Finns det alternativ till kapitalismen – realistiska, alternativa former av ekonomisk organisering? Under de senaste åren har de problem som en kapitalistisk ekonomi medför dryftats allt oftare: hur den ständiga tillväxten tär på jordens resurser, hur kapitalets allt starkare makt urholkar demokratin och människors möjligheter till självbestämmande, hur inkomstklyftorna växer. Svaret på frågan om alternativ är ofta ändå svävande, men i många sociala rörelser utforskas alternativen konkret. Be Nordling skriver.
I en svensk debatt om inredningsfetischism klandrade debattören Nina Björk det hon kallade våra ”skitdrömmar”: drömmar som inte når längre än till visioner om nya kök eller badrum, och som formas i en kultur där det är viktigt med materiella drömmar.
Den kultur Björk beskriver utgörs av ett ekonomiskt sammanhang som gör de materiella drömmarna viktiga (för att ekonomin ska ”fungera”, det vill säga växa) och där det är viktigt att ständigt hitta nya utlopp för materiella drömmar – ”kroppen, hemmet, barnen, trädgården”. Det hon avser är en kapitalistisk ekonomi, det vill säga en ekonomi som bygger på expansion och tillväxt, och som precis därför är en ekonomi som frambringat enorma materiella tillgångar.
Det kapitalistiska produktionssättet har förvisso multiplicerat världens sammantagna rikedom många gånger om, och många har lyfts ur extrem fattigdom. Men priset har varit högt. Kapitalismen har bland annat lett till en accelererande urbanisering med åtföljande utarmning av den biologiska mångfalden. Den har också fört med sig en förlust av källor till självförsörjning som i stället ersatts av ett ökat beroende av lönearbete. Det har uppstått nya förlorare genom plattformsekonomin och kapital har ackumulerats i allt färre megakorporationer såsom Amazon eller Google.
Allt det här är känt och de som invänder blir allt fler. Samtidigt finns det en viss handfallenhet inför frågan om alternativ. Invändningarna utmynnar ofta i en uppgiven gest, som följs av frågan: om inte detta, så vad? Alltsomoftast närs en längtan tillbaka till välfärdsstatens bättre dagar – för kommunismen har vi väl redan sett misslyckas? Och ungefär där tryter ofta visionerna. Det ligger nära till hands att hålla med Fredric Jameson när han säger att det blivit lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.
För den löst definierade rörelse där allmänningar, engelska commons, fungerar som strategi och organisationsform bortom det kapitalistiska systemet, är frågan ändå inte ett abstrakt spörsmål utan en praktiskt orienterad utgångspunkt. Begreppet ”allmänning” för lätt tankarna till en föråldrad institution som levt ut den roll den haft under tider av naturahushållning. I dagens marknadsekonomi betraktar vissa allmänningar inte enbart som förlegade utan rentav destruktiva och oförenliga med hållbarhet. Garrett Hardins inflytelserika artikel ”Tragedy of the Commons” (1968) har på många sätt cementerat idén att allmänningar av nödvändighet åtföljs av överexploatering, utarmning och förödelse.
Men i takt med nyliberalismens och privatiseringspolitikens offensiv har det under de senaste decennierna också mobiliserats motstånd mot att offentliga rum tas över av privata intressen. Det handlar om olikartade rörelser och mångskiftande protester, men som den amerikanske skribenten och allmänningsaktivisten David Bollier påpekar, delar dessa olika rörelser ett missnöje med marknadskapitalismen och agerar för att försvara det allmänna, även om de inte nödvändigtvis talar om just allmänningar i sina beskrivningar av sig själva.
Tillgången till mark gav oberoende
Med allmänningar avsågs traditionellt gemensam mark – åkrar, sandtag, skogar och så vidare. Allmänningarna har en lång historia och de var länge viktiga källor till försörjning, inte minst i fråga om odling, bete och ved. Den europeiska utvecklingen mot privatisering inleddes under medeltiden i Storbritannien, där godsägare i den så kallade enclosurerörelsen (ibland kallad inhägnadsrörelsen) tog över mark som brukats gemensamt och slog samman tegskiftets mindre jordlotter till större arealer som inhägnades. Överallt i Europa skedde en liknande utveckling. Även i Finland, då en del av det svenska riket, förekom sådan privatisering genom skiftesreformerna på 1700- och 1800-talen. Det handlar om en av de mest radikala omformningarna av vårt samhälle, där gamla bysamhällen splittrades och marken omfördelades, även om vissa spår av det gamla systemet ännu kan skönjas exempelvis i samfälligheter, såsom väglag eller samfällda stränder och skogar, som flera delägare äger och sköter tillsammans.
Skiftesreformerna och rationaliseringen av jordbruket ledde förvisso till högre produktivitet och betraktas ofta som en förutsättning för den industriella revolutionen. Mer mat innebar ett överskott av livsmedel som kunde säljas för pengar och en växande befolkning innebar mer tillgänglig arbetskraft. Men inte alla förändringar var av godo för alla i samhället.
Den italienskamerikanska professorn Silvia Federici påpekar att livet under feodalismen i stora delar av Europa, till skillnad från en djuprotad uppfattning om det som synnerligen statiskt, i själva verket präglades av ständig klasskamp. Ett viktigt element i denna kamp var just de åkrar, sjöar, skogar och annan mark som de livegna höll som allmän egendom. Trots livegendom tryggade allmänningarna ett visst mått av oberoende som, när tillgången till marken begränsades, urholkades med följden att allt fler tvingades söka sig till städer i jakt på levebröd. Även om tolkningarna av orsaker och verkningar inte är entydiga kan privatiseringen av tidigare gemensamt nyttjade resurser alltså kopplas till ökat beroende av lönearbete och uppkomsten av industriproletariatet.
Allmänningen – ett dilemma?
Någonstans här, när stora delar av all mark undantagits allmän användning och gjorts privat, kunde den brittiske ekonomen William Forster Lloyd under tidigt 1800-tal hävda att utarmningen av allmänningarna – de få snuttar som fanns kvar – berodde på att brukarna av rent egenintresse överutnyttjade resursen (det ligger en viss ironi i att egennyttan, som liberala förkämpar ofta framhåller som en förutsättning för frambringandet av maximal sammantagen nytta här trots allt bringar den sammantagna nyttan på fall). Det var den här uppfattningen Garett Hardin tog fasta på när han föreställde sig överbetning som den givna följden av att var och en av byborna själviskt kommer att släppa ut för många djur på gemensamma betesmarker, och framhöll privat ägande som den enda tänkbara lösningen.
Det ligger emellertid något märkligt i hela resonemanget eftersom det, såsom den ekonomiska geografen David Harvey påpekar, bygger på att användningen är individuell. Om däremot inte bara själva marken utan också användningen av den är gemensam (som traditionellt var fallet) uppstår inte problemet eftersom användningen samordnas och regleras. Det är alltså inte allmänningen som är problemet, utan ägande- och användningsformerna. Annorlunda uttryckt kunde man säga att individuellt användande tvingar fram individualism och själviskhet medan kollektivt användande förutsätter att många olika behov sammanjämkas och tar sikte på lösningar som ska vara gångbara i kollektivet.
När det kommer till allmänningar är det också vad den praktiska erfarenheten visar. Många former av allmänningar har använts under århundradenas lopp. För att det skulle vara möjligt måste de som utnyttjade resursen veta hur mycket de kunde utvinna utan att den skadades och de måste vara känsliga för förändringar i den. Träda och växelbruk hör till de metoder som tillämpats för att bibehålla jordens bördighet. Att många naturresurser kunnat utnyttjas varaktigt är i sig tecken på förmågan till självreglering i användande gemenskaper. Ekonomen Elinor Ostrom gjorde det till sitt livsverk att utforska sådana former av gemensam förvaltning och sammanfattade grundläggande principer för fungerande och varaktig förvaltning av gemensamma resurser – något hon belönades med Nobelpriset för.
Kampen mellan allmänt och privat
Det är mot bakgrund av denna ständigt pågående kamp mellan det allmänna och det privata som commons-rörelsen uppstått. Samhället har under historien genomgått genomgripande förändringar, och i takt med dessa förändringar har även förståelsen av det allmänna och allmänningarna transformerats.
I boken En stad för de många eller för de få beskriver Ulf Stahre utvecklingen från de traditionella och ursprungliga allmänningarna i Sverige (och även Finland) – ett viktigt element i det gamla bondesamhället och även vanligt förekommande i städerna – till uppfattningar i dagens samhälle om offentliga rum och gemensamma tillgångar. I samband med 1700-talets liberalism initierades en genomgripande privatiseringsvåg som under 1900-talet motverkades av uppbyggnaden av välfärdssamhället, vilket sedan i sin tur utsattes för en omfattande privatisering när offentlig service och infrastruktur från och med 1980-talet utkontrakterats eller helt sålts ut. Privatiseringstendensen har i Norden även motverkats av allemansrätten, en gammal sedvanerätt som levt kvar och med tiden tagit över en del av de gamla allmänningarnas roll. Begreppet allmänning har genom denna utveckling gått från de tidiga allmänningarna till att inkludera inte bara sådant som ägs gemensamt utan även det som uppfattas som gemensamt (och i detta avseende har förmodligen allemansrätten bidragit till att utvidga vår förståelse av det gemensamma), och genom den omformade förståelsen ibland utsträckts till att omfatta allt från naturresurser till samhällets infrastruktur, information och offentlig välfärd.
När Guy Standing häromåret publicerade sitt manifest för allmänningar – Plunder of the Commons: a Manifesto for Sharing Public Wealth – är det just de offentliga tillgångarna hans fokus ligger på. Framför allt dryftar han frågan om hur de kan omfördelas så att de i högre grad tillkommer det allmänna. Ett särskilt intressant förslag han lägger fram är en allmänningsfond, som bland annat kunde användas för att finansiera basinkomst i form av ”allmänningsdividender”. Kärnfrågan i hans traktat handlar om att mycket av dagens vinster faktiskt har sitt ursprung i användningen av resurser som är eller borde vara gemensamma. Ett särskilt aktuellt exempel i en finsk kontext är gruvnäringens utvinning av mineraler, men också sådant som intellektuell egendom och patent är relevant – inte sällan lägger offentligt finansierad forskning grunden för uppfinningar och innovationer. Utnyttjandet av sådana allmänna tillgångar skulle alltså beläggas med avgifter som samlas in i en fond, och ur denna fond kunde dividender på avkastningen sedan delas ut i form av basinkomst. Förslaget är inte bara ekonomiskt ambitiöst, utan innebär en radikal syn på välfärdsstaten. En tryggad utkomst blir då inte bara en utgiftspost eller välgörenhet utan ter sig på ett självklart sätt rättvist – våra gemensamma tillgångar som något som vi alla delar frukterna av.
Mer än ekonomiska resurser
Hur viktig frågan om resurser och hållbarheten i den offentliga ekonomin än är har frågan om allmänningar också en annan sida, en som ofta ligger i fokus för sociala rörelser. Nämligen hur beslut kan fattas mer demokratiskt – lokalt och horisontellt – och resurser förvaltas gemensamt.
Det är, som David Bollier påpekar, inte lätt att greppa möjligheterna att skapa ett annorlunda samhälle inom ramen för ett system som aktivt och ofta även aggressivt motarbetar försök till systemförändringar, och att dessutom inte bara gestalta sådana alternativ utan också formulera trovärdiga strategier för att uppnå dem. Här har rörelser som utgår från allmänningar – det vill säga i bred bemärkelse de sociala rörelser som motarbetar rådande ekonomiska strukturer och utvecklar alternativ där beslutsfattandet sker horisontellt och resurser förvaltas gemensamt – en viktig roll att spela. På sådana arenor utforskas alternativ bortom såväl kapitalistiska marknader som statliga ramverk och, inte minst, genom praktisk erfarenhet. Allmänningar är därför närmast att ses som ett socialt sammanhang som växer fram kring en resurs, inte enbart en materiell resurs.
Exemplen på detta är många, men måste kanske föregås av påpekandet att det inte handlar om en schablon där samma mönster upprepar sig. Som Bollier påpekar måste allmänningar betraktas som aktiva och levande processer som präglas av det specifika och lokalt förankrade i den levda erfarenheten. Särskilt i den engelskspråkiga världen används ofta det svåröversatta verbet commoning – på svenska kunde vi kanske försöksvis tala om gemenskapande, eller ibland allmängörande – för att fånga den levande praktiken i allmänningen som organisationsform. Oavsett om det gäller samordning för att välkomna flyktingar, spontana stödnätverk för postarbetare som strejkar mot ytterligare prekarisering, tidsbanker där människor utbyter kompetenser, arbets- och boendekooperativ, den autonoma administrationen i Rojava i nordöstra Syrien eller föräldrar i Finland som samordnar sig kring sina barns fritidssysselsättningar, är det långt mer än praktiska nyttigheter som står på spel.
Det karaktäristiska för allmänningar är inte de specifika organisationsformerna eller vad man organiserar sig kring, utan snarare förhållningssättet till gemensam förvaltning av mark och andra resurser. Detta gemenskapande är förankrat i en kontext; det svarar mot specifika behov och uppstår i specifika kulturella kontexter. Till de nyckelprinciper Ostrom beskrev hörde bland annat inkluderande förvaltning, det vill säga att berörda parter själva deltar i beslutsfattandet, och rätten till självorganisering, alltså att användarna kan skapa egna institutioner utan inblandning från utomstående myndigheter. Med andra ord är en viktig aspekt av organiseringen kring allmänningarna att den sker nedifrån och upp snarare än att den drivs eller föreskrivs uppifrån och ner. Det här förhindrar naturligtvis inte svårigheter och konflikter mellan människor. Men det är inte nödvändigtvis negativt – tvärtom blir vi ofta bättre på det vi ständigt gör genom att vi utvecklar våra färdigheter för att lösa problem och svårigheter. När vi nöts mot varandra, när vi tvingas möta såväl våra egna som andras mörkare sidor och samtidigt försöka förhandla och samarbeta, tvingas vi samtidigt att bli bättre på att hantera just olikheter och oenigheter. Splittringen i dagens samhälle har förvisso en brokig bakgrund, men det är kanske inte helt långsökt att tänka att också våra allt snävare bubblor spelar in.
Skälet till att det är relevant att tala om allmänningar (som diskurs likväl som praktiskt paradigm) är framför allt att det synliggör det allmänna som ett gemensamt skapande. Det finns i dag en stor medvetenhet om behovet av och bristen på social sammanhållning, delaktighet och ett aktivt medborgarsamhälle, samtidigt som det ofta råder förvirring kring hur de ska uppnås. Det bör understrykas att välfärdsstaten och dess institutioner varken kan eller bör kontrollera samhällets alla strukturer, och att ett levande samhälle inte kan skapas uppifrån och ned. En förståelse för gräsrotsorganisering, alltså organisering nerifrån upp, kan göra det lättare att skönja möjligheterna att samhälleligt främja allmänningar utan att göra dem till förstelnade former där deltagarnas insats närmast blir exekutiv. Det finns förvisso verkliga frågor om hur man exempelvis stävjar en utveckling mot att resursstarka aktörer mutar in mark i så kallade grindområden, gated communities, där de kan avskärma sig från resten av samhället i bostadsområden som närmast kan beskrivas som en sorts ”privata allmänningar”. Gentrifiering är en liknande problematik. Dessutom finns det också frågor om hur allmänningar bäst kan upprätthållas och skyddas till exempel mot kommodifiering, eller hur organiseringen kan se ut i större, ibland rentav globala, kontexter (vägnät är ett typfall). Det är alltså en öppen fråga när allmänningar blir aktuella som organisationsform, hur de ska utformas eller hurdana rättsliga ramverk som krävs. Samtidigt är just detta viktigt, att allmänningar inte handlar om allt eller inget: förändringen behöver inte ske genom att vi nu eller aldrig omstörtar samhället, utan allmänningar kan växa fram parallellt med andra former och strukturer, ta över en del och behöva stödjas i annat. Allmänningar som diskurs kan hjälpa dem som deltar i allmänningar att se kopplingarna mellan olika initiativ, och kan därigenom skapa möjligheter till solidaritet och samverkan. Genom att sådant samarbete över större kontexter utforskas får vi samtidigt mer kunskap om och insikt i hur lokala och regionala – ibland globala – initiativ kan samordnas och bindas samman. Eller, i ekonomiskt språkbruk, ”skalas upp”.
Visionslöshet som arv
Kanske börjar vi i fel ände om vi, som jag inledningsvis gjorde, börjar med att efterfråga visionerna. Varför drömmer vi så sällan längre än det Björk benämnde skitdrömmar?
Kanske måste vi påminna oss om det drömmarna bottnar i. För om än världen som helhet blivit rikare har vi sedan alternativlösheten som introducerades under den brittiska och kompromisslöst nyliberala premiärministern Margaret Thatchers tid samtidigt dragits med en ihängsen samhällelig visionslöshet. Det är inte så att nyliberalismen – kapitalismens ideologiska ram – är renons på visioner. Men visionerna är synnerligen ensidiga och handlar framför allt om ständigt växande tillgångar och ökande konsumtion. I princip all produktion syftar till detta enda, tillväxt: maskintillverkare tar fram maskiner för att producera varor som kan säljas så att man förvärvar ytterligare kapital till nya varor – och så vidare i all oändlighet. En oerhörd varuanhopning, kort och gott, för att skapa pengar som kan generera mer pengar som … ja, ni fattar ju: tillgångar som ständigt ska växa. (Mindre uttalat och tvärtemot devisen om sund konkurrens handlar kapitalismen också om att denna ackumulation av kapital hamnar i färre händer. Men också då är det enbart fler varor och mer pengar som hägrar, större än så är sällan drömmarna på en kapitalistisk horisont.)
Det är just i fråga om visioner jag funnit allmänningar – som princip och praktik – allra mest omvälvande.
De drömmar vi har för samhället kanske trots allt främst föds ur våra faktiska sammanhang, de kontexter vi ser som våra. Visioner handlar inte så mycket om handling i blindo som om att skapa sammanhang där visioner för ett bättre samhälle kan växa fram. Om sammanhangen är individualistiska blir drömmarna därefter, om vi ställer fokus på det materiella följer ofta drömmar om mer och större tillgångar. Om vi däremot förankrar oss i det gemensamma – ja, då kan också drömmar för en bättre gemensam framtid växa fram. Just här kan allmänningarna hjälpa oss att skönja alternativen – inte ett, utan många och mångskiftande.
Be Nordling är översättare och skribent
Allmänningar var traditionellt mark som ägdes och nyttjades gemensamt, till exempel åkrar, skogar, hagar och sandtag. Av de gamla allmänningarna finns fragment kvar i form av samfälld egendom, inte minst enskilda vägar, som ägs och förvaltas av väglag. Internet har fört med sig digitala allmänningar – till exempel fritt tillgängliga programvaror – och man talar numera även om kulturella allmänningar i fråga om kunskap, information och annan kultur.