Femininitet i offentligheten

Femininitet i offentligheten

Femininitet väcker ofta starka åsikter, men sällan tankar. I en kultur som vurmar för individens rätt att utrycka sin identitet är lyckad femininitet en ständig balansgång mellan för mycket och för lite. Även för feminister är det svårt att inte låta sig ryckas med av en diskurs som kräver jagets autenticitet och misstänkliggör femininitet. Ett sätt att luckra upp de problem femininitet vållar är att tänka vidare kring jaget i offentligheten. Och tänka vidare om världen. Sara Nyman skriver. 

Kvinnor som spökar ut sig eller Femininitet och jaget 

Suzanne Brøggers Det pepprade suset är en märklig samling texter från 1986. Texterna består av essäer och fragment, det handlar om filosofiska reflektioner kring liv och skrivande. ”Jag kan inte berätta för er hur jag skriver – det vet man ingenting om – i stället kan jag berätta för er om mitt sätt att leva, eftersom det i mitt fall är ungefär samma sak: Jag lever som jag skriver och skriver som jag lever”. Brøgger skriver från ett tillbakadraget liv på en mosse. Hon läser och yogar. Som människa lever hon i spänningar mellan det offentliga och det privata som även fängslar henne filosofiskt. Tidigare har hon utmärkt sig som den fria sexualitetens förespråkare och äktenskapets motståndare som en intressant krydda i massmedia där hon ibland även poserat naken. Bakom sig har hon böcker som Fräls oss ifrån kärleken och Crème Fraîche, verk som hon nu delvis tar avstånd ifrån. Brøgger är medveten om att kriterierna för att passa in som feminist är hårda och ständigt föränderliga. I essän Jag sjunger av kärlek i Det pepprande suset antyds ett likgiltigt förhållningssätt till feminismen och feminister. Ibland får hon vara med, andra gånger inte. Det som är på den feministiska agendan är föränderligt och ibland motsägelsefullt. Brøgger skriver: ”Jag säger att jag aldrig någonsin har förhållit mig till dessa konjunkturer och krusningar inom kvinnorörelsen, antingen det har varit moderskap, volanger eller säck och aska som stått på programmet. Jag har aldrig förhållit mig till de små rörelserna, jag är med i den stora rörelse som jorden rör sig i”. Om hon brydde sig om kvinnorörelsens acceptans skulle hon enligt sig själv ha ”blivit tvångsinlagd för länge sedan”.  

Märta Tikkanens brevsamling Måste bara skri- ger en inblick i hur Tikkanen förhöll sig till Brøgger på 70-talet, då Brøgger inte ännu övergett det mediala rampljuset. I ett brev till sin vän Åsa Moberg kommenterar Tikkanen en intervju i vilken Suzanne Brøgger skall ha ”gjort bort sig”. Jag blir nyfiken. Tikkanen skriver att Brøgger varit ”hurtfrisk och alltför generaliserande”. ”Man kan väl inte hälla sådär mycket färg i nyllet om man går in för att slåss med allvarliga avsikter? Eller kan man? Kanske det inte har med det att göra?” Tikkanens fråga till Åsa förblir här öppen, men föraktet och tvivlet kvarstår. Det framgår inte vad Brøgger har sagt, men nog att färg i nyllet riskerar att undergräva allvaret i Brøggers resonemang. 

Att överdriven femininitet i en kulturell bemärkelse bannlyses från ett intellektuellt allvar är en iakttagelse som de flesta är kapabla att göra. För Tikkanen verkar den femininitet som Brøgger uttrycker i tv-intervjun inte ha en plats i offentligheten, eller snarare; den kan ha en plats, men denna plats är inte i första hand förknippad med allvar och debatt. Kvalificeras Brøgger som tänkare med allt spackel, även om hon självsäkert bekänner sig till ”den stora rörelse som jorden rör sig i”? Nej, inte nödvändigtvis. Den överdrivna femininiteten grumlar till begrepp som äkthet, trovärdighet och transparens. Att Tikkanen också uppvisar tvivel på sin egen spontana reaktion genom att inse att ”färg i nyllet” kanske ”inte har med det att göra”, vittnar om att det trots allt är befängt att påpeka logiska motsättningar mellan spackel och allvar. Tikkanens tvivel på Brøggers allvar förstår jag som uttryck för en av de kulturella mekanismerna för reglering och förminskning av kvinnor som överlevt också 70-talet. Jag har själv vuxit upp med detta perspektiv, utövat det, utsatts för det och lämnat det. Detta är en spänning som också präglar intellektuella sammanhang, det är en fråga för filosofin. Filosofin älskar allvaret; tanke, djup och äkthet. Så hur kan man filosofiskt förstå fenomen som att ”spöka ut sig”? Vilka problematiska bilder av det tänkande subjektet upprätthålls då de flesta är rörande överens om att det är bättre att vara smart än snygg och att innehåll är viktigare än yta? Kan det ses som ett förklätt förakt mot kvinnor som inte ”är” vad de utger sig för att ”vara”? Det inbegriper även avslöjandets tjusning; från en till synes orubblig position kan man avslöja en eventuell sköka eller oseriös bedragerska utan att avslöja sig själv. För att närma sig detta fenomen måste man vara villig att offra vissa seglivade illusioner om jaget, om offentligheten, men också om allvaret.   

Men med handen på hjärtat; hur förknippa spackel med genuinitet och tanke? Lóreals kända slogan ”Because I’m worth it” må ses som ett kapitalistiskt försök till en inomdiskursiv lösning; jaget är värt att piffas till. Detta förutsätter en allmän överenskommelse om att det finns något genuint hos jaget som är värt att uttrycka. Skönhet kanske. Lóreal-feminismen gör kulturella landvinningar genom att sammankoppla femininitet med jagets behov att unna sig.  

Jaget uppfyller därmed det autenticitetskrav som en berättigad användning av skönhetsprodukterna kräver. Femininitet må misstänkliggöras, men inte jaget och dess rättighet att uttrycka sig själv. De diskursiva trådarna är många och ibland svåra att förena; Individens rätt till identitet. Individens rätt till individualism. Individens rätt att få vara i fred. Men den som spökar ut sig står utanför unnandets-diskurs. 

Det är den ”överdrivna” femininiteten som stundvis skapar förvirring i offentlighetens anonymitetshav. Femininitet förknippas med det privata, och sårbara, med begär och begärlighet. Då femininiteten överskrider gränser för vad som uppfattas som rimligt tuktas den med skam. Det är så jag förstår Tikkanens reaktion mot Brøgger; Brøgger må vara generaliserande, men det är för att hon ”spökar ut sig” som tvivlet på hennes allvar infinner sig. Att femininitet kan vara en stundvis lustfylld och stundvis smärtsam övning i rollspel är bekant för de flesta som prövat sig på det. Problemet är att förståelsen av äkthet, allvar och genuinitet inom Loreal-diskursen är ytlig. Brøgger erbjuder ett annat sätt att tänka kring jaget i offentligheten; för henne är jaget i offentligheten inte nödvändigtvis entydigt och stabilt. Hon som i sitt skrivande varnar för faran i det falska äkthetskrav som förutsätter genomskinliga offentliga jag, är också den som vet vad det är att utspökad delta i en debatt, hon vet vad det är hon drar sig undan då hon väljer att leva ett mer tillbakadraget liv. Ett sätt att närma sig femininitetens komplexitet är att följa de filosofiska öppningar Brøgger visar på. 

Medborgaren blir individ 

I essän Offentliga utgifter – Fragment 1 närmar sig Brøgger problematiken kring individen i offentligheten genom att påminna om att som norm är det en relativt ny idé att inte behöva befatta sig med främlingar. Fenomenet uppstod först i 1800-talets Paris och London som en konsekvens av upplysningstänkandets utbredning. Detta sätt att röra sig i offentligheten tas idag som självklart; en förutsättning för det fria flanerandet är att ta in sin omgivning utan att själv bli intagen. Brøgger menar att detta förutsätter två antaganden. Det första är rättigheten att vara i fred medan man traskar genom staden, det andra är att man i offentligheten traskar omkring som sig själv. ”Det rör sig inte bara om den underordnade omständigheten att folk går direkt ut på gatan utan att byta kläder innan de går hemifrån eller att de på sommaren cyklar omkring i staden nästan som om de befann sig på en strand”, påpekar hon. Att man rör sig i staden i kläder lämpade för strandliv är inte i sig själva problemet, men uttrycker i kombination med den tysta överenskommelsen om att få flanera i fred problematiska förhållningssätt till jaget och offentligheten. Förhållningssättet riskerar leda till att man tar sig själv på alltför stort allvar eftersom man känner sig blottad och antastad om den egna anonymiteten hotas. Kombinationen skapar en ängslig dynamik då man i det offentliga är sig själv och det enda skydd man har att förlita sig på är den tysta överenskommelsen om att ingen stör. 

Som exempel på någon som bryter normen och raserar ordningen i offentligheten tar Brøgger upp uteliggaren som på bussen söker kontakt och berättar sin livshistoria. Medresenärerna blir besvärade, i dag kunde man tillägga att de antagligen också blir kränkta. Upplägget utgår från det hon kallar för osynlighetsrätten. Brøgger menar att den antagna rätten att både få vara sig själv och i fred i det offentliga skapar utrymme för ”voyeursim och passivt deltagande”. Då uteliggaren tar kontakt störs denna ordning, det passiva deltagande störs, anonymiteten störs. Det är inte i sig ett argument mot passivt deltagande i allmänhet, utan snarare en påminnelse om att det passiva deltagandet i denna diskurs anses vara en rättighet man kan åberopa för att slippa lyssna på andra människor i det offentliga rummet. 

Detta förhållningssätt till oss själva och till andra resulterar enligt Brøgger i att kunskap om det samhälleliga livet antas ske främst genom observation och inte genom social samvaro. Medpassagerarna anser sig, i enlighet med detta resonemang, inte ha någon skyldighet att lyssna på en uteliggare eftersom den passiva deltagaren inte behöver lyssna på någons berättelse. Genom att omfatta voyeurismen förbehåller man sig rätten att vara i fred och att själv komma gott hem utan att ens värld eller tankemönster utmanas. Hon menar att vi lever i en tid då ’medborgaren’, både som begrepp och person, upplösts. Vi har blivit individer som i det offentliga inte behöver känna den omsorg som förväntas av en medborgare. 

Offentligheten – en före detta teaterscen 

Brøgger poängterar att förmåga till rollspel i offentligheten, till skillnad från voyeurismen, är en form av social samvaro och därför ett sätt att få kunskap om det offentliga livet. Att denna möjlighet till kunskap gått förlorad skyller hon på upplysningsfilosoferna och deras genomslagskraft.  Hon menar att anonymiteten inte aktualiserades i det sociala rollspelet på 1700-talet, rollen var trygghet nog. Det offentliga livet på 1700-talet präglades av mer lek och teater, man gick inte omkring i staden som individer, utan spelade sina samhälleliga roller med olika attribut som kunde variera beroende på sammanhang och samhällelig ställning. ”Masker togs av och på för att sudda ut de individuella dragen, kroppen var en provdocka eller mannekäng, en rolig leksak. Huden var sminkad antingen apoplexiröd eller vit när man uppträdde offentligt, somliga nöjde sig med röda sminkfläckar på näsa, panna och haka”. Att tydliga sociala roller på ett naturligt sätt öppnar upp för ett lekfullt förhållningssätt till omvärlden kan vid första anblick verka motsägelsefullt, men genom att betona lekfullhetens pedagogiska aspekter, som Brøgger anser att rollspel i offentligheten möjliggör, upplöser hon det som först verkar paradoxalt. Människan lär sig också genom lek, socialt rollspel behöver varken vara förljuget eller uttryck för självbedrägeri. 1500-tals-tänkaren Michel de Montaigne konstaterar i Essayer Bok 3 att ”De flesta av våra sysselsättningar är fars. ’Hela världen är en komedi.’ Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre skenet ska man inte göra ett verkligt väsen, ej heller göra något främmande till sitt eget. Vi kan inte skilja huden från skjortan. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat”. Om man är domare är det inte som domare man går på dass. Bildens kontraster förstärks av domarens peruk och naturliga behov, en slags karikatyr av slitningarna mellan det offentliga och det privata och hur löjligt det kan bli då dessa sfärers gränser suddas ut, Montaigne varnar för faran med att ”mjöla ner sig”, att förlora sig själv; mänskliga svagheter som fåfängligt jagande efter prestige. 

Brøgger nämner särskilt Rousseau som en som påpekade det förljugna i det samhälleliga skådespelet. ”Och man hör hans (Rousseaus) röst än i dag internaliserad hos de flesta: ’All den där tillgjordheten och klichéerna, bevare oss väl, kryperi och smicker, kyssande på kind och komplimanger, folk menar ju inte vad de säger, de gör sig ju bara till för att man ska lägga märke till dem…’”.  

Brøgger uppmärksammar att det finns aspekter av mänskligt liv som tänkare i stil med Rousseau orättvist avfärdat som förljugna, tillgjorda, och att detta förhållningssätt till mänsklig samvaro i offentligheten har normaliserats. Det har konsekvenser för hur man uppfattar världen. Brøgger ser det som en stor förlust; ”Men förlorar vi förmågan att leka kommer vi också att förlora känslan av att världen, precis som vi själva, är plastisk och formbar”. Världen har blivit mindre, det är det som är själva problemet. Brøgger gör mig uppmärksam på vad som bekymrar mig i Tikkanens brev; det är i en klaustrofobisk värld man spekulerar över huruvida spacklet undergräver allvaret, där det inte finns någon väg ut.  

Flaneusen – en omöjlig och därför existentiellt livsviktig subjektsposition 

I essäsamlingen Skamgrepp – Femme-inistiska essäer uppmärksammar genusvetaren Ulrika Dahl feminismens, det vill säga feministers, förhållningssätt till femininitet, lekfullhet och begär. Hon minns tiden då barndomens lustfyllda lekar med utklädningslådans utstyrslar övergavs för övningar i anständig femininitet; ”att bli en riktig kvinna. Det fanns inte längre utrymme för parodi och extravagans, det var blodigt allvar så fort blodet började strömma regelbundet. Plötsligt fanns det kläder som var fel, för utmanande. Nu skulle det bantas och rakas och permanentas och köpas kläder så länge de var anständiga. Det var svårt, för att inte säga omöjligt. Det kliade och skavde. Och framförallt: femininiteten hade blivit farlig.” 

Dahl påpekar att feministers problematisering av objektifieringen och sexualiseringen av kvinnan har resulterat i en förvirring beträffande hur man inom feminismen kan förstå femininitet. Svårigheten är att se det som något annat än uttryck för underordning och (själv)destruktivitet. Förhållningssätten till femininiteten är få. Dahl beskriver hur femininitet bemöts med misstänksamhet eftersom utgångspunkten är att femininitet, i existentiell mening, är ett uttryck för anpassning till manligt begär inom en patriarkal ordning.  

Enligt detta sätt att tänka är femininitet en dead end politiskt eftersom den antas verka för att konservera patriarkala krafter (och begär). Dahl skriver; ”Det enda som är värre än att vara ett objekt – är enligt vissa feministiska logiker att inte vara medveten om hur en objektifierar och underordnar sig själv. Det enda som är värre än att uppföra sig skamfyllt är att inte förstå att du bör skämmas. Frågan är bara vad vi gör med detta feministiska faktum.” Det kan ses som en beskrivning av vad som händer då man anammar ett voyeuristiskt förhållningssätt i sina försök att bryta en patriarkal ordning; man blir misstänksam mot det ögat uppfattar som slampigt. Dahl är en tänkare som försöker bryta en skambeläggande diskurs kring femininitet genom att betona lustfyllda aspekter i femininiteten och tänkandet; hon ”tänker med musen”. I och med detta perspektivskifte öppnar hon upp för den överdrivna femininitetens (femme-ininitet) politiska potential (filosofiskt: en värld i förändring). Dahl klär sig i leopardmönster, lackar sina naglar illröda, blonderar sitt hår och är trogen sin uppenbarelse oberoende av det offentliga rummets setting. ”Vad gör hon här?” är frågan som hänger i luften då hon stövlar in på sina stilettklackar i det akademiska rummet. Femme-ininitetens politiska potential visar sig i att man i akademiska rum förknippar Dahls uppenbarelse med andra slags rum; det blir obekvämt då voyeuristen inser att hen måste befatta sig med denna varelse då hen trodde sig vara immun och slutat leka för länge sen.   

