Religionsvetaren Sofia Sjö reflekterar kring utmaningarna med att använda intervjun som metod i forskning. Styrkan med intervjun är möjligheten till fördjupning och de nya perspektiv den ger genom frågor, följdfrågor och klargöranden. Sjö frågar sig ändå var gränsen går för hur mycket man kan klargöra, och i vilken mån osäkerheten om intervjupersonens ärlighet utgör ett problem.
För en forskare är frågor centrala. Ett forskningsprojekt grundar sig ofta på en eller flera forskningsfrågor – Hur framställs…? Vad kännetecknar…? Vilka skillnader och likheter…? Under projektets gång ställs vidare frågor om bland annat relevans – Varför är det här viktigt? – om metod – Hur hittar vi svaren? – till tidigare forskning – Vad vet vi? – till teorier – Hur hjälper de oss att förstå?
Även om de flesta forskare jobbar med frågor, kan frågor förstås också vara en mera genomgående del av ett forskningsprojekt. Inom den kvalitativa forskningen – den forskning som, lite förenklat, inte frågor hur många, utan snarare varför, hur och på vilket sätt – är intervjun en central och ofta nyttjad metod. Intervjuns popularitet är förståelig – vad kan vara mera självklart när man har en fråga än att ställa den till någon som kan ge svaret? Ingen som jobbat med intervju som metod skulle emellertid påstå, vill jag tro, att intervjun är en enkel metod.
Ser man på de många uppmaningar man som ung forskare får med sig i bagaget när man ska jobba med intervjuer uppfattar man lätt en del av problematiken: se till att vara förberedd, ställ inte ledande frågor, utgå inte ifrån att du förstår, skapa tillit, gör det hela till ett samtal, men inte ett vanligt samtal, du är där för att lyssna, men också leda, på ett tillmötesgående sätt, se till att du täcker in hela ämnet, var inte rädd för pauser, kom ihåg din egen roll, var neutral, men inte rädd för känslor, men du är ju inte terapeut, säg inte att du förstår, fråga hur det kändes, ställ följdfrågor, tänk på språket, bygg en relation, kom ihåg att en intervju är en konstruktion, ett möte, och du är en del av detta möte.
Intervjuer som metod blir knappast enklare av alla ’skräckscenarier’ vana intervjuare ofta med glädje delar med sig av. Dessa kan beröra allt från tekniska missar – intervjun som aldrig kom på band på grund av dåliga batterier, störande bakgrundsljud eller bara det att man glömde sätta igång inspelningen – till svåra intervjupersoner – personer som bara svarar kortfattat på de mest öppna frågor, personer som pratar långt och brett utan att egentligen säga något, personen som tar kontrollen och för intervjun dit hen vill – och utmanande intervjuteman – känsliga frågor och svar som man som intervjuare bär med sig långt efteråt och inte, av forskningsetiska skäl, kan prata om.
Intervju som metod blir ytterligare komplicerad av att forskningsintervjuer kan se mycket olika ut. Man gör ofta en indelning i strukturerade intervjuer – där bestämda frågor ställs i en viss ordning, ofta med bestämda svarsalternativ – semi-strukturerade intervjuer – där frågorna följer ett visst upplägg, men det finns utrymme för följdfrågor och avvikelser från strukturen – och ostrukturerade intervjuer – där intervjun är ett samtal som oftast har en viss utgångspunkt, men rör sig framåt enligt det som framkommer i intervjusituationen. Intervjuer kan också göras enskilt eller i grupp, de kan göras ansikte mot ansikte eller med olika tekniska hjälpmedel, som t.ex. videosamtal, de kan rikta in sig på experter inom ett område eller representanter för en viss grupp och fokusera på en intervjupersons personliga upplevelser eller specifika kunnande, och de kan göras en gång eller följas upp med flera intervjuer.
Forskningsintervjun formas dessutom av den teoretiska infallsvinkel och kunskapssyn forskaren arbetar med. Om man jobbar från till exempel ett fenomenologiskt eller ett socialkonstruktivistiskt perspektiv kommer man genom intervjun att närma sig sitt forskningsområde på olika sätt, ställa frågor med olika fokus och tolka det material man får enligt olika premisser. Mycket förenklat kan man beskriva det så att forskaren med en fenomenologisk infallsvinkel ställer frågor om hur en person upplevt något och fokusera på intervjupersonens beskrivningar medan en socialkonstruktivistiskt inriktad forskare ingår i en dialog med frågor och motfrågor och blir själv en del av det material som samlas in och analyseras.
Alla de här variationerna gör att det är svårt att framställa några allmängiltiga principer för hur man ska gå tillväga när man ska göra en forskningsintervju. Med det inte sagt att det här inte görs – det finns mängder med texter skrivna om att göra intervjuer och vad man bör tänka på. Mycket av det som skrivits ger en hyfsad grund att stå på, men det allmänna behöver oftast specificeras.
Det jag önskar göra i det följande är att röra mig någonstans i mitten. Jag tänker inte ta mig an alla grundprinciper för en forskningsintervju, men jag vill inte heller bli för specifik. Även om jag uppfattar forskningsintervjun som något som behöver övning, tid och reflektion – speciellt självreflektion – vill jag speciellt lyfta upp intervjuns möjligheter, möjligheter som också kan uppenbaras i den inte alltid så lyckade intervjun. Jag fokuserar på semi-strukturerade intervjuer inom humaniora och jag bygger på mina och kollegers erfarenheter av att göra intervjuer, arbeta med intervjumaterial och handleda forskare som jobbar med intervjuer. Jag ser mig inte som en expert på intervjuer, men som rik på erfarenheter som jag hoppas kan väcka både tankar om och intresse för intervjuer som metod.
Klargörandets balansgång
En grundprincip – som tyvärr inte alltid är en självklarhet – är att man som forskare bör vara förberedd innan man börjar samla in intervjumaterial. Man bör vara inläst på sitt område och man behöver ha tänkt över och testat sina intervjufrågor. Är de tydliga, täcker de in området och öppnar de upp för dialog? Personen man ska intervjua bör ha fått tillräckligt med information, fått ta del av frågorna på förhand om hen så önskar och känna sig bekväm i situationen. Innan man ger sig iväg för att göra en intervju bör man ha kollat sin utrustning och försäkrat sig om att man har allt material man behöver med sig. På plats bör man vara en aktiv lyssnare och beredd att både följa den man intervjuar längs trådar man inte tänkt på och vid behov leda tillbaka till ämnet för intervjun.
Även om man gjort och gör allt det här kan man hamna i en situation där intervjun inte känns bra. Man har lärt sig att en lyckad intervju ska löpa på och erbjuda tillräckligt med detaljer, men man uppnår aldrig flyt eller fördjupning. Man känner inte att man är på samma våglängd som den man intervjuar, ens frågor verkar inte bli förstådda och man blir kanske frustrerad, trots att man vet att man borde vara lugn och neutral. Det trösterika i en sådan situation är att en intervju inte alltid behöver kännas bra för att ändå ge bra material. Det är inte alltid flytet och detaljrikedomen som avgör. Även en kort och ryckig intervju kan fylla sitt syfte om den till exempel erbjuder ett relevant eller nytt perspektiv. Det här är emellertid inte alltid något man uppfattar i själva intervjusituationen – på gott och ont. Det kan leda till att man missar en möjlighet till följdfrågor, men det kan också innebära att man i själva analysprocessen ser saker med nya ögon. Här blir det viktigt att påminna sig om vad intervjun och dess frågor syftar till: den ska ge ett material, men den är inte slutpunkten.
Just för att inte missa något väsentligt bör man inte, och behöver man inte, i en forskningsintervju vara rädd för att ställa självklara eller dumma frågor. Snarare tvärtom. Man bör undvika att tro att man förstår. Det här är ändå lättare sagt än gjort. Just att man förutsätts vara förberedd och inläst på sitt område gör lätt att man utgår från att man vet vad en intervjuperson talar om och därmed missar behovet av klargöranden.
Att sträva efter klargöranden kan förstås också gå till överdrift. Jag har haft möjlighet att vara handledare i ett stort internationellt projekt där intervjumaterial samlades in i tolv olika länder. Våra forskningsassistenter, som gjorde intervjuerna, deltog alla i en utbildning för uppgiften och en del tog verkligen till sig det här med följdfrågor och att inte ta något för givet. Resultatet blev i vissa fall ingående och givande intervjuer, men i andra fall ett hackigt upplägg där intervjupersonen inte kom sig vidare på grund av alla frågor och önskemål om klargöranden från intervjuaren. Med feedback och erfarenhet utvecklades våra assistenter och slutresultatet blev ett riktigt bra material. Projektet som helhet visade emellertid tydligt på behovet av öppenhet och kommunikation i arbetet med intervjumaterial. Övning och återkoppling gjorde våra assistenter till bättre intervjuare. Samtidigt var det också deras specifika kunnande om den kontext de befann sig i som lyfte intervjuerna och gav möjlighet till nya perspektiv.
Oväntade perspektiv
Just möjligheten till nya och oväntade perspektiv gör intervjun till en så viktig metod. Medan ett frågeformulär kan ge betydande basinsikter begränsas det bland annat av att man som forskare måste utgå ifrån vad man tror är viktigt och värt att ställa frågor om. I en intervjusituation har man möjlighet att inte bara ställa frågor och följdfrågor utan även hitta oväntade perspektiv. En kort fråga kan ibland leda in på överraskande vägar och till och med ändra på en studies fokus. Jag inledde i en studie om film och meningsskapande intervjuerna med en fråga om den senaste film intervjupersonen sett. Frågan var bara tänkt som en startpunkt, i vissa fall fungerade den bra, i andra fall behövdes många fler frågor för att komma igång. En intervjuperson satt tyst en stund innan hen svarade. Sen skrattade hen och nämnde en film från en genre jag, på basis av vad jag visste om personen från tidigare, aldrig hade trott kunde intressera. Det som följde tog intervjun och mina tankar om film och meningsskapande in på ett viktigt nytt spår.
Det betydelsefulla med intervjun som metod är också uttryckligen det utrymme den ger att i själva materialinsamlingsfasen föra in nya frågor. Ett klassiskt tillvägagångssätt, som ofta kommer upp i instruktioner för hur man gör en bra forskningsintervju, och som jag starkt understöder, är att avsluta intervjun med att be den som blir intervjuad berätta om det är något ytterligare de skulle vilja tala om eller om det finns en fråga de förväntat sig, men inte fått. Efter en lång och ingående intervju är det inte ovanligt att svaret är nej och det kan därför vara önskvärt att ge intervjupersonen möjlighet att ta kontakt om hen kommer att tänka på något senare. De frågor som ibland kommer upp visar emellertid igen ofta på den möjlighet till bredd och djup som en intervju kan erbjuda. Jag och många av mina kolleger har erfarenheter av hur just den här frågan, om saknade frågor, ofta kan leda till ännu en värdefull dialog.
Om intervjuer alltid har möjligheten att nå nya perspektiv, när ska man då sluta ställa frågor? När har man ett tillräckligt intervjumaterial? Som med det mesta annat när det gäller intervjuer finns det inte något enkelt och allmängiltigt svar på den här frågan heller. Här har man istället skäl att återgå till frågan om vad målet med intervjumaterialet är. Kvalitativa intervjuer har i allmänhet som mål att nå förståelse, inte generaliseringar som kan gälla för en hel population. Man eftersträvar med andra ord inte representativitet i samma bemärkelse som man ofta gör i en kvantitativ studie. En riktlinje, som ofta nämns, är att man slutar när materialet är mättat, när nya perspektiv inte längre framträder. Men när det här sker är förstås inte alltid lätt att avgöra. Realiteten är också att intervjuer är tidskrävande. Man kan inte alltid göra alla intervjuer man vill och man bör i sådana fall vara medveten om de begränsningar ens material kan ha. Även ett begränsat intervjumaterial kan emellertid erbjuda viktiga insikter om det analyseras på ett genomtänkt sätt.
Kommunikativa lögner
Avslutningsvis vill jag vända lite på diskussionen och ta upp en fråga som inte ställs till dem man intervjuar, men som ibland ställs till den som intervjuar. Frågan kommer ibland från en ung forskare, ibland från en forskare som inte själv jobbat med intervjuer, men uttalas ofta också utanför en forskningskontext. Jag har bland annat fått frågan av en holländsk ingenjör jag hamnade bredvid i en lång biljettkö på ett franskt flygfält för några år sedan. Enkelt ställd lyder frågan så här: hur vet jag att den jag intervjuar inte ljuger? Lite mer sofistikerat kan frågan istället vara den här: hur vet jag att svaren jag får inte är tillrättalagda och de svar man tror att jag som forskare vill ha?
Ett enkelt och ärligt svar på båda frågorna är: det vet jag inte. En viktig och möjlig följdfråga är: spelar det någon roll om intervjupersonen talar sanning? Vad är sant och vad är falskt i en intervjusituation? Något många forskare understryker är att jag som intervjuperson alltid påverkar den jag intervjuar och den jag intervjuar påverkar mig. Samtidigt påverkar själva intervjusituationen oss båda. Jag måste med andra ord utgå ifrån att de svar jag får alltid är i någon mån tillrättalagda. De är till viss grad alltid de svar min intervjuperson vill ge och tror att jag vill ha.
Frågan har emellertid också en viktig djupare klangbotten vilken går tillbaka till hur jag som forskare ser på kunskap. Om jag är ute efter att få en ’exakt bild’ av en händelse blir intervjuer ofta problematiska, i varje fall om metoden inte kombineras med andra metoder. Våra minnen är aldrig fullständiga, även om en intervjuperson berättar något exakt som de kommer ihåg det är det just deras berättelser vi har – vi når aldrig tillbaka till själva situationen.
Men är det här ett problem? Även om berättelsen är tillrättalagd eller bygger på bristfälliga minnen kan den vara av intresse och säga något viktigt om ett ämne. Hur vi berättar om något kan vara en minst lika intressant forskningsfråga som vad det var som hände. Med ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kunskap är det vi ser som sanning dessutom alltid en konstruktion, en konstruktion vi alla deltar i. Den ’exakta bilden’ är därmed också en konstruktion och något som kan förändras över tid.
Sant och falskt i en intervju är därmed inte alltid ett stort problem. Med det här inte sagt att lögner inte kan förvränga forskningen. Mer eller mindre direkta lögner, halva sanningar och tiganden har lett till missvisande framställningar av många slag. Ofta blir lögner emellertid ett verkligt problem endast när en studie har mera grundläggande brister, och problemet ligger ofta i högre grad hos den som intervjuar än den som blir intervjuad. Om vi enbart väljer att lyssna på vissa personer med en viss agenda och drar vittgående slutsatser av det vi hör blir forskningsresultaten skeva. Om vi enbart använder intervjuer som metod när andra metoder eller en kombination av metoder kunde ge en mera ingående förståelse har vi också problem.
Lögnen i sig är ändå inte alltid det problematiska. Genom en kombination av material kan en lögn blottläggas, men lögnen kan också vara mycket kommunikativ. Vad vi väljer att ljuga om säger något om vem vi är, om våra normer och regler och om den bild vi vill ge av oss själva, teman av stor vikt i många former av kvalitativa studier. Kort sagt är frågor och svar i en forskningsintervju en komplex relation där både det detaljerade, genomtänkta och ärliga och det kortfattade, ytliga och osanna kan erbjuda viktig förståelse.
Sofia Sjö är docent i religionsvetenskap vid Åbo Akademi och har i sin forskning bland annat berört frågor om genusstrukturer och messiasmyter i Hollywoodfilm, religiös förändring i Norden, film och meningsskapande och unga vuxna och religion ur ett globalt perspektiv.