Charles Dickens anlände till St. Louis med båt. Det var i mars eller april 1842, så vitt jag kan bedöma. Var det med en hjulångare? Kanske, just den saken har jag inte undersökt.
Dickens reste nerför floden från Cairo, Illinois. Dessförinnan nedför Ohiofloden från Pittsburgh. Han berättar om sitt samtal med en sorgsen Choctaw-hövding, på väg hem från Washington efter så kallade förhandlingar. Han bjöd in den engelske författaren till buffeljakt på den vida prärien väster om floden, men Dickens ville inte följa med. Hövdingen var, säger Dickens ”en lika ståtlig och fullkomlig gentleman, danad av Naturen själv, som dem jag någonsin skådat, och gick omkring bland folket på båten, en människa bland andra”.
Dickens var turist i USA. Tillbakaresan var bokad, och hans fru och barn reste tillsammans med honom. Men som skribent var han på jakt efter material. Det är författare alltid. Och han skrev om sitt besök. Först i American Notes for General Circulation, utgiven samma år som resan, 1842, sedan i romanen Martin Chuzzlewit, som kom ut som följetong 1843–1844 och som bok det senare året. Tonen var väldigt olika. American Notes är vänlig och opartisk, en blandning av beröm och kritik. I Martin Chuzzlewit är Amerika närmast en dystopi, ett helvete på jorden, vilket Dickens’ London aldrig är.
Betalade Dickens sin egen resa? Det har jag inte lyckats ta reda på. Turist är den som bekostar sin egen resa, till skillnad från den som är på affärsresa, och skillnaden är betydelsefull. Turisten blir irriterad över pengafrågor som inte bekommer den affärsresande. Och turistens tillbakaresa är bokad till en viss dag, nedräkningen startar det ögonblick resan börjar. Turistens klocka tickar alltså på ett sätt den inte gör för andra slag av resande. Backpackern är borta ett år, och lever därför åtminstone under illusionen av att ständigt vara i rörelse, men är i själva verket också en sorts turist.
Resan 1842 var Dickens’ första besök i Amerika. Min resa i maj 2017 var mitt åttonde. Över 30 år hade förflutit sedan mitt tonårsjag såg New York Mets’ konfettiparad på Broadway 1986.
Flygturen till Chicago och tillbaka var en tjänsteresa. Men sedan for jag vidare med tåg och buss på egen bekostnad: via St. Louis och Memphis till Oxford, Mississippi. På University of Mississippi skulle jag tala på konferensen ”Memory and Prophecy in the Space Between”. Ämnet: visioner om allmännyttigt bostadsbyggande i 1900-talets Liverpool, England.
I St. Louis hade jag inget egentligt ärende. Men jag ville verkligen dit. Det är William Burroughs hemstad, och också T. S. Eliots. Chuck Berry slutade spela Johnny B. Goode och Maybelline varje vecka på Blueberry Hill i stadsdelen Delmar Loop för tre år sedan, men han bodde i dess västra förorter tills han dog två månader innan jag steg av bussen vid Gateway Transportation Center. I St. Louis skulle jag träffa en man som kunde berätta för mig om bostadsbyggande, och kanske skulle han ta mig till de fysiska resterna av det mest förskräckliga exemplet på misslyckat allmännyttigt bostadsbyggande i Amerika, Pruitt-Igoe.
Porten till rosten
Istället för med båt anlände jag med ersättningsbuss, då Amtrak-tåget från Chicago hade kastat ut oss vid Bloomington Normal. Sista stationen före St. Louis var Alton, Illinois, Miles Davis’ födelseplats. Den första skymten av St. Louis är korsandet av den mäktiga, bruna Mississippi-floden. Nu är vi på dess västra sida, där ”Vilda västern” en gång började. St. Louis var den första staden i västern, platsen som Lewis och Clark utgick ifrån. Ett enormt skrotupplag med bruna järnvägsvagnar bredvid. Ja, jag vet varför man kallar det rostbältet. En obestämd anhopning av skyskrapor är synlig borta till vänster. Bland dem ser jag något likt ett valv i en katedral, men utan någon omgivande byggnad.
Porten till Västern kallas den. Några få år efter Pruitt-Igoe byggdes Gateway Arch. En man född i Kyrkslätt formgav den, men han fick aldrig se den färdigställd. När bygget avslutats var staden i brant utförsbacke. Trots den envisa modernismen: massbostäder, Gateway Arch, flygplatsen av Minoru Yamasaki. 1950 förutspåddes att staden skulle ha mer än en miljon invånare 1980. I själva verket blev det mindre än hälften.
På kvällen promenerar jag till Gateway Arch, förbi Ludvig den heliges katedral, den franske kungen, den första katedralen väster om Mississippi när den färdigställdes 1834. Just väster om den ligger flodbanken, 200 m därifrån. Gateway Arch är storslagen, glittrande i grått och lila. Det är världens högsta båge, ”det högsta människotillverkade monumentet på västra halvklotet” (Wikipedia).
De gamla hamngatorna slogs dock i stycken när Gateway Arch byggdes. En fas i stadsförnyelsen, som motorvägarna som förutsägbart nog skär genom stadskärnan. Dickens tyckte det var en märklig stad, men han hade öga för det märkliga. I St. Louis hittade han den gamla världen i den nya, inte den råa arrogansen och puritanismen överallt annars i USA. Turister jämför platser de ser med vad som slagit dem hos andra platser. Likaså Dickens i St. Louis, långt in i den fjärran västerns modernitet. Som alltid upptäcker han det stadsmässigt pittoreska:
här, i detta kvarter, finns också små märkliga frisersalonger och barer, och ett överflöd av gamla, befängda bostadshus med blinkande fönster, sådana man kan hitta i Flandern. Vissa av dessa urgamla boningar, med höga gavelfönster i vindsvåningen, har ett slags fransk anstrykning, och i och med att de blivit skeva med åldern ser de dessutom ut att hålla huvudet på sned, som om de grimaserade i förvåning över de amerikanska förbättringarna. (Dickens, American Notes, kapitel 12)
Allt detta är borta nu, även om den katolska katedralen som höjde sig över staden när Dickens anlände fortfarande står där. Detta är dock inte rostbältet, det är under rostbältet, i moralisk mening såväl som på kartan.
Farliga befolkningar
St. Louis är en av de farligaste städerna i USA, kanske den farligaste. Siffrorna kan ifrågasättas eftersom de flesta av stadens förorter, uppförda efter 1945 för bilpendling, inte räknas till ”the Independent City of St. Louis” utan istället är tätorter i St. Louis County. Staden St. Louis har en liten befolkning i jämförelse med storleken på dess storstadsområde. Och det stora flertalet av brotten, särskilt de allvarligare, sker innanför stadsgränsen, i den egentliga staden skulle man kunna säga.
När Dickens kom hit hade staden 35 000 invånare. Inbördeskriget bröt ut, och plötsligt var de tio gånger så många. Sedan, som Wikipedia skriver: ”1877 bröt sig staden St. Louis ut ur countyt och blev en oberoende stad. I augusti 1876 hade staden med knapp marginal tillstyrkt utbrytningen, medan de som bodde i countyt kraftigt motsatte sig den. Stadsborna ville ’slippa county-skatter och delstatens inflytande över countyts styrelse’. Vid den tiden hade staden 350 000 invånare medan det lantliga countyt hade 30 000. Countyt hade dessutom 240 km grusvägar. De två jurisdiktionerna skiljdes formellt åt i mars 1877, fastän beslutet överklagats i domstolar.”
Idag har staden en befolkning under 320 000, mindre än 1880. St. Louis County, en halv doughnut som omger staden västerut medan de stora floderna kransar den på östsidan, har över 1 000 000 invånare. Vid sin befolkningsmässiga höjdpunkt 1950 hade staden fler än 800 000, countyt 400 000 enligt det årets folkräkning. Förorterna i countyt är av många slag. Jag såg aldrig någon med egna ögon, bara staden och dess spökstadspartner på andra sidan Mississippi-floden, East St. Louis, Illinois, där Miles Davis gick i high school. Bland tätorterna i countyt finns både välbärgade förorter och mera svårbestämbara.
Det farliga i staden är begränsat. Ortsborna säger att det är norr om Delmar Boulevard, åtminstone gjorde den ortsbo jag pratade med det. Det var ett talesätt, påstod han. Vi körde runt där, på norra sidan, vars namn har en rasmässig betydelse. Även ordet ’stad’ har en sådan betydelse här. Medan jag förberedde mig för min resa till St. Louis tittade jag på en YouTube-video i vilken en vit man körde uppför Dr Martin Luther King Drive, genom den nästintill övergivna stadsdelen Jeff-Vander-Lou, som en gång i tiden var det bultande hjärtat i St. Louis’ afro-amerikanska liv. Han snäste åt de få människor och butiker som syntes genom bilrutan. ”Och det här är mitt i stan” sade han.
En karta över ”ras och etnicitet” från 2010 verkar hålla med. På kartan betyder en röd prick 25 vita personer, en blå 25 svarta. I jämförelse med många andra städer i USA har St. Louis få asiatiska och latinamerikanska invånare. Så kontrasten mellan röd och blå, vita här, svarta där, är skarp på kartan. Färgsymboliken påminner om landets röda och blåa delstater. På New York Times’ karta över valresultatet i samband med presidentvalet 2016 framträder City of St. Louis som en nästintill osynligt liten mörkblå ruta, countyt som en större ljusblå fläck till vänster om den. Omkring detta lilla blåa stycke finner vi, särskilt västerut, en yta mörkaste rött.
Till The Ville med Mark
Mark Sarich har drivit projektet “Orchestrating Diversity” i många år. High school-elever, av alla slags bakgrund, många av dem svarta och från innerstaden, lär sig klassisk musik genom att spela i orkester.
Mark är en riktig St. Louis-bo. Han föddes i Metro East, på andra sidan den stora floden, alltså i Illinois, inte i Missouri. Men han har bott på södra sidan hur lång tid som helst. Hans föräldrar var serbiska invandrare.
Vi gick till the Scott Joplin House, men muséet var inte öppet. På andra sidan ett fält av ovårdad växtlighet som förr varit ett kvarter och som fortfarande omges av asfalt pekade Mark ut var bordellerna låg, där ragtime-musiken spelades om nätterna. Vi fortsatte i hans gamla minibuss till platsen där Pruitt-Igoe låg, nu en skog mitt i stan, en gång hem för många tusen under stadens modernistiska satsning, nu världskänt som en fullständig katastrof. The Wendel O. Pruitt Homes and William Igoe Apartmens byggdes för att avlägsna det som Larsen och Kirkendall i History of Missouri kallar ”förhållanden i en Charles Dickens-roman”. Men bara femton år efter att Pruitt-Igoe kommit till betecknades bygget som ”en federal slum”. Hyresgästerna var tvungna att spela utblottade och förbjöds att ha tv. I april 1972 sprängdes byggnaderna och filmen över förloppet har sedan dess visats igen och igen, i slowmotion och på repeat, i rockvideor och miljövårdsdokumentärer. Stora berättelsers fall skulle Lyotard ha kallat det.
Mark körde sedan åt väster och åt norr i många kilometer, förbi mängder av vanskötta träd, över sprucken asfalt, längs en gång ståtliga hus för handelsmän och advokater men nu med krossade fönster, igenspikade dörrar, torn på sned. En del stadförnyelse har gjorts, särskilt i riktning mot centrum, där nyurbanismen – med nätta, nybyggda pseudo-viktorianska radhus, faktiskt något sådant som socialt byggande, med cyklar och Toyotor parkerade utanför – ersatt Pruitt-Igoes betongtorn och krossade rutor. Men längre norr- och västerut är det inte mycket tecken på sådant.
Mark kommer att tänka på ett sjukhus uppfört av svarta för svarta, och vi ger oss ut på jakt efter det, genom ett område som kallas The Ville. The Ville är en av åttio officiellt definierade stadsdelar i City of St. Louis. Vi hamnar på bakgator och återvändsgränder i vårt försök att hitta dit, kör förbi grupper av unga i stora vita t-shirts och vita kepsar, löst sittande röda västar, svarta basketkängor, som sitter på yttertrapporna och snackar. Infart förbjuden-skyltar och återvändsgator upprätthåller ”norr om Delmar”-grejen. Wikipedia har till och med en artikel om det: ”Delmar Divide”. En sak som utmärker en slum är att den hålls åtskild från andra delar av staden: det är så den lever, och sedan dör. Vi hittar Sumner High.
Chuck Berry var elev här men gick aldrig ut: brott och musik förde honom åt annat håll. Tina Turner fick sitt high school-diplom. Likaså Arthur Ashe, den första afro-amerikanen som vunnit en grand slam-turnering i tennis. En annan som gått ut här är Wendell O. Pruitt, flygvapenpiloten som sänkte en fientlig jagare i Triestes hamn. Hans arv återfinns i namnet på Pruitt-Igoe, tillsammans med en lokal vit höjdares. Vi stannar bilen bredvid Sumner High, jag tar ett foto. Min hand skakar och fotot blir suddigt. En man går fram till bilfönstret: ”Ursäkta, kan ni hjälpa mig ur knipan?”
Här är vi, i Staden, i The Ville. Franska för stad: la ville. För Dickens, i det puritanska och väldigt engelska USA av år 1842, var det som utmärkte St. Louis dess ”franska anstrykning”, även om alla ”urgamla” egenskaper hos ”boningarna” i den stad som då var så ny (fast fortfarande gammal med amerikanska mått mätt) måste ha varit hans inbillning.
Mark är vit, vi de enda två i The Ville, och han brinner lidelsefullt för sin stad, St. Louis. Han hjälpte till att starta en marknad för biodynamiska produkter på södra sidan, inte långt från det nu taktfullt restaurerade och uppsnyggade området kring Lafayette Square, vars hus härrör från tiden när Dickens anlände. Han berättar för mig hur den underjordiska järnvägen verkade via källare i flodbanken, grävda på andra sidan gatan från hans hus, som är mindre gentrifierat än grannhusen. Hur heroin och crack kom, och sedan försvann. Vad ”bögar” gjorde för att gentrifiera, mest norr om Forest Park, men också här i närheten. Hur restauranger har öppnat vars gäster ryggar för de ruskigare invånarna, inklusive honom.
Resa vidare
När Dickens lämnade St. Louis var det för en dagstur på prärien. Morgonen efter kvällen när jag åkte på The Villes gropiga gator i Marks bil ägnade jag åt att leta efter Miles. Det förde mig till Central West End, sedan över floden med St. Louis Metrolink. Och på eftermiddagen tog jag en Greyhound-buss söderut, via Sikesville och en plats som kallas Cape, till Blytheville, Arkansas, till Memphis, och framöver Mississippi.
Turister blir retliga. Lokala vanor stör dem. Dickens reste på Mississippi-floden och klagade över att han också var tvungen att förtära den. ”Vi drack flodens gyttjiga vatten medan vi var ovanpå det. Vattnet anses hälsosamt av de infödda, och är något mindre genomskinligt än välling” sade han. Eftersom han kom från det viktorianska London visste han allt om skadligt vatten, men han betraktade det här som än värre: ”Jag har sett vatten som det här i butiker som säljer reningsfilter, men ingen annanstans.” Turister hallucinerar också. De kan hitta sagoland och förverkligade drömmar på platser som de som bor där tycker är skamliga eller alldagliga.
Jason Finch är forskardoktor i engelska språket och litteraturen vid Åbo Akademi
Översättning: Hugo Strandberg