Dahl skriver om då hon och hennes kompisar i åttan fick ett diplom på fritidsgårdens våravslutning, texten löd; ”Vi är vackrast, vi är bäst, vi är de som lider av hybris mest”. Kriterierna för skambeläggandet är bekanta från Tikkanens avfärdande av Brøgger i tv; den rimliga femininitetens gränser har överskridits. Beträffande den levda femininiteten, i alla dess former, riskerar också skammen att mjöla ner hjärtat. Bestraffningen av hybrisen är, som jag ser det, beroende av det normaliserade voyeuristiska perspektiv som Brøgger uppmärksammar. Och den som observerar och bestraffar hybrisen antas inte mjöla ner sig själv.  

I essän La flaneuse: Urban sexualiseringsteori i fem(me) akter skriver Dahl om hur det är att som femme röra sig på stadens gator. Att strosa omkring i staden och samla intryck är att flanera. Man kan tänka att flanerandet är något allmänmänskligt, något som varje människa kan göra. 

Dahl visar på att det är falskt; att som femme flanera, att bli en flaneuse, är omöjligt; flaneusen är en omöjlig subjektsposition. Det är en iakttagelse som är av stor vikt för att förstå offentlighetens strålkastarljus på femininitet. Femininitet vacklar på gränsen mellan det normativa och det överdrivna. Den femininitet som överträder gränserna blir ett spektakel, ett allmänt villebråd som inte längre åtnjuter anonymitet i offentligheten, samtidigt som normen är att det offentliga kräver att individen kan förlita sig på anonymitetens skydd. Dahl beskriver en sommarnatt när hon vandrar hemåt långs Stockholms gator och bilarna börjar sakta in. ”Den tredje saktar in, stannar. Kort klänning, högklackade skor och boa. Min lycka. Min njutning i utklädningslådan. Min kropps dekoration. Erbjuder jag något? Hans blick är uppfordrande. Jag vill skratta för jag kan på något sätt inte tro att ordningen är denna. I landet där det är förbjudet att köpa sex kan det ju ändå inte skada att fråga: kanske finns det något till salu?” Till skillnad från flaneusen kan flanören vara i fred. Flanören är den som anonymt kan glida omkring på gatorna i sin anonymitet, som sig själv. Flanören åtnjuter ”rättigheten” att inte behöva prata med främlingar, medan en flaneuse i kort klänning och fläderboa antas ”erbjuda något”. 

Kvinnan som både går i staden och i akademiska rum med sin fjäderboa kan anses märklig i samma bemärkelse som den som vandrar omkring på gatorna i sina strandkläder. Det är som om dessa figurer intellektuellt inte har fattat det fina i det sociala rollspel Brøgger beskriver, som om de saknar förmågan att anpassa sig till olika sammanhang i offentligheten. Med den lilla skillnaden att den första lever farligare.  

Det jag har försökt uppmärksamma i denna essä handlar om skillnader i livshållning, det handlar inte om att leka och experimentera i en ytlig bemärkelse, snarare om huruvida världen har en viss form eller huruvida världen är formbar.  Världen blir formbar då man vågar möta den. Flaneusens subjektsposition är i sin omöjlighet en viktig och intressant plats för en värld i blivande, en värld som inte öppnar sig genom anonymiteten. Dahl skriver ”Det är något med det oundvikliga i konfrontationen. Något med intensiteten i att möta fara och njutning på samma gång. Allt är skitigt, farligt och förutsägbart oförutsägbart. Flaneusandet börjar och slutar i dessa möten. Vad gör de dig till? Vem blir du? Jag vill betrakta och bli betraktad.” 

Sara Nyman är filosof. 



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: