Vädret och det förflutna är svåra att undvika på öar.
Öar utgör inte mer än knappt två procent av jordens yta. Men i våra sinnen upptar de ett betydligt större utrymme. Genom historien har öar utövat en sällsam attraktion på människor, vilket placerat dem i centrum av en ”mytisk geografi” med mångtusenåriga rötter. På öar har människor placerat sina mest romantiska drömmar om en idealvärld. Få platser kan som öar försvinna och dyka upp igen, glömmas och plötsligt hittas, intas, ägas, köpas och säljas.
En av de vanligaste egenskaper som numer tillskrivs öar är avlägsenhet. Det avlägsna är ”det som befinner sig långt bort, i tid eller rum, ofta om ngt som är mindre känt eller intressant”, står det i Nationalencyklopedin. Den första delen uttrycker det grundläggande – avlägsenhet består av avstånd i rum och tid i lagom proportioner. Att resa till avlägsna platser har en given riktning, den rumsliga förflyttningen bortåt sammanfaller med en rörelse bakåt i tid. Och när tid och rum flyter samman blir öar (och andra “öade” 1 platser) lätt hanterade som levande arkiv och museer, perfekta platser för upplevelser av det förflutna, av tidigare civilisationer och utvecklingssteg, allt det som moderna platser lämnat bakom sig. Det var under 1700-talet som tanken på att tiden stannat upp på öar fick ordentligt fotfäste. I städerna på fastlanden, nationernas nya centra, tycktes nu utvecklingen gå framåt i allt snabbare takt. På öar, alltmer i periferin, tycktes istället det mesta förbli vid det gamla, som det var förr. Perspektivet var från början dubbelt: öar kom att samtidigt uppfattas som barnkammare och ålderdomshem, plats både för naturens och mänsklighetens vagga och för särskilt gammaldags livsformer och kulturmönster. ”Som i Sverige på 60-talet!” kan svenska resenärer beskriva sina intryck av Ösel efter Sovjetunionens fall. Också ålänningar berättar roat om hur Åland av svenska besökare beskrivs som ett kvardröjande ”Sverige förr”.
Cape Breton – ett gammaldags Skottland
Cape Breton Island, i den kanadensiska provinsen Nova Scotia, ”nya Skottland”, har länge idealiserats som den plats där Skottlands gaeliska historia kunnat överleva till våra dagar. Här har man, heter det, bevarat inte bara ett levande gaeliskt språk, utan också ålderdomliga sång-, dans- och musiktraditioner som redan under 1800-talet försvunnit i Skottland. För språk- och kulturforskare på jakt efter det skotska har Cape Breton fått spela rollen av levande museum. Ön framstår inte bara som en bit Skottland i Kanada, utan som en plats från Skottlands förflutna. Med en sådan position följer ett särskilt ansvar.
Centrum är förändringens plats. I Edinburgh och Glasgow kan stilar, moden, sätt att tala, tänka och leva komma och gå utan särskilda betänkligheter. Men det sker i ljuset av att det också finns andra och mer avlägsna platser som samtidigt utrustas med ett moraliskt åtagande att bevara traditioner, språk och andra historiska arv. Cape Breton är just en sådan plats, längst ut i den gaeliska periferin och därför tilldelad ett särskilt ansvar för att bevara den skotska musik, dans och kultur och det skotska språk som ”gått förlorade” i Skottland. Det är därför ingen tillfällighet att så mycket av turismen på Cape Breton visar upp det förflutna mer som levande realitet än som museum: ön är inte bara en plats ”där det förflutna var, utan där det förflutna ännu är”.
En av öns stora attraktioner är ”the Cabot Trail”, en tur längs öns kuster som ringar in dess geografiska och kulturella särprägel för turister, såväl som för öborna själva. I den ena änden ligger ett maltwhiskydestilleri, det enda i Kanada. I den andra ligger den lika unika Gaelic College of Celtic Arts and Crafts. Däremellan passerar man bl.a. genom öns ”högländer”, små byar och en rekonstruktion av ett typiskt skotskt fårfarmarhus (som aldrig funnits på ön). Därifrån kan man växla in på ”the Ceilidh Trail”, som tar en till det ena stället efter det andra med levande traditionell dans och musik. Det är ingen tillfällighet att framstående folkmusiker och dansare hör till öns viktigaste exportartiklar, inte heller att det saknas besöksmål med fokus på modern teknologi. Till och med på museerna över Alexander Graham Bell och Guglielmo Marconi, två av den moderna teknologins hjältar och deras verksamhet på ön, står det förflutna i fokus.
Det är ett speciellt slags perspektiv, en ”blick”, som placerar vissa slags platser i det förgångna och tillskriver dem konservatism, ålderdomlighet och efterblivenhet. Perspektivet kan, som exemplet Cape Breton visar, fungera som strategi för ett symboliskt återskapande av det stabila och kontinuerliga i en värld som uppfattas som allt mer präglad av förändring och rörlighet. Föreställningen om en långsammare tid på öar uppstår ur allt snabbare tidsvirvlar till lands. Föreställningen om en accelererande tid i de växande städerna på fastlanden får energi av idén om ett långsammare och orörligare öliv.
Spårämnen
Förflutenheter, olika slags “förr”, produceras genom speciella tekniker. En särställning har de former av estetisering som utnyttjar byggnader och föremål med tydlig förankring i något obestämt ”förr”. Till öighetens standardformer, vid sidan av hamnar, rester av fort och andra försvarsanläggningar, hör det gamla fyrtornet, segelfartyget och den lilla stugan (inte sällan ombyggda till museum, hotell eller restaurang), tillsammans med modeller och bilder av fyrtorn, fartyg och små hus. Sådana byggnader och föremål slår an just de tonarter och affektiva stämningar som känslan av förflutenhet är förankrad i.
Också på Prince Edward Island, granne med Cape Breton i Saint Lawrencebukten, är det förflutna tydligt närvarande, men i en annan tonart och med lägre intensitet. Här är det öns eget förflutna som lyfts fram – jordbruket, hummerfisket, platsen där federationen Kanada skapades och så förstås Anne på Grönkulla. Anne finns överallt, på bilarnas nummerplåtar, som statyer, dockor och alla tänkbara slags souvenirer, på film och som musikal i det stora kulturhuset i huvudstaden Charlottetown. Berättelserna lockar turister i hundratusental till Green Gables Heritage Place, en iscensättning av författarinnan Lucy Maud Montgomerys barndomsvärld i Cavendish, på öns nordkust.
Annes idealiserade 1800-talsvärld framträder genom många samverkande tecken. Där finns välhållna gamla trähus och renoverade fyrar i klara grundfärger. Där finns kvinnliga figurer i vida hattar och vita fotsida kläder, män i halmhattar och blåkläder. Där finns gammaldags jordbruksredskap och hummertinor strategiskt placerade vid restauranger och på gårdsplaner och så alla ”heritage roads” som lyser som röda band genom landskapet, färgade av den speciella röda lera som ön nästan helt består av.
På andra öar kan det förflutna vara mindre markerat men ändå förmås att tydligt framträda, genom intensiv småskalighet i kombination med frånvaro av tecken på det högmoderna, teknologiska och urbana. Ven, Nagu, Muhu, Ösel, Abruka, Furillen, Fårö, Öland, fasta Åland och Shetland hör till sådana öar jag besökt, där lågmäld bebyggelse i nära anslutning till hav och rurala landskap samverkar till att framkalla en känsla av långsammare och mer gammaldags tid.
En annan välutvecklad del av besöksindustrin på turistöar som Cape Breton, Prince Edward Island, Gotland och Åland är loppmarknader, prylbodar och bondauktioner som tillhandahåller gamla saker. Liksom den ”airport art” som flygplatsernas sista-minuten-butiker tillhandahåller är sådana föremål underställda vissa villkor. De ska snabbt kunna associeras till förfluten tid, de måste vara omedelbart färdiga att konsumeras för ögat och känslan, de får inte vara för stora, ömtåliga eller dyra och de bör kunna användas till annat än vad de en gång var tänkta för. Därför kan de också dyka upp lite varstans som påminnelser om ett annat liv, en annan tid. I sommarstugan kan ett gammalt emaljerat handfat bli fruktfat, ett mjölkspann blomvas och en tramporgel bokhylla. På caféets eller souvenirbutikens väggar blir seldon, liar, rostiga sågar och gamla svartvita foton dekorativa stämningsskapare.
Ruiner och monument
En speciell ställning har spåren av svunna guldåldrar. Många öar har ju också sådana i överflöd, påminnelser om att de en gång varit centralorter för fiske, handel, sjöfart, ekonomisk och teknisk utveckling. Fornminnen, gravrösen, gamla fort, kastaler, ruiner av herrgårdsbyggnader, slott, kyrkor, handelshus, nedlagda hamnar; sådana minnesmärken fäster öarna vid sina historier och påminner påstridigt om tider som flytt. På mindre öar som helt eller delvis övergivits kan gamla vägar, övergivna hus och andra spår av att det en gång funnits en större bofast befolkning spela samma roll.
Rikedomen av sådana spår har sedan 1800-talets början lockat mängder av arkeologer och historiker till öar, först i Medelhavet, senare också i Atlanten, Östersjön och Oceanien. Genom deras försorg har sönderfallna fragment kunnat fogas samman till större helheter, i form av byggnader och andra minnesmärken, men också i form av sammanhängande historiska berättelser om hur det en gång var. Ett talande exempel är Gotland. På få platser i Norden finns så många spår av arkeologers och historikers verksamhet. Sedan 1800-talet har Gotland fyllts av en rad olika slags förflutenheter, från fornminnen, historia och tradition till kulturarv och världsarv. Så många olika förr har överlagrats att Gotlands historia nu bäst skrivs som meta-historia, en historia om alla dessa historier. Under de senaste decennierna har det pågått en intensiv produktion av nya slags förflutenheter, för nya marknader. Särskilt närvarande är numera medeltiden, vilket förstås har att göra med alla de fysiska lämningarna av högkonjunkturen på 1100- och 1200-talen och de nutida iscensättningarna av denna högkonjunktur, som Medeltidsveckan och världsarvet Hansestaden Visby.
Men lika mycket har det att göra med att historieskrivningen på ön är så starkt fokuserad på medeltid. Så har det varit åtminstone sedan andra halvan av 1800-talet, då historieintresserade lärare på ön, däribland Per Arvid Säve, Carl Johan Bergman och Alfred Theodor Snöbohm, etablerade en bild av det medeltida Gotland som en i det närmaste självständig bonderepublik och ett centrum för handeln över Östersjön. Historikern Janne Holmén noterar att historieskrivningen på Gotland, precis som på Ösel, aldrig framställt dessa öars historia som skilda från sina fastland, utan tvärtom producerat dem som en slags typiska ikoner för ett nationellt svenskt respektive estniskt förr.
I sin studie av nationalismens ursprung och spridning skriver Benedict Anderson att det är påfallande i hur hög grad den koloniala 1800-talsarkeologin i Sydostasien inriktades på restaurering av ståtliga monument. Monumentarkeologin kopplades tidigt till turism och fick kolonialstater som Nederländska Indien och Burma att ”framstå som väktare av en generaliserad men också lokal Tradition”. Kring de rekonstruerade monumenten anlades gräsmattor som skulle hållas fria från alla utom besökande turister och de utrustades också med förklarande skyltar och historiska årtal. Monumenten blev genom musealiseringen ”regalier för en sekulariserad kolonistat, ” ett uppvisningsnummer för idén om framsteg, bildning och de härskandes rätt att styra. Det hade flera orsaker menar Anderson. Medan progressiva krafter i kolonierna krävde utbildning, såg konservativa krafter hellre att de infödda förblev ”infödingar”:
I ett sådant ljus kan arkeologiska restaureringar – som snart följdes av statligt stödda tryckningar av traditionella litterära texter – betraktas som en sorts konservativt utbildningsprogram, som också tjänade som förevändning för att motstå trycket från de progressiva. För det andra placerades i de formella ideologiska rekonstruktionsprogrammen alltid monumentbyggarna och de koloniserade infödda i en viss hierarki. I vissa fall (…) hyste man åsikten att byggarna inte var av samma ”ras” som de ”infödda”. I andra fall (…) föreställde man sig ett sekulariserat förfall, sådant att dagens infödda inte längre kunde göra vad deras förmenta förfäder förmått. Sett i det ljuset sade de rekonstruerade monumenten, i förening med den omgivande fattigdomen på landsbygden, till de infödda: Själva vår närvaro visar att ni alltid har varit, eller under lång tid har blivit, oförmögna till både storhet och självstyre.
Från 1800-talets sydöstasiatiska kolonier till 1950- och 60-talens Visby är steget förstås långt. Men likväl klingar mycket egendomligt bekant, som monumenten med omgivande gräsmattor och skyltar, kopplingen till turism och själva slutklämmen om en skillnad mellan tidigare generationers gutar och dagens gotlänningar. Under min skoltid i Visby fick vi unga lära oss att se på ruiner och ringmur med respekt och stolthet. Det som dittills för oss mest varit spännande scenerier för lek och äventyr skulle nu omformas till symboler för rikedom och makt: då var Visby minsann den rikaste platsen i norra Europa, då fanns här fullt av folk från när och fjärran, då var det liv och rörelse, utveckling och tillväxt!
Men vad vi samtidigt lärde oss var helt andra slags läxor: att Gotland nu för tiden var fattigt och efterblivet, att framtiden gått oss förbi och att det gällde att komma iväg till jobb, utbildning och ett rikare liv på fastlandet. Dessa läxor hade fog för sig: På 1950-talet var gotlänningar fattigare, sämre utbildade, och hade sämre livsutsikter och kortare livstid än befolkningen i Sverige i stort. Till mitten av 1960-talet minskade befolkningen med 8455 personer, ca 15%. Flyttarna var mestadels unga vuxna med landsbygdsbakgrund. För dem fanns ingen framtid på Gotland, möjligheterna till utbildning och arbete var små, för att inte säga obefintliga.
Precis som i Sydostasiens kolonier visade de många storslagna monumenten öborna ett Janus-ansikte. Å ena sidan en stående uppmaning till stolthet över vad tidigare öbor åstadkommit. Å andra sidan en ständig påminnelse om förfall, att senare tiders öbor inte förmått göra det våra förfäder långt tidigare gjort. Först senare, under 1980- och 90-talen, skulle medeltidsvecka och världsarv komma att skriva in ruiner och ringmur i nya slags berättelser, som tilldelade dem helt nya funktioner och betydelser.
Historia, särprägel och turism
Andra händelser och tider må dominera historieskrivningar och iscensättningar på de andra stora öarna i Östersjön och Nordatlanten. Men det de har gemensamt är att de byggts kring föreställningar om en insulär, arkaisk särprägel. I nära samspel med idéer om utveckling och framsteg på fastlanden har sådana föreställningar i sin tur banat väg för en syn på öar som potentiella levande museer, där monumenten över svunna guldåldrar samtidigt fungerar som källor till lokal stolthet, turistmagneter och materiella bevis för att tiden gått dem ifrån.
På utvalda platser har produktionen av förflutenhet fått särskild intensitet. Öar utgör knappt 1,5% av jordens yta, men på dem ligger en åttondel av Unescos alla världsarv. Hur kommer det sig? Svaret börjar med iakttagelsen att världsarvsproduktion i sig själv är en form av “öande”, som går ut på att framställa tydligt avgränsade objekt, med tydlig särprägel och historia, genom att etablera den särskilda blick som lyfter fram det gamla och samtidigt flyttar det moderna till bakgrunden. Sådant fungerar särskilt bra på öar och andra redan “öade” platser. Öars avgränsbarhet gör dem mer överblickbara och fattbara än fastland, precis som förflutenheten gör historien mer fattbar än nuet, påpekar David Lowenthal. Sammankopplingen av öar med historia gör öhistorier särskilt fattbara: ”Today’s craze for islands resembles our passion for heritage – ancient sites and monuments, roots and genealogy, vintage cars and bygones. Nostalgia works best on an island.”
Det är genom att utrustas med en uppsättning stilar, former, värden och kvalitéer som förstärker upplevelsen av ålderdomlighet, småskalighet, gemenskap och värme, och genom att samtidigt föra sådant som alltför påtagligt påminner om modernt urbant liv till bakgrunden, som den mytiska geografins besöksplatser kan skiljas från den fysiska geografin och framstå som rimliga och verkliga. Och när alla påminnelserna om en svunnen tid kan länkas samman med de moderna föreställningarna om öar som förflutna kan resultatet bli ett så övertygande minneslandskap att den enda framtid som står öarna till buds är det fortsatta hyllandet av den tid som varit.
Produktionen av ålderdomlighet har många konsekvenser. På Gotland blir för varje år allt fler öbor indragna i lanseringen av den för turistindustrin så viktiga bilden av dem själva som avlägsna och annorlunda, samtidigt som de också på olika sätt kämpar mot de föreställningar om efterblivenhet och underlägsenhet som följer med. Bilden av ön som annorlunda har på senare år förstärkts, vilket det nya varumärket ”Magiska Gotland” är uttryck för och samtidigt bidrar till att sprida: ”Östersjöregionens mest kreativa och magiska plats, präglad av närhet, hållbar tillväxt och fylld av livslust”. Idag är turism och kulturarv ledande industri på ön. Tillbakablickande framställs allt som oftast som den enda vägen framåt. Om kulturarv fortsätter att produceras i samma takt som under de senaste decennierna kan öborna hamna i samma predikament som Venedigs invånare, som enligt den amerikanske turistforskaren Russell Staiff numera försörjer sig på att spela venetianare i ett gigantiskt turistiskt skådespel, ett ständigt pågående ”lajv” på temat ”Venedig förr”.
Venedig är turistmålet par excellence. Turistindustrin skapade inte myten om Venedig, påpekar Staiff, men den fortsätter energiskt att iscensätta den utbredda romantiska myten om kanaler, gondoler och en magisk karneval. Varje dag tar Venedig emot fler än 60 000 besökare, fler än stadens hela befolkning. Och medan antalet turister stadigt ökar så minskar den bofasta befolkningen. 1950 hade Venedigs centrala delar 150 000 invånare. I november 2012 återstod 58 483.2 Vad de flesta av de årligen uppemot 20 miljoner besökarna kommer för att se är några få utvalda platser på och kring Rialto, huvudön i Laguna Veneta, en arkipelag om 117 små öar. Venedigs ekonomi är numera helt beroende av turismen, vars verkningar samtidigt hotar inte bara stadens sociala och kulturella liv, utan hela dess fysiska existens. Bekymrade invånare iscensatte 2009 en symbolisk begravningsceremoni för staden, året därpå följt av en protestaktion där man delade ut kartor och gratis entrébiljetter till ”Venedigland”. Predikamentet tycks Moment 22-artat: utan turisterna dör man – med turisterna dör man likafullt.
Hållbara ö-besök?
Ö-turism är en gammal företeelse som under 1900-talet blivit massfenomen. Medan turismen i välbesökta länder som Tyskland, Storbritannien och Spanien står för mellan en och fem procent av BNP, kan den i ö-samhällen stå för hälften eller mer av den ekonomiska aktiviteten. Scillyöarna är 140 små öar 45 km väster om Cornwall, England, ett populärt resmål för semestrande engelsmän. På fem av öarna bor 2 200 fastboende, som 2014 tog emot 145 000 besökare enbart mellan april och september. 70% av öborna arbetar i besöksindustrin, och så gott som alla är helt beroende av besökarna för sin överlevnad. Lönerna är bland de lägsta i landet, men kostnaderna för bostäder, mat och bensin är höga och ständigt stigande. En känsla av att ha blivit övergivna växer bland öborna, rapporterade The Guardian 2012.
Den enkla tumregeln är att ju mindre ö och ju mindre befolkning, desto större betydelse har turismen. 2013 hade Mallorca, sedan femtiotalet det prototypiska chartermålet, 860 000 invånare och 9,2 miljoner besökare. Ibiza hade 132 000 invånare och 2,3 miljoner besökare. Också på andra håll i Europa är öar och turism tätt sammanlänkade. När de fastboende blir färre och när den ekonomiska tillväxten dalar framstår turism som den enda vägen till bättre framtid. Fanø, utanför Esbjerg på Jyllands västkust, har 3 200 fastboende. På den 16 km långa och 5 km breda ön, till större delen en sandbank, spenderar besökare över 1 million turistnätter per år. Christiansö, nordöst om Bornholm, består av tre små öar och några kobbar och skär på sammanlagt 0,39 km2. Där bor knappt 100 personer, som årligen tar emot 80 000 turister för några timmars blixtvisit. Vad gör så många besökare med så få öbor på en så liten plats?
Också på betydligt större öar, som Åland, Ösel, Öland, Gotland, Orust och Tjörn är turismens effekter stora och påtagliga. Till och från Gotland tog sig knappt två miljoner resenärer 2012. På hotell, vandrarhem och campingar spenderades 860 000 gästnätter. Därtill kommer de som övernattar hos släkt och vänner på ön, och så de många sommargotlänningarna som reser till egna boenden. Vad gör så många besökare med de knappt 60 0000 fastboende gotlänningarna? Som turistforskaren Dean MacCannell påpekat är turism inte bara summan av vissa slags kommersiella aktiviteter, utan också en ideologisk omfamning av historia, natur och tradition, med kraft att omforma kultur och natur till sina egna behov. Om identitet är en spegeleffekt, om människor alltså är eller blir de som de ser återspeglas i de andras ögon, så kommer det att innebära att öbors syn på sig själva och sin plats formas i möten med alla besökare. Åtminstone en del av identiteten som öbo blir därmed tillskriven av turisterna snarare än förvärvad genom egna erfarenheter.
Längtan efter intima gemenskaper
Venedigs lockelse är de storslagna och unika fysiska lämningarna av stadens förflutna. På många öar utövar andra och mindre storslagna lämningar samma slags dragningskraft. Tillskrivningen av särskild ålderdomlighet får öar att framträda som minneslandskap av det förflutna, från det förflutna, i det förflutna. Känslan av ”förr” upprätthålls av resorna över havet, av besökares, historikers, författares och filmmakares berättelser om öars särskilda förflutenhet och av de många spåren, fornlämningarna och ruinerna, tillsammans med antikaffärerna och loppmarknaderna. Alla dessa olika slags materiella spår av det förflutna har vart för sig kapacitet att slå an tillbakablickande tonarter eller modi. Men samtidigt utgör de ju också fysiska bekräftelser på att ett sådant ”förr” etablerats. Sammantagna bidrar de till att producera det förflutna som en ”värld” möjlig att besöka, ett intimt rum att kliva in i. Etnologen Sverker Hyltén–Cavallius skriver i en studie av retro-världar att även om sådana ”förflutenhetsrum” kan framstå som postmoderna när man ser på dem som ”simulacra”, kopior av kopior, eller som anakronistiska ”bricolage”, hopkok av föremål och stilar, ”så uttrycker de mer än någonting annat en högmodern längtan tillbaka till de småskaliga och intima gemenskaperna”. Det är denna högmoderna längtan som är öighetens motor, som föder besöksindustrin och som också utgör grunden för idén om öar som särskilt ålderdomliga och stillastående.
Owe Ronström är professor vid institutionen för kulturantropologi och etnologi, Uppsala universitet, campus Gotland