Från urbanisering till metropolisering i det postindustriella samhället

Flera europeiska länder började avindustrialiseras redan på 1960-talet. Den postindustriella epoken kännetecknades till en början av att andelen människor som bodde i städer slutade växa. I stället flyttade stora mängder från mindre till större städer. Urbaniseringen ersattes av metropolisering. Lars Nilsson förutspår att storstadsexpansionen kommer att fortsätta, men noterar att invandringen till Sverige har lett till att mindre orter börjat växa efter decennier av nedgång.

Landsbygdens avfolkning och städernas ohejdade tillväxt är ett tema som fått förnyad aktualitet i den allmänna debatten. Urbanisering, dvs. ökning av andelen stadsbor i en befolkning, är dock inget nytt fenomen. I Sverige har den processen pågått i mer än 150 år och var länge starkt länkad till industrialiseringen. Människor lämnade landsbygden och sökte sig till städerna samtidigt som nya industrier och tätorter växte upp över hela riket. Med inflyttning följer vanligen också höga födelsetal och periodvis har födelseöverskott varit den viktigaste orsaken till såväl städernas tillväxt som urbaniseringen.  

Mindre uppmärksammat är att den urbana utvecklingen har gått i cykler om cirka fyrtio år. En ny sådan period inleddes omkring 1970 i samband med övergången från ett industriellt till ett postindustriellt samhälle. Flyttarna sökte sig inte längre främst från land till stad utan från mindre orter till större städer. Urbaniseringen upphörde därför nästan, men inte helt. Invandring och födelseöverskott gjorde att städernas och tätorternas andel av befolkningen ändå ökade svagt. Med en periodlängd på runt fyrtio år borde vi rätt nyligen ha inträtt i en ny urban fas, en andra postindustriell cykel. Kan det vara så?  

Produktiviteten steg 

Med postindustrialism menar vi det stadium i samhällsutvecklingen som följt efter industrialismen. Det kännetecknas bland annat av att servicesektorn har tagit över tillverkningsindustrins forna roll som den främsta skaparen av arbetstillfällen och välstånd. Begreppet postindustrialism blev mer allmänt känt genom Daniel Bells bok The Coming of Post-Industrial Society (1974). Men redan 1969 använde sig fransmannen Alain Touraine av samma begrepp. 

I de nordiska länderna liksom i stora delar av Västeuropa inträffade således övergången till postindustrialism omkring 1970. Flera europeiska länder, bland andra Sverige, började avindustrialiseras på 1960-talet. Det tog sig uttryck i fallande sysselsättning inom industrin. Den utvecklingen har därefter fortsatt. Hårdnande internationell konkurrens framkallade omfattade strukturrationaliseringar, sammanslagningar och nedläggningar av fabriker. I åtskilliga fall flyttades produktion till länder med väsentligt lägre löner och andra produktionskostnader, inte sällan till länder i Sydostasien.  

Antalet och andelen anställda inom industrin minskade raskt. Samtidigt fortsatte produktiviteten att stiga. Produktionsvolymerna kunde därför öka även om arbetsstyrkan decimerades. De orter som drabbades hårdast av avindustrialiseringen var de ensidiga industriorterna, där arbetsmarknaden dominerats av en enda stor fabrik. 

Parallellt med avindustrialiseringen inträffade flera andra genomgripande samhällsförändringar som till exempel avregleringar av statliga monopol och kapitalmarknaderna, privatiseringar av offentlig verksamhet och inte minst det som brukar sammanfattas som globaliseringen. Utvecklingen kan beskrivas som en rörelse bort från kollektivism och statlig styrning och mot mer av marknadslösningar. Den har underlättats av den kommunikationsrevolution som mobiltelefonin startade och som följts av bland annat Internet och sociala media. Samtidigt har Europeiska unionen utvidgats med flera nya medlemsländer och en gemensam valuta har införts, som dock inte omfattar alla.   

Flyttar från mindre till större städer 

För städernas del fick övergången till ett postindustriellt samhälle stora konsekvenser. De städer som särskilt har gynnats är storstäderna men också flera universitetstäder. I den allmänna debatten har denna storstadsexpansion ofta förväxlats med urbanisering. Men i själva verket har de växande städerna ökat sina folkmängder på andra städers bekostnad och inte på landsbygdens. Aldrig förr har vi haft så många krympande städer och tätorter som under postindustrialismens första skede. Folk har alltså flyttat från stagnerande industristäder till blomstrande storstäder. Det är i storstäderna de expansiva branscherna inom tjänstesektorn funnits. Flyttningarna framstår dessutom i hög grad som livsstilsrelaterade. I storstadens myller av människor och verksamheter hoppas man kunna förverkliga sina drömmar.   

Flyttning från en stad till en annan påverkar förstås inte antalet stadsbor. Den andel av befolkningen som bor i städer och andra tätorter, dvs. urbaniseringsgraden, förblev därför i stort sett oförändrad efter 1970. Däremot kan man tala om en metropolisering, de stora städerna växte på de mindre och medelstoras bekostnad.      

För storstäderna kom interaktionen och konkurrensen med metropoler i andra länder att betyda mer än samspelet med städerna i det egna landet. De mindre orterna fick inte längre samma draghjälp från storstäderna som under industrialismens dagar. Nu blev de hänvisade till att klara sig själva.  

Gröna vågen 

Inträdet i postindustrialismen innebar också ett uppsving för svensk landsbygd. Ett första uttryck var ”den gröna vågen”. Många människor flyttade bort från de större och medelstora städerna och valde att bosätta sig i mindre orter och i vissa fall på ren landsbygd.  

Den gröna vågen var ett allmänt fenomen i Västeuropa. Den var en tid av anti-urbanism. Miljöfrågorna hade intagit en framskjuten plats i den allmänna debatten.  Städerna bredde ut sig över produktiv åkermark och satte allt större ekologiska avtryck till förfång för mänskligheten. En vänstervåg drog samtidigt genom samhället och många radikala grupper förenades i kritiken mot USA och Vietnamkriget. Bland vissa yngre blev det populärt att proletarisera sig och ta anställning som kroppsarbetare inom den borttynande industrin. Andra flyttade ut på landet och bosatte sig kanske i kollektiv för att ägna sig åt kreativt skapande.   

För Sveriges del kan vi se hur tidigare avfolkningsbygder plötsligt fick nytt liv och nytt hopp om framtiden. Gröna vågen ebbade dock snart ut. Livet i en ödegård på landet blev knappast den idyll man drömt om. Det kreativa arbetet inramades av snöskottning, vattenbärning och vedhuggning för att inte nämna ständigt återkommande el-avbrott under höststormar och vinteroväder.  

Flyktingar ger uppsving  

Intresset för bosättning på landet utanför storstäderna levde dock kvar samtidigt som storstäderna expanderade och industriorterna avfolkades. Utvecklingen var ändå ojämn. Nu var det särskilt den storstadsnära landsbygden som blomstrade. Där växte antalet invånare i högre takt än i angränsade storstad.  

De industristäder och andra orter som minskade i folkmängd försökte med en rad olika medel att skapa ny tillväxt. Möjligheterna att genom egna åtgärder vända utvecklingen var dock närmast obefintliga. Det som krävdes var nya impulser utifrån. Precis på samma sätt som många industriorters tillväxt en gång startat genom utländsk efterfrågan på svenskt järn och trä. Hjälpen kom med den globala flyktingkrisen.        

Till följd av omfattande invandring har befolkningsutvecklingen nyligen vänt för många av de tidigare krympande städerna. De har åter börjat växa efter decennier av nedgång. Samtidigt har dessa städers födelsetal stigit och vissa har fått överskott av födda över döda. Andelen krympande orter var därför mellan 2010 och 2015 den lägsta på mycket länge. Under tiden har storstädernas starka befolkningstillväxt fortsatt till följd av invandringen och de födelseöverskott den genererat.   

Invandring till en stad registreras i statistiken som en ökning av andelen stadsbor, alltså urbanisering. Men i själva verket kan det vara fråga om flyttning från en stad i invandrarens hemland till en annan stad i det land dit han eller hon kommer. Både inrikes och utrikes flyttningar handlar därför i det postindustriella samhället ofta om att byta stad. Bland invandrare till Sverige torde det inte vara ovanligt att de lämnar en större stad i hemlandet till förmån för ett mindre svenskt samhälle.  

Det uppsving som landsbygden, och särskilt den storstadsnära glesbygden, upplevde efter inträdet i postindustrialismen tycks ha brutits under senare år. En anledning kan vara att den nya bebyggelse som växte fram på landsbygden nära storstäderna med tiden förtätats och därmed formellt klassificerats som tätort, vilket höjt urbaniseringsgraden och sänkt glesbygdens befolkningstillväxt. En eventuell andra postindustriell cykel skulle således kännetecknas av fortsatt storstadsexpansion, men nu i kombination med urbanisering till följd av omfattande invandring, stora födelseöverskott och tillbakagång för landsbygden.  

Storstäder vinnare 

Ser vi på utvecklingen långsiktigt framträder ett mönster där de stora städerna framstår som ständiga vinnare. Först flyttade folk från landet till staden, och i nästa steg rörde man sig från mindre till större städer och från medelstora till ännu större städer. Vad händer i nästa skede. Är Nordens storstäder snart för små? Kommer de nordiska storstäderna att krympa i folkmängd och rörelse och nordiska storstadsbor att flytta till europeiska metropoler eller kanske asiatiska megastäder? Ett annat scenario är att invandringen fortsätter och rentav ökar på grund av klimatförändringar. Nordens klimat kommer kanske att framstå som så behagligt att folk vallfärdar hit.   

Lars Nilsson
Skribenten är professor emeritus vid Stockholms universitet och tidigare föreståndare för Stads- och kommunhistoriska institutet. Han har också varit president för European Association for Urban History

 

Litteratur 

Om cykler i städers utveckling och urbaniseringen kan man läsa i flera av mina publikationer, se till exempel: Lars Nilsson, Den urbana transitionen: Tätorterna i svensk samhällsomvandling 1800-1980 (1989); Lars Nilsson (ed.), The Coming of the Post-Industrial City: Challenges and Responses in Western European Urban Development since 1950 (2011): Lars Nilsson, Efter industrialismen: Urbanisering och tätortsutveckling i Sverige 1950-2005 (2011).  



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


%d bloggers like this: