Helsingforsavtalet – strået som knäckte kamelens rygg?

Helsingforsavtalet – strået som knäckte kamelens rygg?

Helsingforsavtalet 1975 innebar en stabilisering av relationerna mellan öst och väst. Avtalet befäste Sovjets makt i Östeuropa och underlättade överlag det ekonomiska samarbetet med Europa. Men avtalet innehöll även bestämmelser om mänskliga rättigheter, vilket väckte både förvirring och jubel i Sovjet. Viacheslav Myronov skriver om följderna.

En sen decemberkväll 1978 skrev Semen Zissels ett officiellt brev. Det var hans sista hopp för att få rättvisa skipad för sin bror Josef som hade häktats kvällen innan i Chernivtsi, en medelstor ukrainsk stad, och som nu stod inför en dyster och osäker framtid i sovjetiska fängelser. Josef Zissels var medlem i Ukrainas Helsingforsgrupp som hade bildats 9 november 1976 i Kiev i kölvattnet av Europeiska säkerhets och samarbetskonferensen 1973 – 75. I brevet framhöll Semen Josefs meriter och berättade att hans käre bror var en begåvad fysiker som inte kunde utöva sitt yrke på grund av sin judiska härkomst. Han skrev vidare att Josef hade arresterats eftersom denne rapporterade om brott mot mänskliga rättigheter. I brevet vädjade Semen om hjälp och förståelse i denna hopplösa situation. Brevets innehåll var dessvärre inte unikt eller märkvärdigt. Tusentals liknande brev skickades årligen till Leonid Brezjnev och politbyrån i hopp om att beveka generalsekreteraren och andra makthavare att skona avsändarnas familjemedlemmar. Semen avslutade sitt brev med ord som lät gripande och egendomliga:

Min bror bestämde sig för att ägna sig åt kampen mot kränkningar av mänskliga rättigheter – det mest smärtsamma problemet i vårt land. Denna smärta är en del av den universella smärtan som idag sliter sönder vår planet, den kan inte längre kallas vårt lands interna affär. (min översättning)

Brevet i fråga skulle med största sannolikhet ha försvunnit i sovjetiska arkiv om det inte hade innehållit en väsentlig avvikelse – det adresserades till USA:s trettionionde president Jimmy Carter. Bara femton år tidigare skulle ett dylikt brev ha varit fullständigt meningslöst och rentav farligt, men nu, i slutet av 1970-talet, blåste nya vindar.

Vägen till Helsingfors

1 augusti 1975 avslutades Europeiska samarbets och säkerhetskonferensen med undertecknandet av Helsingforsslutakten, en multilateral överenskommelse som stipulerade regler och principer för fredlig samexistens mellan väst och öst. Sedan slutet av 1950talet lobbade de sovjetiska diplomaterna för en konferens om kollektiv säkerhet i Europa. Den sovjetiska retoriken byggde på det faktum att andra världskriget slutade utan ett formellt heltäckande fredsavtal, och därför var en dialog om efterkrigsordningen nödvändig. Den västerländska diplomatiska kåren ställde sig kritisk till dylika förslag eftersom Moskvas verkliga avsikt antogs vara att vinna internationellt erkännande för sina territoriella vinster efter andra världskriget i östra och centrala Europa och att minska USA:s inflytande i Europa.

Västvärldens inställning till säkerhetskonferensen började successivt ändras mot slutet av 1960-talet som reaktion på eskaleringen av kalla kriget och den oupphörliga kapprustningen. I The Final Act: The Helsinki Accords and the Transformation of the Cold War förklarar Michael Cotey Morgan det förnyade intresset för konferensen med att nya världsledare trädde till makten 1969. Val i Tyskland, USA och Frankrike förde Willy Brandt, Richard Nixon och Georges Pompidou till makten. Omkring samma period konsoliderade Leonid Brezjnev sin maktposition i det kommunistiska partiets struktur. Enligt Morgan förenades alla dessa av en uppriktig önskan att distansera sig från kalla kriget, mildra de existerande antagonismerna mellan de motsatta lägren och skapa fredlig samexistens. Den altruistiska motivationen uteslöt naturligtvis inte de mera pragmatiska målen: för Nixon innebar normaliseringen av relationerna mellan de två stormakterna en rejäl minskning av försvarsutgifterna medan Brezjnev ämnade blåsa nytt liv i den stagnerande sovjetiska ekonomin genom att etablera handelsrelationer med väst.

När Leonid Brezjnev tillsammans med representanter för 32 europeiska länder samt USA och Kanada signerade Helsingforsslutakten var han på gott humör. De västerländska diplomaterna verkade bli dragna vid näsan då Helsingforsavtalets bestämmelser bevarade politiskt status quo i Östeuropa och underlättade ekonomiskt samarbete med europeiska partner. Avtalets tredje del som innehöll bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter betraktades av Sovjet som en symbolisk gest, enbart avsedd att demonstrera Moskvas vilja till samarbete. Det var knappt någon i den sovjetiska ledningen som tänkte att landet skulle hedra den humanitära delen i det undertecknade avtalet.

Eftersom Brezjnev ansåg sig ha dragit det långa strået framställdes Helsingforsslutakten i de officiella sovjetiska medierna som en absolut och ovillkorlig diplomatisk seger. Helsingforsdeklarationen publicerades i tjugo miljoner exemplar i tidningarna Pravda och Izvestija. Därtill översattes deklarationen till ett stort antal minoritetsspråk och utgavs i pamflettform. Den sovjetiska allmänheten läste för första gången att Sovjetunionen förpliktade sig att efterleva de mänskliga rättigheterna. Reaktioner på publikationen varierade från förvirring till jubel. Eftersom texten var tämligen snårig hade de sovjetiska dissidenterna divergerande åsikter om avtalet – en del tolkade det som ”legaliseringen av dissidenterna”, andra var skeptiska till huruvida avtalet kunde tillämpas i praktiken. De sovjetiska dissidenterna var en grupp individer som öppet uttryckte sitt missnöje med olika aspekter av sovjetisk ideologi och därmed försökte förändra systemet inifrån.

Helsingforsgrupperna

En grupp Moskvaintellektuella med Juri Orlov och Natan Sharansky i spetsen ansåg att Helsingforsslutakten hade en betydande potential. De började fundera på hur man kunde dra nytta av Brezjnevs förpliktelser och ställa Sovjetunionen till svars. 13 maj 1976 bildade de tillsammans med åtta likasinnade ”Offentlig grupp för att främja och övervaka uppfyllandet av Helsingforsavtalet i Sovjetunionen” i Moskva. Moskvas Helsingforsgrupp, som organisationen sedermera kom att kallas, ämnade kartlägga Sovjets implementering av Helsingforsavtalet samt informera sina landsmän och västvärlden om människorättsövergrepp i Sovjetunionen. Moskvas grupp blev ett unikt fenomen i det sovjetiska civilsamhället då den förenade dissidenter av olika riktningar ”under ett tak”: religiösa, etniska och demokratiska aktivister skulle samarbeta mot ett gemensamt mål. (Sharansky skrev senare: ”Där fanns sionister och monarkister, ryssar, ukrainare och vitryssar, och till och med eurokommunister; med andra ord, människor av helt olika åsikter […] Men vi alla förenades av Helsingforsgruppen” (min översättning).

Nyheterna om bildandet av Moskvas Helsingforsgrupp spreds som en löpeld i Sovjetunionen och inspirerade tiotals oliktänkande. 9 november 1976 bildades Ukrainas Helsingforsgrupp i Kiev. Kort därpå tillkom liknande organisationer i Litauen, Georgien och Armenien. Begreppet ”mänskliga rättigheter” var bekant för sovjetiska medborgare i och med att sovjetiska tidningar i fördömande ordalag regelbundet rapporterade om de svartas ställning i USA:s sydstater och avsaknaden av rättvisa i europeiska kolonier. Liknande övergrepp och orättvisor på hemmaplan rapporterades det dock aldrig om i de officiella medierna. Medan de flesta sovjetiska medborgare reagerade med frisk cynism på den officiella propagandans jonglering med fakta fanns det också en del som internaliserade de demokratiska värderingarna och ville omsätta dem i praktiken.

Helsingforsgrupperna sammanställde omfattande rapporter om MR-övergrepp i sovjetiska delrepubliker. Med hjälp av utländska journalister, diplomater och vanliga turister smugglades dessa texter ut ur landet och offentliggjordes senare i Väst. MRkämpar blottlade ett brett spektrum av problem som präglade det sovjetiska samhällslivet för en västerländsk publik: politisk psykiatri, avsaknad av yttrandefrihet, tvångsrussifiering, etnisk och rasistisk diskriminering och så vidare. Aktivisterna underströk gång på gång att deras mål inte var att störta regimen. Istället ville man ha en öppen och legal samhällsinstitution som skulle granska myndigheternas uppfyllande av Helsingforsavtalets humanitära del.

Tillkomsten av Helsingforsgrupperna återspeglade en djup samhällstransformation som ägt rum i Sovjet under 1950 och 1960talen. Gruppernas medlemmar och sympatisörer var allt som oftast högt utbildade stadsbor som inte längre kunde blunda för orättvisor. Den tidigare nämnde Josef Zissels samlade vederhäftig information om hundratals oliktänkande som hölls inspärrade på sovjetiska mentalsjukhus. Efter att ha avböjt myndigheternas erbjudande att lämna landet för gott ställdes han inför rätta. I sitt försvarstal proklamerade han: ”Jag är 32 år gammal. Jag har länge sökt min väg i livet. [Och det är] att motstå våld och lögner med sanningens ord och medlidande” (min översättning).

Särskilt långtgående följder hade Helsingforskonferensen för etniska dissidenter i den sovjetiska periferin där missnöje med Moskvas assimileringspolitik länge hade pyrt under ytan. I texter av baltiska och ukrainska dissidenter började Helsingforsslutakten åberopas som legitimerande källa för delrepublikernas självbestämmanderätt. Deras argumentationslinje gick ut på att det fanns ett inneboende konceptuellt samband mellan nationella och mänskliga rättigheter. De menade nämligen att sovjetiska problem på MR-fältet härstammande från Stalins tid, då de flesta offren för repressioner hade varit etniska minoriteter som anklagats för faktisk eller imaginär nationalism. Av denna anledning menade man att MR-efterlevnad i enskilda republiker var omöjlig utan fungerande minoritetsrättigheter och i det långa loppet utan republikernas självständighet.

Reaktionerna i väst

Parallellt med tillkomsten av Helsingforsgrupperna i Sovjetunionen inrättades stödorganisationer på andra sidan Atlanten, i Kanada och USA. Detta ledde till bildandet av ett omfattande transnationellt aktivistnätverk i slutet av 1970-talet som kom att utöva avsevärda påtryckningar på sovjetiska myndigheter. Dessutom fick USA i januari 1977 en ny president, Jimmy Carter, vilket bidrog till ökad uppmärksamhet på MR-problem i Östeuropa. Till skillnad från sin föregångare Gerald Ford, som vägrade ta emot Solzjenitsyn, gick USA:s nye ledare i bräschen för mänskliga rättigheter och placerade dem i förgrunden för den amerikanska utrikespolitiken. Endast några veckor efter att ha flyttat in i Vita huset skrev Carter till Andrej Sacharov om sitt ”bestämda beslut att främja respekt för de mänskliga rättigheterna inte bara i vårt eget land utan också utomlands” (min översättning). Detta gav hopp om att USA inte längre skulle se mellan fingrarna med kväsandet av oliktänkande i Östeuropa. Carter blev därmed MR-kampens ikon som hundratals oliktänkande vände sig till med förfrågningar om hjälp.

Att Helsingforsslutaktens humanitära del inte skulle nonchaleras blev uppenbart under uppföljningskonferensen i Belgrad 1977 då Sovjet utsattes för svidande kritik. Arthur Goldberg som ledde USA:s delegation citerade flitigt dissidenternas rapporter och snålade inte med bitande kommentarer om kränkningar av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen. I Moskva tolkades sådana påhopp som en offentlig örfil och relationerna mellan USA och Sovjetunionen försämrades dramatiskt.

Den sovjetiska ledningen tyckte inte om att strykas mothårs och repressalier mot sovjetiska MR-kämpar lät inte vänta på sig. Vid början av 1980-talet hade de flesta MR-kämparna fått exceptionellt hårda domar eller emigrerat. Medan Helsingforsgrupperna decimerades av förföljelserna, fortsatte europeiska och amerikanska aktivister att pressa den sovjetiska regeringen att uppfylla sina förpliktelser och värna de mänskliga rättigheterna.

Sarah B. Snyder skriver i Human Rights Activism and the End of the Cold War att de människorättsnätverk som uppstod efter Helsingforskonferensen vände allmänhetens uppmärksamhet mot MR-frågor och därmed bidrog till förändringar i Östeuropa, och i det långa loppet till kalla krigets slut. De mänskliga rättigheterna upphörde att betraktas som enskilda länders privata angelägenheter och blev en viktig del av den internationella politiken. När Gorbatjov kom till makten 1985 var trycket från omvärlden så pass hårt att han inte längre kunde ignorera MRfrågor. Det blev tydligt att varken ekonomiska eller politiska förändringar var möjliga utan grundläggande respekt för mänskliga rättigheter. Kommunistpartiets svar blev perestrojkan – ett kontroversiellt reformförsök som mynnade ut i Sovjets kollaps.

Helsingforsavtalet spelade således en avgörande historisk roll eftersom det lade grunden till demokratiseringen av det sovjetiska samhället. Helsingforsgrupperna blev ett första institutionaliserat försök att kritiskt granska de sovjetiska myndigheternas agerande. Uppföljningskonferenserna i Belgrad och Madrid var en effektiv plattform för östeuropeiska oliktänkande att framföra kritik mot sina myndigheter och därmed urholka den kommunistiska ideologin. Att detta var en bidragande faktor till Sovjets sammanbrott råder det idag inget tvivel om. Josef Zissels, idag vice ordförande för Judiska världskongressen, uttryckte sig dock återhållsamt:

[Sovjet] kollapsade, men inte tack vare våra ansträngningar, utan av sig självt. Vi bidrog lite grann till detta, men, ännu viktigare, lyckades vi sticka hål på den myt som fanns i världen, särskilt bland vänsterrörelserna myten om ett lyckligt Sovjet […]: alla våra tal, alla dokument vittnade om att Sovjetunionen var ett absolut olyckligt land. (min översättning)

Viacheslav Myronov är historiestudent vid Åbo Akademi.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: