Arbetande fattiga

Arbetande fattiga

Det är en populär föreställning att den som arbetar i dagens samhälle har en trygg ekonomi. Tyvärr motsvarar den här bilden inte verkligheten. I dagens värld finns det många arbetande fattiga med inkomster under eller invid fattigdomsgränsen, som är beroende av socialskydd för att reda sig ekonomiskt. Särskilt i USA är en låg lönenivå priset för låg arbetslöshet, och i Europa går utvecklingen i samma riktning. 

De som har arbete mår bra, åtminstone på det ekonomiska planet. De som har ett arbete kan betala sin hyra och de har tillräckligt att äta. Nuförtiden kan de som jobbar ta ett bostadslån och långsamt övergå till att bli ägare. Vanligen tänker vi att de som har ett jobb har ett lyckligt liv: de reser en eller två gånger per år till exotiska kurorter, de har en fritidsbostad, och deras barn kan köra mopedbil och ha flera hobbyer. Och den enda sak som man behöver för att komma in på arbetsmarknaden är en positiv inställning och kanske en passande utbildning. Det påstår i alla fall den populära diskursen som vi alla stöter på varje dag i medierna.  

Men tyvärr utgör den här moderna bilden av livet i välfärdssamhället inte den enda verklighet som präglar arbetslivet på 2010-talet. I Finland har vi 60 000 arbetande personer som lever under fattigdomsgränsen trots att de får lön eller inkomst från ett företag, och dessutom får något slags socialskydd. Fattigdomsgränsen i Finland är 60 % av medianinkomsten, som år 2016 var 2010 euro per månad. Följaktligen är fattigdomsgränsen omkring 1200 euro (netto) per månad för en ensamstående och 2050 euro för ett hushåll med två barn. Under 2016 hade vi 637 000 människor som levde under fattigdomsgränsen. Men 60 000 arbetande fattiga är inte så mycket när man jämför det med alla fattiga människor eller med de 2.5 miljoner arbetande människorna i Finland.  

Med det sagt måste man minnas att i välfärdssamhället hjälper socialskyddet också dem som arbetar – inte bara dem som är arbetslösa, arbetsoförmögna eller gamla. Om man analyserar statistiken ur en kritisk och bred synvinkel, kan man läsa ut att i Finland har vi 100 000 – 400 000 arbetande personer som lever nära fattigdomsgränsen. De åtnjuter då och då socialskydd i form av bostadsbidrag eller anpassad dagpeng, och de måste till och från låna pengar från släktingar eller ta snabblån. Fattigdom bland arbetande personer måste alltid ses i relation till hushållets storlek, till partnerns inkomst och till hemorten. Hyrorna i de stora städerna är högre än i små städer, till exempel.   

När vi talar om fattigdom och speciellt om arbetande fattiga måste vi minnas att på global nivå och i ett historiskt kontinuum har arbete och fattigdom alltid samexisterat. Men efter andra världskriget har industriländerna i väst lyckats bygga en ekonomi som erbjuder arbete åt de flesta arbetsföra med en växande lönenivå. Sedan 1970-talet har arbete och fattigdom dock gått skilda vägar. I västra Europa har den här skilsmässan varit ganska lång. Det var kring år 2010 som dessa två började dejta igen. I USA började antalet arbetande fattiga öka redan på 1980-talet. Förenklat kan man säga att de starka fackföreningarna och de organiserade vänsterpartierna i Europa har förhindrat ”flexibla” löner, med högre arbetslösnivå som pris, men i USA har lågavlönade arbetande personer format en ny fattig klass av arbetare.   

I USA finns nästan 18 miljoner arbetande fattiga. Men antalet har varit ganska stort ända sedan 1980-talet. I de europeiska länderna har volymen växt hela tiden från början av 2000-talet och idag har vi 26 miljoner arbetande fattiga. När det gäller de här siffrorna måste man komma ihåg att socialskyddet omfattar dem som har en så låg lön att den inte räcker till för levnadskostnader. I EU finns det också flera länder som inte har något riktigt socialskydd, och därför finner vi höga siffror för arbetande fattiga i Rumänien och i Bulgarien.  

Det som verkligen är intressant i Europa är det ökande antalet arbetande fattiga i Tyskland. Tyskland är ett modelland för många europeiska länder och har en ytterst låg arbetslöshetsnivå, bara 3.5 % av alla arbetande människor. Men mängden av arbetande fattiga har vuxit från 5,5% år 2006 till 9,7% år 2016. Den här utvecklingen betyder att den tyska arbetsmarknadspolitiken har förbättrat ekonomin på bekostnad av arbetarna. I princip har de färre arbetslösa, men flera fattiga arbetare än tidigare.  

Arbetslivet befinner sig i ständig förändring. Man kan urskilja åtminstone tre orsaker till det växande antalet arbetande fattiga. Den första är den ”strukturella arbetslösheten” som har hemsökt västra Europa från 1980-talet och framåt. En stor mängd arbetslösa blir dyra för samhället och orsakar även många andra sociala problem. Den andra orsaken är den informationstekniska revolutionen som, i kombination med globaliseringen, har möjliggjort många nya metoder att organisera och lägga ut arbete. Den tredje orsaken kan härledas till en förändring i hur man förstår begreppet ‘arbetare’ i politiken och i den ekonomiska teorin och från Keynes till nyklassisk ekonomi. Keynesianismen antog att arbetslösheten alltid är ofrivillig och att staten med en effektiv ekonomisk politik borde sträva efter full sysselsättning. Den nyklassiska teorin betraktar arbetslösheten som frivillig och antar att om de strukturella barriärerna – såsom arbetslöshetsersättning eller högt socialskydd – avlägsnas, kan arbetsmarknaden hitta det riktiga (låga) priset för arbete och den ”naturliga” nivån för arbetslöshet.  

Resultatet av de här förändringarna i arbetslivet kan kallas prekarisering. Flera arbetare har korttidsjobb eller jobbar deltid. Flera jobbar på nollavtal eller via ett bemanningsföretag, och många är egenföretagare. När man befinner sig i en prekär position på arbetsmarknaden växlar man ständigt från ett jobb till ett annat. Men vårt socialskydd är inte utformat för ett sådant arbetsliv. Därför är ett av de största problemen för arbetande fattiga svårigheten att kombinera oregelbunden och fluktuerande lön med socialskydd.  

För tillfället har vi ingen orsak att vara rädda för en okontrollerad ökning av arbetande fattiga i Finland. Men på europeisk nivå växer mängden år efter år och där finns ingen orsak att tro på en annorlunda utveckling. Ett är säkert: vi behöver ett bra socialskydd i framtiden inte bara för dem som har blivit utkastade från arbetsmarknaden, utan i allt högre grad också för dem som inte får en tillräcklig lön genom arbete och som därför riskerar att bli arbetande fattiga.  

Mikko Jakonen är PD och universitetslektor i kulturpolitik vid Jyväskylä universitet.  



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: