kyrkogården kan ”den skönaste jungfrukind blifwa den fulaste bolmört”. Och om vi hämtar mylla från kyrkogården till vår kålgård, konstaterar Linnaeus (förtjust över sin drastisk-dramatiska poäng), och planterar kålplantor där, så får vi kålhuvuden i stället för människohuvuden. När vi alltså kokar kålhuvuden till föda för människor förvandlas de åter igen till människohuvuden och ”det bekommer oss wäl”. 

Det finns onekligen dramatisk-litterära likheter mellan Frändeforsmonologen och Birgittas helvetes- och skärseldstexter i viljan att konkretisera skeenden i den inre blickens gestaltningar genom kontemplationens måleriska metaforik. Också hos Linnaeus är den inre blicken detaljrikt skådande. (Djur är heller inte ”bara djur”, det vill säga helt andra arter än Homo sapiens, i Linneaus värld. Han beskriver oftast djuren som han studerar i ömsinta ordalag, analogiskt med människans liv, känslor, drifter och verksamhet). 

I en annan text beskriver Linnaeus oss människor som ”ljus, som lyser upp Guds teater”, där vi får reflektera Skaparens strålande majestät och på så sätt fördubbla ljusets styrka och lyskraft. Men när vi har brunnit ner, och Gud inte längre behöver oss, så låter han vår plats fyllas med andra ljus.   

I Linnaeus blick vinner naturen över teologin – även om bibeln och kyrkan ibland blev en hämsko för både blick och tanke. I Birgittas blick fungerar naturen och djuren oftast bättre än människan och borde därför vara efterföljansvärda i sitt samspel och sin självklara följsamhet inför naturlagarna. Och för att sluta blickarnas jämförande cirkelgång: där förenas deras olikheter återigen till en överensstämmelse. 

Blick som livsfilosofi  

Det är lätt att förstå heliga Birgittas och Linnaeus tankar om naturens överlägsenhet över människan om man med uppmärksam blick studerar och låter sig fascineras av insekternas harmoniskt perfekta samspel och vackert konstruktiva värld. Lika lätt är det att tycka att den ouppmärksamma och egoistiska Homo sapiens i sin halvblindhet har erövrat en alltför stor plats i universum, ett universum som oftast strävar till både skönhet och perfektion om ingen destruktivitet kommer nära. 

Jag blir alltid smått road varje gång klichén upprepas om att människan fick herravälde på jorden på grund av Homo sapiens unika förmåga till samarbete. Den konklusionen beror enbart på en ouppmärksam, rentav slö, blick inför alla andra levande individer vi delar vår jord med.  

Det är bara att sätta sig med vaken blick intill en bikupa och därefter kritiskt meditera en stund över sanningshalten i frasen om mänsklighetens så kallade unika kapacitet till samarbete. I bisamhället möter oss en harmonisk värld utan destruktivitet i ett minutiöst utvecklat samarbete. I människans värld finns förstås också ställvis en välfungerande gemenskap, som har skapat bland annat en enastående infrastruktur och mycket annat praktiskt och gott. Den är tyvärr bara alltför ofta anfrätt av destruktivitet, disharmoni och oskönhet. 

Kanske någon borde utveckla en djupare livsfilosofi ur insekternas vackert balanserade jämviktsliv och det lilla biets livsharmoni?  

Carina Nynäs är Filosofie Doktor i nordisk historia, teolog, religionsfilosof och författare. Hon har bland annat publicerat verk om heliga Birgitta och Carl von Linné. 



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: