Valsning av plattjärn i Åminnefors bruk 1950-tal. Fotograf: Roos/Fiskars museums bildsamling.
En finlandssvensk industriarbetares dagbok från 1950-talet ger uttryck för de känslor som klassmotsättningar och arbetsplatskonflikter kunde ge upphov till. Stämningarna i dagboken ligger i linje med den engelske historikern Edward P. Thompsons ståndpunkt att arbetarnas klasskamp inte bottnade i något slags oartikulerat raseri, som vissa historiker har hävdat, utan var ett uttryck för indignation över upplevda svek och orättvisor.
I en arbetarbostad på Åminne gård i Pojo sitter en medelåldersman vid köksbordet och skriver i sin dagbok. Det är 1950-tal och den dagboksskrivande mannen har nyligen kommit hem från sitt arbete på smältverket i Åminnefors bruk. Arbetsdagen har förutom lastande av skrot till smältugnen åter varit en dag då arbetarna hållit egen paus och högljutt debatterat förhållandena på fabriken. De har livligt diskuterat ryktet att man forslat ut förmannen i grannbruket Billnäs.
Att forsla, bära eller kärra ut förmannen är en del av industriarbetsplatsernas konfliktrepertoar under efterkrigsårens lönekamper i Finland. Bland männen på smältverket finns äldre arbetare som varit på jobb i bruket i över 40 år. Hos dem lever de bittra minnena från den vita bruksledningens förtryck av de fackligt och politiskt aktiva arbetarna under inbördeskriget och 1920- och 30-talet kvar. Nu efter andra världskriget är det politiska läget annorlunda i Finland då fackföreningarna och deras representanter inte lika lätt hotas med domar för landsförräderi. Förmannen som tidigare gick omkring i fabriken hotfullt provocerande i skyddskårsuniform och pistol i hölstret i fabriken försöker istället ”kaverera” (bli kompis) med arbetarna, oftast utan framgång. ”Ska vi kärr’ ut ’an?” funderar man i församlingen av arbetare som står och konfererar i smältverket, men aktionen uteblev den här gången och var och en gick lydigt, lite muttrande tillbaka till arbetet.
Den dagboksskrivande mannen som beskriver händelsen är samtidigt arg och indignerad över förhållandena på arbetsplatsen och i samhället i stort. Han hade gärna tagit förmannen i nacken och kastat honom på lastkärran och kuskat ut honom från smältverket. I dagboken sparar han inte på den ilska som han känner över tillvaron. Den ekonomiska utsattheten med låga löner och höga priser, kroppen och hälsan som sviker och det mest förargliga av allt: inkompetenta förmän som varken förstår sig på arbetet i smältverket eller att lägga rätt pris på ackorden. Tiderna är svåra då gamla arbetskamrater som är födda på orten hellre söker sig till Sverige, där man betalar ett högre pris för samma arbete och levnadsstandarden är bättre för en arbetare. I de gamlas ställe anlitas nytt folk från ”finnon”. Hans beskrivning av nykomlingarna, som han själv är med om att skola till arbetet, är att de ”ger tusan i att jobba utan helt lever på barnbidrag och de underhåll de kan få lös […] det är fähundar långt uppe från landet som aldrig har brytt sig om att tjäna sitt uppehälle genom arbete”. Sådana vill då förmännen och arbetsgivaren istället ha att jobba på smältverket och med det kunde ”svenska storherrar lugnt slänga sitt valspråk om väl för svenskfolket på sophögen!” när de tvingar iväg ”sådana som är födda och som har arbetat hela sina liv här.”
En konfliktfylld efterkrigstid
Alfons Flemmich (1907–1990) började skriva dagbok under vinterkriget och med undantag av ett avbrott på några år fortsätter han att skriva under nästan ett halvt sekel ända fram till sin död. Hans dagbok ger en unik inblick i en svenskspråkig arbetarklassmans erfarenhet av efterkrigsdecenniernas Finland. Men det är ingen lovsång till det hårda arbetet, samhällsbygget och arbetarlivet. Istället är det en krass inblick i klassamhällets hårda sida.
Samtidigt innehåller Alfons Flemmichs dagboksanteckningar förhoppningar om personlig frigörelse, om att bli någonting helt annat än vad han blivit; en förbittrad arbetare som dras med hälsoproblem, ständig oro inför framtiden och med en sjuklig hustru som trots sviktande njurar plockade potatis åt bruksdisponenten, värmde bastun åt kontorsherrarna, tvättade herrskapets byke och passade deras barn då tjänstemannahustrurna själva var på ärende till Ekenäs eller Helsingfors.
Dagboken blev ett utlopp för Alfons Flemmichs känslostämningar och personliga upplevelser av en oros- och konfliktfylld efterkrigstid. Han var en mycket duktig skribent, rentav ovanlig bland sina gelikar i arbetarsamhället och för sin samhällsklass nästintill unik i Svenskfinland. Han hade ambitioner och drömmar – att kanske en dag bli upptäckt som den duktiga skribent han var. Fram till dess arbetade han på smältverket dag ut och dag in tills han pensionerades i början av 1970-talet och efter det levde ett rätt stilla men fattigt pensionärsliv, ibland fiskande på Pojoviken och för det mesta i gungstolen tittande på TV, förundrad över tidens gång. I sin dagbok var han dock alltid fri att uttrycka sin ilska, sitt vredesmod och ibland raseri över tillvaron som inte sällan kändes in på bara huden och gjorde arbetarlivet nästintill outhärdligt.
Från känsla till förnuft
Känslostämningar som vrede, ilska och raseri är mycket närvarande i arbetarhistoria. Tidigare historiker och samhällsvetare strävade efter att rationalisera aktörerna. Det är en del av upplysningens idéhistoriska arv i vårt västerländska tänkande och sätt att skapa kunskap. Känslorna tolkas som irrationella och rentav farliga då de är okontrollerbara och strider mot det sunda förnuftet. Förmågan att skapa en gräns mot det vilda och okontrollerade primitiva och att disciplinera andra och oss själva är en del av den västerländska människans främsta villkor för att kunna bli en del av samhället. Historia är inte sällan berättelsen om hur ”vi” människor lyckats övervinna det vilda och primitiva för att bli de tämjda disciplinerade människor vi är idag.
Tidigare arbetarhistoria som låg nära arbetarrörelsens bildningsprojekt, förmedlade gärna bilden av den oupplysta arbetarens väg från känsla till förnuft. Agitatorn bör ta vara på hatet för att kanalisera det till en förnuftig och sansad handling, skrev den unge finlandssvenske socialistagitatorn Karl H. Wiik 1906 i tidningen Arbetaren.
Särskilt i den tidiga socialistiska arbetarrörelsens agitation förmedlades bilden av den ilskna proletärmassan som fått nog av den kapitalistiska utsugningen, för att i vredesmod gå till kamp mot förtrycket. Agitatorerna och tidningarna vädjade till känslorna som hade en mobiliserande effekt. Den finländske forskaren Jari Ehrnrooth som disputerade 1992 på en avhandling om känslornas betydelse i den tidiga arbetarrörelsens diskurser, hävdade att socialisterna förmådde väcka arbetarnas ”arkaiska hat”, vilket sedermera fick ödesdigra konsekvenser i Finland år 1918.
Till skillnad från Ehrnrooths syn att vrede och raseri är något slags primitiva latenta känslolägen hos den finska underklassen som lockas fram av illvilliga socialistagitatorer, har den svenske historikern Jens Ljunggren studerat känslornas användning i politiken. Ljunggren utgår från att känslor kan fungera som ett slags talakter för att mobilisera massorna till att identifiera sig med socialdemokraternas ”känslopolitik”. I likhet med Ehrnrooth verkar Ljunggren låta oss förstå att vreden, ilskan och raseriet mot det förtryckande samhället är ett slags grundläge hos arbetarklassen, att de bara finns där och att den som har makt över språket således kan kanalisera det till politiskt inflytande.
Uppror mot orättvisor
I mitt tycke verkar det som att varken Ehrnrooths diskursanalys eller Ljunggrens känslohistoria ger rimliga förklaringar till grunden för arbetarklassens känslouttryck. Symptomatiskt för deras inlägg är att de anser att frågan om varifrån vreden och raseriet härstammade är sekundär och ointressant att besvara. Men hur kan då arbetarklassens känslor och känslolägen tolkas?
En av den internationella arbetarhistoriens fixstjärnor, den brittiske socialhistorikern Edward P. Thompson (1924–1993), känd för sitt monumentala arbete om den engelska arbetarklassens tillblivelse, ställde sig kritisk till en kausal syn på arbetarnas politiska agerande, att fattigdomen som drabbar underklassen kommer till uttryck i irrationellt politiskt handlande. I artikeln om de engelska massornas moraliska ekonomi förändrade han synen på upplopp och protester då han ställde sig mot den vedertagna uppfattningen bland historiker och samhällsvetare att uppror är en naturlig följd av hunger. Mot denna som han kallade spasmodiska syn ställde han upp en annan tolkning av engelska hungerupplopp under slutet av 1700-talet och menade att upproren gjordes inte enbart för att underklassen var hungrig utan därför att massan upplevde en känsla av orättfärdighet i det rådande samhället. Termen ”moralisk ekonomi”, som sedan dess spridits och omarbetats av olika forskare, syftade enligt Thompson på en folklig föreställningsvärld som var djupt rotad hos underklassen, där det uppställdes krav på en rättvis livsmedelsdistribution som utgick från gemensamma behov och intressen och som hamnade i konflikt med den kapitalistiska marknadsekonomins principer.
Thompson var marxist. Fram till 1956 var han medlem av det engelska kommunistpartiet och en av grundarna av den så kallade New Left-rörelsen bland brittiska efterkrigstida intellektuella. I en akademisk omgivning under 1960- och 70-talen, präglad av marxistisk strukturalism och stalinism, fick inte Thompsons kulturanalytiska perspektiv fullt genomslag. En strukturorienterad socialhistoria präglade också finländsk socialhistoria under en lång tid. Efter att poststrukturalismen vänt forskarblicken bort från att ta den lilla människans erfarenheter på allvar, och klass blev associerat med Sovjetunionens och kommunismens barlaster, blev Thompson inaktuell. Ändå är det enligt min mening Thompson som har kunnat leverera de mest insiktsfulla och klargörande analyserna av politik underifrån, som mycket väl kan användas än idag för att förstå händelser i vår tid. Till exempel hur man kan förhålla sig till dagens populistiska rörelser som uttryck för vår tids moraliska ekonomi, med folkliga uppror i val eller upplopp på gatorna mot den (ny)liberala urholkningen av välfärdssystemet. Som Thompson påpekade var de folkliga protesterna konservativa till sin karaktär då de hänvisade till sedvanerätt och traditioner för att bekämpa utsugning som presenterades som innovationer som i själva verket hotade plebejernas intressen.
Thompsons upptäckt och hans intresse för kulturanalytiska perspektiv var inspirerade av både Marx och Gramsci. Han förde fram känslornas betydelse på ett sätt som påminner om Marx, att dessa gav uttryck för människans sociala varseblivning av sin omvärld. Känslor uppstår och skapas av människor i verkliga situationer.
Kanske arbetaren inte vill vara arbetare?
Men arbetaren behöver inte alltid underställa sig sin givna lott i livet. En annan storhet i tidigare arbetarhistoria är den franske historikern och filosofen Jacques Rancière (f. 1940). Rancière var till skillnad från Thompson strukturalistisk marxist, elev till Louis Althusser, men skulle sedermera vända sig mot sin forne läromästare och likt Thompson kritisera den stalinistiska stelbentheten i den strukturalistiska skolan. Istället kom han att hävda människans skapande kraft att omvandla sin omvärld, på ett rätt liknande sätt som Marx och Thompson.
Rancière skulle problematisera användningen av själva kärnbegreppet i arbetarhistoria: arbetaren. Utifrån sina empiriska undersökningar av 1830-talets franska proletärer, som har kallats en genealogisk undersökning av användningen av arbetaren som politiskt begrepp, kom Rancière fram till att hantverkaren och arbetaren verkade sakna den av en del marxister påtalade yrkesstoltheten och klassmedvetenheten. Borta var den stolta yrkesarbetaren och istället framträdde lidelsefulla proletära skribenter som drömde om ett bohemiskt liv för att kunna leva som fria poeter och konstnärer. Rancière var avsiktligt provokativ för att föra fram en viktig poäng åt socialistiskt anstrukna arbetarhistoriker som såg på sina forskningsobjekt som klasskampens hjältar i förfluten tid. Kanske arbetaren inte ville vara ”arbetare” utan drömde om någonting helt annat? Kanske den upplevda vrede som de uttryckte i sina texter var ett uppror mot att låta sig underordnas till en kategori människor som de inte kunde eller ville identifiera sig med?
Arbetarna som en farlig massa
Arbetaren som subjekt har inte sällan betraktats som farlig. Den farliga hotfulla massan som agerar irrationellt och känslostyrt har ofta stått i förrummet för beskrivningar på borgerligt håll av revolutioner, uppror, upplopp – stora och små konflikter där de underordnade i samhället hotade de överordnades maktposition. Historikern Pauli Kettunen som bland annat studerat införandet av arbetsregler inom den finländska industrin, har påvisat sociallagstiftningens kontroll och disciplin av den utifrån arbetsgivarens perspektiv nyckfulla och irrationella arbetaren.
Den första lagen om arbetsregler som infördes fyra år efter inbördeskriget år 1922 förbjöd både förmän och arbetare att kränka varandras fysiska integritet – till exempel att ge en örfil åt en uppstudsig arbetare var inte längre tillåtet, å andra sidan fick en arbetare i vredesmod inte ge sig på förmannen. Ända så sent som på 1950- och 60-talen kunde arbetare överväga att bryta mot denna punkt i arbetsreglementet när de upplevde att förmannen nog var förtjänt att mot sin vilja kärras ut från fabriken då arbetarna på fabriksgolvet var missnöjda med fabriksledningen. Möjligtvis stävjades känslorna på arbetsplatserna när de inkomstpolitiska avtalen i slutet av 1960-talet förflyttade lönekampen från arbetsplatsnivån till möteskabinetten för arbetsmarknadsorganisationerna.
Alfons Flemmich upplevde alltjämt under sina årtionden i smältverket svek från inte minst politikernas sida, särskilt de som påstod sig föra arbetarklassens talan i riksdagen och regeringen. Den ilska och indignation som han bar på, tyckte han att inte fick utlopp i politiken. Nöjd över tillvaron och samhället blev han aldrig. Han hatade klassamhället och det och dem som han upplevde som företrädare för dess förtryck av arbetaren. Vreden, ilskan och raseriet var och är alltid förbundna med samhällets sociala och ekonomiska konflikter och hur de upplevts och upplevs på olika sätt utifrån olika omständigheter – en självverkande känslopolitik inom arbetarrörelsen som inte är förankrad i en samhällelig kontext är nog orimlig för den som skriver arbetarhistoria.
Alfons Flemmichs dagböcker (1940–1989) förvaras i Pojo lokalhistoriska arkiv i Fiskars.
Matias Kaihovirta, forskardoktor i politisk historia vid Helsingfors universitet.